Husarerna upprättades i 1400-talets Ungern som ett skydd mot Osmanska rikets snabba och lätt utrustade ryttare. Små husarförband bildades för att bevaka södra gränsen och mota bort fiender på plundringsstråt.
När Ungern i slutet av 1600-talet hamnade under österrikisk överhöghet blev husarerna en del av den västeuropeiska militära traditionen.
De deltog i krig i Tyskland, Nederländerna och Italien, och överallt väckte deras färgstarka uniformer uppseende.
Husarernas jackor pryddes av snoddar, de bar färgade skärp och stred med krökta sablar precis som osmanerna.
Husarerna omgavs av intressant rykte
De ungerska ryttarna utmärkte sig även genom sin effektivitet som spejare. Deras små, snabba hästar lämpade sig inte för stora kavalleristrider på slagfältet, men de var perfekta för spaning och attacker mot små enheter.
Då kunde husarerna utmanövrera fienden, som red på tunga stridshingstar. Husarer fick snabbt rykte om sig att vara modiga på gränsen till dumdristiga – men de betraktades också som skrytsamma kvinnojägare.
”En husar som inte är död som trettioåring är en toffelhjälte”, sa Napoleons husargeneral Antoine Lasalle. Han blev själv 34 år, innan han miste livet i ett helt onödigt angrepp 1809.
Prinsessan Viktoria Luise av Preussen blev hedersöverste i Svarta husarerna.
Ett av de mest ökända husarregementena var Svarta husarerna från Preussen. De var kända för sina svarta uniformer och dödskallen på mössan – kraniet betydde att de aldrig visade fienden någon barmhärtighet.
