My Lai-massakern: Här förlorade USA Vietnamkriget

Aktion riktad mot gerillan

Föregående kväll, den 15 mars 1968, hade Kompani Charlie fått information om morgondagens uppdrag.

Kompanichefen Ernest Medina delade bara ut en enda order till sina män: Hitta och slå ut Vietcong-soldaterna och deras sympatisörer.

”När ni lämnar byn ska det inte finnas någon kvar som kan stå eller gå, och ingenting som kan växa”, betonade Medina.

Enligt USA:s militära underrättelsetjänst opererade kommunisternas 48:e bataljon från byn Tu Chung, som var en del av den större orten Song My i Sydvietnam cirka tio mil söder om Da Nang. Det var i denna by – på amerikanska kartor kallades den felaktigt för My Lai – som Kompani Charlie skulle jaga Vietcong-soldater.

Klockan var ungefär halv åtta på morgonen den 16 mars när de första amerikanska militärhelikoptrarna landade på fälten ett par hundra meter väster om byn.

Kort därefter rusade soldaterna in i My Lai (alltså egentligen Tu Chung) där de började söka igenom stugorna och fösa samman invånarna till en samlingsplats mitt i byn.

Löjtnant Calley och hans män från Kompani Charlies 1:a pluton kunde snart konstatera att det fanns många gamla samt kvinnor och barn i byn, men inga män i vapenför ålder.

I Calleys ögon var saken kristallklar: Männen var ute och krigade – alltså måste byn vara ett fäste för Vietcong-gerillan.

Med skräck i blicken såg de försvars­lösa vietnameserna på när soldaterna gick från hus till hus och kastade in handgranater i några av dem.

Med sina bajonetter stack amerikanerna ned flera av byborna, och de som försökte fly genomborrades snabbt av kulor.

En kvinna, en man och en liten pojke såg sin chans att springa iväg och när en soldat ropade till dem på vietnamesiska, reagerade de inte. Soldaten lydde sina order och sköt ihjäl dem alla tre.

De vietnameser som samlats i grupper kommenderades ned i diken, och om de vägrade att självmant gå ned knuffade man i dem.

I ett desperat försök att rädda sina barn kastade sig mödrarna ovanpå barnen och bad om nåd, men förgäves.

Soldaterna ställde sig på rad med sina automatvapen, och Calley var den förste som öppnade eld mot människorna i diket. Därefter beordrade han sina män att göra detsamma.

Övergrepp mot kvinnorna

Magasin efter magasin tömdes in i högen av vietnameser, och inte förrän alla låg orörliga slutade amerikanerna med sitt skjutande.

En liten pojke hade mirakulöst nog överlevt skottsalvorna men när han gråtande kravlade fram ur högen av lik, knuffades han tillbaka igen och sköts ihjäl.

På en annan plats i byn hade en grupp soldater hittat några kvinnor, bland dem fanns en flicka i 13-årsåldern.

”Låt oss se hur hon är skapt”, flinade en av soldaterna. ”Vietcong-bombom”, flinade en annan och antydde att flickan­ varit tillsammans med Vietcong. Tillsammans började männen slita kläderna av flickan, mitt bland brinnande hus och döda människor.

Flickans mor försökte knuffa undan soldaterna men sparkades omkull och misshandlades. ”Du, vad ska vi göra med dem?” frågade en av soldaterna. ”Skjut dem”, svarade en annan, varpå kulsprutorna började smattra så att benbitar flög genom luften.

Under timmarna som följde utsattes åtskilliga kvinnor för gruppvåldtäkter, och efter att ha förgripit sig på en ung kvinna pressade en soldat sin gevärspipa upp i hennes underliv och tryckte av.

Ett skrikande barn stacks ihjäl med en bajonett och en gammal man kastades ned i en brunn tillsammans med en handgranat.

En pojke, bara ett par år gammal, rusade storgråtande fram till en hög med lik och tog en av de döda i handen.

Han dödades med ett skott. Sedan slaktade soldaterna alla husdjur, brände ned alla stugor och förstörde alla grödor.

Från luften följde den 24-årige Hugh Thompson, som var pilot på en rekognosceringshelikopter, massakern medan han cirklade över byn och släppte ned rökgranater för att markera de platser där det låg sårade civila som behövde hjälp.

Chockad iakttog han hur hans landsmän följde röksignalerna och dödade de sårade. I ett försök att stoppa mördandet landade Thompson och hans besättning mellan en grupp soldater och ett skyddsrum där en skara vietnameser hade gömt sig.

Thompson hotade med att öppna eld mot sina landsmän om de fortsatte sin bärsärkagång. I sista sekunden lyckades han och hans besättning rädda omkring 15 sårade och blödande vietnameser ombord.

Vid middagstid tystnade vapnen i My Lai. Byn hade förvandlats till ett rykande inferno av nedbrända hus och överallt låg lemlästade lik i pölar av blod.

När Kompani Charlies cirka hundra soldater drog sig tillbaka, lämnade de efter sig en spökstad där allt liv hade utplånats.

Upp emot 500 vietnameser – de flesta barn, kvinnor och åldringar som alla var obeväpnade – hade mördats. Den enda skadade amerikanen var en soldat som råkat skjuta sig själv i foten när han rengjorde sin pistol.

Massakern tystades ned

Redan samma dag började ryktet om Charlie-kompaniets massaker att spridas på den amerikanska basen, men militärledningen gjorde allt för att tysta ned saken och konstaterade att det inte fanns någon anledning att göra en officiell utredning.

Det var tack vare att en amerikansk Vietnam-soldat, Ronald Ridenhour, tyckte­ någonting annat som sanningen om massakern hamnade på tidningarnas förstasidor.

Ridenhour, som var 22 år gammal, ville bli journalist och när han ett par månader efter massakern för första gången fick höra talas om massakern mot My Lai, började han gräva i historien.

Över en öl i soldatlägret berättade en av männen från Kompani Charlie om händelsen. ”Vi gick in i byn och slaktade alla byborna, hela byn utplånades”, berättade soldaten med avsky.

Mycket upprörd började Ridenhour fråga runt bland de andra soldaterna från kompaniet om episoden. Skamset erkände de vad som hade hänt.

Många ursäktade sig med att de hade dödat de bybor som redan var sårade ”för att göra slut på deras lidanden”.

Några av soldaterna kunde inte dölja att de var stolta över segern i My Lai. Andra berättade att de hade vägrat att delta i mördandet och då blivit hånade för sin omanlighet. En av arméns fotografer, Ronald Haeberle, hade varit med under anfallet mot My Lai för att dokumentera kampen mot Vietcong.

I stället kom han hem med bilder av lemlästade lik – bilder som han delade med sig av till Ridenhours privata utredning.

Ridenhour lyckades dessutom komma över arméns rapport om operation My Lai och kunde till sin stora förvåning läsa att amerikanerna – enligt Kompani Charlies chef Ernest Medina – hade dödat 90 personer under hårda strider, endast soldater och inga civila.

Uppgifterna stämde definitivt inte med de vittnesmål som Ridenhour hade samlat in.

När Ronald Ridenhour hade avslutat sin tjänstgöring i Vietnam och var tillbaka i USA, satte han sig ned och skrev ett brev.

På tre sidor beskrev han i grova drag de fasor som hade utspelat sig i My Lai, och i slutet av mars 1969 – drygt ett år efter massakern – skickade han 30 exemplar av sitt brev till framträdande politiker i Washington, däribland den nyblivne presidenten Richard Nixon.

De flesta av dem reagerade över huvud taget inte alls på skrivelsen men en av mottagarna, kongressledamoten Morris Udall, satte press på Pentagon för att få saken ordentligt utredd.

Mer än 400 vittnen förhörda

På sommaren 1969 kallades löjtnant William Calley, chef för Kompani Charlies 1:a pluton, hem till USA.

Själv hade han ingen aning om varför, men han hoppades att det var för att han skulle få ta emot en medalj.

Så blev det inte. I stället arresterades Calley och i september 1969 åtalades han för mord på civila vietnameser.

Två månader senare, i november 1969, omtalades massakern på första­sidan i tidskrifter över hela världen.

Tidningar som Time, Life, Newsweek och de flesta andra stora medierna rapporterade ingående om övergreppet. Dagstidningen Cleveland Plain Dealer publicerade några av Haeberles bilder av de lemlästade liken.

Nyheten slog ned som en bomb hos den amerikanska allmänheten. Såväl amerikanerna som resten av världen hade länge matats med otäcka reportage från Vietnam och detaljerna från det hänsynslösa kriget målades ständigt upp i medierna.

Men att amerikanska soldater kunde gå så långt som att slakta oskyldiga barn, kvinnor och gamla, det kom som en chock.

Vid den här tidpunkten hade motståndet mot kriget ökat i takt med att tron på en amerikansk seger – eller ens ett värdigt slut på kriget i det lilla asiatiska landet över tusen mil bort – hela tiden minskade.

Ofta visades tv-reportage från inte särskilt ärorika strider och fredsaktivisterna anklagade lika ofta USA för att begå övergrepp mot vietnameser.

Fram tills nu hade Washington helt sonika viftat bort all kritik, men i fallet My Lai kunde man inte prata bort faktum: Bilderna av döda, lemlästade barn och högar med sammanflätade lik talade sitt eget brutala språk.

I november 1969 inledde myndigheterna i USA under ledning av general William R. Peers en omfattande utredning av My Lai-massakern.

Under de fyra månader som följde förhördes 400 vittnen, och bland annat ur detta material tog man fram den så kallade Peers-rapporten. På mer än 20000 sidor beskrevs massakern och arméns försök att dölja händelserna.

Under förhören förklarade en av huvudrollsinnehavarna, löjt­nant Calley, att ”jag uppfattar kommunismen på samma sätt som en sydstatsman uppfattar negrerna. Jag är i och för sig inte skakad över att jag dödade de där människorna i My Lai – jag skulle aldrig döda för nöjes skull.

Vi var inte i My Lai för att döda människor, vi var där för att döda en ideologi som har sitt fäste i – jag vet inte riktigt – schackpjäser, fläckar, köttklumpar.

Jag var inte i My Lai för att döda tänkande människor, jag var där för att utplåna en abstrakt idé. Personligen dödade jag inga vietnameser den dagen, jag representerade bara USA, mitt land”, sa han.

I mars 1970 var Peers-rapporten färdig och den slog fast att soldaterna i Kompani Charlies 1:a pluton hade dödat ”minst 175–200 vietnamesiska män, kvinnor och barn, varav tre eller fyra sannolikt var Vietcong-soldater”.

Förutom mord omfattade de brottsliga gärningarna i My Lai våldtäkt, sodomi samt lemlästningar och övergrepp mot civila, framgick det av Peers-rapporten.

Under rättegången som följde satt totalt 14 militärer på de åtalades bänk och den 16 mars 1971 – precis tre år efter grymheterna i My Lai – inledde juryn sin votering.

LÄS MER: Få alla detaljer om Vietnamkriget här

En enda soldat dömdes

Efter två veckor var juryn klar med sina överläggningar. De allra flesta av åtalspunkterna ogillades och löjtnant William­ Calley var den ende som dömdes för massakern. Juryn fann Calley skyldig till mord på minst 22 civila, ett brott som gav honom livstids fängelse.

Åtalet för överlagt mord och beord­randet av ”olovlig gärning” (dvs. mord) mot kompanichef Ernest Medina ändra­des till dråp, eftersom juryn ansåg att Medina inte hade tillräcklig kontroll över sina underordnade i Kompani Charlie.

Och eftersom Medina enligt juryns mening inte i detalj visste vad hans soldater egentligen sysslade med i My Lai, frikändes han till slut. Inte heller de officerare som åtalades för att ha försökt förtiga massakern ansåg vara skyldiga.

Livstidsdomen mot Calley utlöste ett ramaskri i USA och enligt en opinionsundersökning ansåg åtta av tio amerikaner att han inte borde ha ställts inför rätta över huvud taget.

Såväl krigsmotståndarna som krigsförespråkarna hävdade att det rörde sig om justitiemord: Calley hade bara gjort sin plikt, hävdade krigsivrarna, medan motståndarna å sin sida invände att Calley gjorts till syndabock för alla de massakrer som var vardagsmat i Vietnam.

Åtalet borde i stället har riktats mot regeringen och högt uppsatta militärer som general Willam Westmoreland.

Fram till mitten av 1968 hade han befälet över de amerikanska styrkorna i Vietnam, och därför var han huvudansvarig för att den militära disciplinen brutit samman, var argumentet.

I slutänden kom William Calley dock lindrigare undan:

Redan tre dagar efter domen gav president Nixon order om att Calley skulle sättas i husarrest i Fort Benning i Georgia, och senare ändrades domen till först tjugo års och senare till tio års fängelse. Men efter att ha suttit i husarrest i tre och ett halvt år frigavs Calley år 1974.

Soldaterna drevs av hämndbegär

Det exakta antalet döda i My Lai fast­slogs aldrig, men uppskattningarna ligger mellan 109 och 507 döda. Det yngsta offret hade ännu inte hunnit fira sin första födelsedag, det äldsta offret ­ var 82 år.

Tiden efter My Lai försökte de sol­dater som deltagit i massakern att förklara varför allting gått överstyr den där dagen – hat och hämndbegär var ord som ständigt återkom.

Många av soldaterna hade bevittnat fruktansvärda övergrepp från fiendens sida. Exempelvis hade William Calley varit med om att en av hans soldater tagits till fånga och flåtts levande av Vietcong.

Bara huden i ansiktet satt kvar när Calley dagen efter kidnappningen fann den döde och lemlästade mannen.

Calley hade också sett en gammal, sydvietnamesisk man bryta ihop storgråtande när han öppnade en kruka som kommunisterna lämnat utanför hans dörr. Den innehöll en blodig massa av hår, benbitar och kött – resterna av hans son.

Kriget hade förråat soldaterna i båda lägren. Till exempel sköt amerikanska soldater prick mot civila vietnameser enbart för nöjes skull.

Till historien hör också att Kompani Charlie flera gånger före massakern hade beskjutits i trakterna kring My Lai, och flera amerikanska soldater hade dödats av prickskyttar och landminor. Bara två dagar före blodbadet i My Lai sprängdes fyra soldater i småbitar av en mina.

”En önskan om att få hämnd började utökas till att även omfatta folk i byarna på landsbygden eftersom vi upplevde att de alli­hop – oavsett om de var kvinnor, gamla personer, vapenföra män eller barn – var en del av problemet”, förklarade en sergeant, Kenneth Hodges.

En annan soldat, Varnado Simpson, sa att massakern i hög grad utlöstes av en ”normal” reaktion som var ofrånkomlig i krig:

”Den där dagen i My Lai blev jag per­sonligen ansvarig för att ha dödat 25 människor. Gamla män, kvinnor, barn. Från att skjuta dem till att skära halsen av dem, skalpera dem, hugga av deras händer, skära ut deras tungor. Jag gjorde alltihop. När jag väl kommit i gång aktiverades hela träningen, hela programmeringen att döda. Sådant sker när man ger sig ut i krig. Jag skäms, jag är ledsen för det, jag känner skuld. Men jag gjorde det.”