Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Rånarna undersökte allt i detalj och såg att de kunde komma nära inpå banken via kloaknätet och sedan gräva en tunnel till bankvalvet.

© ap/polfoto & afp/scanpix
Kriminalitet

Århundradets bankkupp gick genom kloaken

När de anställda i banken Société Générale öppnar det garanterat säkra bankvalvet på morgonen är alla boxar tomma – rensade på smycken och kontanter. Ett stort hål i väggen leder rakt ut i stadens kloaksystem. Albert Spaggiari, legosoldat och kvinnotjusare, har just genomfört århundradets kupp.

När personalen i banken Société Générale försöker öppna dörren till bankvalvet i källaren verkar det som om den hängt sig.

De tar i av alla krafter men den enormt tjocka ståldörren rör sig inte en millimeter.

Låssmed tillkallas, men inte heller han kan göra någonting. Bankdirektören beslutar då att dörren måste brytas upp.

Med stort besvär borrar sig låssmeden genom den tjocka dörren och kikar in genom det lilla borrhålet.

”Merde! Jag tror att ni har blivit utsatta för ett rån”, utbrister låssmeden, mycket förvånad.

När personalen så småningom kan komma in i valvet ser de att samtliga bankfack är upp-brutna och att innehållet har vräkts ut på golvet.

Alla väggar är täckta med skum från en pulversläckare för att radera fingeravtryck, och på golvet står resterna av en överdådig picknick.

Rånarna har fått med sig kontanter, smycken och värde­papper för uppemot 60 miljoner francs.

Kloakerna brer ut sig överallt

Ungefär två år tidigare traskar Albert Spaggiari in på Café de la Mairie i centrala Nice.

Han beställer en kopp kaffe och slår sig ned vid baren bredvid en man som håller på att orera om dagens stora ämne – planerna på att bygga en tunnelbana under staden.

”Vilken småborgerlig typ”, tänker Spaggiari föraktfullt.

Men när mannen fortsätter med sitt tvärsäkra prat kan Spaggiari inte låta bli att blanda sig i samtalet.

Han inflikar att han alltid har hört att marken i Nice är för mjuk för ­underjordiska byggen på grund av vätan från Medelhavet.

”Herregud” utbrister mannen och himlar med ögonen. ”Du är inte härifrån, va? Har du aldrig sett stadens kloaker?”

Det har Spaggiari inte gjort.

”Man kan gå från Avenue de Saint-Sylvestre ända till Place de la California genom kloakerna ”, förklarar mannen pedagogiskt.

Plötsligt blir Spaggiari klarvaken. Han störtar ut på gatan.

Precis framför honom klättrar en man klädd i blå overall och gummistövlar ned i ett manhål.Spaggiari ser allting klart framför sig: genom kloakerna kan han ta sig fram till banken Société Générale som ligger på andra sidan gatan.

Genom att gräva en tunnel och borra sig igenom bankens fundament kan han ta sig in i källaren där bankfacken – fyllda med guld, silver, juveler och massor med klingande francs – finns.

Spaggiari står som förhäxad mitt på trottoaren.

”För tusan!” utbrister han för sig själv. ”Det är ju lika enkelt som att klia sig i nacken.”

Rånarna förstärkte sin tunnel med brädor för att försäkra sig om att den inte skulle rasa in.

© afp/scanpix

Legosoldaten börjar bli uttråkad

Tanken på bankrån är inte helt främmande.

Redan som barn gav sig Albert Spaggiari, som kommer från en skötsam medelklassfamilj, in på brottets bana.

”Det är svårt att stjäla från sina föräldrar. Först måste man lära sig göra vaxavtryck, kopiera nycklar, dyrka upp lås och smyga sig in i det rum där både mamma och pappa ligger och sover. Och förstås se till att inte bli påkommen”, skryter Spaggiari senare i sina memoarer.

Som ung man skriver han in sig i fallskärmstrupperna och kämpar i Vietnam.

Därefter reser han runt i världen och försörjer sig som legosoldat.

Emellanåt sitter han i fängelse för mindre brott – mestadels rån.

På senare tid har Spaggiari, nu 44 år gammal, kommit till ro.

Han är gift och äger en liten fotobutik. För första gången i sitt liv är han laglydig – och han har väldigt tråkigt.

Spaggiari dagdrömmer om att göra en stor kupp, men inga av hans planer verkar realistiska.

Inte förrän nu, när han fått höra talas om kloakerna under Société Générale.

Marseilles undre värld hjälper till

Spaggiari samlar på sig allt material om banker och säkerhet han kan få tag på.

Broschyrer om kassaskåp, bankboxar och larm fyller snart huset tillsammans med bransch­tidningar och tidskrifter om bankbyggnader.

På eftermiddagarna följer han diskret efter Société Générales anställda, som tar en drink på en uteservering i närheten varje eftermiddag kl. 17.30.

Han tjuvlyssnar på deras samtal och får veta att banken innehåller miljontals francs, och – viktigast av allt – har en allvarlig brist i säkerheten.

En av väggarna, den som är närmast kloakerna, saknar larm.

Detsamma gäller hela insidan av bankvalvet.

För att kolla den uppgiften – och kunna granska banken inifrån – hyr han ett bankfack.

Flera gånger placerar han en väckarklocka i bankfacket; den borde kunna utlösa ett eventuellt larm. Men ingenting händer.

Och till sist är Spaggiari säker på sin sak: när han väl tagit sig in i bankvalvet kan han röra sig fritt där inne.

Spaggiari inser att han kanske håller på att gapa över för mycket. Rånet kommer att kräva massor av utrustning och muskelkraft. Han behöver hjälp från andra.

Via en person i Nice får han kontakt med en liga i Marseille.

Staden är känd för sin ”miljö” – ett förskönande ord för en undre värld vars framgång bygger på vapenhandel, narkotika­försäljning, prostitution och penningtvätt.

På en restaurang träffar Spaggiari ligans ledare, Pierre.

Pierre är en hårdkokt och självsäker gangstertyp men Spaggiari lyckas till sist övertala honom till ett samarbete.

Enligt avtalet ska Pierre ordna utrustning och pengar till att genomföra kuppen.

Han kommer även att ordna sju man som bland annat ska sköta delar av grävarbetet.

Spaggiari själv ska skaffa fram experter som plåtslagare och elektriker. Bytet från kuppen ska de dela rakt av.

Spaggiari har inte svårt att få tag på folk.

I yngre dagar har han varit medlem i OAS, Organisation de l’Armée ­Secrète – en högerorienterad grupp som genom terror och gerillakrig bekämpat upprorsmakare i Algeriet.

Genom OAS har han fått flera vänner, som han nu kallar till sig.

En av dem – en man som Spaggiari bara kallar för ”68” eftersom de lärt känna varandra under studentrevolterna i Paris 1968 – blir hans närmast förtrogne.

I början av april 1976 kan de börja med förberedelserna. Första uppgiften blir att studera kloakerna.

Första rundan i kloakerna

Spaggiari ryser av cellskräck när Joseph, en av männen från Marseilleligan, med ett skrapande ljud drar igen ­kloa­k­­locket ovanför huvudet på honom.

Klockan är strax efter åtta på kvällen den 7 april 1976. S

paggiari, Pierre och 68 har klättrat ned genom manhålet som ligger vid ett övergångsställe mellan banken och det café där Spaggiari för första ­gången hörde talas om kloaksystemet.

Bortsett från de svaga ljuskäglorna från männens ficklampor är det beckmörkt.

Just här är kloaken trång: bara 1,2 meter hög och knappt 1 meter bred.

Framåtböjda ­vadar de fram i strömmen av förorenat smutsvatten.

Bortsett från enstaka gurglande och mullrande ljud då en ny omgång kloakvatten spolas ned genom labyrinten av rör och valv, är det alldeles tyst. Stanken är outhärdlig.

”Jesus Kristus, jag hoppas det finns tillräckligt med luft här nere i detta förbannade hål”, flämtar 68.

Spaggiari börjar svettas. Ända sedan han som barn fick lära sig att folk dog ”när de glömde att andas” har han haft en stark skräck för att dö av kvävning.

Han biter ihop och räknar sina steg. Pierre håller noga koll på tiden på sitt armbandsur.

Klockan fem nästa morgon är de nästan tillbaka vid manhålet.

Spaggiari pekar på väggen några steg ifrån utgången: ”Det är här vi ska gräva.”

”Och det säger du nu, när vi har tillbringat hela natten i det här skithålet”, fräser Pierre och stirrar misstroget på Spaggiari.

”Vi måste känna till det här stället. Vi kommer att ar­beta här nere i dagar, kanske veckor”, svarar Spaggiari.

Pierre vet att Spaggiari har rätt.

Det skulle väcka misstankar om de klättrar upp och ned genom manhålet ­utanför banken.

Om de ska ha någon chans att lyckas måste de lära känna kloaknätet som sin egen ficka.

”Bara några meter bakom skiten finns paradiset”, mumlar Pierre medan han klättrar upp i gryningsljuset.

De 120 postsäckar som rånarna kom över innehöll sedlar till ett värde mot­svarande drygt 500 milj. kronor i dag.

© m.evans/scanpix

Det underjordiska arbetet tar fart

Under veckorna som följer kryper Albert Spaggiari och 68 ned i kloakerna under Nice varenda kväll.

De kartlägger ledningsnätet och hittar en utgång som leder upp till en stor byggarbetsplats intill ett arabiskt café. Området är öde på kvällarna och därmed idealiskt som ingång.

När de inte befinner sig i kloakerna bor Spaggiaris män i en lägenhet som 68 har hyrt under falskt namn.

Lägenheten har fem rum och – bäst av allt – två ingångar. Bakdörren leder ut till parkeringskällaren.

För att inte väcka för mycket uppseende är det bara två av männen som använder hissen.

De övriga sex använder den stora varuhissen som går ned till parkeringskällaren.

Inne i lägenheten planerar männen kuppen in i minsta detalj.

Planen är att de ska gräva en tunnel från kloaken och in i banken.

Om de gräver tätt intill manhålet vid övergångsstället kommer de att hamna mitt i den källare där bankfacken finns.

Det har Spaggiari räknat ut. Han gör en detaljerad ritning och delar ut kopior till sina kumpaner.

Under tiden stjäl männen från Marseille ihop all utrustning som Spaggiari behöver till kuppen: skåpbilar, blåslampor, ficklampor, hackor och andra verktyg.

I början av maj är allt klart. Klockan 21:30 fredagen den 7 maj går Spaggiari igenom utrustningen en sista gång. Allt finns med. Nu är det dags.

I två skåpbilar kör männen till ingången vid det arabiska caféet. Medan två av dem håller vakt går de övriga, tungt lastade med all utrustning, ned i kloakerna.

Ligan hittar en bas i kloakerna

Inspolad jord och småstenar har bildat fördämningar som fångar upp föremål som annars hade spolats genom kloaken och ut i floden: bildäck, döda djur och till och med kundvagnar ligger i kanten av det sörjiga vattnet.

På ett ställe bildar sand och småstenar en liten ö. Spaggiari och 68 utser den till ligans bas.

Här kan de förvara all utrustning under grävarbetet, och vila sig i pauserna.

Ön ligger ungefär en kilometer från platsen där de ska gräva.

Råttorna kilar omkring runt fötterna på dem. En av dem rusar upp precis framför Pierre.

Han blir så förskräckt att han slår efter den med sitt verktyg.

”Jesus Kristus! Jag kommer aldrig att kunna stå ut med de skitiga jäklarna”, utbrister han.

”Jag går hellre rakt mot ett kulsprutenäste med en slangbåge än vadar en enda meter genom den här skiten!”

Först efter tre timmars vandring är de framme.

”Hur lång tid tror ni det kommer att ta att bryta igenom den där väggen?” frågar en av männen från Marseille.

”Ett par dagar ...”, säger någon optimistiskt.

”Tre dagar, kanske en vecka”, gissar en annan.

Spaggiari är tyst.

Han vet att det kommer att ta minst tre veckor, men han är rädd att sanningen ska avskräcka hans kumpaner. Därför säger han ingenting.

Snart inser alla att även de mest pessimistiska gissningarna har varit alltför optimistiska.

Arbetet med att gräva tunneln är både tungt och svårt.

Först ska jorden tas bort med hackor och spadar, och därefter ska stenar och lerjord bäras drygt 100 meter bort till en stor kloakledning som fungerar som avstjälpningsplats.

Den stora hampa­korgen med avfallet i väger drygt 25 kilo, en ansenlig börda även under normala förhållanden.

Men i kloakerna är ingenting normalt.

Bara att gå därnere är en stor påfrestning för männen, som måste gå framåtböjda i de bara 1,5 meter höga rören.

Rostiga rör med slemmig hal botten och avlopp som spyr ut en strid ström av kloakvatten gör arbetet extra mödosamt.

Under sin flykt träffade Spaggiari bl.a. Ronald Biggs i Brasilien. Biggs höll sig undan efter det stora tågrånet i Stor­britannien år 1963.

© ap/polfoto

Sover på dagen, arbetar på natten

Övervakningen av Société Générale sker från en skåpbil som parkerats tätt intill byggnaden.

Arbetet går snart på rutin i takt med att männen lär sig bankpersonalens vanor och städarnas arbetstider.

Även rånarna själva får rutiner.

De sover på dagarna; Spaggiaris män i lägenheten, och männen från Marseille i en villa som de lånat av en av ligamedlemmarnas flickvän.

Varje kväll kl. 22 klättrar de ned i kloakerna, ofta under muntra tillrop från förbipasserande som är övertygade om att männen är kloak­arbetare som jobbar på övertid.

”God afton, mina herrar, slit nu inte för hårt”, ropar någon.

”Staden borde verkligen se till att göra någonting åt eländet där nere”, säger en kvinna till de förklädda rånarna, tydligt indignerad över behovet av kloakarbete så sent.

Männen flinar så snart människorna gått vidare.

Men allt är inte lika muntert.

Söndagen den 16 maj har männen hackat och borrat i 30 timmar och tagit sig drygt tre meter närmare bankvalvet – nästan halvvägs, bedömer Spaggiari.

Men marken är full med stora stenar och männen tvingas hela tiden ändra kurs för att ta sig förbi de allra största hindren.

”Om vi fortsätter så här i sicksack hamnar vi för fan i Kina”, fräser Spaggiari irriterat när grävarna ännu en gång tvingas ändra riktning.

Men vissa stenar är så stora att de inte går att komma runt. Redan nästa natt stöter männen på en sådan. Under fyra timmars arbete bryter de hela ­fyra stora borrhuvuden.

Dessutom är tunneln definitivt inte lämpad för långa ­arbetspass.

Männen måste stå på knä eller ligga ned ­medan de gräver eller hackar.

Värmen från lamporna är olidlig, och stenar och damm virvlar runt i tunneln och träffar dem i ansiktet.

Utanför själva borrhålet blåser det kallt, och männen har därför alltid en brasa tänd på sin lilla ö.

Där sätter de sig för att torka, ta sig en kopp kaffe eller soppa, läsa tidningen eller prata lite.

En av dem skaffar fram en radio så att de kan lyssna på musik medan de vilar.

Arbetet tar hela veckan, och en del av nästa.

Först på tisdagen den 25 maj bryter de igenom klippan och möter lerjord igen.

Två dagar senare hörs det omisskännliga ­ljudet av metall mot stenmur då männens hackor träffar grunden under Société Générale.

Männen tror knappt sina ögon när de får syn på stenväggen.

De dunkar varandra i ryggen och slår ut med armarna.

Skrattet rungar genom kloakerna och dör långsamt ut. Plötsligt tystnar männen.

Andäktigt kryper de in i ­hålet, en i taget, för att röra vid muren.

Spaggiari bedömer att det kommer att ta en vecka att ­gräva sig igenom muren, men han har fel. Igen.

Grunden, som är mer än 50 år gammal, är betydligt kraftigare än vad männen har räknat med. Varenda sten har lagts in i betong förstärkt med armeringsjärn och det bildar en massa som är hårdare än granit.

Tre kraftiga trycklufts­borrar och omkring 100 borrhuvuden förstörs innan männen till slut lyckas med sitt projekt.

Klockan 21, lördagen den 26 juni, bryter ­rånarna igenom bankväggen.

Flyktbilen blir stulen

Männen står i kö för att få röra vid baksidan av bankfackshyllorna.

De ler och tänker redan på hur stor andel av ­bytet de kommer att få.

Alldeles i närheten finns en firma som säljer begagnade bilar.

Senare samma natt kryper Spaggiari och Joseph under stängslet och stjäl en Land Rover som de fyller med syrgasbehållare.

Syrgasen behövs till de skärbrännare som de ska öppna kassaskåpen med.

Bilen sviktar under tyngden när de kör ned till den stora porten som Spaggiari valt ut som flyktväg efter kuppen.

Området ligger intill ett kongresscenter och på dagarna vimlar det av folk som rastar hunden, lekande barn och pétanque-spelare.

Men nu, på natten, är det öde. Eftersom stadens polisstation ligger inom synhåll väljer rånarna att köra med släckta lyktor tills de kommit in genom porten.

De lossar syrgasbehållarna, drar in dem i kloaken på en gummibåt och gömmer dem i kloakgångarna.

För att tuberna inte ska bli alltför ­iögonfallande, och för att minska risken för att bli av med dem alla på en gång om någon utomstående upptäcker dem, sprider männen ut dem i gångarna.

Nu, när de borrar så nära banken, kan de inte arbeta på vardagskvällarna.

Då kan städpersonalen höra dem. De måste vänta till nästa veckoslut.

Polisens utredare hittade många av bankrånarnas verktyg nere i kloakerna.

© getty images

Överraskningar i bankfacken

Fredagen den 2 juli kl. 22 är rånarna redo för det slutliga genombrottet, men ännu en gång uppstår problem.

Det gigantiska bankfackssystem som står framför hålet i väggen går inte att rubba.

Männen lyckas pressa det en liten aning åt sidan, men arbetet tar så lång tid att operationen skjuts upp till nästa fredag.

Även den här gången har rånarna gjort en felbedömning: ett shoppingcenter ska invigas i närheten av banken och det sägs att självaste presidenten ska närvara.

Det kommer att krylla av poliser i området. Rånarna tvingas vänta igen. Men på lördagen får de veta att presidenten inte kommer.

Då är det dock för sent att börja arbeta.

Fredagen den 16 juli kl. 21:30 kommer äntligen det stora ögonblicket. ”Kusten är klar”, meddelar vaktposterna mittemot banken.

Med en kofot lyckas en av männen luta det stora skåpet så mycket att de kan sätta in en kil och åla sig förbi det.

Brakfest på banken

Männen står nu inne i själva bankvalvet och ser sig omkring under andäktig tystnad. Pierre sveper med ficklampan över de blanka metallskåpen.

”Inget palats i världen kan rymma så mycken härlighet”, tänker Spaggiari och känner sig omtöcknad.

Han har gjort det som miljontals människor får nöja sig med att fantisera om. Han har fått jackpot. Det är hans lottnummer som har dragits.

När han ser sig omkring upptäcker Spaggiari att de ­övriga männen flinar lika dåraktigt som han själv.

Och han ser att han inte är i det bankvalv som han enligt planerna skulle ha hamnat i.

Turligt nog har rånarna bara hamnat i ett av de övriga bankvalven i källaren.

Männen börjar genast skära upp bankfacken.

Det tre millimeter tjocka stålet är svårt att ta sig igenom, och även de mest erfarna kassaskåpstjuvarna i sällskapet våndas under arbetet med att slå, borra och skära sönder boxarna.

Spaggiari svär och förbannar när lite kaffepulver och ett paket gamla kex faller ut ur ett av de första facken.

I en box ligger en påse linser, och i andra fack hittar de sönderlästa brev och gulnade nakenbilder av kvinnor.

Spaggiari känner paniken närma sig, men till sist dyker värdesakerna upp.

Diamantsmycken, rubiner och kontanter – härliga, prasslande francs kryper fram ur de små stålgömmorna. Spaggiari njuter.

Nästa morgon – på lördagen – lämnar Spaggiari valvet för att bege sig till sin fotobutik.

Han pratar ovanligt in­gående med kunderna för att försäkra sig om att de ska komma ihåg honom. Därefter beger han sig till sitt stamcafé och bjuder på flera omgångar.

När han känner sig ­säker på att han har skaffat sig ett vattentätt alibi åter­vänder han till kloakerna.

Spaggiari är väldigt nöjd. På bord och golv i bankvalvet börjar stora högar av guld, juveler och kontanter torna upp sig.

På söndagskvällen äter männen en överdådig måltid med läckra korvar och paté.

Några timmar därefter, klockan ett på natten till måndagen, öppnar de bankfack nr 307. Det ska bli det sista.

Pierre använder sin blåslampa och svetsar igen den armerade källardörren. Därefter packar de ned alla pengar och övriga värdesaker i stora väskor och ryggsäckar.

Innan de går därifrån sätter Spaggiari upp en skrytsam lapp på anslagstavlan i källaren:
”Inget hat, inget våld och inga pistoler.”

När den siste rånaren har lämnat bankvalvet tömmer 68 en skumsläckare över de ytor där männen kan tänkas ha lämnat fingeravtryck.

Därefter kryper även han tillbaka in i kloakerna.

Det har störtregnat under hela veckoslutet och vattennivån i kloakerna har stigit rejält.

Vattnet virvlar, sjuder och suger kring männen när de traskar mot utgången.

Även de största och starkaste måste hålla sig i rören för att inte dras med av strömmen.

Till sist blir de tvungna att fästa en lina i en gummibåt och dra ut bytet på den.

I gryningen bestämmer sig Spaggiari för att inte köra Land Rovern så nära kloaken som han planerat. Inga fler risker.

Klockan är över sex då den sista delen av bytet lastas i bilen.

Männen sätter genast kurs mot lägenheten. De har gjort det – genomfört le fric-frac du siècle – århundradets kupp.

Några timmar senare, kl. 9:15, svettas en låssmed vid ståldörren in till bankvalvet i Société Générale.

Låset ger inte med sig, och till sist måste han borra igenom dörren. Han kikar in genom hålet.

”Merde! Jag tror att ni har blivit utsatta för ett rån.”

Läs också:

Traditioner

Omskärelse: Var började man omskära män?

1 minut
Piercing läpp förhistorisk
Arkeologi

Förhistorisk man hade stora ansiktspiercingar

2 minuter
Uppfinningar

När uppfanns tändaren?

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress för att få ett mejl med anvisningar för att nollställa lösenordet.
Ogiltig e-postadress

Skriv in lösenord

Vi har skickat ett mejl till med ett lösenord

Nytt lösenord

Enter a password with at least 6 characters.

Lösenord behövs
Visa Dölj