Väldig dansk armé angriper Nordens starkaste fästning

Flera svenska och finska soldater har stupat eller fått armar och ben krossade. Fästningens bageri har kollapsat, och alla träbyggnader på fästningsgården brinner. En tjock, svart rökpelare stiger mot den ljusa sommarhimlen.

På natten tiger kanonerna, men de belägrade svenskarna på fästningen inser att om några timmar, när solen går upp, kommer ma­rdrömmen att börja om.

Under de följande veckorna kommer de dansk-norska kanonerna att bombardera murarna med en uppsjö av klusterbomber, gasgranater och avföring. För­sva­rar­na vet dock att kung Karl XI och hela den svenska nationen räknar med dem.

Faller Bohus ligger vägen till Göteborg – Sveriges viktigaste hamnstad på västkusten – öppen. Därefter kan danskarna ta tillbaka makten i Skåne, Halland och Blekinge – och därmed skruva tillbaka tiden till perioden före Roskildefreden år 1658.

Östra Danmark har blivit svenskt

Fredsavtalet tjugo år tidigare tvingades fram när den oövervinneliga svenska armén gått över den is som täckte de danska farvattnen mellan Jylland och Själland, och hotade Köpenhamn.

I det läget såg den danske kungen ingen annan möjlighet än att kapitulera och avstå stora landområden. Hela Östdanmark – kallat Skånelandskapen – samt Bohuslän, Trondheims län och Born­holm gick till den svenske kungen.

”Jag önskar att jag inte kunde skriva”, klagade den danske rikshovmästaren, innan han skulle underteckna fredsavtalet i staden Roskilde.

År 1675 beslutade den nye danske kungen Kristian V att tiden var inne för revansch. Tidpunkten var gynnsam: Sverige var allierad med Frankrike och drogs in i ett stormaktskrig, när Frankrike angrep Holland.

Kristian passade på att angripa de svenska styrkorna i Pommern (nordöstra Tyskland). Kungens mål var klart: Skånelandskapen och Bohuslän skulle tillbaka i danska händer.

De följande åren böljade kriget fram och tillbaka: Med holländsk hjälp tog danskarna kontroll till sjöss – svenskarnas flotta besegrades i Kattegatt, Öresund och Östersjön. Å andra sidan vann Sveriges armé en rad övertygande segrar på land.

I det största slaget i Lund stupade mer än sextusen danskar och tretusen sven­skar i december 1676. Det var det blodigaste slaget i Nordens historia.

Den 28 januari 1678 beslutade Kristian sig för att göra ett nytt försök att vinna kriget. Från vinterhögkvarteret i Helsingör skickade kungen en detaljerad plan över den kommande sommarens fälttåg till sina generaler och amiraler.

Avgörandet på land skulle uppnås med hjälp av en norsk armé, under befäl av provinsens ståthållare Ulrik Frederik Gyldenløve. Medan den danska armén höll sig klar i Skåne, och flottan anföll den svenska västkusten, skulle Gyldenløve skrida till verket – ”så snart gräset kommer upp ur marken”, befallde Kristian.

Gyldenløve skulle föra sin armé över den norsk-svenska gränsen och angripa den viktiga hamnstaden Göteborg. Kris­tian antog att angreppet skulle få den svenska armén att ila till undsättning från söder, och därmed skulle danskarna enkelt kunna ockupera Skåne.

På Gyldenløves väg mot Göteborg fanns det dock ett hinder: Bohus. I ­kungens order stod det: ”Bohus ska efter ståthållarens (Gyldenløve, red.) behag ­attackeras eller, om ingen fara visar sig, ska han gå direkt mot Göteborg”.

De åttatusen männen i Gyldenløves armé skulle koncentrera sig på att angripa fästningen, medan flanken skyddades av sextusen danska ryttare och fotfolk.

Norsk armé invaderar Sverige

Gyldenløve tillbringade hela vintern med att för­vand­la sina odisciplinerade norska bondkarlar till en effektiv militär styrka.

Regementen från hela landet samlades vid gränsen och tränades. Skepp från Holland kom med vapen, krut och uniformer, så att styrkorna kunde utrustas som sina danska vapenbröder. Ansträngningarna bar snabbt frukt:

När våren kom hade Gyldenløves norska armé nått en imponerande styrka: tio bataljoner infanteri, åtta kompanier dragoner och ett större antal stödtrupper – alla klara för den förestående striden.

I början av maj korsade Gyldenløve gränsen, men armén fick oväntat göra halt norr om Bohus. Till ståthållarens stora irritation behövde de vänta på en dansk hjälpstyrka under generallöjtnant Johan Geyses befäl.

Geyse var försenad, eftersom flera av de skepp som skulle föra hans soldater till Sverige råkat i sjönöd under en storm, som pressade bort dem från kusten. ”Stormen var så stark att masterna brast”, noterade en dansk historiker.

Till slut, två veckor försenad, kun­de generallöjtnant Geyse gå iland norr om Göteborg, och den 29 maj började han ockupera Hisingen – den stora ön norr om Göteborg mellan Kattegatt, Göta älv och Nordre älv. Därmed be­höv­de Gyldenløve inte oroa sig för ett svenskt överraskningsanfall söderifrån – han kunde fortsätta mot Bohus fästning.

Samma dag skrev den svenske kommendanten ett alarmerande brev till sin kung, Karl XI: ”För en timme sedan kom två av fiendens brigader mars­che­ran­de från Uddevalla. De första var blå­klädda, de andra röda”.

I panik flydde omkring tvåtusen sven­ska soldater ut i Göta älv, där hundra av dem drunk­nade i försöket att sätta sig i säkerhet på älvens andra strand.

De norska sol­da­terna hade överraskat fienden på Bohus, men de stod ­fortfarande inför en enorm uppgift, och historien var emot dem: Under årens lopp hade Bohus fästning angripits otaliga gånger, och inte en enda gång hade angriparna lyckats inta fästningen. Därför kallades Bohus för Virgo Intacta – den orörda jungfrun.

Förklaringen var att fäst­ningen låg på en höjd med vatten åt alla sidor. Bakom murarna väntade drygt trehundra soldater och trettiosju kanoner på att döda alla som kom inom skotthåll.

Om en angripare försökte tränga in i fästningen via porten väntade flera obehagliga överraskningar, för huvudporten följdes av ytterligare sju väl försvarade portar, innan angriparna kom in i fästningen. Gylden­løve visste att detta effektiva försvar gjorde att det fanns endast en realistisk möjlighet att erövra Bohus.

Han skulle inleda en be­lägring och försöka svälta ut fästningen, medan han långsamt pul­ve­ri­se­rade de femton meter tjocka murarna med tusentals ka­non­kulor och andra projektiler.

Gyldenløve visste dock också att flera fältherrar före honom hade försökt – och alla hade fått ge upp för Virgo Intacta.

Svenskarna ska slåss till döden

Gyldenløve kunde inte omringa Bohus fullständigt på grund av den breda Göta älv. Dessutom höll svenskarna östra stranden och hade därmed möjlighet att förse de belägrade i fästningen med förstärkningar, proviant och post.

Den 3 juni seglade en liten båt över älven med en handfull svenska officerare – bland dem överste Friedrich von Börs­tell, som Karl XI personligen gett i uppdrag att leda försvaret av Bohus.

Så snart von Börs­tell kommit in innanför murarna mönstrade han sina män. De flesta av dem var professionella soldater från Skaraborgs regemente, medan några plutoner i artilleriet bestod av soldater från Finland.

Överste von Börs­tell påminde soldaterna om deras trohet till kungen, och alla blev tillsagda att underteckna ett dokument. På papperet stod att om någon så mycket som knystade om kapitulation skulle de betraktas som landsförrädare.

Den nye kommendanten läste även upp en order, som kom direkt från ko­nungen: Soldaterna skulle inte ge upp förrän det fanns endast tio stridsdugliga män kvar i fästningen!

Under tiden hade Gyldenløve fullt upp. På två dagar anlade hans norska soldater flera kanonbatterier på toppen av berget Fontin, vid älven och på fälten.

Längre söderut – på Hisingen – ställde Geyse upp sina ryttarregementen, men den danske generallöjtnanten kände sig illa till mods i det klippiga landskapet: ”Det är ett kuperat land, där man inte kan känna sig hemma. Vilken general som helst skulle fara vilse här”, klagade han till Krigs­kollegiet i Köpenhamn.

Fästningen utsätts för bombregn

Gyldenløve gav order om att inleda belägringen. Kanonerna besköt de tjocka murarna med flackeld, medan mörsarna slungade in väldiga stenkulor över fästnings­murarna för att krossa byggnader och försvarare.

Efter de första två dygnen hade totalt 203 projektiler träffat fästningen, men de hade inte gjort någon nämnvärd skada. Gyldenløve valde därför att öka pressen med biologiska och kemiska vapen.

”Usla, förgiftade stinkbomber”, skrev kommendanten om de bomber som norrmännen skickade in över murarna. Antagligen rörde det sig om brinnande svavel, som blandat med kåda, arsenik och hår spred en giftig rök på fästningens innergård. Dessutom vräkte angriparna in behållare med avföring över murarna. Stanken var förfärlig i sommarhettan, och snart grasserade sjukdomarna.

”En vild feber spreds bland männen”, noterade von Börs­tell. Situationen var desperat på Bohus, för de dansk-norska granaterna träffade sina mål. Den 8 juni skrev von Börs­tell till riks­amiral Gustaf Otto Stenbock:

”Fienden skjuter oupphörligt med sina kanoner – granater, eld, kulor – och förstör många av våra kanoner och batterier. Det går inte att beskriva vilken otrolig ­effekt beskjutningen har haft. Ställningar och bastioner har förstörts fullkomligt av deras kanoneld”, skrev Friedrich von Börs­tell.

Översten var även medveten om att försvarsmurarna snabbt kunde ge efter: ”Vi har gjort allt för att förbereda oss på en storm”, skrev han, ”Gud hjälpe oss”.

Bara några dagar senare hade von Börs­tell dock skäl att vara optimistisk. Natten till den 12 juni hade kapten Johan Gunnarsson och hundra utvilade soldater lyckats ro över Göta älv och smyga in i fästningen, innan de dansk-norska soldaterna hann skjuta mot dem.

Svenskarnas bedrift gjorde Gyldenløve så rasande att han beslutade att stänga Göta älv för de svenska båtarna och därmed skära av fästningens kontakt med omvärlden: Ett tungt bestyckat danskt patrullskepp skickades mitt på dagen ut på älven. Bara några timmar senare hade skeppet skjutits i sank av svenskarna, och nästan alla femtio ombord omkom.

Gyldenløve fortsatte bombardemanget. Den 16 juni mottog han ett oväntat brev från den danske kungen Kristian V, som hänvisade till en skrivelse från ge­ne­ral­löjt­nant Geyse på Hisingen. Geyse bedömde att Bohus aldrig skulle kunna intas – och kungen höll med, förstod Gylden­løve.

Kungen rekommenderade att den dansk-norska belägringsstyrkan skulle dra sig tillbaka, men i ett PS skrev han trots det: ”Om det fortfarande kunde finnas hopp om att erövra Bohus, skulle man inte överge försöket”.

Gyldenløve valde att ta kungen på orden – trots den motvillige Geyse: ”Ers majestäts anseende kommer att lida av att vi lämnar fästningen”, skrev Gylden­løve tillbaka. ”Jag har beslutat att vi ska fortsätta angreppet med all iver”.

Två dagar senare gav Gyldenløve order om att Bohus skulle utsättas för rena rama bombregnet. En av kanonkulorna slog ner i fästningskyrkans torn, där svenskarna förvarade sitt mjöl. Fullträffen resulterade i att Bohus sveptes in i en dimma av mjöl. Kort därefter förstördes fäst­nings­brunnen av en kanonkula.

Norsk stormning slutar i blodbad

Den 22 juni drabbades svenskarna av ett nytt, hemskt vapen: Danska in­ge­njörssoldater hade konstruerat katapulter, som rullades ända fram till murarna, varpå de slungade in säckar fyllda med granater över de svenska soldaterna.

Varje säck innehöll tjugo små gra­na­ter, som spreds över ett större om­rå­de, innan de exploderade. Ingen kunde känna sig säker för dessa enkla varianter av klusterbomber.

För att stoppa angreppen med klusterbomber tillkallade von Börs­tell den handlingskraftige kapten Gunnarsson: ”Plocka ut fyrtio av våra piggaste och starkaste soldater. Gör ett utfall, och ta er fram till dessa ondskefulla tingestar. Slå dem i stycken, och sätt eld på dem!”

Samma natt samlade Gunnarsson sina män vid ytterporten. På fästningsmuren ovanför dem började kanoner och hundra musköter ge täckningseld, varpå männen rusade fram mot de dansk-norska kastmaskinerna. Efter tre veckor som gisslan i fästningen lät sven­s­karna ilskan få fritt utlopp, och på bara några minuter högg de ner mängder av norrmän och förstörde kastmaskinerna, innan de rusade tillbaka innanför murarna.

Förlusten av katapulterna var naturligtvis förarglig för Gyldenløve, men redan tre dagar senare fick han goda nyheter: Hos hans norska artilleriförband brast männen ut i jubel, när fästningsmuren vid Zwingelnbastionen kollapsade. Tre veckor av oavbruten beskjutning hade till slut gett resultat.

Gyldenløve var tvungen att agera snabbt, innan sven­skarna hann reparera hålet. Redan samma natt samlade han trehundra soldater, som smög fram mot den förstörda bastionen. Om det var ljudet av en knäckt kvist som avslöjade dem vet ingen, men plötsligt ljöd larm­­trummorna uppe på fästningen.

I nästa ögonblick mullrade de svenska kanonerna, medan försvararna rusade ut ur fästningen för att slå tillbaka angreppet. Efter bittra närstrider drog norrmännen sig tillbaka och lämnade cirka tvåhundra döda landsmän utanför Bohus. Svenskarna miste femton man.

Granatbrev med nyheter från Bohus

Efter ännu en misslyckad stormning be­­sluta­de Gyldenløve sig för att byta taktik. Ka­no­ner­na skulle fortsätta att beskjuta murarna, men dödsstöten skulle komma från gigantiska krutladdningar i djupet!

Den dansk-norska armén hade redan grävt löpgravar på själva fästningsön, Baga­holmen. Dessa förlängdes nu, så att de nådde ända fram till murarna.

Grävarbetet var livsfarligt för de så kallade sappörerna. De var tvungna att hacka sig fram genom den steniga marken, medan de besköts uppifrån och fick brinnande tjära hälld över sig. Som skydd hade sappörerna tunga järnplåtar, som låg över gravarna.

Plåtarna genomborrades dock ständigt av svenska granater, och varje dag släpades mängder av döda norrmän tillbaka till begravningsplatsen på berget Fontin.

Den 30 juni lyckades ännu en gång hundra utvilade svenska soldater ta sig in i fäst­nin­gen. Förstärkningarna gladde von Börs­tell, men förlusterna innebar att han ändå inte förfogade över mycket mer än trehundra soldater – och fler skulle han inte få, för i början av juli lycka­des Gyldenløve till slut försluta ringen runt Bohus.

Fästningen omgavs nu helt av dansk-norska löpgravar, som gjorde all trafik över älven omöjlig. Inne i fästningen fick en svensk kapten vid namn Hamilton dock en genial idé för hur man skulle upprätthålla kontakten med omvärlden.

Han tömde en spränggranat på krut och lade i stället sina rapporter och underrättelser i kulan. Därefter sköts den över älven – till de svenska styrkorna på andra sidan. Sålunda kunde den svenske kungen och amiral Stenbock följa med i den förtvivlade situationen på Bohus.

Den 9 juli skrev Stenbock ett uppmuntrande brev till männen på Bohus: ”Gud beskydde översten och hela garnisonen mot all olycka och stå den bi mot alla fiendens aktiviteter. Förlösningen är inte långt borta”. Om meddelandet sköts in till Bohus i en kanonkula vet historikerna inte, men säkert är att den svenska armén var på väg norrut. Hjälpen var på väg till det belägrade Bohus.

Stora explosioner skakar Bohus

I Gyldenløves läger på berget Fontin var moralen hög, och beskjutningen av fästningen fortsatte med full styrka: ”De norska soldaterna är vid gott mod”, skrev en dansk officer till Krigskollegiet i Köpenhamn den 11 juli. ”De har vant sig vid elden och struntar i svenskar­nas ständiga skjutande. De begär bara att få ta sig an svenskarna i närstrid, som Gud må ge en lycklig utgång”.

I försöket att knäcka svenskarnas försvarsvilja tog Gyldenløve även till psykologisk krigföring. Den 12 juli, på en svensk böndag, lät han ställa upp hela sin armé nedanför berget Fontin, så att svenskarna skulle kunna se vilken övermakt de kämpade mot.

Samtidigt hissade danskarna en vit flagga uppe på berget, varpå de satte eld på tre överdimensionerade radband. Budskapet gick inte att ta miste på: Bohus kunde ”välja nåd eller fördärvelse”, som Gyldenløve skrev.

Ceremonin var samtidigt ett omen för svenskarna, för strax därefter hördes två dova muller under fästningen. I sin rapport till Köpenhamn skrev Gyldenløve: ”Den 12 juli sprängdes två minor. En på norra muren, som slog upp en stor öppning, och en vid det framför porten liggande verket, som gjorde endast ringa skada”.

Öppningen i fästningsmuren var dock för liten för en stormning, så Gyldenløve lät arbetet fortsätta.

Tiden rinner ut för Gyldenløve

Den 17 juli grep de norska soldaterna en svensk simmare vid älven. Mannen bar på ett brev till fästningskommendanten von Börs­tell. I brevet, som skyddades av ett lager vax, meddelade amiral Stenbock att fästningen inom några dagar skulle undsättas av den svenska armén.

På ön Hisingen, som generallöjtnant Geyse ockuperade, utkämpades hårda strider – tills de danska dragonerna drog sig tillbaka norrut. Tiden höll på att rinna ut för belägringen, trots att de norska styrkorna grävde för livet för att få den sista minan på plats.

Under tiden grälade Gyldenløve och Geyse om den svenska arméns storlek – skulle de ta upp kampen eller ge upp Bohus? Geyse ville häva belägringen omedelbart och dra sig tillbaka, medan Gyldenløve ville rycka fram söderut och slåss. Geyse skrev till kungen att Gyldenløve bara skulle ”göra sitt och dö”.

Den 21 juli, när de norska minörerna precis hade sprängt ett stort hål i bastionen Platten, löd ordern om reträtt. De norska soldaterna kapade pon­ton­bro­n över Nordre älv och lät den flyta mot havet. Därefter flydde de utmattade soldaterna norrut, medan ett väldigt jubel bröt ut bland de belägrade på Bohus.

Efter 48 dagars belägring hade tretusen man i den dansk-norska armén stupat, medan förlusterna i fästningen uppgick till trehundra svenskar och finländare.

Med glimten i ögat gratulerade Karl XI sin fästningskommendant Friedrich von Börstell: ”Vi har med glädje erfarit att du släppts ut ur ditt hårt prövade badhus”.

Den fjortonde belägringen av Bohus slutade som alla föregående. Fästningen hade nästan skjutits och sprängts sönder, men den höll stånd.