Robotförsvar på ritbordet
General Frederick Alfred Pile föreslog att robotarna skulle skjutas ner med traditionellt luftvärn. Hans initiala beräkningar visade att varje tysk robot behövde beskjutas med 320 000 granater för att skjutas ner – ett svindlande antal, vilket skulle utgöra en fara för befolkningen, eftersom många av granaterna skulle falla mot marken.
Efter ytterligare beräkningar kom Pile fram till att det inte skulle krävas mer än 2 000 projektiler, men att det inte skulle gå att skjuta ner mer än var 60:e robot. Innan Piles teori kunde utvärderas i praktiken intog de allierade emellertid de tyska robotbaserna i Europa.
Kapplöpning om att utveckla robotförsvar
Efter andra världskriget föll de tyska robotarna i händerna på amerikanerna och ryssarna, som var och en på sitt håll började utveckla ett robotförsvar, som skulle kunna skjuta ner fientliga robotar. En utmaning var att dåtidens radar- och kontrollsystem var så långsamma att försvarsrobotarna inte hann avfyras i tid.
Under kalla kriget utvecklades tekniken, och i mars 1961 kunde Sovjetunionen under ett test skjuta ner en robot, och året därpå genomförde USA flera framgångsrika tester. Dessa system var historiens första användbara robotförsvar.
De följande årtiondena fortsatte utvecklingen, och systemen blev ständigt alltmer avancerade. I dag förfogar många av världens stora militära makter över väldigt sofistikerade robotförsvarssystem.