Vad hände med de döda på slagfältet?

Både grekerna och romarna satte en ära i att behandla sina stupade med största värdighet, men i takt med att människans krig blev mer omfattande, blodigare och mer förödande, gick det snabbt utför med respekten för krigets offer.

Både grekerna och romarna satte en ära i att behandla sina stupade med största värdighet, men i takt med att människans krig blev mer omfattande, blodigare och mer förödande, gick det snabbt utför med respekten för krigets offer.

Shutterstock

Människor har krigat mot varandra sedan tidernas gryning – och lika länge har det funnits ett behov av att ”bli av med” slagfältets offer.

För de gamla grekerna var det till exempel en hederssak att begrava stupade krigare i deras hemtrakt. De tog sig därför tid att identifiera de stupade, så att de kunde begravas enligt lokala seder.

Om de döda inte kunde föras hem, begravdes de i massgravar, varpå de hedrades med tomma gravar i sina hemorter.

Hos romarna betalade soldater ett månatligt belopp, som skulle bekosta deras begravning. Romarna tog därför god tid på sig att lokalisera och begrava eller kremera varenda soldat.

Precis som grekerna uppförde romarna en symbolisk grav i den dödes hemort, om hans lik inte hittades.

Medeltidens soldater brydde sig inte lika mycket om att ge sina kamrater en värdig begravning.

Såvida det inte rörde sig om adelsmän, plundrades de döda på vapen och annat av värde, innan de kastades i massgravar tillsammans med många tusen andra.

I takt med att skjutvapen och kanoner intog slagfälten ökade antalet stupade drastiskt, och uppgiften att begrava dem blev för stor.

Många döda överläts därför åt naturens krafter.

”Jorden omkring oss var täckt av krossade hjälmar och harnesk, trasor av uniformer och banner dränkta i blod. På denna öde plats låg trettiotusen halvt förtärda lik”, skrev den franske generalen Philippe-Paul de Ségur 1812 under Napoleons ryska fälttåg.

Under andra världskriget ökade antalet döda så kraftigt att tyskarna anlade massgravar nära järnvägar för att hinna begrava alla sina stupade.

USA hade å sin sida en enhet, som hade till uppgift att hitta och begrava varenda soldat och informera myndigheterna.

I synnerhet kaliumet i benen var eftertraktat som ingrediens i gödning.

© Shutterstock

Soldater blev gödning

En del av de soldater som stupade under Napoleonkrigen (cirka 1804–15) slutade som gödning på engelska åkrar.

Några år efter striderna i bland annat Waterloo och Austerlitz intogs slagfälten av gödningstillverkare, som skickade ben från soldater och hästar till fabriker i England.

Där maldes benen och blandades med gödning, som såldes till engelska lantbrukare. En artikel i tidningen The Observer konstaterade 1822 att ”en död ­soldat är den bästa handelsvaran”.