Lördagen den 2 juli 1881 är Charles Guiteau ute i god tid. Långt innan det norrgående morgontåget rullar in på stationen Baltimore and Potomac i USA:s huvudstad Washington står han i väntsalen.
Passagerare köper biljetter och lämnar väskor och resgods, men det är inget som Guiteau ägnar någon uppmärksamhet.
Han ska inte med tåget och han har inget bagage. Den enda ägodel han bär med sig är en revolver som han har i fickan.
Med laddat och skjutklart vapen väntar han på tågets mest prominenta passagerare, USA:s nyligen valde president James Garfield.
Tal väckte fantasier
Det kommande mötet med presidenten är inte Guiteaus första. Under valkampanjen året innan var han en av Garfields varmaste anhängare.
Den misslyckade advokaten och väckelsepredikanten trodde då fullt och fast på att han hade en imponerande diplomatkarriär framför sig.
När allt tydde på att den republikanske kandidaten Garfield skulle vinna valet skrev Guiteau en text om hans företräden och delade ut den i politiska församlingar.
När Garfield slutligen valdes ansåg Guiteau att segern var hans förtjänst. Som belöning krävde han att utses till konsul i Paris.
Garfield avfärdade hans begäran, men Guiteau lät sig inte avspisas. Snart blev han en frekvent besökare i Vita huset.
Attentatsman stod på lur i väntsalen
Kulan borrar sig in i presidentens kropp
Attentatsmannens kula träffar Garfield i ryggen. Kulan borrar sig in i vävnaden bakom bukspottkörteln.
Attentatet chockar Garfields följeslagare
När skottet avfyras går utrikesminister James G. Blaine arm i arm med presidenten. I förvirringen tvekar Blaine mellan att stötta Garfield och att rusa efter attentatsmannen.
Åskådare griper attentatsmannen
En biljettförsäljare och ett par åskådare får tag i Guiteau och håller fast honom. En kort tid senare grips han av en polis, som kommer in från gatan efter att ha hört skott på järnvägsstationen.
Den 13 maj 1881 fick utrikesminister James G. Blaine nog och kastade ut honom med orden: ”Jag vill aldrig mer höra er tala om att bli konsul i Paris.”
En kort tid senare köpte Guiteau en revolver. Rasande och förödmjukad beslutade han sig för att döda mannen som så fräckt avvisat och försmått honom.
Under de följande veckorna skuggade han Garfield när presidenten gick i kyrkan eller var ute och promenerade.
Vid tre tillfällen kom Guiteau tillräckligt nära för att kunna skjuta presidenten, men då svek modet honom. När han läste i tidningen att Garfield skulle resa på semester till New England med morgontåget den 2 juli kände han att tiden var inne.
Guiteau valde en revolver med en kolv av elfenben. Den skulle se bra ut på ett museum, tänkte han.
Guiteau avfyrade revolvern så fort Garfield kom in genom dörren tillsammans med sitt följe. Skottet snuddade vid presidentens axel. ”Herregud, vad är det som händer?” utbrast Garfield och sträckte upp armarna i luften.
Då avfyrades även ett andra skott. Det träffade Garfield i ryggen, varefter presidenten föll omkull.
Några åskådare höll fast Guiteau tills en polis kunde gripa honom. ”Jag gjorde det och jag vill bli arresterad för det”, sa han med stolhet i rösten.
Dålig hygien blev fatal
Under tiden fördes Garfield till Vita huset, där läkarna förgäves försökte hitta kulan som dolde sig i hans kropp. Under de följande dagarna undersökte flera läkare presidenten, men ingen av dem hittade kulan.
”Det var läkarna som gjorde det. Jag sköt honom bara.” Charles Guiteau, år 1882
På den tiden visste läkarna inte mycket om bakterier och desinfektion, så varken deras händer eller instrument var sterila. Därför blev skottsåret infekterat. Garfield fick feber och blev allt svagare medan infektionen spreds.
Den 19 september orkade han inte längre. Efter 79 dagar i sjuksäng avled presidenten.
Två månader senare ställdes Guiteau inför rätta. Han nekade till mordanklagelsen.
”Det var läkarna som gjorde det. Jag sköt honom bara”, svarade han glatt.
Medan storhetsvansinnet växte avfärdade han alla tankar på straff.
”Jag räknar med att leva länge nog för att bli president”, sa han.
Rätten höll inte med. Den 25 januari 1882 dömdes Guiteau till döden genom hängning.
Innan han gick upp på schavotten den 30 juni 1882 skakade han hand med bödeln, vinkade åt åskådarna och reciterade en dikt som han själv skrivit. Det var det närmaste han kom att uppnå den heder och uppmärksamhet som han så innerligt önskade.