Människor har krigat mot varandra sedan tidernas gryning – och lika länge har det funnits ett behov av att ”bli av med” slagfältets offer.
För de gamla grekerna var det till exempel en hederssak att begrava stupade krigare i deras hemtrakt. De tog sig därför tid att identifiera de stupade, så att de kunde begravas enligt lokala seder.
Om de döda inte kunde föras hem, begravdes de i massgravar, varpå de hedrades med tomma gravar i sina hemorter.
Hos romarna betalade soldater ett månatligt belopp, som skulle bekosta deras begravning. Romarna tog därför god tid på sig att lokalisera och begrava eller kremera varenda soldat.
Precis som grekerna uppförde romarna en symbolisk grav i den dödes hemort, om hans lik inte hittades.
Medeltidens soldater brydde sig inte lika mycket om att ge sina kamrater en värdig begravning.
Såvida det inte rörde sig om adelsmän, plundrades de döda på vapen och annat av värde, innan de kastades i massgravar tillsammans med många tusen andra.
I takt med att skjutvapen och kanoner intog slagfälten ökade antalet stupade drastiskt, och uppgiften att begrava dem blev för stor.