När två arméer drar ut i krig mot varandra kan ett otal faktorer avgöra konfliktens utfall, men en tumregel bland militärstrateger är att en angripande styrka för att vinna måste vara minst tre gånger starkare än en styrka som försvarar sig. Anledningen är att det ofta är både fysiskt och psykiskt mycket mer krävande att anfalla än att försvara sig.
Enligt den berömde preussiske generalen och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780–1831) blir den offensiva arméns försörjningslinjer utsträckta, när armén tränger in i fientliga landområden. Det betyder att linjerna blir sårbara för angrepp, och att soldaterna behöver lägga mer resurser på att få fram förnödenheter till fronten.
För den försvarande parten blir försörjningslinjerna däremot kortare och relativt säkra, i takt med att styrkorna drar sig tillbaka och rör sig genom sitt eget område. Armén förbrukar därmed färre resurser.
I krig på land är kännedom om terrängen dessutom en avgörande fördel för försvararna, som i regel bor i de områden som de ska försvara. De känner till detaljer i terrängen som kan vara en taktisk fördel – bland annat floder, kullar och berg.
Napoleon invaderade 1812 Ryssland med en styrka av omkring en halv miljon man, men större delen av den franska armén omkom under fälttåget.
Försvar kan vändas till angrepp
Även om försvararna – enligt Clausewitz – har en fördel i krig, kan en defensiv armé uppträda taktiskt offensivt. Det innebär att soldaterna ska försvara sig tills fiendens resurser är uttömda. Därefter kan försvararna gå till attack och besegra den utmattade fienden.
Denna taktik tillämpades framgångsrikt av ryssarna under Napoleons fälttåg i Ryssland 1812, då ryssarna hela tiden drog sig tillbaka och nötte ut den franska armén, innan de gick till attack och tog hem segern.
På samma sätt bemötte Röda armén tyskarnas framstötar under andra världskriget och slog sedan tillbaka med kraft, när de tyska försörjningslinjerna brutit samman.