John McCain: Fem år i vietnamesiskt tortyrhelvete

Vietnamkriget är inne på sitt tolfte år, när den amerikanske stridspiloten och framtida presidentkandidaten John McCain flyger in över Hanoi och hans plan träffas av en luftvärnsrobot. Han överlever, men misshandlas så grovt av nordvietnameserna att han aldrig blir den samme igen.

Vietnamkriget är inne på sitt tolfte år, när den amerikanske stridspiloten och framtida presidentkandidaten John McCain flyger in över Hanoi och hans plan träffas av en luftvärnsrobot. Han överlever, men misshandlas så grovt av nordvietnameserna att han aldrig blir den samme igen.

Montage: SkjoldW & Shutterstock

Med 885 kilometer i timmen sveper John McCain in över Hanoi i sin Skyhawk.

Åsynen av jetplanet i morgondiset den 26 oktober 1967 utlöser hektisk aktivitet bland de soldater som försvarar den nordvietnamesiska huvudstaden. Nere på marken försöker de få korn på det amerikanska flygplanet i riktmedlen till sina ­avancerade ryska luftvärnsrobotar.

Robotar, tunga kulsprutor och kanoner gör Hanoi till historiens bäst beskyddade storstad, och amerikanerna är medvetna om risken med att närma sig. Trots det lyder McCains och de övriga piloternas order att bomba stadens ­centralt belägna elektricitetsverk.

Snart registrerar det automatiska övervakningssystemet i McCains Skyhawk att radar­anläggningar på marken håller på att kartlägga hans fart och kurs.

Snabb överblick: Vietnamkriget

Bakgrunden: År 1955 bryter kriget mellan det kommunistiska Nordvietnam och det av USA stöttade Sydvietnam ut.

Förloppet: Amerikanskt flyg börjar 1962 bomba Nordvietnam. Som svar levererar Sovjetunionen modernt luftvärn till nordvietnameserna.

Konsekvensen: 10 000 amerikanska flygplan och helikoptrar skjuts ned. 5 000 piloter och besättningsmedlemmar stupar, medan 1 000 rapporteras saknade – många blir krigsfångar.

Cockpit fylls med en hög varningston, som får den 31-årige piloten att skruva ned ljudet. McCain är bara några sekunder från att fälla sina bomber, och det är för sent att göra undanmanövrer.

Himlen framför McCain fylls av hotfulla svarta moln från exploderande granater, medan han fortsätter på sin kurs på tusen meters höjd. Till slut fäller han sina bomber och drar styrspaken bakåt för att komma undan luftvärnselden.

Sekunden innan planet reagerar hörs det en smäll. McCain ser till sin fasa att en luftvärnsrobot har slitit av planets högra vinge. Med över 800 kilometer i timmen dyker planet mot marken, medan det snurrar okontrollerbart runt sin egen axel.

Om fyra sekunder kommer McCain att krossas mot marken, men han lyckas hålla sig lugn och rapporterar i radion ”jag är träffad”, varpå han drar i handtaget till katapultstolen.

John McCain bliver reddet

McCain störtade i en sjö i Hanoi. Han räddades av civila nordvietnameser, som höll honom uppe med bambustammar.

© Getty Images

McCain var van vid att krascha

Två tidigare krascher innebar att McCain hade stor erfarenhet av att skjuta ut sig med katapultstolen.

Redan under pilotutbildningen var McCain nära döden två gånger. År 1960 var han oförsiktig under ett försök att landa sitt A-4 Skyhawk och fick se planet krossas mot marken, medan han själv dalade ned långsamt i sin fallskärm.

Året därpå klarade han sig lindrigare när han flög för lågt under en övning i Spanien och kapade bara några högspännings­ledningar. År 1965 miste han sitt andra plan, när motorn plötsligt dog.

McCain var därför en erfaren pilot, när han flög in över Nordvietnam den 26 oktober 1967. Radarn i hans Skyhawk varnade honom genast för att fienden skannade himlen efter mål.

När han kom in över Hanoi berättade radarns tjutande att fiendens riktmedel hade honom på kornet, och till slut blev tjutandet i cockpit öronbedövande, när tonen varnade för att en luftvärnsrobot var på väg. I nästa ögonblick träffades McCain.

Med en hög knall skjuts han ut i den svala morgonluften och slungas direkt in i en lös­sliten del av flygplanet, som bryter båda hans armar och slår honom medvetslös.

På den låga höjden hinner McCains fallskärm knappt veckla ut sig, innan amerikanen slår ned i Trúc Bach-sjön i Hanois centrum.

Nedslaget i vattnet får honom att kvickna till, och paniskt försöker han hålla sig uppe, medan fallskärmen och tjugo kilo överlevnadsutrustning tynger ned honom mot bottnen. När han till slut lyckas utlösa räddningsvästen med tänderna svimmar han av smärtan.

McCain kvicknar till och slår upp ögonen, medan civila nordvietnameser är i färd med att dra in honom till stranden med hjälp av två bambustammar.

Portræt af John McCain

John McCain var stridspilot i USA:s flotta. Den 31-årige amerikanen hade örlogskaptens rang.

© Getty Images

En man drar upp McCain på land, där flera hundra ilskna invånare har samlats.

Spottloskor, slag och sparkar haglar över den sårade piloten, som nu får klä skott för flera års bombningar av staden. Rasande sliter de kläderna av honom, och till sin förskräckelse ser McCain sin högra fot ligga slappt i en 90-graders vinkel mot det vänstra benet.

”Herregud, mitt ben! Mitt ben!” skriker McCain när han ser skadorna. En soldat i folkmassan slår med full kraft sin gevärskolv mot McCains axel, så att benen bryts, och en ny våg av smärta väller genom McCain. En annan soldat sticker honom med sin bajonett – i vristen och i skrevet, där spetsen borrar sig in i ena ljumsken.

När McCain tror att allt hopp är ute, banar en späd liten kvinna sig fram genom folkmassan och avbryter misshandeln. Kvinnan är kanske sjuksköterska – i varje fall börjar hon lägga om McCains sår, och hon håller fortfarande på med det, när en militärlastbil anländer.

Soldater hoppar ut och slår en skyddande ring runt piloten. McCain tror att han är räddad, men hans plågor har bara börjat. Framför honom väntar fem år i Nordvietnams värsta fängelsehålor.

Läkarna struntar i McCain

Sjuksköterskan lägger stödbandage som hon förstärker med bambupinnar runt McCains brutna ben och arm, och en nordvietnamesisk fotograf tar ett foto, när hon håller upp en kopp te mot McCains läppar.

Därefter lyfter soldaterna upp den svårt skadade piloten på en bår och placerar honom på lastbilsflaket. Färden blir kort, för efter bara några kvarter rullar de upp utanför en stor, ockrafärgad byggnad.

”Maison Centrale” står det med feta bokstäver på det gamla fängelset, som byggdes av fransmännen, och som nordvietnameserna kallar Hoa Lò. De amerikanska krigsfångarna innanför murarna kallar mer sarkastiskt platsen för ”Hanoi Hilton” på grund av de eländiga förhållandena bakom gallren.

”När de kraftiga ståldörrarna gick igen bakom mig greps jag av en djupare rädsla än jag någonsin känt”, skriver McCain i sin bok. Han är den senaste fången i det ökända fängelset – och den mest prominente.

Fångvaktarna bär in den svårt sårade McCain i en tom cell, där de placerar båren på det kalla betonggolvet. De lämnar kvar honom naken – skyld endast av en filt. Smärtan från ett brutet ben, två brutna armar och en bruten axel får honom att svimma ännu en gång.

”Din far är en stor amiral. Nu får du lov att komma till sjukhuset”, ropar en vietnamesisk fångvaktare.

Varje gång McCain kvicknar till släpar vakterna in honom i ett förhörsrum, där nordvietnamesiska officerare vill få honom att berätta vilka mål amerikanerna kommer att bomba framöver. De kräver även att han medger att han medvetet har fällt bomber över Hanoi för att döda civila invånare.

För att tvinga McCain att samarbeta misshandlar nordvietnameserna honom, men han uppger inte mer än namn, rang och födelsedatum – trots att smärtan är olidlig:

”Smärtan i mina brutna lemmar började bli outhärdlig. Jag svimmade efter de första slagen och jag trodde att om jag bara kunde klara av smärtorna i några dagar, skulle de ge upp och skicka mig till ett sjukhus”.

McCain får feber, men fångvaktarna visar inga tecken på medlidande. Två gånger om dagen matar de honom, eftersom han inte kan använda sina armar, men när han efter varje måltid kräks rör de inte en min.

Fængsel, Hanoi Hilton

”Hanoi Hilton” är i dag ett museum, där besökare kan kika in i de trånga cellerna.

© Imageselect

Slag, rep och pennor fick fångarna att tala

Tortyr var ett fast inslag i vardagen för de amerikaner som Nordvietnam tog till fånga. Misshandeln skulle göra dem användbara för regimen.

Nordvietnam ansåg inte att tillfångatagna amerikanska soldater var krigsfångar, som hade rätt att behandlas i enlighet med Genèvekonventionens regler.

Man hänvisade till att USA inte officiellt hade förklarat krig mot Nordvietnam, trots att tusentals amerikanska soldater befann sig i landet, och amerikanska plan fällde mängder av bomber. McCain och andra amerikanska soldater behandlades som kriminella och utsattes för förfärlig tortyr.

Misshandeln skulle dels få dem att avslöja militära hemligheter, dels knäcka deras motståndsvilja, så att de till exempel tog avstånd från USA och skrev under på att de stöttade det fredliga vietnamesiska folket.

Handklovstortyr:

Vietnameserna låste fast handklovarna så hårt runt fångens handleder att metallen skar in i huden. Offrets händer blev svarta och nerverna skadades, eftersom blodtillförseln skars av. Många miste rörligheten i sina händer.

Slag:

Fysiskt våld var vietnamesernas mest använda tortyr. Ofta slog och sparkade flera vakter offret på samma gång, och när fången låg orörlig på betonggolvet hoppade bödlarna på honom. Vietnameserna använde bambuklubbor så att de inte skulle skada sig själva.

Reptortyr:

Fången fick armarna bakbundna med rep, varpå han hängdes upp i taket i timmar. I regel gick axlarna ur led och gjorde tortyren extra smärtsam.

Pennor:

Amerikanerna fick sitta på knä i timmar på ett hårt betonggolv med en blyertspenna under knäskålarna – för att förvärra plågan.

Piskning:

De nakna fångarna piskades med fläktremmar. Gummiremmarna åsamkade stor smärta utan att flå upp huden och lämna avslöjande ärr.

McCain lider av en konstant och fruktansvärd törst och ber om vätska, men får inget annat än lite te under de båda dagliga måltiderna. Efter fyra dagar är hans tillstånd allvarligt.

”Jag låg i mina egna spyor och andra av kroppens avfallsprodukter. Två vakter kom in i min cell och drog av mig filten för att titta på mitt skadade ben. Jag såg att knäet var oerhört svullet och kraftigt missfärgat”.

Åsynen av benet påminner McCain om en pilotkollega, som sköt ut sig med katapultstolen under en övning hemma i USA. Kollegan bröt lårbenet och dog, när chocken fick hans blodtryck att sjunka dramatiskt. Med växande oro ser McCain att hans blodansamlingar liknar de skador som den omkomne kollegan hade.

”Kör mig till sjukhuset, så berättar jag vad det är ni vill veta”, vädjar McCain desperat, när en kortväxt, trind officer kliver in i cellen. Officeren svarar inte, men kommer en stund senare tillbaka med en läkare, som bara skakar på huvudet efter att ha undersökt McCain.

”Skickar ni mig till sjukhuset?”

”Nej, det är för sent”, svarar officeren likgiltigt, varpå han lämnar cellen i sällskap med läkaren.

Släktnamnet räddar McCains liv

McCain grips av panik och är nära att drabbas av chock, men lyckligtvis svimmar han. Turen är emellertid med amerikanen, när den nordvietnamesiske officeren tar sig tid att undersöka vem den döende fången är.

En amiral vid namn John Sidney McCain är befälhavare för de hangarfartyg som skickar in bombplan över Hanoi, och den nordvietnamesiske officeren räknar snabbt ut att det måste vara amiralens son, som ligger illa tilltygad i cellen längst bort i korridoren.

McCain - foran A-4 Skyhawk-fly

McCain överfördes till hangarfartyget Oriskany i september 1967 och flög 22 bombräder över Nordvietnam i sitt A-4 Skyhawk, innan det gick snett.

© Library of Congress

En så viktig fånge kan bli en stor tillgång i det propagandakrig som rasar parallellt med de blodiga striderna i hela Vietnam. Han rycker upp dörren till McCains cell och ruskar liv i den omtöcknade fången.

”Din far är en stor amiral. Nu får du lov att komma till sjukhuset!” skriker han upphetsat. McCain körs till sjukhuset i Hanoi. På vägen dit förlorar han medvetandet, och den här gången dröjer det två dygn innan han vaknar – bara för att inse att hans situation inte har förbättrats nämnvärt.

När McCain slår upp ögonen på sjukhuset, ser han till sin bestörtning att det är lika smutsigt som ”Hanoi Hilton”. I den lilla sjukhussalen springer råttor över golvet, och insekter svärmar runt McCains sår, som viet­na­me­ser­na ännu inte har rengjort.

”Jag led av hög feber och dysenteri och hade gått ned nästan 25 kilo”. John McCain

Han är fortfarande smutsig och blodig, men han har i alla fall fått ett vätskedropp och ett flertal injektioner, så hans tillstånd är stabilt. Under nya förhör avslöjar han namnet på sitt fartyg och numret på sitt förband och bekräftar att målet var kraftverket.

”Ibland slog de mig, när jag vägrade att lämna fler upplysningar. Det höll inte på så länge, för varje gång gav jag ifrån mig ett hårresande skrik. Förhörsledaren var uppenbarligen rädd att vårdpersonalen skulle ha invändningar”.

När nordvietnameserna kräver att få reda på namnen på de andra piloterna i McCains förband, ger han dem namnen på ett antal kända spelare i det amerikanska fotbollslaget Green Bay Packers. När hans plågoandar vill höra om målen för kommande bombräder ger han dem namnen på städer som amerikanerna redan har bombat.

Vakten äter John McCains mat

Först efter en vecka på sjukhuset försöker en läkare sätta McCains armar på plats och behandla hans komplicerade benbrott – utan att bedöva sin patient.

Läkaren ger emellertid upp och nöjer sig med att kapsla in McCains armar i ett gipsbandage, som täcker hela bröstkorgen. Läkaren slarvar, och under de följande veckorna gnager gipset hål in till benet på McCains ena arm.

I början av december opereras till slut McCains ben, men läkaren skär av alla ledbanden på ena sidan av knäet, så att leden blir stel. Efter sex veckor på sjukhuset, då McCain även svälter, eftersom en ung vakt äter upp hans mat, skickas McCain tillbaka till ”Hanoi Hilton”. Hans tillstånd är emellertid miserabelt:

”Jag led av hög feber och dysenteri och hade gått ned nästan 25 kilo. Jag vägde bara 45 kilo. Gipset över bröstet plågade mig, och benet gjorde djävulskt ont”.

Med bindel för ögonen transporteras McCain till ett annat av Hanois fängelser, som de amerikanska krigsfångarna kallar ”Plantagen”.

”Isolering är förfärlig. Den krossar livsmodet och försvagar din motståndskraft mer än någon annan typ av misshandel“. John McCain

Efter nästan två månader utan kontakt med andra än vietnameser lyser McCains feberblanka ögon upp, när han upptäcker att den nya cellen redan bebos av två landsmän: George ”Bud” Day och Norris Overly.

McCain pratar oupphörligt det första dygnet i ren eufori över att träffa amerikaner, men under de följande veckorna sover han 18–20 timmar per dygn för att återhämta sig. Medan Day är skadad efter att ha torterats och inte kan hjälpa till att sköta McCain, tvättar och matar Overly den nye cellkamraten samt hjälper honom till den hink som är cellens toalett.

I början av 1968 blir McCain sakta en smula bättre. Gipset på bröstkorgen plockas av och han börjar kunna gå med hjälp av kryckor. Att han blir bättre betyder emellertid även till hans stora besvikelse att han flyttas till en ensamcell.

Inget kunde vara värre än det: ”Isolering är förfärlig. Den krossar livsmodet och försvagar din motståndskraft mer än någon annan typ av misshandel. De första två veckorna är värst. Desperationen infinner sig med detsamma, och den är en fruktansvärd fiende”, skriver McCain senare.

För att inte bli tokig fördriver han tiden med att rekonstruera romaner och filmer i huvudet. Han uppför även små pjäser, som han själv hittar på och spelar alla roller i.

Endast när andra fångar eskorteras längs korridoren och passerar McCains cell får han en skymt av andra amerikaner.

Osynlig vän blir räddare

I ”Plantagen” är all kommunikation mellan fångarna strängt förbjuden, men McCain är beredd att ta risken att bestraffas, bara han kan få växla några ord med en landsman.

När ensamheten hotar att göra honom vansinnig, tar han sin vattenmugg och omsätter en del av sin militära utbildning till handling: Han pressar muggens botten mot betongväggen i sin cell och pressar munnen mot muggens öppna ände. Sedan börjar han prata. Lyckligtvis får han snart svar från andra sidan väggen, och rösten talar engelska.

Fången i granncellen heter Bob Craner och är major i flygvapnet. McCain lindar sina trasiga kläder runt ansiktet och muggen för att dämpa ljudet av den förbjudna aktiviteten. På andra sidan väggen pressar Craner sin mugg mot väggen och lägger örat mot bottnen.

”Jag hade förlorat hoppet om att slippa ytterligare tortyr och smärta. Och jag var rädd att jag skulle utsätta mig själv för vanära. Därför tänkte jag försöka ta mitt liv”. John McCain

Dagen lång samtalar de med varandra, och om en vakt närmar sig stoppar de undan muggarna. I stället knackar McCain och Craner långsamt morsekoder på väggen.

Samtalen ger McCain livsmodet tillbaka: ”Craner höll mig vid liv. Han var min vän, och i två år kände jag mig närmare honom än jag någonsin varit någon annan person”, mindes McCain.

En del av deras samtal kretsar runt förhör och tortyr, som männen fruktar, eftersom de ofta hör skrik från förhörsrummen i närheten av sina celler.

McCain våndas i timmar av rädsla för att det är hans tur – inte minst för att Craner under ett av deras första samtal berättar att hans tidigare cellkamrat dog i hans armar efter brutal tortyr.

McCain leds ofta in i förhörsrummet, men fram till sommaren 1968 känner han att han kommer påtagligt lindrigt undan – troligen på grund av sin fars ställning och det propagandavärde vietnameserna tillskriver honom.

Nordvietnameserna försöker måla upp en bild av ett freds­älskande och humant folk, så att USA:s angrepp ska framstå som brutala. Kan de få en amirals son att hylla det vietnamesiska folkets vänlighet har det stort värde, men om McCain vägrar att hylla sina bödlar ska han utnyttjas för att försvaga de amerikanska soldaternas moral.

Genom att frige McCain – officer och son till en högt uppsatt amiral – hoppas Nordvietnam så ett frö av misstro bland meniga soldater i den amerikanska armén: Medan de kämpar och dör i Vietnam, kan överklassens barn flyga hem när det passar dem.

I juni 1968 får McCain ett erbjudande om att bli frigiven, och han är osäker på vad han ska göra. ”Jag var i ett uselt skick – fortfarande kraftigt underviktig, medtagen av dysenteri och full av utslag på grund av värmen. Tanken på att komma hem till min familj var oerhört frestande”, skrev McCain senare.

Craner i granncellen uppmanar sin landsman att acceptera erbjudandet:”Du vet inte om du klarar av att överleva det här. Svårt sårade kan mycket väl åka hem”, förklarar Craner. McCains moraliska dilemma kommer av det amerikanska försvarets hederskodex, enligt vilken krigsfångar ska låta sig befrias i den ordning som de tagits till fånga – och det är många före McCain i kön.

Några dagar senare avböjer han därför frigivningen. I två långa månader bävar McCain för det straff han förväntar sig för att han tackat nej. Räkenskapens timme infaller i slutet av augusti.

McCain släpas in i fängelsets stora audito­rium och informeras om att han är anklagad för ”grova brott mot folket”. Fängelsechefen kräver att han erkänner och undertecknar en officiell ursäkt.

”Far åt helvete!” slungar McCain ur sig, varpå vakterna kastar sig över honom. De slänger runt den utmärglade piloten i lokalen, medan de turas om att slå honom i ansiktet med knytnävarna och stampar på honom, när han faller omkull.

”Går du med på att erkänna din skuld?” skriker fängelsechefen till fången, som vrider sig i smärta på golvet.

”Nej”, pressar McCain fram.

Vakterna drar upp honom på en pall och bakbinder honom, varpå de låter honom sitta i auditoriet hela natten. Morgonen därpå kastas McCain in i en cell, som är helt tom förutom en latrinhink.

Ofre under Vietnamkrigen
© Getty Images

Vietnam förenades efter 24 års krig

Från 1864 till andra världskriget var Vietnam en del av kolonin Franska Indokina. I kölvattnet på världskriget miste fransmännen greppet om landets norra del, som blev till det kommunistiska Nordvietnam.

Efter ett blodigt krig mellan Frankrike och Nordvietnam drog fransmännen sig ur 1954. Demokratiska val två år senare skulle återförena Vietnam, men det USA-stöttade Sydvietnam vägrade delta. I stället bröt Vietnamkriget ut 1959.

USA blev alltmer inblandat i striden – mitt under kalla kriget ville amerikanerna för allt i världen undvika att ännu ett land blev kommunistiskt.

Ett fredsavtal undertecknades 1973, och USA drog hem sina styrkor, men Nordvietnam bröt avtalet och invaderade Sydvietnam i april 1975. Vietnam var ett enat land igen.

Förluster

Civila vietnameser: 2 000 000 döda (Enligt Vietnams officiella rapport från 1995.)
Nordvietnams armé: 1 011 000 döda (inkl. kommunistiska partisaner i Sydvietnam – Viet Cong.)
Sydvietnams armé: 266 000 döda
Amerikaner: 58 000 döda

Var tredje timme misshandlas han av vakterna.

De första dagarna kostar honom några brutna revben och utslagna tänder, men den tredje natten bryter vakterna McCains skadade väns­terarm. Smärtan är outhärdlig.

När McCain är ensam igen, reser han sig från blodpölen, vänder latrinhinken upp och ned och ställer den vid cellfönstret. Med stort besvär drar han av sig skjortan och knyter fast ena ärmen i fönstrets galler – den andra ärmen knyter han om halsen.

”Jag hade förlorat hoppet om att slippa ytterligare tortyr och smärta. Och jag var rädd att jag skulle utsätta mig själv för vanära. Därför tänkte jag försöka ta mitt liv”, förklarade McCain senare.

Precis när McCain ska knuffa omkull hinken under sina fötter rycker en vakt upp celldörren och lyfter ned honom. Slag och sparkar haglar ännu en gång över McCain, som ett dygn senare ger upp och undertecknar det fabricerade erkännandet:

”Jag är en förbrytare och har utfört en luftpirats handlingar. Jag var nära döden, och det vietnamesiska folket räddade mitt liv. Läkarna opererade mig, trots att jag inte förtjänade det”, står det i det erkännande som McCain undertecknar, innan han förs tillbaka till den tomma cellen och lämnas i fullständig isolering i fjorton dagar.

Han är helt förkrossad: ”Det var de värsta två veckorna i mitt liv. Jag kunde inte bortförklara mitt erkännande och skämdes. Jag kände mig som en svikare. Hela min kropp skakade, som om min vanära var en feber. All min stolthet var borta, och jag tvivlade på att jag någonsin skulle kunna se någon i ögonen igen”, mindes McCain.

Erkännandet läses upp i fängelset

Lyckligtvis behöver McCain inte se Craner i ögonen, när han två veckor senare är tillbaka i sin gamla cell och skamset berättar om sitt erkännande genom väggen. Förutom att vietnameserna ger erkännandet till världspressen, läses det upp i fängelsets högtalare, så att alla fångar får höra om hans förräderi.

Craner försäkrar emellertid McCain om att han har gjort så mycket motstånd mot övermakten att han inte behöver skämmas. Efter erkännandet upphör den våldsamma misshandeln, och McCain slipper det dagliga knytnävsslag i ansiktet, som han rutinmässigt tilldelats, när han vägrat att buga för en specifik fångvaktare.

Efter mer än två år i ensamhet får McCain våren 1970 en ny cellkamrat. De båda får till och med lov att spela bordtennis och biljard med andra fångar i ett litet, övervakat uppehållsrum.

När McCain en varm sommardag försöker muntra upp en fånge som sitter i ensam i en cell intill biljardlokalen kastas han i straffcellen ”Calcutta” – en vidrig fånghåla på endast en gånger två meter.

”Cellen var så dåligt ventilerad att jag led oerhört i den extrema värmen. Jag fick sämre mat, och jag blev sjuk i dysenteri igen och började magra”, skriver McCain om sina tre långa månader i straffcellen.

Medan hösten övergår i vinter återfår han gradvis sin styrka, och efter mer än tre år av plågor och lidande bjuder julen 1970 på en oväntad gåva: Amerikanerna flyttas till ett nytt fängelse och får lov att bo 30–40 stycken tillsammans i en stor sal, där fångarna är tillåtna att prata med varandra hur de vill.

”Vi var lyckliga över att få umgås med varandra. Första natten sov ingen, vi pratade hela natten och en stor del av nästa dag. Jag har aldrig förr eller senare känt en så intensiv lycka som den jag upplevde min fjärde jul i Hanoi”, förklarar McCain i sina memoarer.

Senare får amerikanerna även lov att hålla gudstjänster, fira helgdagar och gå omkring i fängelset större delen av dagen. Krigsfångarna antar att den ökade graden av frihet beror på att nordvietnameserna håller på att bli möra.

I april 1972 ger USA:s president Richard Nixon flygvapnet tillåtelse att bomba Hanoi och Nordvietnam igen efter ett långt uppehåll.

Bombningarna lyfter fångarnas humör till nya höjder – McCain kommer framför allt ihåg flyganfallet den 18 december: ”B-52-bombarnas destruktiva kraft regnade ned över Hanoi, så våra fångvaktare blev lamslagna av fruktan. Medan marken skakade under oss, vände vi oss mot himlen och tackade”.

Rädslan för USA:s omfattande bombningar får till och med en del av vakterna att bli mindre våldsamma mot McCain och de andra.

John McCain og Barack Obama

Under valrörelsen 2008 kallade en väljare Obama för ”arab”. McCain demonstrerade sin människosyn, när han tillrättavisade henne med orden: ”Nej, Obama är en anständig man och en amerikansk medborgare, som jag bara är politiskt oenig med.”

© Getty Images

Kriget förvandlade våghals till ambitiös politiker

Fem år bakom galler förändrade John McCains liv. Han kom hem med en ny livssyn, som förde honom till toppen i amerikansk politik.

I Hanoi insåg McCain att han ville ”lägga resten av livet på viktigare saker” än det trams han slösat bort sin ungdom på. Nu fick det vara slut med riskabla stunts med jetflygplan, att bryta mot militärens regler och hans brist på ambitioner.

”I Vietnam lärde jag mig hur kort livet är. Jag fick en målmedvetenhet, som mina närmaste tidigare hade haft svårt att se hos mig”, skriver McCain i sina memoarer.

Vid hemkomsten 1973 påbörjade han en intensiv rehabilitering, och trots att han aldrig återfick full rörlighet igen, fortsatte han i flottan fram till 1981.

Året därpå valdes krigsveteranen in i representanthuset för det republikanska partiet. År 1999 försökte han förgäves bli republikanernas presidentkandidat, men fick se sig besegrad av George W. Bush.

Efter terrorangreppet på World Trade Center år 2001 var McCain en av de få amerikanska
politiker som energiskt motsatte sig bruket av tortyr under kampen mot terrorism.

År 2007 ställde McCain igen upp i presidentvalet, men besegrades av demokraten Barack Obama.

Nordvietnamesernas tro på seger är skakad, och vakterna verkar bekymrade för vad som kan ske med dem om amerikanerna vinner kriget.

USA håller emellertid inte på att vinna, utan letar desperat efter en väg ut ur kriget, som blir alltmer impopulärt bland den amerikanska befolkningen. I januari 1973 undertecknar USA och Nordvietnam ett fredsavtal, som innebär att amerikanska styrkor ska lämna Vietnam – till den sydvietnamesiska regeringens stora bitterhet.

Nordvietnam lovar att upphöra med attackerna mot Sydvietnam och att frige alla krigsfångar. I fyra omgångar släpps fångarna – i den ordning som de togs till fånga.

VIDEO: Se ögonblicket då John McCain släpps fri

Den 15 mars 1973 hör McCain sitt namn ropas upp. Efter mer än fem år av lidande i Nordvietnam är det äntligen hans tur att få komma ut i friheten.

En militärbuss kör honom och andra frigivna fångar till flygplatsen Gia Lam i Hanois utkant, där ett stort amerikanskt transportflygplan väntar på att ta ombord honom.

”Synen av den vackra C-141 fick mig nästan att gråta. När planet kom ut över internationellt vatten jublade vi.”