Tjugofemårige Roger Tichborne var på gott humör när han den 20 april 1854 gick ombord på ångfartyget Bella i Rio de Janeiro.
Efter en tio månader lång rundresa i Sydamerika var han på väg hem till England. Där väntade det goda livet i överklassen som arvinge till ett gods och en barontitel.
Tichborne kom dock aldrig fram till England. Fyra dagar efter Bellas avsegling drev fartygets vrak i land utanför Brasiliens kust. Ingen av människorna ombord återfanns.
Rykten om överlevande väckte hopp
Den hemska nyheten fick inte Rogers mor, lady Henriette Tichborne, att förtvivla. Hon var övertygad om att hennes son levde.
Hoppet närdes av ett besök hos en klärvoajant samt ihållande rykten om att överlevande från Bella hade räddats och satts i land i Australien.
”Min kära moder, den långa tid som har gått sedan mitt senaste brev, den 22 april 1854, gör det mycket svårt för mig att inleda detta brev.” Thomas Castro i ett brev till lady Tichborne år 1866
När henne make avled år 1862 blev tanken på att hitta Roger i det närmaste en fix idé.
Lady Tichborne satte in en annons i den australiska morgontidningen The Argus. Hon utlovade ”en generös belöning” till den som kunde bidra med nyheter om hennes son.
Några månader senare fick lady Tichborne ett brev.
”Min kära moder, den långa tid som har gått sedan mitt senaste brev, den 22 april 1854, gör det mycket svårt för mig att inleda detta brev”, började brevskrivaren, som utgav sig för att vara Roger.
Brevskrivaren berättade att han efter Bellas förlisning seglats till Melbourne ombord på ett annat fartyg. Han bodde nu i staden Wagga Wagga, där han arbetade som slaktare under namnet Thomas Castro.
”Det finns bara en man i hela världen som är mer övertygad om att denne man inte är Roger Tichborne och han sitter där.” En vän till familjen Tichborne
Någon förklaringen till namnbytet gav Castro inte, men han bad om 200 pund, så att han kunde återvända till England.
Castro anlände till England på juldagen 1866. Lady Tichborne, som var övertygad om att han var hennes försvunne son, tog emot honom med öppna armar och lovade honom 1 000 pund, cirka en miljon kronor i dagens penningvärde, om året i fickpengar.
Resten av familjen stod bara och gapade. Medan den skeppsbrutne Roger talade flytande franska och var väl bevandrad i latin och grekiska kunde Castro inte ett ord på något av språken. Av sina universitetsår mindes han ingenting.
Mest oroande var dock det faktum att Castro inte var ett dugg lik Roger. Roger var inte bara smal, utan så mager att han var tvungen att sy hakar i jackan att hålla upp bältet med. Castro vägde 108 kilo.
Händelserna i rättssalen i London förevigades av konstnären Frederick Sargent.
Bisarr rättegång fick stor uppmärksamhet
Castro tyckte om att stå i rampljuset
Den anklagade fick enligt engelsk lag inte själv avge vittnesmål. Castro njöt emellertid av uppmärksamheten från de många journalisterna.
Advokat Kenealy var desperat
Castro anlitade den berömde advokaten Edward Kenealy som försvarare. Kenealys sak var dock så svag att han tvingades ta till rena lögner och förolämpa vittnen, ett beslut som kostade honom advokatlicensen.
Porträtt skulle motbevisa Castros påstående
Som bevis på att Thomas Castro och Roger Tichborne inte var samma person visade åklagaren ett fotografi som tagits under Tichbornes resa i Sydamerika. Det visade tydligt Tichbornes spensliga gestalt.
Så länge lady Tichborne levde var det ingen som vågade komma med några verkliga invändningar.
Hennes död år 1868 förändrade emellertid allt.
Rättegången ledde till berömmelse
Eftersom Castro inte kunde ärva lady Tichborne innan hans identitet slagits fast juridiskt valde han att väcka åtal mot en bonde som bodde på godsets mark. Om rätten godkände honom som part i målet innebar det ju att de erkände hans identitet, tänkte han.
Så skulle det emellertid inte bli.
Familjen Tichborne gjorde nämligen nu allt de kunde för att avslöja Castro.
”Det finns bara en man i hela världen som är mer övertygad om att denne man inte är Roger Tichborne och han sitter där”, konstaterade en vän till familjen medan han pekade på Castro i rättssalen.
Lady Henriette Tichborne, som stod mycket nära sin son, ville inte tro att han var död.
Snart vällde även bevis fram.
Advokaten tog fram Castros vigselbevis från Wagga Wagga. Det visade att Castro var född år 1834, inte år 1829 som Roger. Av dokument framgick även att Castro i själva verket hette Arthur Orton och att han var en slaktarson från Wapping utanför London.
Orton hade emigrerat till Wagga Wagga, där han senare gift sig med en tjänsteflicka.
Det tog bara juryn en halvtimme att förklara Castro skyldig till mened, ett brott som kostade honom 14 år i fängelse.
Rättegången gjorde Castro till en folkhjälte bland arbetarna, som skrattade gott åt att överklassen blivit förd bakom ljuset. Berömmelsen blev emellertid kortvarig.
Efter att ha avtjänat sitt straff öppnade Castro en tobaksaffär, som dock gick i konkurs. Ända till sin dödsdag vidhöll han att han var Roger Tichborne.
Det sista porträttet av Roger Tichborne togs under resan till Sydamerika, antingen år 1853 eller år 1854.