Vietnamesisk bondearmé knäckte det franska kolonialimperiet

I samma ögonblick som granaten slog ned syntes en gul-orange explosion,­ tjock svart rök vällde upp från marken och metallsplitter och jordklumpar flög åt alla håll.

Soldaterna kastade sig raklånga ned på marken medan de höll för öronen. Från vietnamesernas kano­ner uppe i bergen regnade upp emot 60 granater i minuten ned över de franska skytte­gravarna och bunkrarna.

Explosionerna slet de franska soldater­na i stycken och deras skyttegravar kollapsade. Kroppsdelar låg utspridda­ kring granathålen – en avsliten arm eller­ ett ben i en stövel.

Soldaterna fläktes upp av metallsplitter eller fick inre blödningar i lungorna på grund av tryck­vågen från explosionerna. En stank av avföring spred sig över skyttegravarna. Det var tarmgaser från de döda och sårade vars magar slitits upp.

Den franske militärläkaren Paul Grauwin noterade att nästan ingen av de sårade skrek av smärta eftersom de var så fruktansvärt chockade av det massiva bombardemanget.

Vietnameserna härskade i djungeln

Bombningarna mot den franska militär­befästningen i Diên Biên-phu-dalen ägde rum den 13 mars 1954 i norra Vietnam. Angreppet blev början på ett 56 dagar långt slag mellan de franska kolonisatörernas styrkor och den kommunistiska självständighetsrörelsen Viêt-minh.

Den nationalistiska organisationen Viêt-minh hade sedan andra världskrigets slut nio år tidigare fört en väpnad kamp mot det franska kolonialstyret i Vietnam.

På några år hade upprorsmakarna lyckats få kontroll över de djungel­klädda bergen i norra Vietnam.

Viêt-minhs taktik var bakhållsanfall på franska militärkonvojer, materieltransporter och marscherande kolonner. Till slut blev de franska garnisonerna i de större bergsbyarna fullständigt isolerade. Till och med stora lastbilskonvojer eskorterade av pansarfordon förstördes innan de kom fram.

Stora franska styrkor som bestod av elitfallskärmstrupper och främlingslegio­närer tvingades fly genom djungeln, tätt förföljda av Viêt-minh.

En fransk garnison på 2100 man hade gett upp kampen om att hålla stånd i en by vid kinesiska­ gränsen. De drog sig nu tillbaka söderut för att ansluta sig till andra franska styrkor. Men bara 185 solda­ter kom fram med livet i behåll.

Resten dödades, togs till fånga eller­ deserterade. De franska trupperna var inte i säkerhet förrän de kom fram till den platta­ och öppna terrängen i Tonkin-deltat längre söderut. Där hade rebellerna inte en chans mot de franska strids- och bombplanen.

Inne i djungeln var däremot Viêt-minh skyddade från det franska flygvapnet. ­Piloterna såg helt enkelt inte fienden under de täta träd­kronorna.

Viêt-minh skulle lockas i dödsfälla

För att vända kriget i bergen upprättade den franske generalen Henri Navarre ett så kallat ”brohuvud med luftstöd” – en militärbas dit alla trupper och för­nödenheter flögs in.

Det var en helt ny och oprövad strategi som skulle locka Viêt-minh att anfalla över öppen mark, där erfarenheten visade att fransmännen hade övertaget.

Den 20 november 1953 hoppade­ franska fallskärmssoldater därför över Diên Biên-phu-dalen och jagade en Viêt-minh-garnison på flykten.

Under loppet av tre dagar landsatte fransmännen 9000 soldater från luften. De franska styrkorna satte genast i gång med att gräva skyttegravar och bygga bunker­anläggningar inför de kommande striderna mot Viêt-minh.

Den franska militärbasen i Diên Biên-phu kom att bestå av totalt nio befästa ställningar som låg utspridda på strategiska platser i den 15 kilometer breda dalen.

Skyttegravarna och bunkrarna byggdes av bjälkar, jord och sandsäckar och runt de befästa ställningarna la fransmännen ut minfält och rullade ut kilometervis med taggtråd.

Mitt i dalen anlade de en provisorisk flygplats där tvåmotoriga transport- och stridsflygplan kunde starta och landa.­ Transportplanen försåg basen med tonvis med ammunition och dessutom tio lätta stridsvagnar som fälldes i smådelar med fallskärm och monterades ihop av personal på marken. De befästa­ ställningarna utrustades också med ­kanoner och mörsare.

Stora delar av dalen bestod av risfält som gav fri sikt över den platta dalbotten. All annan växtlighet röjdes bort. Tanken var att det platta landskapet mellan skytte­gravarna och bergssluttningarna skulle bli en veritabel dödsfälla.

De franska offi­cerarna förväntade sig att Viêt-minh skulle­ försöka storma basen och därför fångas på öppen mark där bombplan och maskingevär lätt kunde bekämpa­ de framstormande styrkorna.­

Risfälten och de röjda områdena skulle bil en dödszon som ingen­ kunde ta sig igenom. Nu skulle Viêt-minh en gång för alla få känna på vad en modern, välutrustad europeisk armé kunde åstadkomma.

Tiotusentals hjälpte Viêt-minh

Viêt-minhs militäre ledare, general Vo Nguyên Giap, hade befäl över totalt 110000 soldater. Många av dem hade varit på träningsläger i Mao Zedongs kommunistiska Kina, varifrån de även fått en stor del av sina vapen och övrig utrustning.

Giap antog den franska utmaningen om ett avgörande slag i dalen. Han sände 40000 man genom djungeln och tog själv befälet över dem. Dessutom deltog tusentals bönder i marschen.

De hjälpte till med att röja stigar, bygga broar och kamouflera vägar. Till exempel byggde de broarna under själva vattenytan i floderna så att de inte gick att upptäcka från de franska spionplanen.

Grusvägar kamouflerade de genom att binda rep mellan trädstammarna och dra åt dem så att trädkronorna böjdes in över vägarna. Bönderna drog även tunga kanoner genom djungeln.

Det krävdes ett tjugotal män för att dra en kanon uppför leriga bergssluttningar och vidare längs smala bergsstigar. Tusentals män bar lådor med granater och patroner fram till bergen kring Diên Biên-phu.

Hela denna enorma logistisk genomfördes i stort sett utan att de franska­ flygplanen kunde göra minsta skada.

De 40000 Viêt-minh-soldaterna smög sig upp i bergen kring Diên Biên-phu och grävde hålor i bergssidorna så att kanonerna skulle ligga skyddade mot granater från de franska kanonerna i dalen och mot bomber från ovan.

De ställde dessutom upp luftvärnskanoner som skulle hindra de franska transportplanen från att landa på de två landningsbanorna i Diên Biên-phu samt omöjliggöra alla försök att släppa ned förnödenheter i fallskärm.

Anfall i skydd av mörkret

Från radiolyssnarposter, som snappade upp Viêt-minhs radiokommunikation, hade fransmännen fått reda på Giaps frammarsch. Men de trodde inte att det var möjligt att transportera tunga kanoner hundratals kilometer genom djungeln till Diên Biên-phu.

Den 13 mars 1954 gav Giap order om anfall. Beskjutningen mot de franska fältskansarna började kl 17.00 och pågick i två timmar.

Tidpunkten var ett medvetet val. De franska flygplanen skulle inte hinna fram till Diên Biên-phu innan det blev mörkt och de kunde inte operera i mörker. Det kunde Viêt-minhs stormtrupper. De var tränade till att röra sig i mörker och var därför experter på nattstrider.

Giap angrep först den befästa ställningen ”Beatrice” som låg på fyra kullar i dalens nordöstra hörn och försvarades av en bataljon främlingslegionärer – unge­fär 550 man.

Det var bara en liten­ befästning men Giap ville ta de små franska ställningarna först så att han kunde strama åt greppet kring huvud­befästningen mitt i dalen.

Stormtrupper intog ställning

Flera nätter i rad hade Viêt-minhs ­pionjärtrupper grävt skyttegravar. De löpte från foten av berget och fram till de franska minfälten och taggtrådarna framför ”Beatrice”. I skydd av bombningarna grävde sig Viêt-minh-soldaterna­ fram så att de befann sig bara 50 meter från de franska ställningarna.

I solens sista strålar sprang ett par tusen Viêt-minh-soldater hukande genom skyttegravarna. De första som hoppade upp ur gravarna var stormpionjärerna, som bar på långa bamburör fyllda med sprängämnen.

De rusade fram och stack in rören mellan taggtrådarna, sprängde rören och banade därigenom väg genom minfälten och taggtrådshindren.

Explosionerna var en signal till stormtrupperna som rusade fram mot de franska ställningarna genom hålen i taggtråden.

Främlingslegionärerna, de flesta var veteraner från andra världskriget, var ensamma och kunde inte få förstärkning från andra ställningar där samma kaos rådde under vietnamesernas oavbrutna beskjutning.

Dessutom gjorde Viêt-minh skenmanövrar mot andra franska ställningar för att skapa ännu mer förvirring. Under bombningarna­ träffade en salva granater kommandobunkern i ”Beatrice”, den rasade ihop och begravde majoren, adjutanten och en löjtnant levande.

Strax därefter hördes en tysk legionärs röst i en knastrig fältradio:

”De är döda allihop”, varefter förbindelsen bröts.

På andra platser stred man vidare till långt in på natten. Viêt-minh tog sig över skyttegravarna och slaget fortsatte­ med handgranater och skjutvapen på nära håll.

Ett vietnamesiskt divisionsbefäl kastade in en tiokilos sprängladdning i en fransk bunker men stod själv så nära bunkern att dussintals glödande granatsplitter stora som majskorn borrade sig in i hans kropp.

Onaturligt vitt ljussken syntes med jämna mellanrum över ”Beatrice” när lysraketer blossade upp och dalade ned över ställningarna. Närkamper med gevärs­kolvar, bajonetter och bara knytnävarna uppstod.

Sporadiska eldstrider fortsatte långt in på natten där enskilda grupper av legionärer höll stånd vid kulsprutor eller i bunkrar med skottgluggar. Men efter hand ebbade skjutandet ut och till slst blev allt stilla.

Av de 550 legionärerna på ”Beatrice”­ lyckades bara runt 110 soldater fly i skydd av mörkret och den allmänna förvirringen.

Under morgontimmarna kom de fram till den befästa ställningen ”Dominique” en kilometer längre ner i dalen.­ Resten hade dött eller tagits till fånga. Ungefär 600 Viêt-minh-soldater hade mist livet och 1000 var sårade.

Thai-styrka flydde

Nästa eftermiddag upprepade Viêt-minh taktiken mot den franska ställningen ”Gabrielle” där förloppet och utfallet blev ungefär detsamma.

Tidigt på morgonen försökte dock en mindre fransk styrka komma ”Gabrielle” till undsättning men soldaterna tvingades tillbaka­ av Viêt-minhs kanonställningar i de omgivande bergen.

Den tredje befästa ställningen, ”Anne-Marie”, föll utan strid. Den hölls av thai-soldater, som tillhörde en etnisk minoritet i Vietnam.

Sedan århundraden tillbaka var de fiender till vietnameserna och föredrog därför franskt kolonialstyre­ framför vietnamesisk självständighet. Men thai-soldaterna var vana att strida som partisaner och inte i skyttegravar.

Utplånandet av ”Beatrice” och ”Gabrielle” hade försvagat deras strids­moral och dessutom befann sig deras familjer i byar som låg i det område som Viêt-minh kontrollerade.

Under flera nätter hade Viêt-minh-trupper smugit sig ned i thai-soldaternas skyttegravar och spridit pamfletter som uppmanade dem att desertera. I skydd av morgondimman den 17 mars försvann i stort sett alla thai-soldaterna och ”Anne-Marie” måste­ överges.

Flygplatsen under beskjutning

Fram till slutet av mars flyttade Giap runt sina trupper. Han hade bara ett fåtal män i den västra delen av dalen som han därför förstärkte. Giap liknade dalen­ vid en skål där Viêt-minh satt på kanterna­ och fransmännen på botten.

Hela vägen runt kunde Viêt-minh skjuta­­ ned i de franska ställningarna. Men artilleriet kunde inte användas oavbrutet eftersom lagren med granater skulle användas för bombningar just innan Viêt-minh-soldaterna skulla storma de franska ställningarna.

Den 30 mars var Giap redo för ett anfall mot det franska högkvarteret mitt i dalen. Det bestod av fem befästa ställningar som omgav flygplatsen.

Från den 30 mars till den 5 april stormade Viêt-minh-trupperna främst östsidan där ”Elaine” och ”Dominique” låg. Taktiken var densamma som mot ”Beatrice” och ”Gabrielle” med kvälls- och natt­angrepp men i mycket större omfattning.

Viêt-minh intog delar av ställningarna­ men drevs snart ut igen. Förlusterna började försvaga Viêt-minh-soldaternas moral. Ungefär 5000 dog i massangreppen och 8000 sårades.

Giaps armé hade inga sjukhus eller läkare och de sårade fick därför i stort sett ingen behandling alls. Några Viêt-minh-enheter vägrade därför att anfalla, men de hotades då med avrättning.

Viêt-minh ändrar taktik

Giap såg snart faran i sina egna led och ändrade taktik. I stället för storstilade massanfall anlade pionjärerna kilometervis med anfallsskyttegravar. Samtidigt hade fransmännens huvudflygplats i den centrala delen av dalen satts ur spel genom artilleribeskjutning.

Det sista transportplanet landade den 28 mars. Strax därefter sköts det i småbitar av Viêt-minhs artilleri. Därefter fick basen sina förnödenheter nedsläppta i fallskärm, och de tusentals soldaterna kunde sedan inte längre evakueras med flyg.

Viêt-minh lyckades så småningom placera luftvärn nära det franska högkvarteret, vilket tvingade piloterna att flyga högre när de kastade ut förnödenheterna. Tidigare hade de flugit in på 600 meters höjd, nu tvingades de hålla sig på 2500 meters höjd.

Därför fångades många fallskärmar med livsviktig utrustning till de franska trupperna av vinden och landade hos Viêt-minh i stället. Det fanns en reservlandnings­bana nära den södra ställningen ”Isabelle” men även den var obrukbar på grund av artilleri- och luftvärnsbeskjutning.

Strids- och transportflygplan flög dock fortfarande från de franska baserna längre­ söderut. Transportplanen släppte napalmbomber över de platser där man sett mynningsflammor från kanoner. Enligt en av de vietnamesiska generalerna berövade den brinnande napalmen dock inte hans soldater modet:

”Fiendens napalmbomber satte eld på både sten och jord. Men trots de brinnande klumparna på männens kroppar kämpade de vidare. Våra kanoner fortsatte skjuta mot fienden.”

Napalmbomberna hade faktiskt ingen­ större effekt. I bergen var djungeln ofta indränkt i fuktig dimma och napalmen satte sällan större områden i brand. När den träffade sitt mål var det ofta ren tur, eftersom napalmbomberna i praktiken bara var stora tankar som knuffades ut ur transportplanen för hand.

Då hade stridsflygplan med bomber under vingarna större träffsäkerhet. De dök på rak linje mot ett mål, släppte­ bomberna och väjde undan i sista sekund för att inte träffa bergssluttningarna.

Men Viêt-minhs kanonställningar låg ingrävda i sluttningarna eller stod i kalkstensgrottor. Därför krävdes en fullträff för att slå ut en kanon – vilket mycket sällan skedde.

Desertörer grävde ned sig

Situationen höll nu på att bli desperat­ vid det franska högkvarteret i Diên Biên-phu. Utanför basens fältsjukhus låg liken på hög. Vid ett tillfälle slog en granat ned mellan kropparna och slungade lik och kroppsdelar åt alla håll. Stora blåskimrande spyflugor svärmade över de döda och sårade.

Många enheter som utgjordes av marockaner och vietnameser i fransk tjänst gav upp. De grävde små hålor i Nam Yum-flodens branter där de gömde sig.

På natten smög de sig ut för att hitta proviantbehållare som råkat landa i närheten av floden och som de släpade tillbaka­ till sina hålor. De kallades därför ”råttorna” av de soldater som fortsatte strida.

Efter hand som antalet döda och sårade steg anlände nya trupper till basen i fallskärm, och antalet franska trupper som tjänstgjorde i Diên Biên-phu kom slutligen upp i 15000.

Även Giap tog emot förstärkningar från Viêt-minh-styrkor i grannlandet Laos. Under april fortsatte Viêt-minhs pionjärer arbetet med att gräva skyttegravar och till sist var högkvarteret i stort sett omringat av vietnamesiska skyttegravar.

Vägrade hissa vit flagg

Med Viêt-minhs skyttegravar bara några­ meter från de franska var det nästan omöjligt att få in ammunition, proviant och medicin till basen. Nedsläppszonen­ var alldeles för liten.

Den 1 maj gav Giap ännu en gång order om ett massagrepp. Viêt-minh-trupperna raserade återigen stora delar av de franska ställningarna och den här gången kunde de franska soldaterna inte jaga bort dem.

Striderna fortsatte i mindre skala till den 7 maj då Giap släppte lös alla sina män. I den franska kommandobunkern underrättade överbefälhavaren Christian­ de Castries över radion det franska högkvarteret i Hanoi om den hopplösa situa­tionen:

”Vietnameserna är överallt. Situationen är ytterst allvarlig. Striderna är kao­tiska och försiggår överallt. Jag tror att slutet är nära men vi ska kämpa in i det sista.”

Överbefälhavaren i Hanoi, general Cogny, svarade:

”Det är uppfattat. Ni ska kämpa in i det sista. Det kommer under inga omständigheter på tal att hissa vit flagg efter en sådan heroisk insats.”

Nederlaget var ett faktum. Trots det kunde officerarna inte förmå sig att kapi­tulera för en ynklig vietnamesisk här. Men under loppet av ett par timmar gav de franska enheterna upp, en efter en.

Mer än 2000 soldater ur de franska styrkorna hade stupat under slaget och 12000 hade tagits till fånga.

Av dem var 1000 så svårt sårade att Viêt-minh överlämnade dem till Röda Korset som flög ut dem ur stridszonen. Viêt-minh hade å sin sida förlorat 8000 man under slaget och 15000 var sårade.

Mer än 11000 franska soldater fördes till Viêt-minhs fångläger i djungeln. Tre månader senare lyckades Frankrikes regering få 3000 av fångarna utlämnade. Resten av de franska soldaterna dog i fångenskap av svält och sjukdomar.

Efter nederlaget vid Diên Bien-phu tvingades Frankrike att ge upp Vietnam. Strax därefter gjorde även algerierna i Nord­afrika uppror. Detta ledde till ytterligare ett blodigt krig för självständighet­ – även detta förlorade Frankrike.

Under åren som följde föll hela det franska kolonialimperiet sönder bit för bit.