Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Wien inväntar sin ödestimme

En chockerande syn möter soldaterna på Wiens stadsmurar när 140 000 tungt beväpnade krigare avtecknar sig mot horisonten. Snart stormar turkiska elittrupper mot Wiens befästningar för att uppfylla sultan Mehmet IV:s dröm: att erövra den kristna staden.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

Marken skakar under husen i Wien när en kraftig underjordisk explosion sliter upp ett tio meter brett hål i stadsmuren.

I nästa ögonblick väller flera tusen janitsjarer, osmanernas elitstyrkor, fram mot öppningen.

Angriparna är övertygade om att de just i dag, den 4 september 1683, långt om länge ska bryta genom stadens sista bastion och tränga in i den österrikiska storstaden.

Då kan de muslimska osmanerna uppnå sitt slutgiltiga mål: erövringen av de katolska habsburgarnas huvudstad.

Stridsropet ”Allah! Allah! Allah!” skär genom luften, medan janitsjarerna avfyrar skurar av pilar och kastar handgranater av glas fyllda med krut mot de österrikiska soldaterna, som desperat försvarar sig med musköter.

Samtidigt arbetar de febrilt på att täppa till hålet i bastionen med sandsäckar och plankor.

Osmanska handgranater var gjorda av glas och fyllda med krut, som antändes med en lång lunta.

© Kanopy

De turkiska styrkorna verkar ostoppbara. Genom de löpgravar och tunnlar som osmanska ingenjörssoldater har anlagt de senaste veckorna väller nya angreppsvågor fram till stadsmuren.

Striden vid bastionen böljar fram och tillbaka i två timmar, men tack vare förstärkningar från stadens inre kan försvararna till slut slå tillbaka osmanerna.

Segern är emellertid bara en kort frist. Soldaterna i Wien är utmattade och utsvultna efter nästan två månaders belägring, då osmanerna gång på gång försökt storma stadsmuren.

Försvarsstyrkans 15 000 man är omringade av 140 000 krigsvana turkar, och det är bara en fråga om tid innan murarna faller.

Endast hjälp utifrån kan rädda det kristna bålverket mot muslimerna, och försvararna försöker varje dag desperat alarmera omvärlden.

Johann Peter von Vaelckeren, advokat vid militärens åklagarmyndighet, upplevde belägringen inifrån och skriver i sina memoarer: ”Omkring klockan nio på kvällen sköts det ännu en gång upp raketer från Stefansdomens torn för att signalera att det var hög tid att undsätta oss. Staden är i yttersta nöd.”

Osmanerna vill ha revansch

Angreppet på Wien var kulmen på trehundra års konflikter mellan osmanerna och deras europeiska grannar.

Det kristna Europa fick sin första stora chock 1387, när turkarna erövrade den grekiska hamnstaden Thessaloniki.

Sedan dess hade osmanerna utgjort ett konstant hot mot sina grannar, som de kuvade en efter en.

Osmanska riket växte sig så stort att det så småningom gränsade mot habsburgarnas Österrike.

Det skedde bland annat genom att osmanerna lade under sig österrikarnas svaga granne Ungern.

“Allah! Allah! Allah!”
De turkiska soldaternas stridsrop under angreppen

Turkarnas omfattande erövringar hängde samman med att de osmanska sultanerna såg sig som de rättmätiga arvingarna till de romerska kejsarna.

De såg Osmanska riket som en fortsättning på det östromerska och Bysantinska riket, inte minst efter erövringen av huvudstaden Konstantinopel 1453.

Sultanerna ansåg att de hade rätt att lägga under sig områden långt uppe i Centraleuropa.

Även sultan Mehmet IV, som mobiliserade sin armé 1683, hade läst om Caesar och Alexander den store.

Nu ville han leva upp till sina två idoler genom att uppnå ett mål som ingen annan sultan lyckats med: att erövra Wien.

På så sätt ville Mehmet IV dessutom få upprättelse för den nesa det var att Süleyman I, den mäktigaste sultanen någonsin, år 1529 varit tvungen att ge upp sin belägring av Wien.

Habsburgarnas huvudstad hade blivit den västeuropeiska kristenhetens bålverk österut och ett upplagt mål i den kamp för islams utbredning som profeten Muhammed uppmanat till.

Erövringen av staden skulle bevisa att islam var överlägsen alla andra religioner, speciellt kristendomen, och att det kristna Europa vacklade under Osmanska rikets press.

Sultanen bad därför storvesir Kara Mustafa Pasa, sin chefsrådgivare och chef för centraladministrationen, att samla en mäktig armé.

Den omfattade soldater från hela Osmanska riket. Den 1 april 1683, efter femton månaders förberedelser, kunde soldaterna till slut inleda den mer än hundra mil långa marschen mot Wien.

Enligt osmanernas egna dokument bestod styrkan av 170 000 man. En oändlig kolonn av brokigt klädda krigare rörde sig målmedvetet upp genom sydöstra Europa.

Världens största och mest välsmorda krigsmakt var på väg mot Österrike.

Osmanska riket var 1600-talets supermakt

Från mitten av 1400-talet till slutet av 1600-talet växte Osmanska riket till ett enormt imperium som ansåg sig vara redo att inlemma sina europeiska grannar.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

1453

År 1453 intar osmanerna Konstantinopel, som blir rikets huvudstad.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

1517

Mekka accepterar 1517 turkisk överhöghet, men behåller en hög grad av självstyre.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

1534

Det rika Bagdad erövras 1534 från safaviddynastin.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

1574

Osmanerna tar 1574 över Tunis.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

1669

År 1669 erövrar sultan Mehmet IV Kreta.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

1683

Wien ligger precis på gränsen till Osmanska riket, och nu har sultan Mehmet IV bestämt sig för att storstaden ska bli nästa apelsin i hans turban.

Fine Art/Getty Images & Wien Museum

Österrikarna ber om hjälp

Österrikes härskare, Leopold I, visste vad som väntade, för diplomater i Konstantinopel hade under lång tid informerat honom om osmanernas krigsförberedelser.

Leopold hade emellertid vare sig soldater eller pengar nog för att kunna mäta sig med horden av osmaner.

I stället fick han försöka utnyttja det faktum att han var kejsare i Tysk-romerska riket, som omfattade omkring trehundra hertigdömen och stadsstater.

Kejsaren hade endast formellt makten i den lösa sammanslutning som utgjorde riket, trots det skickade Leopold redan i slutet av 1682 sändebud till rikets samtliga medlemsländer.

Deras uppgift var att med alla medel försöka förmå hela Tysk-romerska riket att stå enat mot det osmanska hotet.

I mars 1683 lyckades Leopold ingå en försvarspakt med kungen av Polen, Johan III Sobieski.

Kungen behövde en bundsförvant, som kunde skydda Polen mot framtida osmanska angrepp. På 1670-talet hade turkiska styrkor invaderat sydöstra delen av Polen – dagens Ukraina.

Den polske kungen hade erfarenhet av krig och hade den gången personligen lett sina styrkor i försvaret av landet och slagit tillbaka turkarna.

Han visste emellertid att om osmanerna intog Wien, så kunde Polen fort bli nästa mål.

Österrikarna kunde även glädja sig åt uppbackning från Vatikanen. Katolska kyrkan gav Österrike och Polen astronomiska summor, som kunde användas för att bekämpa de i kyrkans ögon otrogna.

Kampen mot osmanerna hade blivit ett krig mellan de båda religionerna.

Trots många uttryck för sitt stöd hade resten av det katolska Europa inte särskilt bråttom att hjälpa Österrike, som kände sig väldigt ensamt.

Snart drabbades landet av osmanernas förtrupp, det fruktade asiatiska ryttarfolket tatarerna, som i början av juli 1683 kunde observeras från Wiens torn.

Tatarerna började genast härja i området runt huvudstaden. Landsbygdsbefolkningen dödades, hus brändes ner och åkrar skövlades. Den våldsamma framfarten utlöste en panisk flykt till Wien.

Kristna och turkar hånade varandra

Sedan korstågens tid hade fördomar och elaka rykten på båda sidor upprepade gånger lett till att kristna och muslimer inlett krig.

Striderna utkämpades inte enbart med vapen, utan även med ord.

Flyktingar strömmar till Wien

Medan människor från landsbygden sökte sig mot huvudstaden för att få skydd innanför stadsmurarna, skyndade Wiens egna invånare ut ur staden för att söka sig längre västerut.

Även Leopold kände marken bränna under sig. På kvällen den 7 juli flydde han med sitt hov till staden Linz.

Leopolds avresa fick moralen i Wien att fullkomligt rasa och utlöste en massflykt bland de paniska invånarna.

”Så stor var rädslan att inga människor var villiga att stanna kvar; alla hästar och kärror som gick att uppbringa hyrdes omedelbart, och vagnarna fylldes med förnäma damer och deras barn, som tog med sig endast det värdefullaste. Skrik och jämmer hördes överallt, som om turkarna redan var herrar i Wien”, berättade ett ögonvittne.

Berättelserna beskriver hur omkring 60 000 invånare flydde från staden dagarna efter Leopolds flykt.

Hotet från osmanerna hade lyckligtvis medfört att man hade investerat enorma summor på att bygga ut stadens försvar.

Man hade även producerat stora mängder kulor och krut, som fyllde stadens två stora vapenarsenaler.

Med den enorma osmanska armén i ryggen var storvesiren Kara Mustafa redo att införliva Wien i turkarnas enorma rike.

© Fine art/Getty Images & Wien Museum

Strax innan osmanernas belägring försökte en misstänkt turkisk sabotör klädd som kvinna sätta eld på ena arsenalen.

Några kvicktänkta medborgare öste vatten på lagret, innan elden fick fäste, men den anlagda branden fick hämndbegäret att explodera i staden.

En rasande folkmassa grep den misstänkte sabotören och slet honom i stycken. Efteråt drog skaran genom stadens gator och visade upp den sönderslitna kroppen som en varning till andra.

Känsloutbrottet gjorde emellertid inte mycket för att höja moralen i staden, vars invånare kände sig lämnade i sticket och isolerade, när de från stadsmurarna den 14 juli kunde se den osmanska armén dyka upp vid horisonten.

Inga stater i Tysk-romerska riket hade visat tecken på att komma till hjälp. Endast Polens kung var bunden av försvarspakten med habsburgarna, men än så länge syntes inte röken av någon polsk hjälpstyrka.

Huvudstaden omringas

Efter fyra och en halv månads marsch kunde de osmanska soldaterna äntligen se sitt mål.

Sultanen hade lämnat armén och överlåtit posten som överbefälhare åt sin storvesir, Kara Mustafa.

Då kunde den osmanske härskaren avsvära sig ansvaret i händelse av ett turkiskt fiasko.

Storvesiren skulle få ta skulden för ett nederlag, medan sultanen skulle kunna sola sig i framgångens glans, om hans armé erövrade Wien.

Turkarna upprättade ett gigantiskt läger med 25 000 tält, som sträckte sig runt staden. Storvesiren flyttade in i det pråligaste tältet och började planera belägringen.

Wiens svaga punkt var försvaret i sydväst, där vare sig grundvatten eller vattendrag kunde hindra turkarna från att använda sin vanliga belägringstaktik: tunnlar under stadens murar, som fylldes med sprängmedel.

Wiens höga kyrkspiror var ett upplagt mål för osmanernas artilleri, som utsatte stadens centrum för ett konstant bombardemang.

Samtidigt arbetade de turkiska ingenjörerna sig genom marken in mot Wien och etablerade ett nätverk av löp- och skyttegravar.

Genom löpgravarna kunde soldaterna i någorlunda säkerhet komma tätt in på stadens befästning utan att träffas av skott.

På endast två dagar nådde löpgravarna nästan fram till palissaden, Wiens yttersta försvarslinje, och därifrån spred de sig och blev till skyttegravar, som löpte parallellt med försvarsanläggningen.

Från den främsta skyttegraven rusade vågor av turkiska janitsjarer beväpnade med spjut och sablar mot palissaden, där flera rader av österrikiska gevärsskyttar avfyrade dödliga kaskader av kulor och slungade granater mot den framstormande fienden.

© Wikimedia Commons

Polsk kung var ­turkarnas fasa

Det är inte för inte som Johan III Sobieski i Polen är känd som ”hjältekungen”.

Han visade tidigt en fallenhet för militär taktik, och i början av 1650-talet blev den unge adelsmannen sändebud vid det osmanska hovet.

Under vistelsen studerade han landets militär och lärde sig språket. Sobieskis kunskaper visade sig ovärderliga, när han kom tillbaka till Polen.

Där ledde han styrkorna till stora segrar mot osmanerna, och triumferna gjorde honom så populär att han 1674 valdes till polsk kung.

En blandning av respekt och vördnad efter de många nederlagen gjorde att turkarna kallade den polske kungen ”lejonet från Lechistan” – Lechistan var det ursprungliga namnet på Polen.

De första anfallen slås tillbaka

Mot turkarna stod 15 000 soldater under ledning av stadskommendanten Ernst Rüdiger von Starhemberg.

Han befann sig ständigt på stadsmuren och betraktade slagfältet.

Starhemberg befann sig så nära striderna att han redan tidigt under belägringen blev sårad av turkiskt artilleri. Efter det bars Starhemberg runt på stadsmuren i en stol.

Österrikarnas skickliga och envisa försvar lönade sig, trots att turkarna från den 23 juli började spränga minor under palissaden.

Storvesirens styrkor rusade fram mot de öppningar som minsprängningarna slog upp, men försvararna lyckades gång efter annan stoppa anfallen.

Den 29 juli försökte osmanerna därför fördubbla effekten av explosionerna genom att detonera två minor samtidigt.

Den enorma explosionen såg för ett ögonblick ut att avgöra slaget.

Minorna slet sönder ett stort stycke av palissaden, förstörde bröstvärnet bakom den och begravde många av försvararna under en stor hög jord.

Situationen var kritisk för Starhembergs styrkor. De insåg att de var tvungna att snabbt täppa till öppningen i palissaden med sandsäckar och stockar för att förhindra en turkisk stormning i fästningsgraven.

”Jämmer hördes över­allt, som om tur­kar­na redan var ­herrar i Wien.”
Vittne under belägringen

Tvåhundra österrikare hoppade därför resolut ner i bombkratern och mötte motståndarna endast två meter från deras skyttegravar.

Trots att osmanerna överöste österrikarna med muskötkulor och granater lyckades försvararna täppa till öppningen på två timmar.

”Snart besegrade de turkarna, skar av deras huvuden och satte dem på pålar inom synhåll för fienden”, skrev Johann Peter von Vaelckeren om de hårda striderna.

Först den 7 augusti – cirka tre veckor efter inledningen på belägringen – bröt storvesirens styrkor genom palissaden och in i fästningsgraven, Wiens innersta försvarsverk.

Framför angriparna väntade dock kanonställningar, gevärsskyttar och den sex–åtta meter höga stadsmuren.

Under de följande trettiosju dagarna förvandlades fästningsgraven till ett kaotiskt slagfält, ärrat av djupa och oframkomliga kratrar och översållat med döda soldater i travar.

Luften var tjock av damm, krutrök och stanken av ruttnande lik, och hela tiden försökte osmanerna bryta igenom Wiens sista försvar.

Underjordiska minor raserade murarna

Bit för bit fick turkarna erövra de enorma försvarsverken kring Wien för att nå in i staden. Osmanerna hade dock ett trumfkort: underjordiska minor, som kunde förstöra de starkaste murar.

Wiens försvar var byggt som ett så kallat stjärnfort, vars taggar såg till att försvararna kunde täcka en stor yta med sin eld.

  1. Wien
  2. Kurtin
  3. Ravelin
  4. Bastion
  5. Turkarnas huvudangrepp
Claus Lunau/Historie

Fältvall

Befästningens yttersta försvar är en fältvall (glacis). Den stora vallen är tillplattad, så att fienden inte kan ta skydd.

Claus Lunau/Historie

Ravelin

I fästningsgraven har österrikarna anlagt raveliner, sex meter höga, trekantiga utanverk. De ska stoppa angriparna, innan de når stadsmuren, och är det första osmanerna behöver förstöra.

Claus Lunau/Historie

Fästningsgrav

Innanför den innersta försvarsringen ligger en stor fästningsgrav, där angripande fiender lätt kan beskjutas från stadsmurarna.

Claus Lunau/Historie

Kurtin

Den innersta försvarsringen består av kurtiner, alltså själva stadsmuren. Den är 20–30 m bred, 6–8 m hög och försedd med bröstvärn, som gevärs- och kanonskyttar kan ta skydd bakom. Ut från muren går trekantiga så kallade bastioner.

Claus Lunau/Historie

Ingång till tunneln döljs

Belägringsstyrkor börjar gräva en tunnel på behörigt avstånd från murarna. Ingången döljs i görligaste mån, till exempel bakom hus eller staket.

Claus Lunau/Historie

Tunnlar är som gruvgångar

Osmanernas tunnlar grävs som gruvgångar, som stagas med stockar. Ett långt rep används för att mäta om tunnelgrävarna nått in under befästningen.

Claus Lunau/Historie

Minor förstör murarna

Under fiendens befästning grävs ett hålrum, i vilket minan placeras. Med lite tur kollapsar försvarsanläggningen ovanför, när minan exploderar.

Claus Lunau/Historie

Koordinerat angrepp

Så snart en av osmanernas underjordiska minor detonerat väller de turkiska soldaterna fram och försöker bryta genom öppningen i försvarsanläggningen.

Claus Lunau/Historie

Angrepp under jorden

Osmanerna angriper inte enbart över fältvallen utan även genom tunnlar och skyttegravar.

Claus Lunau/Historie

Mottunnel ska stoppa turkarna

Österrikarna gräver mottunnlar för att förstöra osmanernas tunnlar och förhindra minsprängningar. Arbetet är ­riskabelt, eftersom mottunnlarna löper under det egna försvaret, som därmed löper risk att försvagas.

Claus Lunau/Historie

Strider under jorden

Österrikarna gräver flera mottunnlar för att nå fiendens tunnel. När det sker används granater för att få gången att rasa. I de kaotiska striderna under jorden är det få som klarar sig med livet i behåll.

Claus Lunau/Historie

Fiender möttes under marken

Turkarna var inte de enda som grävde tunnlar. Starhemberg inledde sin egen kontramineringstaktik, som innebar att österrikarna grävde sig under Wiens försvarsanläggningar i riktning mot osmanerna.

Där sprängde de minor under bland annat skyttegravar och kanonställningar.

”Snart besegrade de turkarna, skar av deras huvuden och satte dem på pålar inom ­synhåll för fienden.”
J. P. von Vaelckeren

Österrikarna använde även kontramineringen för att gräva sig upp i angriparens tunnlar, där de sprängde granater eller kruttunnor för att få turkarnas gångar att kollapsa.

Ibland, mitt i grävandet nere i mörkret, möttes tunnlarna, så att väggen av jord in till fiendens tunnel plötsligt rasade, och de överraskade parterna oväntat stod öga mot öga.

De var så nära att de kunde se reflektionen av stearinljusen i varandras ögon. I den kaotiska strid som i regel utbröt attackerade männen varandra med sina hackor, innan de skyndade sig ut ur tunnlarna, som kunde kollapsa i vilket ögonblick som helst.

Taktiken med kontraminering var effektiv, men kunde inte göra något åt det faktum att turkarna med hjälp av tunnlar och stormningar sakta men säkert arbetade sig allt närmare Wiens stadsmur.

Efter husarernas första angrep med lansar drog de sina pistoler eller stridsklubbor.

© Mariusz Kozik

Katterna hamnade i grytan

Situationen för stadens befolkning förvärrades för varje dag. Bristen på mat var så stor att invånarna efter hand hade ätit upp alla stadens katter och till och med började jaga råttor.

Dessutom kunde invånarna inte ta sig ut ur staden, så avfallet hopades på gatorna, vilket bidrog till att sjukdomar spreds som löpeldar.

Samtidigt var den psykiska pressen enorm, för både det konstanta bombardemanget och rädslan för turkarnas tunnlar tärde på invånarnas nerver.

När det ryktades att osmanerna grävde tunnlar ända in under själva staden befallde Starhemberg att alla källare skulle bevakas, samtidigt som invånarna skulle lyssna efter underjordiska ljud från spadar och hackor.

Även klockorna i staden skulle vara tysta, med undantag för kyrktornens timslag.

Wien präglades därför av en märklig blandning av komplett tystnad och det infernaliska larmet från explosioner, minsprängningar och stridsrop.

Soldaterna och invånarna i Wien stod på utmattningens rand, och hoppet om hjälp utifrån krympte dag för dag.

När den innersta delen av försvaret föll i turkarnas händer den 3 september, var hoppet om att österrikarna skulle kunna hålla stadsmuren nästan ute.

De följande dagarna intensifierade osmanerna sina angrepp, och när tre minor sprängde hål i muren, stod österrikarna i täta led och försvarade sig i blodiga närstrider. Med nöd och näppe stod de emot attacken.

Situationen var kritisk, och alla visste att staden inte skulle klara särskilt många dagar till.

Därför trodde invånarna i Wien knappt sina ögon, när de natten till den 8 september kunde se raketer i luften nordväst om huvudstaden.

Efter två månaders belägring var en undsättningsarmé äntligen på väg.

En bevingad husars rustning vägde omkring 15 kilo.

© Eddie Gerald/Imageselect

Ryttare i pansar ”flög” fram över slagfältet

Klädda i rustningar med vingar och beväpnade med lansar såg de polska husarerna ut som något från medeltiden. Men osmanerna fruktade ryttarsoldaterna, som förde död och kaos med sig.

Ett av den polska arméns bästa vapen var elitförbandet ”de bevingade husarerna”, som bildades på 1570-talet och som var fruktat på slagfältet.

Beväpnade med långa lansar och klädda i rustningar påminde ryttarna om riddare från medeltiden.

De otidsenliga soldaterna borde ha haft svårt att hävda sig i ett angrepp mot något av 1600-talets muskötförband, vars kulor trängde genom rustningar.

De bevingade husarerna var dock överraskande snabba – deras utrustning var lätt, och deras hästar en korsning mellan ryttarhästar och snabba tatarhästar.

De var så värdefulla att de inte fick exporteras. Husarerna utnyttjade sin stora rörlighet för dödliga flankattacker, då de i samlad flock red mot till exempel fientligt infanteri och likt en knytnäve av järn brakade rakt genom alla hinder.

Kåren var även berömd för sitt pråliga utseende och var uppkallad efter de vingar som var monterade på ryttarnas sadlar.

Vingarna av struts- eller svanfjädrar, skulle få riddarna att se mäktiga ut och skrämma fiendens hästar.

Officerarna utmärkte sig genom att ha ett leopardskinn draperat över sin rustning.

Husarerna blev berömda i hela Europa, när de satte in dödsstöten mot den osmanska armé som 1683 hade omringat Wien, men faktum är att det stora slaget var en av deras sista stora bedrifter.

Den militära utvecklingen hade sprungit ifrån husarerna, och under 1700-talet användes de som spaningsförband och under 1800-talet tilldelades de en mer ceremoniell roll.

Undsättningsarmén når fram

Leopold I hade inte suttit sysslolös sedan han flydde från Wien. Tillsammans med den habsburgska statsapparaten hade han lyckats få bland annat hertigdömena Bayern, Sachsen och Hannover att åta sig att skicka styrkor.

Att vädja till de tysk-romerska staternas lojalitetskänsla hade emellertid inte räckt.

Staterna ville få betalt för sina insatser, så när ett avtal till slut hade förhandlats fram stod kejsaren på ruinens rand.

Pengarna gjorde emellertid susen, och under augusti började flera tusen tyska soldater röra sig mot Wien.

Samtidigt var en kavallerilarmé på väg från Polen med Johan III Sobieski i spetsen, och sammantaget omfattade undsättningsarmén omkring 75 000 man.

Turkarnas överbefälhavare, Kara Mustafa, kunde under dagen se hur fienden samlades på bergssidorna ovanför det turkiska lägret.

Storvesiren fick därmed bekräftat vad tillfångatagna österrikiska soldater i början av september hade avslöjat: en stor, kristen hjälparmé var på väg för att undsätta Wien.

”De var inte värda att göra våra svärd slöa på, så vi byggde ett bål och ­brände dem.”
Johan III Sobieski om ­fiendesoldaternas öde

Den 8 och 9 september höll osmanerna krigsråd, då flera officerare förespråkade att man skulle häva belägringen och vända hela den turkiska armén mot undsättningsarmén.

Trots officerarnas rekommendationer och fångarnas avslöjanden höll Kara Mustafa fast vid att belägringen skulle fortsätta, och endast delar av de osmanska styrkorna fick vändas mot den angripande fienden.

Inte ens när storvesiren med egna ögon såg européernas armé slå läger ändrade han sitt beslut.

Det enda han tog initiativ till var att förbereda ett fåtal, nödtorftigt befästa försvars- och kanonställningar, i synnerhet mot européernas förväntade angrepp från berget Kahlenberg norr om osmanernas läger.

Storvesiren etablerade ingen egentlig försvarsmur mot fienden, sannolikt för att han trodde att osmanerna skulle hinna bryta genom Wiens försvar innan de nyanlända styrkorna anföll.

De följande dagarna insåg den turkiske överbefälhavaren dock att han hade ett problem: synen av undsättningsarmén hade gett försvararna nytt mod, och under de blodiga striderna lyckades de hålla turkarna ute ur staden.

Nu var de tyska och österrikiska soldaterna nästan klara att gå till anfall, och osmanernas försvar var svagt.

Planen var att Johan III Sobieski och hans polska styrkor skulle angripa från söder, men de var försenade på grund av den svåra terrängen.

Det innebar att osmanerna var helt ovetande om de polska styrkornas ankomst.

© Shutterstock

Polacker krävde mest pengar

Undsättningsarméns 75 000 man, som räddade Wien från osmanernas belägring, bestod av 27 000 polska soldater, varav cirka 3 000 var bevingade husarer.

Efter segern krävde Polens kung Johan III Sobieski att polackerna skulle få mest av bytet, eftersom de rest längst och utfört det avgörande angreppet.

De tyska generalerna, som hade förlorat många män, såg med ogillande på Sobieskis girighet. Splittringen i den kristna armén försinkade förföljandet av osmanerna, som var på flykt efter nederlaget.

Warszawa: 67 mil

Tjugosjutusen polska soldater marscherade drygt sextio dagar för att nå Wien.

Shutterstock

Dresden: 48 mil

Sachsens kung skickade 9 000 man och en del av det bästa artilleriet i 1600-talets Europa.

Shutterstock

München: 43 mil

Hertigdömet Bayern skickade 11 000 man tillsammans med 8 000 man från staterna Schwaben och Franken.

Shutterstock

Wien

Österrikes armé av 20 000 man väntade i staden Linz på att de polska och tyska styrkorna skulle nå fram.

Undsättningsarmén utgjordes nu av totalt 75 000 man, jämfört med turkarnas cirka 140 000.

Shutterstock

Européerna angriper

När solen gick upp i de tidiga morgontimmarna söndagen den 12 september inledde den kristna armén på vänstra flanken ett angrepp nedför bergstoppen Kahlenberg.

Den angripande styrkans offensiv såg ut ”som om en flod av svart beck flöt nedför sluttningen och begravde och förstörde allt”, berättade ett turkiskt ögonvittne.

Till en början rasade striderna huvudsakligen om byn Nussdorf. Osmanernas stridsrop ”Allah! Allah! Allah!” ekade mellan husen och träden och blandades med de kristnas vrål ”Jesus! Maria!”

Osmanerna hade förskansat sig bland byns ruiner, där de envist försvarade sig bakom de raserade husväggarna och trädgårdarnas träd.

Undsättningsarmén satte emellertid in en stor styrka av dragoner och infanteri, som med artilleriunderstöd pressade ut osmanerna ur byn.

Den kritiska situationen fick storvesiren att reagera en smula överilat.

Tillsammans med sin personliga janitsjarkår och sitt albanska livgarde klädda i röda jackor flyttade han till en framskjuten befälspost för att vara i närheten av slaget.

Därmed försatte Kara Mustafa sig i personlig fara, vilket skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag.

De hårdaste striderna hade dittills utkämpats på européernas vänstra flank och låst fast större delen av storvesirens styrkor, men under de tidiga eftermiddagstimmarna flyttades slagets tyngdpunkt till européernas högra flank, där de försenade polackerna nu stod klara i sina angreppsställningar.

Klockan ett satte Johan III Sobieski och hans styrkor av nedför berget. I skydd av kanonelden kunde kungens styrkor rycka fram mot fiendens linjer.

Trots att Sobieskis mest fruktade vapen – elitkavalleriet, som var känt som de bevingade husarerna – kunde komma till sin rätt först när det nådde den flacka slätten utanför Wien, pressade de polska styrkorna tillbaka osmanerna.

Efter en timme hördes ett glädjevrål från soldaterna i den tyska undsättningsarmén, när de såg Sobieskis styrkor närma sig.

När polackerna vid 16-tiden nådde jämn mark kunde Sobieski förbereda sig inför det avgörande angreppet på storvesirens styrkor.

© Doretheum

Turkiska kaffebönor skapade Wiens kaféer

Segern över osmanerna ledde till kaféer och nya bakverk enligt tre seglivade myter.

Historikerna betecknar dem som tvivelaktiga.

  • © Shutterstock

    Myt 1: Kvarlämnade kaffebönor i Wiens första kafé

    När turkarna i all hast flydde från Wien plundrade österrikarna deras stora läger på alla möjliga rikedomar.

    Enligt legenden fann den polske adelsmannen Jerzy Franciszek Kulczycki ett par säckar med kaffebönor.

    Han använde dem för att grunda Wiens första kafé, som även var ett av de första i Europa.

    I kaféet serverade Kulczycki bland annat den första cappuccinon – turkarna hade aldrig själva hällt mjölk i kaffet.

    Legenden har berättats genom århundradena, men efter att historiker har granskat källorna har den fått status som en myt.

    Mycket tyder nämligen på att armeniern Johannes Theodat öppnade Wiens första kaffehus 1685, två år efter belägringen, och ingen vet om turkiska kaffebönor låg bakom det.

  • © Shutterstock

    Myt 2: God hörsel ledde till croissanten

    Det sägs att en av Wiens bagare en natt hörde oväsen under sin butik. Han varnade stadens soldater, som hann oskadliggöra den underjordiska turkiska tunneln.

    Till minne av händelsen uppfann bagaren croissanten, vars halvmåneform skulle påminna om turkarnas fiasko. Historien är ytterst dubiös.

  • © Shutterstock

    Myt 3: Kung firades med bagel

    Den första bageln sägs ha varit en gåva till den polske kungen Johan III Sobieski, för att hylla hans insats i slaget om Wien.

    Den var formad som en stigbygel. Berättelsen kan inte vara sann, för historikerna känner till bagelliknande bröd, som bakades redan 1610.

Osmanerna drivs på flykten

Från sin framskjutna befälspost såg Kara Mustafa katastrofen närma sig: med polackernas framgångsrika framryckning hotade européerna att runda hans styrkor och skära av dem från Wien – och i förlängningen även från flyktvägen österut i riktning mot Ungern.

Tyskarna satte nu in en ny attack mot de turkiska styrkorna och utsatte storvesirens befälspost för häftiga angrepp och bombardemang, som gjorde det svårt för osmanernas överbefälhavare att få överblick över slagfältet.

Till slut var polackerna redo att sätta in dödsstöten: Med artontusen ryttare inledde Sobieski det största kavalleriangreppet i världshistorien, rakt mot fiendens läger.

Med kungen i täten galopperade husarerna fram med lansarna pekande framåt. De turkiska försvararna hade ingenstans att ta skydd bland tälten, och de polska ryttarnas lansar ställde till med ett blodbad bland fienden.

Angreppet krossade fullkomligt den turkiska armén, vars försvar kollapsade och övergick i en kaotisk flykt.

Även storvesiren tvingades inse att slaget var förlorat. Han övergav befälsposten och skyndade till sitt tält i huvudlägret, där han plockade åt sig sin privata skattkista och flydde ur tältet med en sådan brådska att han tappade sin turban.

Efter drygt tolv timmars strid var slaget över – Wien var äntligen befriat och Västeuropa hade räddats från hotet från en osmansk invasion. Aldrig mer skulle turkarna försöka tränga så långt in i Europa.

© Alexander Widding/Imageselect

Norsk terrorist ­vantolkade slaget

Strax före sitt terrordåd i Oslo och på Utøya 2011 skrev Anders Behring Breivik ett manifest, 2083: A European declaration of independence, som hyllade de kristnas seger över muslimerna vid Wien.

Verkligheten var dock betydligt brokigare, för de deltagande parterna hade flera olika motiv för att delta i slaget.

Till exempel stöttade de katolska fransmännen osmanerna i kampen mot de katolska habsburgarna, och turkiska armén var multireligiös.

Sultanens styrkor kompletterades av styrkor från hans kristna vasallstater i Sydösteuropa. I de polska styrkorna ingick kavalleri bestående av sunnimuslimska lipkatatarer.

Invånarna hyllar Sobieski

Gryningsljuset den 13 september avslöjade osmanernas övergivna läger. Snart vällde Wiens invånare ut genom stadens sönderskjutna befästning för att plundra tälten.

Under natten hade de polska kavalleristerna dock redan tagit för sig av lägrets dyrbarheter, och Johan III Sobieski hade för egen del gjort anspråk på rikedomarna i storvesirens tält.

Om de många döda och sårade osmanska soldater som låg på slagfältet skrev han till sin fru: ”De var inte värda att göra våra svärd slöa på, så vi byggde ett bål och brände dem”.

I ett brev till påven samma dag omformulerade kungen Caesars berömda ord: ”Vi kom, vi såg, och Gud segrade.” Samma dag red han stolt genom Wien som en romersk kejsare i ett triumftåg omgiven av erövrade osmanska fanor.

Överallt möttes slagets store hjälte av ropet ”Länge leve kungen av Polen” från de stora folkmassorna på gatorna. Som en extra förödmjukelse av den besegrade storvesiren drogs hans erövrade häst efter kungens.

Storvesiren Kara Mustafa lyckades visserligen fly från nederlaget i Wien, men han kunde inte undkomma sultanens straff. Tre månader efter förödmjukelsen avrättades han, strypt med ett sidensnöre av sultanens män.

Läs också:

Belägringen av Wien 1683, polska husarer anfaller in i osmanernas läger.
Krig

Husarerna räddade Wien ur sultanens grepp

13 minuter
pius xii förintelsen vatikanen
Förintelsen

Vatikanens interna uppgifter: Judarna överdriver nazistiska massakrer

2 minuter
Historiska storstadsguider

Guide: Mozarts Wien

14 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj