USA förlorade i Vietnam efter hårda gatustrider

Coolican parkerar jeepen i det inhägnade militära komplexet och hälsar på sin vän Frank Doezema innan han går till kojs.

Nittonårige Doezema är Coolicans signalist, men den här natten sköter han kulsprutan i basens nordvästra vakttorn. Doezema har trettionio dagar kvar av sin tjänstgöring i Vietnam innan han får resa hem till sin familj i Michigan.

”Jag kan knappt bärga mig. Jag drömmer hela tiden om det. Vi ses väldigt snart”, har han precis skrivit i ett brev till sina bröder hemma i USA.

Allt tyder på en händelselös vakt, för hittills har Huê undgått kriget. Vid halvfyratiden uppfattar emellertid Doezema aktivitet på gatan. Han hör knallar som inte kan vara nyårssmällare.

Ljudet av AK-47:or rungar i natten och från sin position sju meter ovanför marken ser Doezema hundratals nordvietnamesiska soldater komma rusande mot basen. De är beväpnade med automatkarbiner och raketgevär.

Utan att tveka trycker Doezema på avtryckaren. Kulsprutan ryter till och en grupp framstormande vietnameser mejas ner. Doezema ser emellertid att fler är på väg.

Kriget har plötsligt kommit till Huê och vad som ska bli Vietnamkrigets dittills blodigaste slag har inletts.

Huê har stort symbolvärde

Knappt tre år före angreppet mot MACV-basen i Huê hade USA skickat sina första soldater till Vietnam. Amerikanernas syfte med att ingripa i Vietnam 1965 var att undvika att de kommunistiska nordvietnameserna tog makten i landet.

Mitt under kalla kriget var en ytterligare spridning av kommunismen ett skräckscenario för USA, så president Lyndon B. Johnson valde att ge det kapitalistiska Sydvietnam militärt stöd.

Trots bombningar av strategiska mål i Nordvietnam hade amerikanerna och sydvietnameserna efter tre års strider inte fått bukt med Nordvietnams armé (NVA).

Situationen förvärrades av att NVA stred tillsammans med gerillaarmén FNL (Front national de libération du Viêt-nam du Sud), som utgjordes av vietnameser från söder som stöttade kommunistregimen i Hanoi.

Från sina gömställen i djungeln angrep FNL gång på gång amerikanska och sydvietnamesiska styrkor. I januari 1968 beslöt regeringen i Hanoi att tiden var inne för en storskalig offensiv.

Enligt kommunistpartiets generalsekreterare Lê Duan hade Nordvietnams ”väpnade styrkor mognat avsevärt” och var nu redo för en storoffensiv mot över hundra städer i Sydvietnam.

Ingen stad hade större symbolvärde än Huê, som var Vietnams huvudstad mellan åren 1802 och 1945. Under årens lopp hade staden hyst både kejsare och kungar, och den hade varit landets andliga och kulturella centrum i århundraden. Med sina hundrafyrtiotusen invånare var staden landets tredje största.

Nyåret Tết var den perfekta tidpunkten för angreppet på Huê och övriga mål i Sydvietnam. Högtiden gjorde det enklare än vanligt att föra in vapen och gerillakrigare i städerna.

Kontrollen var nämligen lösare, eftersom många vietnameser passade på att resa runt och besöka sina släktingar under den veckolånga vapenvila som rådde under högtiden.

Det var också vanligt att vietnameserna under Tết förde hem sina döda för att begrava dem på familjegravplatser, en sedvänja som gjorde det möjligt att smuggla vapen i kistorna.

Tetoffensiven drabbade hela Sydvietnam:

Noga planerat angrepp

Nordvietnams landsfader Hô Chi Minh hade tillbringat sina unga år i Huê. Många av stadens invånare stöttade därför FNL, och de hjälpte i hemlighet till med att förbereda angreppet.

I januari 1968 smugglades stora mängder vapen och materiel in i staden på kärror och i små båtar.

En av vapensmugglarna var jordbrukaren Ngu Nguyen, som bodde strax utanför Huê och varje dag tog båten till staden för att sälja kycklingar och ägg.

Inför Têtoffensiven hade Nguyen byggt ett hemligt utrymme i sin båt. Där gömde han bland annat AK-47:or, granatkastare och granater, och i sina korgar med ägg gömde han lådor med ammunition. Med vapnen undanstoppade seglade han in i staden utan att lasten synades.

En annan som stöttade Nordvietnam var artonåriga Che Thi Mung. Hon hade anslutit sig till en lokal FNL-cell som spion, eftersom sydvietnamesiska soldater dödat hennes syster.

Hon utnyttjade sitt utseende för att komma tätt inpå amerikanska soldater, som hon lockade ur viktig information.

Natten då Têtoffensiven inleddes hjälpte Mung och ett flertal andra från lokala FNL-celler de nordvietnamesiska soldaterna att ta sig fram genom risfälten till Huês gator.

Tack vare anhängarnas lokalkännedom kunde tiotusen soldater från armén och FNL överrumpla fienden. Hälften av styrkan angrep citadellet (den gamla stadskärnan) på ena sidan av Parfymfloden, som delar Huê.

Under tiden stormade den andra halvan stadens nyare del, Triangeln, där amerikanernas MACV-bas låg – och där kapten Coolican låg och sov.

Plötsligt uppvaknande

När en granat slog ner i taggtrådsstängslet runt MACV-basen strax efter klockan halv fyra på morgonen den 31 januari vaknade kapten Coolican med ett ryck. Hans första tanke var: ”Nu är det showtime!”

Precis som basens övriga fyrahundra soldater kastade han på sig kläderna och ryckte åt sig sitt vapen. Utanför byggnaden såg Coolican att enstaka fiender redan försökte ta sig in genom basens stålstängsel.

Kaptenen sköt närmast reflexmässigt och dödade två av dem. Skottsalvor hördes över större delen av anläggningen när de amerikanska soldaterna tog upp kampen mot angriparna.

Smattrandet från eldhandvapnen överröstades kortvarigt när en granat träffade bensintanken på en jeep, som exploderade. I nästa ögonblick slog en annan granat ner på taket på vakttornet i vilket nittonårige Frank Doezema befann sig. Hans kulspruta tystnade abrupt.

Coolican såg med fasa på det rykande tornet, där hans kamrat befann sig. Utan en tanke på sin egen säkerhet rusade han bort till tornet och klättrade uppför stegen.

På tornets plattform hittade han den svårt sårade Doezema.

Hans kropp var täckt av sår från granatsplitter och ena benet såg ut att hänga löst i lite hud och senor. Coolican tog Doezema över axeln för att lyfta ner honom, men det dinglande benet gjorde att det inte gick att få ut den sårade mannen genom den smala öppningen i tornet.

Coolican såg ingen annan lösning än att ge sin kamrat två injektioner morfin och sedan skära och såga av det skadade benet med sin sågtandade stridskniv.

Först nu kunde Coolican pressa sig genom öppningen och bära bort sin sårade vän till basens sjukvårdare. Medan Doezema behandlades akut lyckades de fyrahundra amerikanska soldaterna i anläggningen slå tillbaka nordvietnamesernas angrepp och barrikadera basen.

På andra håll gick det bättre för nordvietnameserna. När dagen grydde den 31 januari hade de tagit kontroll över större delen av Huê.

Endast MACV-basen och en sydvietnamesisk bas i norra delen av citadellet höll fortfarande stånd.

Kejsarstaden i FNL:s händer

Även om situationen var kritisk hade varken amerikanerna eller sydvietnameserna för avsikt att ge upp Huê.

Förutom att staden hade ett symbolvärde passerade Vietnams huvudled, Väg 1, genom staden.

Vägen gjorde att Huê spelade en central roll för alla transporter vid sjuttonde breddgraden, som delade Nord- och Sydvietnam. Parfymfloden, en viktig vattenväg som mynnar i Sydkinesiska havet, går också genom den gamla kejsarstaden.

I MACV-komplexet visste amerikanerna inte hur många soldater de stred mot, men de hade noterat att fienden utgjordes av både NVA:s välutbildade soldater i mörkgröna uniformer och ”Charlie”, som amerikanerna kallade FNL:s gerillasoldater, som ofta var klädda i kakifärgade eller svarta skjortor med röda tygbindlar på hjälmen.

En sak var emellertid säker: Huês gator kryllade av fiender och förstärkningar behövdes.

Förstärkningarna anländer

Jim Coolican och hans omringade landsmän på basen fick besked om att tre kompanier i närheten av Huê skulle bege sig mot den gamla huvudstaden.

Kaptenens begäran om flygunderstöd avvisades emellertid blankt. De amerikanska styrkornas överbefälhavare i Vietnam, general William Westmoreland, ansåg att Coolican överreagerade.

Undsättningsstyrkorna kämpade sig fram mot MACV-basen. Det var endast tack vare sina stridsvagnar som förbanden över huvud taget kom fram utan att utplånas av prickskyttar och granater.

Flera fordon slogs dock ut, så när de första kompanierna rullade in genom porten till MACV hade de förlorat ett stort antal soldater.

Glädjen av att se förstärkningarna rulla in var därför något dämpad hos Coolican och basens soldater.

Humöret steg dock ett par dygn senare, då ett kompani med tolv lastbilar och två M50 Ontos, ett bepansrat stridsfordon beväpnat med sex pansarvärnspjäser, dök upp.

Ur ett av fordonen klev överstelöjtnant Ernie Cheatham, som fått order om att ta befäl över de amerikanska styrkorna. Cheatham, som tidigare spelat amerikansk fotboll i Pittsburgh Steelers, var en storväxt man som kallades ”Big Ernie”.

Med sig hade han en klar och mycket enkel order: ”Angrip genom staden och rensa den från NVA-soldater!”

Amerikanerna går till motanfall

Trots att basen med de nya förbandens ankomst förfogade över cirka tusen man var fienden numerärt överlägsen.

NVA och FNL hade dessutom haft god tid på sig att upprätta gynnsamma positioner på Huês gator och i husen. ”Big Ernie” visste att återerövringen av kejsarstaden skulle bli blodig.

Soldaternas första uppgift blev att driva ut nordvietnameserna från Triangeln, söder om Parfymfloden. Första hindret var en trevåningsbyggnad med kraftiga ståldörrar, som amerikanerna kallade ”The Treasury” [Skattkammaren, red.].

Andra hindret var stadens sjukhus. Kommunisternas tredje starka position var provinsens huvudsäte, över vilken FNL:s röda och blå fana vajade.

Lördagen den 3 februari stormade amerikanska marinkårssoldater ut från MACV-basen med kurs mot byggnaden The Treasury två gator bort. Soldaterna var utbildade i djungelkrigföring, men i Huê hade de inga träd att ta skydd bakom.

Nordvietnameserna hade fri sikt från fönstren på de övre våningarna och så snart amerikanerna rundade det första gathörnet möttes de av en mördande eldgivning från byggnaden.

Den nittonårige signalisten Stanley Murdock var den förste som stupade. Murdock hade samma morgon berättat för sina kamrater att han under natten drömt att en ängel sagt att han inte skulle klara sig. Ängeln fick rätt.

Amerikanerna lärde sig att de var tvungna att ständigt hålla ögonen på fönstren. Under varje framryckning längs husväggarna höll soldaterna därför uppsikt över fönstergluggarna i varenda byggnad de passerade. Om de såg en mynningsflamma öppnade de direkt eld mot fönstret.

Gas driver ut fienden

Själva Treasury, målet för den första attacken, omgavs av en låg mur med ett järnstaket. Mellan staketet och byggnaden hade fienden förskansat sig i kulsprutenästen.

Nordvietnameserna hade även upprättat eldställningar uppe på taket. Försvaret var effektivt. När solen gick ner över Huê på lördagen var Treasury fortfarande i de nordvietnamesiska styrkornas händer.

Cheathams styrka hade lidit stora förluster och morgonen därpå bjöd inte på några större framgångar. En ynka öppning i muren runt Treasury var det enda framsteget. Då fick en major vid namn John Salvati en idé.

På MACV-basen hade han sett ett stort antal granatkastare för gasgranater. Ett flertal sådana fördes fram till Treasury och avfyrades över muren, så att stora mängder tårgas trängde in i byggnaden.

Iförda gasmasker stormade amerikanerna fram och slog ut de förblindade fienderna, som inte hade några gasmasker. Många av de nordvietnamesiska soldaterna hann fly genom byggnadens bakre utgångar, men Treasury var slutligen i amerikanska händer.

Efter det blev tårgasen ett avgörande vapen för amerikanerna. Senare på söndagen den 4 februari rullade de fram en 106-millimeters pansarvärnspjäs monterad på ett litet, snabbgående fordon utanför sjukhuset.

En granat slog upp ett hål i väggen på huvudbyggnaden och genom hålet sköt amerikanerna in tårgasgranater. När gasen lättat och amerikanerna var i färd med att röja byggnaden påmindes de emellertid om att de var tvungna att ständigt vara på sin vakt i Huê.

En till synes oskyldig nunna kom gående mot en grupp soldater i en av sjukhusets korridorer när hon plötsligt svepte dräkten åt sidan och drog fram en pistol.

Tack vare att en av soldaterna snabbt fick upp sin M16 hann den förklädda FNL-soldaten inte skjuta någon av dem.

Husen rensades rum för rum

Mot slutet av helgen hade moralen höjts avsevärt i det amerikanska lägret.

Söndagen den 4 februari kunde en krigskorrespondent från New York Times rapportera från Huê att ”vid mörkrets inbrott kontrollerade marinkåren åtta gator i staden”.

Journalisten rapporterade emellertid även om medaljens baksida. Striderna hade krävt ”cirka 150 man på fem dagar”.

I ett försök att begränsa förlusterna utvecklade ”Big Ernie” en strategi som gick ut på att han först besköt en byggnad med granatkastare. Denna del av angreppet kallade han ”Släggan”.

Efter det avfyrade amerikanerna tårgas, följt av spränggranater från en stridsvagn, 106-millimeters pansarvärnspjäser eller raketgevär, innan marinkårssoldaterna slutligen ryckte fram.

Alla byggnader innehöll dock faror. Säkrast var att skjuta hål i väggarna med en bazooka, så att soldaterna kunde ta sig in genom alternativa öppningar i stället för genom dörrarna, där fienden i regel hade gillrat fällor av olika slag.

Ofta hade en handgranat stoppats i en tom konservburk som balanserade ovanpå dörren. Sprinten hade dragits ut så att grepen hölls på plats enbart av burken. När den föll ner trillade granaten ut på golvet och exploderade.

Även för amerikanerna var handgranaterna ett ovärderligt vapen när de skulle rensa en byggnad rum för rum. I dessa situationer lärde marinkårssoldaterna sig snabbt att ”koka” granaten i handen innan de kastade den.

”Vi drog ut säkerhetssprinten och ’kokade’ granaten genom att vänta några sekunder innan vi kastade in den. Då var det ingen risk att den kastades tillbaka”, berättade en amerikansk sergeant som deltog i striderna.

När handgranaten hade exploderat rusade amerikanerna in i rummet och öppnade eld för att döda eventuella överlevande. Det hände även att oskyldiga civila fick sätta livet till om de befann sig i byggnader som rensades på det viset.

Amerikanerna dödar oskyldiga

Under rensningen av en byggnad tömde soldaten Eden Jimenez sitt magasin in i ett rum med en hög garderob.

Skåpet genomborrades och när han öppnade det höll en ung vietnamesisk kvinna på att kvävas av sitt eget blod.

I famnen höll hon ett spädbarn, som på något mirakulöst vis inte hade träffats av en enda kula. Den unga mamman dog, men Jimenez tog med sig barnet och överlämnade det till några sjukvårdare.

Amerikanernas ”skjut först-taktik” var dessvärre nödvändig, för ofta var det fientliga soldater som gömde sig i stadens hus. Bara under rensningen av stadens sjukhus den 4 februari förlorade amerikanerna tolv man.

Å andra sidan hade styrkorna under Cheathams befäl nu god överblick över det sista av de stora målen i Triangeln, provinshögkvarteret i Huê.

Med det sedvanliga bombardemanget följt av tårgas drev amerikanerna ut nordvietnameserna ur byggnaden. Fienden hade inte tillgång till gasmasker, utan försökte skydda sig mot gasen genom att kissa på tygtrasor som de knöt runt ansiktet.

De urinindränkta trasorna hade ingen större effekt, så ett stort antal NVA-soldater blev förblindade och kräktes, oförmögna att göra motstånd.

Resultatet blev att de amerikanska styrkorna efter en vecka av hårda strider kunde plocka ner FNL-flaggan som vajade över provinshögkvarteret i Huê.

Stanken tilltog i citadellet

De följande dagarna befäste amerikanerna sin kontroll över Triangeln. Efter framgången kunde de rikta sin uppmärksamhet mot citadellet på andra sidan Parfymfloden, där fienden hade förskansat sig bakom de gamla stenmurarna.

Medan Cheathams marinkårssoldater kämpade om Triangeln hade utvilade soldater anlänt till Huê. Förstärkningarna smög sig in i citadellets norra ände, där en grupp sydvietnamesiska soldater fortfarande höll stånd mot de nordvietnamesiska angriparna.

Situationen i Huê hade nu blivit den omvända. Plötsligt höll NVA och FNL på att tappa greppet om staden. De förlitade sig emellertid på att amerikanerna knappast skulle förstöra den historiska stadsdelen med de gamla templen och kungapalatset.

Sydvietnams vicepresident Nguyên Cao Ky var emellertid ingen sentimental person: ”Dessa saker byggdes av människor. De kan återuppföras av människor. Bomba dem!” var hans besked.

Ett tungt, grått molntäcke över Huê gjorde emellertid flyganfall i stort sett omöjliga, och striderna fortsatte under hela februari. Kommunisterna bjöd hårt motstånd och amerikanernas framsteg på citadellets breda alléer var små. De döda kropparna hopades.

”Det ligger döda NVA-soldater på gatorna och de flyter förbi i floden. Hela platsen stinker av död”, skrev en tjugoårig amerikansk soldat, medan en kapten noterade att ”stanken av död var förfärlig och fanns överallt. När man åt sin mat var det som att äta döden.”

Amerikanerna försökte få bort stanken genom att använda eldkastare och förvandla de ruttnande liken till aska. Det var osmakligt, men ansågs vara en nödvändighet för att begränsa risken för epidemier och hålla råttorna borta.

Svarta pantrarna erövrar palatset

Först tredje veckan i februari 1968 började nordvietnameserna bli möra. Försörjningslinjerna till citadellet var i princip kapade och när försvararna tittade i ammunitionslådorna gick det att ana bottnen.

Vid det laget kontrollerade NVA bara två av citadellets tio portar. I skydd av mörkret och den täta dimman gav större delen av de kvarvarande soldaterna sig iväg mellan den 20 och den 22 februari.

Fienden höll dock fortfarande stadens kungapalats, som byggts med Förbjudna staden i Peking som förebild.

Kapten Jim Coolican fick befäl över det sydvietnamesiska elitförbandet Svarta pantrarna, som han själv utbildat, och fick i uppgift att erövra palatset.

Tidigt på morgonen fredagen den 23 februari besköts palatsets portar och murar med granater. Så snart öppningar sprängts upp stormade Coolican och hans hundrafemtio pantrar in.

De få kvarvarande nordvietnamesiska soldaterna öppnade eld, men dödades snabbt.

Pantrarna hittade sextiofyra döda fiender innanför palatsets murar. Nordvietnameserna tycktes ha använt det relativt säkra området som sjukhus.

Coolican och hans män fann även resterna av en häst och en hund som slaktats för att mätta de svårt medtagna och pressade NVA-soldaterna.

Striderna i Huê blev blodiga

Med erövringen av kungapalatset hade nordvietnamesernas Tếtoffensiv i Huê slutgiltigt slagits tillbaka. Coolican och hans män var visserligen glada åt segern, men priset hade varit högt.

Coolican fick tråkiga nyheter om sin unge vän Frank Doezema, som han lyft ner från vakttornet på den amerikanska basen i början av slaget om Huê.

Den nittonårige soldaten hade inte klarat sig. Han var långt ifrån den ende amerikanen vars lik lades i en säck och skickades hem till familjen i USA.

Totalt 216 soldater från marinkåren och armén stupade, medan 1 364 sårades. Striderna i kejsarstaden kostade även 458 sydvietnameser livet, och över tusen sårades.

Angriparna drabbades emellertid hårdast. Några trovärdiga uppgifter har aldrig publicerats av den sidan, men historiker uppskattar att mellan tvåtusenfemhundra och femtusen soldater från NVA och FNL stupade i Huê.

Båda sidor ville ha fred

Slaget om Huê och nordvietnamesernas övriga angrepp under Tếtoffensiven blev ett hårt uppvaknande för USA. Det stod nu klart för alla att regimen i Nordvietnam var kapabel att koordinera omfattande angrepp och att ett fortsatt krig skulle bli oerhört kostsamt för USA.

Även nordvietnameserna fick emellertid en viktig insikt. De hade förväntat sig att deras maktdemonstration under Tết automatiskt skulle få sydvietnameserna att inse att det var dags att göra uppror mot amerikanerna.

Så skedde inte. Efter två månaders strider besegrades NVA och FNL därför i alla de hundratio städer som de angripit under offensiven.

Hanoiregeringens och amerikanernas erfarenheter från Huê och Tếtoffensiven gjorde att båda sidor insåg att kriget inte kunde fortsätta i oändlighet.

Parterna inledde förhandlingar och 1973 undertecknades ett fredsavtal, varefter USA drog hem sina styrkor. Två år senare erövrade Nordvietnam ändå Sydvietnam.