”Utplåna byn och dess invånare”

Våren 1968 sprids det rykten om att amerikanska soldater i Vietnam har mördat en hel by. När helikopterskytten Ronald Ridenhour får visshet om grymheterna skri­ver han ett brev till ledamöter i Kongressen. Snart talar hela världen om massakern i Son My.

Våren 1968 sprids det rykten om att amerikanska soldater i Vietnam har mördat en hel by. När helikopterskytten Ronald Ridenhour får visshet om grymheterna skri­ver han ett brev till ledamöter i Kongressen. Snart talar hela världen om massakern i Son My.

Ronald Haeberle/Getty

Phoenix, Arizona, USA, 29/3 1969

Mina herrar

Det var i slutet av april som jag första gången hörde talas om ”Pinkville” och om vad som ska ha skett där.

Jag var till en början ganska skeptisk, men under de följande månaderna hörde jag så många snarlika historier från så många olika människor att det inte längre gick att förneka att något mycket mörkt och blodigt hade inträffat i mars i en liten by i republiken Vietnam, som kallas ”Pinkville”.

*

Pinkville var soldaternas namn på byn Son My. Namnet kom av att området var färgat rosa på amerikanernas topografiska kartor. ­

I slutet av april 1968 väntade jag på att förflyttas till kompani E inom 51:a infanteriregementet, när jag sprang på menige första klass ”Butch” Gruver, som jag kände från min tid på Hawaii.

Gruver berättade att han tjänstgjorde i kompani E, men att han fram till den 1 april hade tillhört kompani C. Under samtalet hörde jag för första gången histo­rien om Pinkville.

© AP/Ritzau Scanpix

Ronald Ridenhour

Levde: 1946-1998.

Nationalitet: Amerikansk.

Sysselsättning: Helikopterskytt i USA:s armé, journalist och författare.

Civilstånd: Ogift.

Känd för: Ridenhour avslöjade 1969 brotten i Son My. De följande åren arbetade han som grävande journalist och avslöjade bland annat korruption inom det offentliga. Ett pris instiftat i hans namn har tilldelats bland andra kvinnorättsaktivisten Gloria Steinem och USA:s förre president Jimmy Carter.

Kompani ”Charlie” skickades 1968, som en del av ett specialförband, ut på ett uppdrag för att lokalisera och tillintetgöra fienden på Batanganhalvön.

Styrkan opererade utifrån ett område omkring nio kilometer norr om staden Quang Ngai. Gruver berättade att kompani ”Charlie” drabbades av förluster varje dag, framför allt på grund av minor och fällor dolda i terrängen.

Problemen var koncentrerade till ett visst område, som verkade krylla av dolda fällor och fiendesoldater. Den ökända platsen låg cirka nio kilometer nordost om Quang Ngai vid koordinaterna B.S. 728795. Männen kallade platsen för Pinkville.

En morgon i slutet av mars gav styrkan sig ut från basen med kurs mot Pinkville. Utplåna platsen och dess invånare, löd ordern enligt Gruver.

Jag trodde inte på historien till en början, men Gruver försäkrade mig att han talade sanning. Därefter beskrev han i detalj vad som hade hänt.

De båda andra kompanier som tillsammans med C utgjorde specialstyrkan slog en ring runt byn, så ”Charlie”-kompaniet skulle kunna gå in och förstöra byggnaderna och döda invånarna.

Alla invånare som försökte fly undan ”Charlie”-kompaniet, stoppades av de soldater som stod för omringningen. Jag frågade Butch flera gånger om alla dödades. Han sa att han trodde att det gällde män såväl som kvinnor och barn.

”De ­lämnade inget levande, varken husdjur eller människor.” Ronald Ridenhour, helikopterskytt.

Han mindes att han såg en liten pojke på tre eller fyra år stå på en stig.

Pojken blödde från ett skottsår på armen. Han tryckte hårt på såret med sin andra hand, och blodet rann mellan fingrarna.
”Han stod bara där och stirrade med sina stora ögon. Han förstod inte vad som hände. Sedan kom kaptenens radiosignalist. Han avfyrade en salva från sin M16 mot honom”, berättade Gruver.

Han sa att det var så hemskt att en av männen i hans enhet sköt sig själv i foten för att slippa delta i slakten.
Ett av kompaniets befäl, löjtnant Kally (jag stavar kanske namnet fel), samlade alla byborna i grupper. Varje grupp bestod av omkring tjugo personer av båda könen och i alla åldrar.

Gruver hade inte sett det själv, men personer som han betraktade som trovärdiga berättade att Kally mejade ner alla grupperna med kulspruta. Byn beboddes av mellan 300 och 400 personer, och endast ett fåtal kom undan, berättade han.

William Calley (i mitten) försvarade sig i rätten med att han bara lydde order.

© Rolls Press/Popperfoto/Getty Images

När jag kom till kompani E fick jag reda på ännu mer. Meniga Michael Terry och Wil­liam Doherty, som tidigare hade tjänstgjort i kompani C, berättade att deras patrull var den tredje som passerade genom byn.

Då var de flesta invånarna redan döda, och alla överlevande släpades fram och sköts. Patrullen lämnade inget levande, varken husdjur eller människor.

I juni 1968 träffade jag sergeant Larry La Croix i soldatklubben USO i Chu Lai. La Croix tjänstgjorde under Kally den dagen i Pinkville. Han bekräftade histo­rierna och tillfogade en del nytt.

Kallys män släpade ut människor ur hyddor och bunkrar och samlade dem i grupper. Där var både män, kvinnor och barn. När gruppen var tillräckligt stor gav Kally order om att de skulle mejas ner med en kulspruta.

När den första gruppen var klar, gav Kally (som senare visade sig heta William Calley, red.) menige Torres* order om att bemanna kulsprutan och öppna eld mot byborna.

Torres lydde, men efter en stund avbröt han eldgivningen och vägrade att fortsätta skjuta. Löjtnant Kally tog då över kulsprutan och sköt resten av byborna i gruppen.

*

Esequiel Torres var en av flera meniga soldater som vägrade att lyda ­Calleys order. Ingen av de meniga åtalades.

Exakt vad som hände i byn Pinkville i mars 1968 vet jag inte, men jag är övertygad om att det var något mycket mörkt.

Jag är också fullständigt övertygad om att om ni och jag verkligen tror på att principer som rättvisa och jämlikhet inför lagen utgör vårt lands grundval, så måste vi gemensamt genomföra en omfattande och offentlig utredning av saken.

Jag har övervägt att skicka detta brev till morgontidningar, tidskrifter och tv-stationer, men jag anser att det är lämpligast att låta Kongressen sköta saken.

Som plikttrogen medborgare vill jag inte smutskasta de amerikanska soldaterna i världens ögon. Att gå till tidningarna skulle säkert väcka uppmärksamhet, men det skulle inte få de konstruktiva konsekvenser som blir resultatet av ett ingripande från USA:s kongress.

Vänliga hälsningar
Ron Ridenhour

Se en intervju med Ron Ridenhour 1969:

Epilog

Tre kongressledamöter tog upp frågan, och en militär domstol förklarade 1971 Calley skyldig till mord på 22 personer.

Han dömdes till livstids fängelse, men frigavs tre år senare. Fallet väckte avsky i både USA och resten av världen och bidrog till att vända opinionen mot kriget.