”Upp med händerna! Det här är ett rån!”
Klockan är 10.15 tisdagen den 27 juni 1995, när kunder och personal i Commerzbank stelnar av skräck. Fyra män med automatvapen stormar in i banken i förstaden Zehlendorf utanför Berlin.
Männen är iförda overaller och svarta rånarhuvor. De riktar sina vapen mot kunder och anställda i lokalen och ger alla order att lägga sig på golvet. I tumultet smiter en ur personalen in på kontorschefens kontor, där Armin Jende sitter vid sitt skrivbord.
”Tryck på larmet, tryck på larmet”, hinner hon säga, innan rånarna tränger in på kontoret. Armin Jendes hjärta bultar av skräck, men han återfår fattningen och drar sig till minnes bankens instruktioner för väpnade rån:
”Människoliv går före pengar. Gör som rånarna säger, så att det här snabbt tar slut.”
På Commerzbanks filial på Breisgauer Strasse begicks ett av Tysklands mest omtalade brott.
Men rånet som drabbar Armin Jendes bankkontor kommer inte att gå till som bankrån vanligtvis gör. Snart står det klart att rånarnas ankomst bara än inledningen till ett av de mest anmärkningsvärda brotten i tysk kriminalhistoria.
Gisslan bakbinds
Inne i banken arbetar rånarna effektivt – utan att växla särskilt många ord går de fyra männen runt bland de 16 personerna i gisslan på golvet och binder ihop deras händer bakom ryggen med buntband runt tummarna.
Den ende som inte bakbinds är Armin Jende. Kontorschefen noterar de första indikationerna på att det inte rör sig om något vanligt rån. I stället för att så snabbt som möjligt tömma kassorna tvingar rånarna ner honom i källaren till bankfacken.
Rånarna visade sig vara mest intresserade av bankens källare. Bakom betong och tunga dörrar fanns det flera hundra bankfack.
Armin Jende får order om att lämna ifrån sig bankens huvudnyckel till bankfacken. Med tillkämpat lugn tvingas han förklara att någon sådan nyckel inte finns. Det är bara kunderna som kan låsa upp sina fack. Svaret är inte vad rånaren vill höra.
”Om jag hittar nyckeln ändå, så skjuter jag dig”, väser han med kulsprutepistolen riktad mot bankchefen.
Trots att Armin Jende talar sanning skakar benen under honom. Samtidigt stannar de första polisbilarna utanför Commerzbank.
Larmet som Armin Jende utlöste har kallat dit SEK, den tyska polisens Spezialeinsatzkommando – en enhet som är utbildad i att hantera beväpnade brottslingar och gisslantagningar.
Helt enligt rutinen spärrar de av gatorna kring banken och stänger alla närbelägna butiker. SEK-poliser iförda skottsäkra västar och hjälmar omringar banken.
Polisens specialenhet SEK ryckte ut med pansarfordon och automatvapen.
Strax därefter öppnas dörren till banken. En av personerna i gisslan stapplar ut. Märkbart skakad överlämnar hon en papperslapp till polisen. På den maskinskrivna lappen står gisslantagarnas krav: 17 miljoner D-mark (knappt 130 miljoner kronor i dagens penningvärde) samt en flyktbil och en helikopter att flyga iväg i.
Polisen har sex timmar på sig att uppfylla kravet, om gisslans liv ska skonas.
Rånarna vägrar att säga något
Som förbindelselänk till polisen utser rånarna Armin Jende. En gång i timmen ska han ringa polisen och påminna om tidsfristen. Med handklovar fjättrar rånarna Armin Jende vid skrivbordsstolen och drar en tyghuva över hans huvud.
Polisens förhandlare svär tyst, när de hör Armin Jende i telefonluren. SEK har aldrig varit med om att det inte är gisslantagarna själva som för ordet. Genom att tvinga bankchefen att stå för all kommunikation berövar rånarna polisen viktig information.
Vanligtvis använder SEK sig av gisslantagarnas röst och tonläge för att få en indikation på om de är ofarliga eller desperata och nära att göra allvar av sitt hot att döda gisslan.
Rånarna tvingade bankens kontorschef att sköta alla samtal med polisen.
Att situationen är allvarlig behöver polisen inte tala med rånarna för att avgöra. För att få en bättre överblick över situationen beslutar SEK att ta sig in i lägenheten ovanför banken. Det visar sig snabbt vara ett farligt beslut.
Så snart poliserna tränger in i lägenheten bryter helvetet lös. Rånarna har hört dem, och medan kunder och bankanställda skräckslagna trycker sig mot golvet, skjuter rånarna vilt upp i taket.
Under eldgivningen förstörs även bankens övervakningskameror. Poliserna tvingas lämna lägenheten hals över huvud.
Gisslandramat tar oväntad vändning
Inne i banken håller de beväpnade männen gisslan i ett järngrepp. Ingen får röra sig eller prata. När någon ber att få gå på toaletten, eskorteras personen till bankens lilla personalkök baktill i lokalen. Där får de uträtta sina behov i en papperskorg i hörnet.
VIDEO: Tyska poliser i ett regn av gnistor
Rånarna krävde att det låga staketet utanför banken skulle tas bort, så att flyktbilen kunde parkeras alldeles utanför bankens dörr.
Mitt på eftermiddagen tvingar rånarna ännu en gång Armin Jende att ringa till polisen, innan tidsfristen går ut klockan 17.
Han meddelar även att det låga järnstaketet utanför banken måste tas bort, så att rånarnas flyktbil ska kunna stanna direkt utanför banken. Rånarna kräver att arbetet ska utföras av hantverkare iförda endast underbyxor, men där drar polisen gränsen.
I stället är det poliser iklädda arbetskläder som kapar staketet med vinkelslipar, så att gnistorna yr.
Vad polisen inte vet är emellertid att rånarna inte behöver en plats för flyktbilen att parkeras, och att de inte heller tänker använde den helikopter de har begärt för att komma undan. Gisslandramat och de många kraven är bara en slug rökridå, som ska hålla polisen sysselsatt.
Under tiden får rånarna arbetsro, så att de kan genomföra sin egentliga kupp. Utan att polisen är medveten om det har golvet i bankens källare brutits upp. Underifrån!
Från en tunnel, som det har tagit ligan månader att gräva, ansluter sig ytterligare två män till rånarna. Med gemensamma krafter börjar de bryta upp bankfacken. Ut väller smycken och pengar, som invånarna i den välmående stadsdelen har deponerat i banken.
Garage nära banken
Mer än ett år före rånet hyrde en av ligans medlemmar vid namn Moutaz Al Barazi ett garage 200 meter från banken på Breisgauer Strasse. Pressen gav honom senare namnet ”Tunnel-Toni”. Al Barazi drev en billackeringsverkstad i närheten. Från garaget grävde ligan en tunnel till en kommunal rörledning.
Livsfarligt regn
Rörledningen var avsedd att leda bort dagvatten. Arbetet med att borra hål i den tjocka betongen var krävande. Rörets diameter var endast 75 centimeter, och under ett kraftigt regnoväder steg vattennivån så mycket att en av ligans medlemmar var nära att drunkna.
På skateboard i röret
Den sista biten tunnel från dagvattenledningen in under banken var svårast att gräva. All jord skulle transporteras bort genom den trånga ledningen. Ligamedlemmarna låg på skateboards och knuffade en liten vagn med jorden framför sig.
I skydd av skjutandet
Hålet i bankens betonggolv kunde tas upp först i samband med rånet. Medan de fyra ligamedlemmarna uppe i banken sköt i taket borrade två andra hål underifrån i skydd av oväsendet från skottlossningen.
Dragna vid näsan
Medan polisen bevakade alla utgångar från banken, försvann en förmögenhet under deras fötter. I mer än en timme forslades kontanter och värdesaker från bankfacken på skateboards till ”Tunnel-Tonis” garage.
Genom tunneln börjar rånarna frakta iväg allt av värde som de hittar i kundernas bankfack. Medan polisen bevakar alla ingångar uppe på gatan, rullar ligan med hjälp av skateboards iväg pengar och smycken under fötterna på poliserna.
Hotar att skjuta
Arbetet drar ut på tiden, för tunneln är 200 meter lång, och den längsta delen, som utgörs av en kommunal rörledning, är endast 75 centimeter i diameter, så rånarna behöver skapa mer drama för att avleda polisens uppmärksamhet.
När klockan närmar sig 17 förkunnar en av de beväpnade männen att han kommer att skjuta en av personerna i gisslan i knäet, om polisen inte snart uppfyller kraven. Det ska ske intill ett fönster, så att polisen kan se vad som händer.
”Bara det inte blir jag”, hinner banktjänstemannen Andreas Vogt tänka, innan två män lyfter upp honom och släpar fram honom till en stol vid ett fönster. En kulsprutepistol riktas mot hans ena knä.
I sekunder som känns som timmar håller Vogt andan, tills rånaren sänker vapnet.
”Vi kommer aldrig ut härifrån”, tänker Andreas Vogt uppgivet.
”Ha en sjuksköterska i beredskap, för klockan 19 börjar vi skjuta”, hotar rånarna polisen.
Lite senare har rånarna en ny avledningsmanöver klar. Armin Jende förmedlar det nya hotet:
”Ha en sjuksköterska i beredskap, för klockan 19 börjar vi skjuta.”
Strax därefter ställer polisen fem plastsäckar vid bankens ytterdörr. I enlighet med rånarnas krav har de poliser som bär fram säckarna tagit av sig allt utom kalsongerna.
I säckarna ligger sedlar i tjocka buntar – sammanlagt fem miljoner D-mark (cirka 38 miljoner kronor i dagens penningvärde) av den begärda lösesumman på 17 miljoner. Kontanterna är vad polisen har kunnat skaffa fram på den korta tiden.
När dörren till banken öppnas blir polisen besviken. I stället för en av rånarna är det Armin Jende som dyker upp. Rånarna har fäst ett rep vid hans bälte, så att han inte ska kunna fly. Bankchefen lyfter in säckarna en efter en och stänger sedan dörren bakom sig.
VIDEO: Halvnakna poliser vid banken
Det var kanske inte polisens stoltaste ögonblick, men de var beredda att gå långt för att rädda gisslans liv.
Medan mörkret faller arbetar polisen febrilt för att få fram resten av lösesumman. En halvtimme före midnatt ringer Armin Jende och meddelar till polisens stora lättnad att rånarna har förlängt fristen ännu en gång – nu till klockan två på natten.
Inne i banken får alla i gisslan armar och ben surrade med gaffatejp och sedan får var och en en tygpåse över huvudet. Därefter sänker tystnaden sig.
Ingen vågar säga något, och till och med ljudet av rånarnas steg tystnar. Det enda som hörs är väggklockans tickande. Några i gisslan halvsover av utmattning – trots obehaget av att ligga bakbunden på det hårda golvet.
Moutaz Al Barazi (Tunnel-Toni) greps nio dagar efter kuppen, eftersom hans verkstad låg nära garaget där tunneln började.
Klockan två på natten tappar Armin Jende tålamodet och börjar slingra sig fri. Plötsligt ringer telefonen. Det är polisen, som håller på att bli nervös, eftersom det har varit knäpptyst i flera timmar. Armin Jende tror att rånarna har gått ner i källaren för att sova.
”Vi har varken hört eller sett gisslantagarna på en timme”, förklarar han med dämpad röst.
Klockan 03.45 stormar polisen banken och befriar gisslan, som varit fångar i 18 timmar. Med största försiktighet tar poliserna från SEK sig ner i bankens källare.
Golvet är täckt av papper och smycken, men inga rånare syns till. Till slut upptäcker poliserna tunneln i golvet, och efter en stund lokaliserar de tunnelns andra ände i en närbelägen verkstad. Men rånarna och deras byte är puts väck.
Tyska tidningskiosker hade bråda dagar efter den fräcka kuppen.
Berlin har Tysklands dummaste poliser
Tyska medier gjorde sig lustiga över hur rånarna hade lurat polisen. Dagarna efter kuppen gjorde åtskilliga rubriker narr av de olyckliga poliserna.
”Berlins polisstyrka är inte bara störst utan även dummast”, skrev en dagstidning. Trots de enorma resurser huvudstadens polismyndighet förfogade över fördes den bakom ljuset av rånarna.
”Det fräckaste bankrånet: Vips, så var de borta. Med fem miljoner genom tunneln”, skrev en annan tidning om rånarnas fräcka flykt, som bokstavlig talat ägt rum under fötterna på poliserna.
”Polisen stod med rumpan bar”, förkunnade en kvällstidning. Under rubriken fanns en stor bild av en nästan naken polis. Rånarna hade krävt att de poliser som skulle överlämna lösesumman skulle vara avklädda.
”Misstag efter misstag. Så klantade polisen sig”, skrev ett annat nyhetsmedium – med hänvisning till att polisen inte lyckats genomskåda rånarnas verkliga avsikter.
”Blamage a la Berlin”, ”Hela Tyskland tittar på – och skäms”, skrev tidningen Die Welt om tyskarnas missnöje med hur gisslanaffären i Commerzbank hade skötts.
Även om polisen i Berlin blev rejält dragen vid näsan av rånarna fick ordningsmakten upprättelse till slut. Ligan hade lämnat efter sig flera spår, som ledde till att rånet kunde klaras upp. De flesta av ligans medlemmar hade rötter i Mellanöstern och dömdes till mellan fyra och tretton års fängelse.
Hur stort bytet blev är oklart, för en stor del av de deponerade pengarna tros ha varit svarta, som kunderna inte ville redogöra för. Större delen av bytet saknas fortfarande.