Attica-fängelset under upproret

Attica - Uppror i Attica-fängelset slutar i massaker

Frustrationen pyr i Attica-fängelset, och en banal händelse får ilskan att koka över. De intagna tar gisslan – men deras krav på bättre förhållanden möts med tårgas och ett dödligt kulregn.

Frustrationen pyr i Attica-fängelset, och en banal händelse får ilskan att koka över. De intagna tar gisslan – men deras krav på bättre förhållanden möts med tårgas och ett dödligt kulregn.

Getty Images

Oron pyr i Attica

Fångvaktarna är förbryllade. Vanligtvis genljuder matsalen av högljuda röster och skramlet av bestick, när de intagna sätter sig till bords, men denna söndag i augusti 1971 är matsalen i säkerhetsanstalten Attica oroväckande tyst.

Fångarna sitter helt tysta på sina stolar, och alla har ett svart skosnöre eller en svart tygremsa lindad om armen som ett sorgband.

”Vad är det som händer?” frågar en av vakterna oroligt sin kollega.

”Det är Jackson”, lyder svaret.

George Jackson, en svart medborgarrättsaktivist, har dagen innan skjutits under ett flyktförsök från fängelset San Quentin i Kalifornien. I sympati med den döde vare sig talar eller äter de intagna i Attica, och bakom deras tystnad pyr en vrede, som har ackumulerats under lång tid.

I åratal har myndigheterna skickat fångar från New Yorks överfyllda fängelser till Attica Correctional Facility, som är avsett för 1600 intagna. Nu har 2243 trängts ihop i de trånga cellerna och förhållandena är förfärliga.

Maten är usel: köket serverar grumligt, ljummet vatten och kallar det ”kycklingsoppa”. Fångarna får en rulle toalettpapper i månaden, och duscha får de göra en gång i veckan – i kallt vatten.

De intagna har inte tillgång till vare sig sjukvård eller undervisning, och våld och rasistiska förödmjukelser hör till vardagen: de vita vakterna kallar konsekvent svarta fångar för ”boys” och ”niggers”, och de kallar sina batonger för nigger sticks (niggerkäppar).

Vita mot svarta, rika mot fattiga, äldre mot unga. Personalen och fångarna kom från olika planeter i Attica-fängelset. De enorma motsättningarna ledde till spänningar innanför murarna.

Fångvaktarna i Attica
©

VAKTER

  • Bakgrund: Vita från trakten
    Vakterna kom från närbelägna Attica och hade vuxit upp i trakten. Endast en av 398 vakter hade latinamerikanska rötter.

  • Ålder: Medelålders
    De allra flesta var en bra bit över 30 år och familjefäder. En del hade arbetat hela sitt yrkesliv i Attica-fängelset.

  • Utbildning: Ingen
    Fängelsevakterna hade lärts upp inom fängelset.

  • Lön: Mycket bra
    Årslönen låg på cirka 9 000 dollar (385 000 kr i dag).

Fångar i Attica
©

FÅNGAR

  • Bakgrund: Svart underklass
    Av de intagna i Attica var 54 procent svarta, 9 procent puertoricaner och mexikaner, medan 37 procent av vita. De allra flesta kom från New York City.

  • Ålder: Unga
    Cirka 40 procent var under 30 år, resten var i regel i 30- eller 40-årsåldern.

  • Utbildning: I stort sett ingen
    De intagna hade i regel en lång kriminell bana med exempelvis narkotikabrott, rån och stölder bakom sig. I snitt ­avtjänade de tio års fängelsestraff.

  • Lön: Usel
    Per dag tjänade de 15 cent (cirka 7 kr i dag) på att göra brickor till serveringar.

Fångarna i Attica har klagat på förhållandena till de ansvarige för delstatens fängelseväsen, Russell Oswald, som har lovat att ”förändringar kommer att ske”.

Löftet har dock visat sig vara tomma ord, och nu behövs det inte mer än en liten gnista för att missnöjet ska explodera i raseri.

Våldsam lek skapar oro på Atticas rastgård

Onsdagen den 8 september 1971 klockan 15.45: Fångarna i Attica har trekvarts rast utomhus om dagen. Tiden i det fria tillbringar de med att prata och slåss på skoj.

Vakten Richard Maroney torkar svetten ur pannan. Även i skuggan är det hett i gård A, en av Atticas fyra rastgårdar. Vid muren har fången Richard Clark samlat nio muslimer för bön.

Under normala omständigheter skulle Maroney ha skingrat dem, eftersom religiösa sammankomster är förbjudna, men vakten har sin uppmärksamhet riktad åt ett annat håll: två fångar verkar ha rykt ihop.

Med hjälp av ett par kollegor ingriper Maroney, men en av de bråkande fångar­na slinker in bland de andra. De har samlats för att se på männen, som egentligen bara slogs på skoj.

Från muren hör Clark att en av ”slagskämparna”, 23-årige Leroy Dewer, beordras till sin cell. Dewer försöker smita undan eftersom han är rädd att hamna i isoleringscellen, eller ”lådan”, som de intagna kallar den.

Men Maroney griper tag i hans arm. Dewer vrider sig loss och knuffar till vakten hårt. En annan fånge, Ray Lamorie, föser in honom i gruppen av fångar, som sluter sig beskyddande runt honom. Fångarna ropar och skäller på Maroney och hans kollegor, som skrämda drar sig bort från gården.

En vakt får en burk i huvudet

Onsdagen kl. 18.00: Slagskämparna ska sättas i ­isolering. De övriga fångarna protesterar.

Som straff för att ha knuffat till Maroney släpas Dewer, som ska flyttas från sin cell i avdelning A till isoleringsflygeln, iväg av fyra vakter. När Dewer passerar de andra enmanscellerna på avdelningen slår fångarna sina plåtmuggar mot gallren och ropar: ”Låt honom vara!”

Även Ray Lamorie förs till isoleringscellen, och det får de intagna att koka över av frustration.

”Vi tar er i morgon, era rövhål!” Fånge till vakterna i fängelset.

I deras ögon är Lamorie oskyldig, och alla i Attica vet vad som väntar honom och Dewer: vakterna är ökända för att misshandla isolerade fångar med sina ”nigger sticks”.

Medan vakterna tvingar iväg Ray Lamorie får ilskan fritt utlopp. Från sin cell kastar William Ortiz en konservburk. Den träffar fångvaktaren Tom Boyle hårt i ansiktet och slår honom blodig. ”Vi tar er i morgon, era rövhål”, skriker en fånge.

Masslagsmål bryter ut i Attica

Torsdag kl. 6.30: Det är dags för frukost i Attica, men den hätska stämningen har hållit i sig under natten.

William Ortiz rycker i gallerdörren och kräver att bli utsläppt, men vakten Gordon Kelsey vägrar. Hans kollega Tom Boyle har sytts med flera stygn, och som straff för angreppet med konservburken får Ortiz stanna kvar i sin cell, så att han går miste om frukosten.

Kelsey leder iväg de andra fångarna. Bakom hans rygg lyckas en av dem lirka upp låset till strömbrytaren som styr låssystemet. Han slår av strömbrytaren, varpå samtliga celldörrar i korridoren glider upp. Ortiz slinker ut och blandar sig med de andra.

Under frukosten får en av vakterna syn på Ortiz. Rasande ger fängelsedirektören Vincent R. Mancusi order om att Ortiz ska gripas – men vakterna ska vänta till efter maten för att inte i onödan orsaka tumult i frukostmatsalen.

När fångarna är på väg tillbaka till cellerna och befinner sig i den korridor som leder till avdelning A säger vakten Robert Curtiss plötsligt till de intagna att stanna.

Hans plan är att lyfta ut Ortiz och hålla kvar honom, men den oväntade ordern vållar oro bland fångarna. De har redan ett horn i sidan till Curtiss, eftersom de misstänker att han har misshandlat Dewer i ”lådan”.

”Du är en skitstövel”, skriker en fånge. I nästa ögonblick slår en av fångarna en knytnäve i tinningen på Curtiss, som faller omkull medvetslös. Sedan bryter helvetet lös: med ett vrål kastar fångarna sig över de övriga vakterna i korridoren.

Curtiss kvicknar till och försöker kalla på hjälp via en väggtelefon, men fångarna övermannar honom och sliter ner telefonen.

Tjutande rusar de längs korridoren i riktning mot Atticas ledningscentral, som kallas Times Square och som ligger mellan de fyra rastgårdarna.

Följ fångupproret steg för steg:

Fångarna tar över Atticas ledningscentral

Torsdag cirka kl. 09.00: Vakthavande i ”Times ­Square” försöker slå larm, när fångarna närmar sig.

Med all kraft vräker fångarna sig mot dörren till ”Times Squa­re”, där vakthavande, William Quinn, nervöst försöker ringa efter förstärkning. Fångarna har emellertid kapat ledningarna, så telefonen är död.

Maktlös ser Quinn dörrens slitna gångjärn ge efter, varpå fångarna väller in i rummet och slår honom till golvet. Några stampar på honom i raseri, och snart ligger han livlös i en blodpöl.

En av fångarna ­rycker till sig vaktens nyckelknippa och låser upp dörrarna till de korridorer som leder till avdelningarna A och D. De innehåller flera hundra celler, och 1281 fångar släpps ut. De beväpnar sig med bland annat basebollträn, järnrör och verktyg – fängelseupproret har inletts.

Gisslan misshandlas på gården

Torsdag cirka kl. 12.00: Fångarna samlas på ­rastgården vid avdelning D. Fyrtio vakter har tagits som gisslan. Fångarna kräver att få träffa delstatens ­högste ansvarige för kriminalvården.

En del fångar slår de tillfångatagna vakterna med kvastskaft, och en fånge bryter armen på vakten Philip Watkins med en spade. Allt är ett enda kaos, tills en fånge vid namn Roger Champen får tag i en megafon.

”Vi måste ta oss samman!” skriker han. Fångarna besinnar sig och slutar slå gisslan.

Muslimen Richard Clark säger åt några av sina trosfränder att vakta de tillfångatagna och ser till att den medvetslöse Quinn bärs bort till den barrikad som fångarna har konstruerat av bord och stolar i korridoren till avdelning A.

Där hämtas Quinn av kollegor, som för honom till sjukhuset. Fångarna ger vakterna en lista med 33 krav plus en uppmaning till den ansvarige för delstatens kriminalvårdssystem, Russell Oswald, att komma till en förhandling i rastgården.

Fångarna lämnar även över en lista med namn på personer som de vill ska tillkallas som oberoende observatörer. På listan står bland annat medborgarrättsförkämpar och politiker samt journalisten Tom Wicker från The New York Times.

Fångarna kräver amnesti

Fredag kväll: Kravallutrustad polis samlas vid ­Attica. Observatörerna uppmanar till förhandling.

”Jag är glad att ni kommit”, hälsar Russell Oswald och skakar hand med journalisten Tom Wicker. Oswald har tillfälligt avlägsnat den avskydde fängelse­direktören Mancusi från arbetet på grund av upproret.

Fängelsets administrationskontor är fyllt med personer från fångarnas lista, bland annat advokaten och medborgarrättsförkämpen William Kunstler, den puertoricanske kongressledamoten Herman Badillo och journalisten Clarence Jones.

Russel Oswald är uppgiven. Under torsdagen träffade han fångarna och noterade deras nätt och jämnt kontrollerbara raseri. Oswald är pressad: å ena sidan är han villig att förhandla, å andra sidan utsätts han för påtryckningar från politiskt håll.

Delstaten New Yorks regeringschef, guvernör Nelson Rockefeller, har meddelat att han om det krävs kommer att sätta in nationalgardet och ta tillbaka Attica med våld.

Russell Oswald, ansvarig för delstatens kriminalvårdssystem, var pressad från flera håll under de fyra dygn som förhandlingarna pågick.

Kriminalvårdschefen i Attica Russell Oswald
© Getty Images

HÖGSTE CHEFEN: Russell Oswald

Han ville reformera New Yorks fängelser och förbättra fångarnas villkor, bland annat genom att låta dem utbilda sig och ge dem mer tid utanför cellerna. Juridiskt och administrativt var hans ­händer dock bundna av guvernör Rockefeller.

Politikern Nelson Rockefeller
© Getty Images

TOPPOLITIKER: Nelson Rockefeller

För att locka väljare framställde den republikanske guvernören Rockefeller sig som en förespråkare för lag och ordning och hårda tag mot kriminalitet. Han tänkte inte låta sig styras av upproriska fångar. Han blev 1974 vicepresident under Gerald Ford.

Fångarnas talesperson Richard Clark
© The New York Times/Ritzau Scanpix

TALESPERSON: Richard Clark

Efter att ha suttit i bland annat det fruktade Sing Sing-fängelset norr om New York City konverterade Clark till islam och blev aktiv i kampen för svartas rättigheter. Under upproret i Attica ansvarade Clark för säkerheten i gård D. Efter sin frigivning 1972 skrev han boken ”The Brothers of Attica”.

Medborgarrättsförkämpen William Kunstler
© Getty Images

RÄTTIGHETSFÖRKÄMPE: William Kunstler

Under 1960-talet hade advokaten William Kunstler försvarat talrika svarta aktivister och blivit en förespråkare för ett rättvist samhälle utan rasåtskillnad. Kunstler hade även varit rådgivare åt medborgarrättsförkämpen Martin Luther King, som ­mördades 1968.

Journalisten Tom Wicker
© Getty Images

JOURNALIST: Tom Wicker

Journalisten på The New York Times skrev krönikor om tidens infekterade frågor, bland annat om rasism och fattigdom. Efter sina upplevelser som observatör i Attica skrev han 1975 en kritikerrosad bok om upproret och de usla förhållanden som fångarna levde under, A Time to Die – The Attica Prison Revolt.

Den spända stämningen är uppenbar för observatörerna, och William Kunstler inser att de inte har någon tid att förlora. Han föreslår att observatörerna omgående ska gå in på gård D och försöka lugna fångarna.

Vid barrikaden tar en grupp fångar emot observatörerna och leder in dem till rastgården, där de förväntar sig att mötas av ett kaos av våld och anarki. I stället möts de av ett välorganiserat mini-samhälle med fångar som tar väl hand om gisslan.

”Vi representerar världens alla förtryckta!” Herbert Blyden, talesperson för fångarna i Attica.

tt antal ­fångar är fullt sysselsatta med att förse vakterna med vatten och medicin från fängelsets sjukstuga och intill muren står det bord, där fångarnas talespersoner, däribland Richard Clark, håller till. En av talespersonerna griper en mikrofon:

”Världen hör er! Vi är förtruppen! Vi representerar alla världens förtryckta!”

Fångarna ropar tillbaka: ”Helt rätt, broder Herb!”

Talaren, Herbert Blyden, sätter sig, och förhandlingarna kan inledas. Överst på fångarnas lista står kravet på amnesti, det vill säga en kollektiv åtalseftergift, så att de inte åtalas för att ha gjort uppror eller för att ha utövat våld mot vakterna.

Dessutom kräver de att fängelsedirektören Mancusi ska avskedas för inkompetens. Efter att ha lyssnat till fångarnas krav får observatörerna lov att tala med gisslan.

Flera har blodfläckade bandage om huvudet, och en har armen i mitella, men trots skadorna är alla vid gott mod och berättar att fångarna uppträ­der vänligt och förser dem med mat och filtar.

”Vi försöker få ut er snarast”, lovar journalisten Wicker. Framåt natten eskorterar en grupp fångar observatörerna ut från gården igen.

På direktörens kontor presenterar observatörerna fångarnas krav för Oswald, som är villig att tillmötesgå de intagna på flera punkter, bland annat kravet om bättre mat. Men amnesti kan umuligt komme på tale, slår han fast, selvom borgerretsforkæmperen William Kunstler påpeger, at netop dette punkt er altafgørende, hvis krisen skal løses, og konflikten i Attica nedtrappes.

Situationen är kritisk – på sjukhuset har man precis kons­taterat att vakten Quinn har svåra skallfrakturer. Dör han riskerar de skyldiga fångarna att hamna i elektriska stolen.

De intagna har inget till övers för rättssystemet, som är ökänt för att behandla icke-vita sämre, men Tom Wicker och Herman Badillo har ett förslag: Om åklagaren skriftligt garanterar att fångarna kommer att få en rättvis rättegång kanske de går med på att ge upp.

Observatörerna oense om garanti

Lördag kl. 07.00: Observatörerna besöker den ­allmänne åklagaren för att få garantier för att ­fångarna kommer att behandlas rättssäkert. En överens­kommelse ser ut att vara nära.

Åklagaren Louis James går med på att skriftligt garantera att en rättegång mot fångarna i gård D kommer att bli ”rättvis och opartisk”, och att han kommer att åtala de intagna endast om det finns ”betydande bevis” för att brott begåtts.

När Louis James har skrivit under trycker journalisten Tom Wicker högtidligt hans hand: ”Får vi till ett avtal i fängelset är det början på något verkligen viktigt”, säger Wicker, som har sökt upp åklagaren tillsammans med två andra observatörer.

Med hjärtat i halsgropen återvänder de till Attica, där en stor folksamling väntar. På ena sidan av infarten till fängelset står oroliga anhöriga till de intagna. De allra flesta av dem är svarta.

Mittemot dem står ett stort antal familjer – personer som har en make, en son, en bror eller en far som arbetar i Attica.

Fångarnas talesperson Richard Clark

Anhöriga till gisslan inne i fängelset samlas utanför för att följa det nervpirrande dramat på plats.

© Getty Images

”Niggerälskare!” ropar en rasande vit kvinna, när de tre observatörerna banar sig fram genom folkmassan och försvinner in i fängelset.

På direktörens kontor läser observatören Clarence Jones upp åklagarens garanti och möts av en bedövande tystnad. I synnerhet medborgarrättsförkämpen William Kunstler är missnöjd och förkunnar att garantin inte är värd papperet den är skriven på.

Fångarna har usla erfarenheter av rättssystemet, och de kommer knappast att låta sig övertygas om att de kommer att behandlas rättvist. ”Jag kan gå i god för Louis James integritet med mitt liv”, svarar journalisten Tom Wicker.

”Det avgörande är inte vad du anser om James, utan om fångarna tror på garantin”, avbryter William Kunstler. Efter att ha grälat i en timme kommer observatörerna överens om att presentera papperet för fångarna, som själva får besluta om de vill acceptera åklagarens garanti och ge upp.

En vakt dör av sina skador

Lördag kl. 16.30: Innan observatörerna går ner på gården har de fått försiktigt positiva besked från ­guvernören. Men plötsligt förändras allt.

Observatörerna kan andas ut. Guvernör Nelson Rockefeller har per telefon meddelat att han är beredd att helt eller delvis gå med på 28 av fångarnas 33 krav – bland annat lovar han ordentlig mat och fri tillgång till tidningar och böcker.

Luften går emellertid ur dem, när Russel Oswald dyker upp. Med tom blick berättar han att Quinn, den svårt skakade vakten, har avlidit.

De chockade observatörerna är handfallna. Med Quinns död har fångarnas krav på amnesti plötsligt blivit en avgörande punkt. I avtalet – eller ”paketet”, som observatörerna kallar det – finns det emellertid inget löfte om åtalseftergift.

Observatörernas ansträngningar kan visa sig vara helt förgäves. ”Seale får sälja in paketet”, utbrister William Kunstler och lyfter telefonluren.

”All makt åt folket!” Bobby Seale, medgrundare av Black Panther Party

Bobby Seale är en av medgrundarna av Black Panther Party – en revolutionär rörelse bland svarta i USA. Den karismatiske frontfiguren går med på att hjälpa till, och Kunstler hoppas att Seale ska kunna övertala fångarna att acceptera ”paketet” som den bästa lösningen på krisen.

”All makt åt folket!” ropar Seale, när han några timmar senare kommer till Attica. Fångarna i gård D knyter nävarna mot himlen i en Black Power-hälsning.

I sitt tal nämner Seale kort ”paketet” utan att gå in på dess innehåll. Wicker oroar sig för att avtalet ska bli värdelöst om inte Seale tydligt förespråkar det. I ett försök att lösa knuten tar observatören Clarence Jones mikrofonen och börjar läsa upp avtalet, men han överröstas snabbt av de buande fångarna.

”Ni har varit borta hela dagen! Och när ni väl dyker upp går ni igen efter fem minuter”, ropar en av fångarna, när observatörerna lämnar gården med Bobby Seale.

Observatörerna spelar ut sista kortet

Söndag kl. 13.00: Fångupproret i Attica har pågått i fyra dygn, och någon lösning är fortfarande inte i sikte. Observatörerna fruktar att guvernör Nelson Rockefeller ska ge order om att upproret ska krossas med våld.

Med svarta påsar under ögonen infinner observatörerna sig på fängelsedirektörens kontor. Ingen av dem har lust att återuppta diskussionerna med de arga fångarna – till och med den förhandlingsivrige William Kunstler medger att han ”inte har någon lust att gå in dit och dö”.

Även utanför kontoret är stämningen tryckt. Fängelsevakterna är trötta på allt prat – de vill storma gård D och befria sina kollegor.

De senaste timmarna har fordon med soldater ur nationalgardet, delstatens militära hemvärnsstyrka, anlänt.

Nationalgardet sätts i regel in endast när oroligheter ska bekämpas med våld – och observatörerna anar varthän det barkar:

Efter förhandlingsfiaskot i går planerar delstatens guvernör en återerövring av Attica.

Helikopter vid Attica

Omedelbart före stormningen av Attica-fängelset fäller en helikopter tårgas.

© Getty Images

Journalisten Tom Wicker får en idé: om observatörerna kan övertala guvernören att träffa fångarna kan det kanske gjuta olja på vågorna och öppna för nya förhandlingar. De övriga på kontoret håller med, och Tom Wicker ringer till Nelson Rockefeller.

”Vårt allra sista kort är att ni kommer hit och deltar i förhandlingarna”, förklarar han.

Guvernören vägrar. Han har erbjudit fångarna så mycket han kan. Dessutom tror han att ett besök bara kommer att uppmuntra fångarna att ställa ytterligare krav.
”Jag måste stå fast”, konstaterar guvernören.

Stormning slutar i blodbad

Måndag kl. 9.00: Guvernör Rockefeller har under söndagen godkänt ett angrepp på Attica. Fångarna anar ännu inte oråd.

Den muslimske fången Richard Clark huttrar i morgonkylan. Det har regnat hela natten, och han och de andra på rastgården är genomblöta.

Plötsligt får Clark syn på några mörka figurer, som förflyttar sig snabbt längs taken på de byggnader som omger rastgården. Det är prickskyttar, som lägger sig i position för att ge eld. På våningarna under dem kryllar det plötsligt av beväpnade män, som alla är iförda gasmasker.

Guvernör Nelson Rockefellers plan är att låta 211 man från nationalgardet, den lokala polisen och fängelsets egna vakter attackera gård D.

Utanför Attica håller en extrastyrka med flera hundra man sig dessutom redo i händelse av att de behövs.

Clark och de andra fångarna inser att ett angrepp är nära förestående, och i ett desperat försök att avvärja en stormning tvingar de upp åtta man ur gisslan på loftgången ovanför ”Times Square”. Bakom varje man i gisslan ställer sig en intagen med en kniv pressad mot mannens strupe.

I flera minuter är det som om tiden står stilla. Klockan 09.46 flyger emellertid en helikopter in på låg höjd över gården. Helikoptern sprider tårgas över rastgården, och det svidande stridsmedlet får en av männen i gisslan på loftgången att krypa ihop i ett hostningsanfall.

VIDEO: Se stormningen av Attica-fängelset

För prickskyttarna ser det ut som om mannen blivit huggen med en kniv. ”Skjut!” ropar en av skyttarna.

Ett inferno bryter ut, och i det intensiva kulregnet träffas både fångar och flera i gisslan, som inte har någon chans att ta skydd. Omkring tretusen skott avfyras på en halvtimme, och när skjutandet till slut tystnar har rastgården förvandlats till ett blodigt slakthus.

”Händerna över huvudet. Ni kommer inte att skadas”, ropar en soldat i en megafon, varpå insatsstyrkan rusar in på rastgården, där döda och sårade ligger huller om buller i ett enda, blodigt kaos av kroppar.

Döda efter angreppet på Attica

Fängelset förvandlades på en halvtimme till ett slakthus med 39 döda och 128 sårade.

© Getty Images

”Fan ta dig, nigger! Du skulle ha fått en kula i huvudet”, rasar en vakt, som besinningslöst misshandlar en fånge. Andra vakter tvingar de besegrade fångarna att klä av sig och löpa gatlopp, medan batongslagen haglar över dem.

Flera fångar tvingas att dricka vakternas urin eller att spela rysk roulett, och somliga blir brända med glödande cigaretter.

Den blodiga massakern på fängelsegården slutar med att tio man ur gisslan och 29 fångar mister livet, medan 128 personer såras.

Upprorsmännen i Attica hängdes ut som mördare

Fångupproret i Attica bevakades intensivt av medierna, och flera miljoner amerikaner följde direktsändningen av gisslandramat.

Många journalister godtog emellertid myndigheternas version av vad som hände. Bland annat hävdade guvernörens talesperson efter stormningen av fängelset att fångarna hade dödat gisslan genom att skära halsen av dem.

Påståendet rapporterades okritiskt, men visade sig vara påhittat. Rättsläkaren John Edland kunde visa att samtliga av de omkomna från fängelsegården hade avlidit av skottskador.

Fångarna hade inte dödat en enda i gisslan, tvärtemot hade ­samtliga dödats av poliser, fängelsevakter och soldater. Flera av de döda hade ­träffats av ett stort antal kulor.

Under åren som följer efter upproret åtalas 62 fångar för mer än 1200 brott, bland annat mord och kidnappning.

Ett stort uppbåd av advokater ställer upp frivilligt för att försvara de åtalade, men trots det utdöms flera långa fängelsestraff, i vissa fall ända upp till livstid. Åtskilliga fångar och anhöriga stämmer delstaten för övervåld och kräver skadestånd.

Först år 2000 går delstaten New York med på att betala sammanlagt tolv miljoner dollar i ersättning till offren för massakern i Attica.

Upproret i Attica banade vägen för bättre villkor

Bättre mat, mer fritid, sjukvård och möjlighet att umgås med de andra intagna. Så löd några av fångarnas totalt 33 krav till myndigheterna – flera av dem uppfylldes delvis efter upproret.