Fram till medeltidens slut var ringbrynjan den vanligaste typen av skydd på de europeiska slagfälten.
Ringbrynjan bestod av flera tusen små, sammanfogade metallringar, som skyddade mot stick och hugg från knivar och svärd.
Samtidigt gav ringbrynjans konstruktion krigarna goda möjligheter att röra sig fritt under de brutala närkamperna.
Ringbrynjan var dyr och tidskrävande
Ett stort minus var dock att ringbrynjan var oerhört dyr och arbetskrävande, eftersom den tillverkades genom att en hantverkare för hand fogade samman de otaliga små järnringarna.
När armborstet började dyka upp på slagfälten omkring år 1000 började först adeln och senare fotfolk komplettera sin ringbrynja med stora metallplåtar för att stå emot pilarna från de kraftfulla vapnen.
Krut och skjutvapen blev ringbrynjans död
Nådastöten mot ringbrynjans dominans kom ett par århundraden senare, när krut och skjutvapen gjorde sitt intåg.
De små metallringarna kunde inte längre skydda sin ägare mot livsfarliga skador, och i stället blev rustningen i form av kroppspansar det huvudsakliga skyddet.