Den 26 april 1975, bakom de nord-vietnamesiska linjerna, 5 mil norr om Saigon
Den sydvietnamesiska huvudstaden Saigon är omringad. 140.000 segervissa nordvietnamesiska soldater står beredda att inta staden och avsluta 30 års krig i Vietnam.
Solens första strålar lyser över området när den nordvietnamesiske generalen Van Tien Dung hoppar in i sin bepansrade bil norr om Sydvietnams huvudstad.
Fåglarna kvittrar i skogen kring bilkortegen och en frisk vårbris sveper över landet. Men överbefälhavaren har inte tid att njuta av det vackra vädret. Han funderar på hur han ska knäcka det sista motståndet.
De är mycket nära att vinna kriget men slaget måste avgöras innan monsunregnen kommer
– då blir terrängen oframkomlig. Hans armé har bara några dagar på sig och mycket kan gå snett.
General Dung är omgiven av sina närmaste medarbetare och sina livvakter. Alla vet att det som finns kvar av Sydvietnam är nära ett sammanbrott.
Under de senaste månaderna har tusentals soldater deserterat, USA har dragit bort så gott som alla sina trupper och president Gerald Ford vill inte ge ytterligare stöd till regimen i söder – den amerikanska imperialismens marionetter, tänker Van Tien Dung föraktfullt.
Han sitter försjunken i tankar medan bilen med hög fart färdas söderut. Åkturen på de gropiga vägarna är över när de kommer fram till en samling enkla hyddor som en gång varit en gerillabas. Härifrån ska generalstaben nu leda anfallet mot Saigon.
Den 26 april kl. 05.00, nordöst om Saigon.
Offensiven mot Saigon inleds med intensiva bombningar.
Det dånar från hundratals kanoner längs den östra fronten och ett regn av granater rasar ned över de sydvietnamesiska styrkorna. Innan krutröken lagt sig börjar stora, tunga sovjetiskbyggda stridsvagnar rulla fram genom skogen.
Bakom dem rusar tusentals soldater fram mellan träden. De har siktet inställt på det viktigaste målet: ett maktcentrum som i decennier kontrollerats av först franska och sedan amerikanska soldater.
Nu ska Saigon slutligen erövras – av en vietnamesisk armé.
På några platser gör de sydvietnamesiska soldaterna fortfarande hårdnackat motstånd men nordvietnameserna angriper staden från alla håll och tvingar dem att retirera.
En järnhand har slutit sig kring Saigon, och nu hårdnar greppet.
De sydvietnamesiska trupperna led stora förluster i hopplösa försök att hålla broar och vägar till Saigon.
Den 27 april på eftermiddagen, USA:s ambassad i centrala Saigon
Den sydvietnamesiska regimen är nära en kollaps. President Tran Van Huong kommer att avgå efter bara sju dagar i ämbetet.
Graham Martin, USA:s ambassadör i Sydvietnam, sitter tyngd av stundens allvar i den stadiga, rektangulära byggnad där ambassaden är inrymd.
Den nordvietnamesiska armén kommer allt närmare huvudstaden. Graham Martin vet att det kommer att bli mycket svårt att rädda situationen, men han hoppas fortfarande att ett totalt nederlag ska kunna undvikas.
Den sydvietnamesiske presidenten Tran Van Huong har meddelat att han kommer att avgå nästa dag, efter bara en vecka i ämbetet. Hans företrädare har redan flytt landet.
Ambassadören kallar till sig sin sekreterare och dikterar en kortfattad rapport till USA:s utrikesminister Henry Kissinger: Ny president i Sydvietnam blir general Duong Van Minh, som påstås ha kontakter med kommunisterna.
Den 28 april kl. 17.00, presidentpalatset
Medan striderna rasar i Saigons utkanter installeras Sydvietnams nye president – den tredje på bara en vecka.
Ett åskväder blåser in sin första fuktiga vindpust över Saigons folktomma gator. De 3,5 miljoner invånarna samlas kring tv-apparaterna och ser på den statsägda tv-kanalen.
De följer spänt de flimrande bilderna från presidentpalatset mitt i staden. Sydvietnameserna håller andan.
De vill veta vad som ska ske härnäst. Kanske kommer den nye presidenten redan i dag att överlåta landet till kommunisterna.
Världspressen sitter församlad i palatset, men vietnameserna är fler ändå. De tar knappt någon notis om den avgående presidenten Huong som bara talar en kort stund innan han vänder sig mot Duong Van Minh med orden:
”Ni bär ett stort ansvar, general.”
Duong Van Minh sitter kvar på sin stol. Han tiger. Han väntar medan två soldater snabbt plockar ned den sydvietnamesiska flaggan från talarstolen och i stället hänger upp en flagga med kinesiska fredssymboler.
Ett svagt mumlande hörs i salen, och i samma sekund hörs en åskknall utanför palatset. Blixtar lyser upp rummet och regnet vräker ned. TIll sist reser sig Minh. Han stiger upp i talarstolen med allvarlig min.
”Jag kan inte lova er någonting”, börjar han sakta och ser ut över församlingen.
”De närmaste dagarna kommer att medföra stora svårigheter, förfärliga svårigheter”, säger han. Miljontals människor lyssnar, alldeles tysta. Och sedan kommer det:
”Våra soldater har order om att stanna där de är, att försvara sina positioner, att försvara resterna av vårt territorium med alla medel. Jag tar på mig ansvaret för att förhandla fram en vapenvila, fredsförhandlingar, fred med Paris-avtalet som utgångspunkt”, säger presidenten.
Han syftar på fredsavtalet från 1973 som innebar en tvåstatslösning och att USA drog bort sina trupper. USA:s och Nordvietnams förhandlare fick Nobels fredspris för avtalet – men överenskommelsen gick snart upp i krutrök.
Minh lägger plötsligt ifrån sig sina papper och hans röst får ett nytt tonläge.
”Landsmän! Patrioter! Bröder!” nästan ropar han.
”I dessa svåra tider kan jag bara be er om en sak: Fatta mod, lämna inte landet, fly inte bort. Våra förfäders gravar finns här. Detta är vårt land. Det är här vi hör hemma”, säger han och åhörarna brister ut i jubel.
Den 28 april kl. 18, Saigons militära och civila flygplats Tan Son Nhut
Amerikanerna har lovat att evakuera sina sydvietnamesiska medhjälpare. En enorm luftbro ska ta dem ut ur landet.
En grupp sydvietnamesiska män, kvinnor och barn har samlats i en av de många små träbyggnaderna i ”Dodge City”.
Området ligger alldeles intill flygplatsen och är fullt med simbassänger och tennisbanor för de amerikanska soldaterna, men ingen har använt dem på länge.
Sedan mitten av april har Dodge City i praktiken varit en uppsamlingsplats för vietnameser som samarbetat med amerikanerna. Nu väntar de på att föras i säkerhet med flyg.
Plötsligt hörs flera smällar och snart blir dånen allt kraftigare. Byggnaden skakar, småbarnen gråter och kvinnor skriker.
En lampa faller ned från taket och landar på skrivbordet framför en amerikansk tjänsteman. Han skjuter den nonchalant åt sidan och fortsätter att syssla med sina papper.
Utanför huset jagar luftvärnet de attackerande nordvietnamesiska flygplanen medan bomberna faller.
En ung, blond man kommer in i rummet och börjar ropa ut order till höger och vänster. På mindre än fem minuter har den 27 år gamle Ken Moorefield – diplomat och assistent åt ambassadör Martin – lyckats få alla personer i rummet samt ytterligare 60 flyktingar förflyttade till en säkrare plats.
När Moorefield är klar kommer han på att han glömt sin stämpel. Den behövs till de inresepapper som krävs i USA. Han skyndar sig tillbaka. Amerikanerna har högtidligen lovat att skydda alla sina medhjälpare.
USA lämnade Vietnam som en splittrad nation, ekonomiskt försvagat av krigets enorma kostnader och med stora förluster. Fyra amerikanska studerande dödades av nationalgardet under en demonstration.
Den 28 april kl. 18.30, Saigons centrum
Sakta men säkert kämpar sig den nordvietnamesiska armén fram mot själva Saigon där allas nerver är på helspänn.
Den unge australiske kameramannen Mike Marriott sitter på den amerikanska tv-stationen CBS:s kontor på Caravelle Hotel när han hör en knall. Han reagerar instinktivt, tar med sig filmkameran och rusar ned längs Tu Do-boulevarden för att filma det som händer.
Bilar och mopeder kör fortfarande på gatorna. Några butiker plundras men de flesta människor är försiktiga och håller sig inomhus.
Marriott hör ett par knallar alldeles i närheten, den här gången från handeldvapen. Ett par kvarter längre bort står trafiken helt stilla.
Mitt i kaoset står en taxi, chauffören ligger böjd över motorhuven. Bredvid honom står en kapten ur sydvietnamesiska armén och viftar med sin pistol.
”Flytta den förbannade bilen!” ryter han.
Chauffören ger svar på tal och det gör kaptenen ännu mer hysterisk. Han riktar pistolen mot taxins baksäte och skjuter.
Marriott lägger kameran till rätta på axeln och börjar filma. Plötsligt upptäcker kaptenen honom.
Medan chauffören ropar med händerna över huvudet sätter kaptenen ett nytt magasin i pistolen och tar tre steg i riktning mot Marriott, som vänder sig och kameran bort från den galne mannen. Men det är för sent.
Ett vansinnigt leende skymtar på kaptenens läppar när han höjer pistolen och skjuter rakt mot Marriotts huvud. Den australiske fotografen faller ihop och blir liggande livlös i en blodpöl.
Den 28 april på kvällen, nordvietnamesernas högkvarter vid Ben Cat, norr om Saigon
Generalerna planerar slagets sista fas. Flygplatsen ska erövras och anfallsstyrkor med stridsvagnar ska ta sig in i Saigons centrum.
En enorm karta ligger utbredd på träbordet och en liten radio står bredvid. Papper och loggböcker ligger i höga staplar ovanpå kartan, där det finns plats.
På en träbänk sitter general Dung tillsammans med Pham Hung från politbyrån i Hanoi samt den kommunistiske ledaren i Sydvietnam, Lê Dúc Tho.
Omkring dem står ett antal höga officerare och ler optimistiskt. Flera av dem lutar sig segervisst över kartan och studerar de röda pilar som pekar mot den sydvietnamesiska huvudstaden från alla håll.
General Dung har vistats i Ben Cat i två dagar för att vara så nära fronten som möjligt – och nära den förlovade staden som han drömt om i hela sitt liv: Saigon. Nu utfärdar
han de avgörande orderna om en storoffensiv på alla frontavsnitt, med början på morgonen den 29 april.
Den 28 april, sen kväll, USA:s ambassad
De amerikanska diplomaterna planerar evakueringen i en dyster nederlagsstämning.
Ambassadör Martin är blek. Han sitter i sitt stora kontor i en oklanderlig kostym men han ser trött och sliten ut.
Trots att han har en irriterande bronkit blossar han på en cigarrett medan CIA-agenten Wolfgang Lehmann går igenom den aktuella situationen.
Ambassadören har gett order om att 10000 personer ska evakueras från flygbasen Tan Son Nhut nästa dag – om det är möjligt. Martin tittar trött på Lehmann.
”Jag tror att vi båda två måste hem och sova”, säger han tyst, nästan viskande. ”Vi ska vara utvilade i morgon. Då kommer vi att behöva ta många beslut om liv eller död.”
Desperata flyktingar försökte på alla sätt ta sig över staketet kring USA:s ambassad, som skyddades av marinkårssoldater.
Den 29 april kl. 04.00, Saigons flygplats och flygbasen Tan Son Nhut
Bombningarna börjar på nytt när amerikanerna håller på att lasta tre transportplan i mörkret.
Kaptenen på det väldiga transportplanet av typen C-130 Hercules, Arthur Mallano, är en erfaren pilot. Han landade här för några timmar sedan och är nu redo att lyfta med sin last av flyktingar.
Han tittar ut från cockpit. Luckan till lastrummet på en annan C-130:a öppnas sakta och i mörkret skymtar han långa rader av vietnameser som hejdas av amerikanska marinkårssoldater.
I samma sekund uppfattar kapten Mallano ett ljussken i fjärran. Han stirrar mot horisonten.
”Den där åskan kommer visst närmare”, säger han till andrepiloten.
Det blixtrar till igen vid horisonten, och snart inser piloterna att det inte alls är åska. Det är nordvietnameserna!
I nästa ögonblick slår en granat ned i basens kontrolltorn, en annan träffar en stridsvagn som omedelbart förvandlas till ett eldhav, och en tredje exploderar precis under vingen på ett av C-130-transportplanen.
Flygplanet börjar brinna och besättningen springer för livet. Sydvietnameserna i de långa köerna skriker av skräck.
Arthur Mallano tar ombord 80 extra flyktingar i sitt plan innan han säger stopp.
”Stäng luckan, vi lyfter nu!” ropar Mallano.
Det stora planet börjar långsamt rulla medan panikslagna flyktingar på startbanan ropar och skriker efter dem.
Marinkårssoldaterna skjuter i luften för att kontrollera folkmassan medan nordvietnamesernas artillerigranater exploderar runt omkring dem.
Det är nu eller aldrig, tänker Mallano. Startbanan är skadad men han lyckas ändå få upp farten. Just när planet lyfter exploderar den träffade C-130:an under dem.
Den 29 april i gryningen, Saigons centrum
Nordvietnameserna bombar inte själva Saigon, där hundratusentals av deras egna sympatisörer befinner sig, men ibland slår någon enstaka granat ned av misstag.
Den amerikanske ambassadörens assistent Ken Moorefield vaknar med ett ryck när en granat slår ned inte långt ifrån hans lägenhet.
Han bor högst upp i ett flerfamiljshus – en utsatt plats om det börjar regna granater.
För bara några timmar sedan kom Moorefield hem från flygplatsen i jeep och han har inte sovit mycket.
Han hoppar ändå ur sängen, klär sig snabbt och slänger ned de sista sakerna i en nästan färdigpackad koffert. Han måste skynda sig till ambassaden.
Den 29 april kl. 17.00, USA:s ambassad
Paniken sprider sig i folkmassan utanför den inhägnade byggnaden.
Utanför gallergrindarna står hundratals sydvietnameser och viftar med sina papper. De vill komma undan kommunisterna och ut ur landet tillsammans med amerikanerna.
Man har nyligen fällt ett stort träd på ambassadområdet och vietnameserna har redan räknat ut vad det betyder: Det ska finnas plats för marinens stora helikoptrar som måste vara på väg nu.
En medelålders kvinna sliter i gallret allt vad hon orkar medan tårarna strömmar nedför kinderna på henne.
”Jag har ett pass! Jag har ett pass!” ropar hon.
En ung kvinna skriker att hela hennes familj redan befinner sig inne på ambassadområdet och att hon vill komma in till dem.
De stressade amerikanska soldaterna vid staketet väntar otåligt på förstärkningar från flygbasen, som i samma stund håller på att evakueras av de sista amerikanska marinkårssoldaterna.
Det är ingen mening med att fortsätta skydda Tan Son Nhut. Startbanorna är sönderbombade. Ingen kan ta sig ut den vägen.
Äntligen hörs det karaktäristiska ljudet av rotorblad. Stora helikoptrar kommer med 130 efterlängtade marininfanterister. Nu har evakueringens centrum flyttats från flygbasen till den amerikanska ambassaden.
Marinkårssoldaterna är glada att komma bort från flygbasen där bomberna föll tätt, men ambassaden är knappast något vilohem. Ambassadpersonalen arbetar febrilt med att förstöra topphemliga papper, och desperata sydvietnameser är nära att välta staketet.
Ken Moorefield är en av få amerikanska diplomater som syns utanför ambassadbyggnaden. Han springer runt bland de unga soldaterna och delar ut instruktioner.
De sydvietnameser som haft turen att bli insläppta på ambassadområdet försvinner in i de stora helikoptrarna. De är på väg till USA.
Moorefield lider när han ser de desperata människorna utanför taggtrådsstängslet. Amerikanerna har lovat att inte svika någon som har hjälpt dem, men det är helt uppenbart att det löftet inte går att uppfylla.
Den här bilden har kommit att symbolisera hela evakueringen. En helikopter hämtar flyktingar från en byggnad intill USA:s ambassad.
Den 29 april kl. 19.30, USA:s ambassad
Sydvietnams nye president ber amerikanerna lämna landet inom 24 timmar.
En ung sydvietnamesisk löjtnant överlämnar ett mycket kort meddelande från den nye vietnamesiske presidenten. Budskapet är mycket tydligt:
”Bäste ambassadör! Med all respekt vill jag anmoda all amerikansk militärpersonal att lämna Vietnam inom 24 timmar, så att fred kan infinna sig i landet snarast möjligt.”
Ambassadör Martin behöver ingen betänketid. Han ropar på sin sekreterare och dikterar ett kortfattat svar som accepterar kravet. Han har redan fått den avgörande ordern från Vita huset: fullständig reträtt!
Världshistoriens största evakuering med helikopter har redan satts i verket.
Den 30 april kl. 02.00, Nordvietnams framskjutna kommandopost på flygbasen
Sydvietnams president har sänt ut tre av sina generaler för att förhandla om fred men de har i praktiken ingenting att förhandla med.
Tre sydvietnamesiska generaler med allvarlig min kommer till nordvietnamesernas ställningar på flygbasen som nu delvis erövrats efter hårda strider. Nordvietnamesernas högste befälhavare på platsen, Dong Giang, tar emot dem i sin bunker.
De sydvietnamesiska förhandlarna får presentera sitt ärende men avfärdas snabbt och effektivt. Dong Giang behöver inte ens konsultera sina chefer i generalstaben.
Förhandling är helt uteslutet. Det finns ingenting kvar att förhandla om. Regeringen i Saigon måste kapitulera villkorslöst.
De tre sydvietnamesiska generalerna bär parlamentärflagg och har därmed fri lejd. Men efter det korta mötet får de rådet av Dong Giang att stanna kvar i bunkern eftersom det vore extremt riskfyllt att åka tillbaka mot den sydvietnamesiska delen av flygbasen.
Nordvietnameserna har nyss inlett en ny, intensiv attack. De tre generalerna accepterar erbjudandet och stannar kvar i bunkern.
Den 30 april kl. 03.30, taket på USA:s ambassad
USA:s president vill vara säker på att hans ambassadör i Saigon inte tänker stanna kvar och försöka förhandla med nordvietnameserna. Alla amerikaner ska ut innan staden faller.
Ett C-130-transportplan cirklar högt över staden. Planet kan inte landa på den sönderbombade flygbasen, men det är inte heller meningen. Planet ska bara skicka ut ett radiomeddelande – de normala kommunikationslinjerna är inte längre pålitliga.
”Följande meddelande kommer från USA:s president och ska vidarebefordras av den förste som kommer i kontakt med ambassadör Martin. Endast 21 helikopteravgångar kvarstår.
Endast amerikaner kan nu flygas ut. Ambassadör Martin ska gå ombord i den första helikoptern, och den ska sända ut lösenordet 'Tiger, Tiger, Tiger' så snart den lyft från ambassaden.”
Major Kean på amerikanska ambassadens tak hör meddelandet. Han springer ned till fjärde våningen där han finner ambassadör Martin. Ambassadörens plan har hela tiden gått ut på att stanna kvar och förhandla med kommunisterna.
Han känner ett ansvar för alla de sydvietnameser som stöttat USA, men efter de senaste dygnen är han inte svår att övertala.
”Ja … vi kan nog inte göra mer”, konstaterar han motvilligt innan han dikterar ett meddelande som – kanske – kommer att nå Washington:
”Planerar att avsluta evakueringen kl. 04.30. På grund av att kommunikationsutrustningen måste förstöras blir detta meddelande det sista från ambassaden i Saigon.”
Sekreteraren antecknar snabbt medan Martin går med upp till helikopterplattan på ambassadens tak. Överallt finns hoppfulla vietnameser. Major Kean går omkring och ger en lågmäld order till marininfanteristerna:
”Endast amerikaner från och med nu. Är det uppfattat? Bara amerikaner.”
I halvdunklet vid landningsplattan ser ambassadören plötsligt in i ögonen på sin assistent Ken Moorefield, den lovande unge officeren och diplomaten som han själv kallat till Vietnam 21 månader tidigare.
”Hej, Ken”, säger han dämpat.
”Herr ambassadör”, nickar Moorefield.
Snart hör de en helikopter landa på taket. Bullret från rotorn är fruktansvärt. Piloten ropar någonting till Moorefield, som vänder sig till ambassadör Martin.
”Ambassadören, ni ska följa med i den här helikoptern”, ropar han. ”Presidentens order.”
Martin är redan underrättad. Han nickar och ser på sina medarbetare.
”Okej. Låt oss komma iväg”, säger han.
Klockan är fem när helikoptern lyfter i mörkret över Saigon och sätter kurs mot de amerikanska krigsfartygen utanför kusten.
Hundratusentals personer festade på gatorna sedan Nordvietnams armé intagit Saigon – men den gamla regimens anhängare var skräckslagna.
Den 30 april kl. 07.00, taket på USA:s ambassad
USA:s överkommando tror att evakueringen avslutats för länge sedan.
”De vet om det. De måste för fan veta om det!”
Det har blivit ljust. Major Kean och tio andra marininfanterister finns kvar på ambassaden. De ser på varandra.
Har man glömt bort dem i den allmänna förvirringen? Det har gått nästan två timmar sedan den sista helikoptern försvann i mörkret. Någon måste väl komma och hämta dem?!
Soldaterna har barrikaderat sig högst upp på byggnaden, de har kastat tårgasgranater och avlossat varningsskott, men ändå märker de ständigt pressen från de desperata flyktingarna.
Plötsligt hör de att en ruta krossas. En vietnames har slagit näven genom fönstret intill den låsta dörren till våningen under. En soldat rusar fram och rycker hårt i armen. Vietnamesen skriker till och drar ut armen. Men snart sticks nya armar in genom rutan.
Major Kean ställer en man på vakt vid dörren. Nu börjar det bli kris. Han vill fortfarande inte tro att de verkligen blivit bortglömda, men han måste räkna med ett sådant scenario.
Han säger till sina män att om det inte kommer någon helikopter inom en timme måste de lämna ambassaden och fly mot havet till fots.
Nästan en timme senare hör de äntligen ett välbekant ljud i fjärran. Rotorblad! De ser en helikopter närma sig och de ler mot varandra. Det var på tiden!
Helikoptern landar och de 11 marininfanteristerna rusar ombord innan den lyfter med kurs mot havet. Klockan är exakt 07.53. Under resan i helikoptern får soldaterna veta att de haft all anledning att oroa sig. De hade varit bortglömda i flera timmar!
Strax efter att helikoptern lättat stormar flyktingarna på ambassaden den låsta dörren och rusar upp på helikopterplattan. Den sista helikoptern syns som en prick i fjärran. USA har lämnat Vietnam.
Den 30 april kl. 11.30, kommunisternas högkvarter norr om Saigon
Nordvietnamesiska stridsvagnar har kört igenom staketet kring presidentpalatset i Saigon.
General Dung har samlat sina män kring radion. Han vet att det bara är en fråga om minuter innan segern är ett faktum. Allt har gått perfekt.
Det han fruktat mest var en sista blodig och helt onödig konfrontation med USA. Av den anledningen har han beordrat sina trupper att inte skjuta mot evakueringshelikoptrarna.
Plötsligt hörs en röst i radion. Det är Sydvietnams president, general Minh. Han beordrar sina kvarvarande trupper att lägga ned vapnen.
Sydvietnam kapitulerar villkorslöst med omedelbar verkan. General Dungs stabsofficerare hoppar av glädje och omfamnar varandra med tårar i ögonen. Årtionden av kamp är över. Den totala segern är deras.
Dung drar sig undan från jublet en stund och tänder en cigarrett. Detta är den vackraste dagen i hela hans liv. Medan han står och röker får högkvarteret ett telefonsamtal från regeringen i norr.
”Gratulerar till den stora segern!” säger en euforisk röst. ”Hör ni oväsendet i bakgrunden? Det är fyrverkerier i hela Hanoi!”