Upplev samurajernas undergång

År 1877 har moderna tider nått Japan, och samurajerna har blivit överflödiga. I ett sista försök att vända utvecklingen tar 400 samurajer upp kampen mot 30000 tungt beväpnade kejsartrogna soldater.

Ljudet av dundrande artillerield ekar i grottan där samurajerna har gömt sig undan de anfallande regeringstrupperna. Genom öppningen kan de ana den kyliga gryningen över Kagoshimabukten. Hungern sliter i magen på dem. De har ont om mat och ammunitionen är slut.

Klockan är strax före fyra den 24 september 1877, och samurajernas överbefälhavare Saigo vet att allt snart är över. I mer än sju månader har han lett sina samurajkrigare i kampen mot Japans kejserliga armé, som systematiskt har slagit ned upproret. I början förfogade han över en armé på nästan 20000 man – nu är de bara 400 kvar.

Utanför grottan står 30000 soldater redo att anfalla – mer än 70 man för var och en av Saigos samurajer. Trots det har befälhavaren för de numerärt överlägsna trupperna inte tagit några risker. Soldaterna har ägnat dagar åt att gräva skyttegravar och förbereda sig för striden mot de sista samurajerna, som nu bara är beväpnade med svärd mot soldaternas skjutvapen. Men Saigo tänker inte ge upp. Den kraftige, två meter långe mannen med den fasta blicken reser sig och ber sina män följa honom i strid. Alla vet att detta kommer att bli samurajernas sista slag.

Samurajerna var tränade krigare och levde enligt en stenhård hederskodex.

Strid med pil och båge

Yoritomo Minamoto blir den förste som permanent får titeln shogun, militär ledare. Tidigare har titeln bara tillfälligt getts till överbefälhavaren i ett krig.

Ordet samuraj är känt sedan 700-talet och betyder ”den som tjänar”. Redan på den tiden var Japan ett kejsardöme, men landet var uppdelat mellan olika stormän, daimyo, som stred om makten och marken och hjälpte kejsaren att upprätthålla lag och ordning i det gamla riket.

Samurajerna var elitsoldater, som ursprungligen fungerade som kejsarens personliga vakter. Snart började emellertid stormännen att anlita de skickliga krigarna i sina egna strider om den eftertraktade jordbruksmarken.

Shogun var till en början en titel, som tilldelades den högste generalen i krigstider. Med tiden knöt dock stormännen så många samurajer till sig att de i praktiken kom att utgöra den militära makten i Japan. Efter ett våldsamt inbördeskrig permanentades titeln shogun år 1192 och tilldelades krigets segerherre, Yoritomo Minamoto.

Samurajernas vanligaste vapen var inledningsvis pil och båge; krigarna kallade sin krigsteknik ”bågens och pilens väg” eller ”hästens väg”. Ett slag inleddes med att ryttarna ställde upp mitt emot varandra. Därefter sköt en av ryttarna iväg en pil med perforerad spets, som gav ifrån sig ett högt, visslande ljud. Det var signalen till gudarna om att stordåd var i görningen. Därefter red ryttarna fram mot varandra, medan de högt rabblade upp sitt namn, sin rang och sina­ meriter i strid. När segern var i hamn skar samurajen huvudet av sin motståndare och tog det med sig till sin herre. På så vis kunde han bevisa att han fullföljt sitt uppdrag. Men om han led ett nederlag kunde den besegrade samurajen välja en ärorik död genom att begå seppuku. Då tog han sitt eget liv genom att skära upp magen i en komplicerad och plågsam ritual.

Med tiden fick samurajerna så stort inflytande vid hovet att de integrerades i den högsta aristokratin. Här fick de bl a lära sig kalligrafi, musik och poesi. Lärosatsen ”bun bu ryo do” – ”pennan och svärdet i förening” – var ett av samu­rajernas viktigaste bud. Deras poetiska talanger avspeglas bl a i den dikt som en samuraj enligt traditionen skulle formulera, när han kände döden närma sig. I sin dödsdikt sammanfattade samurajen livet och döden.

Samurajen och samhället

Vid rituellt självmord skar samurajen upp sin mage. Därefter högg en medhjälpare huvudet av honom.

Det var vanligt att en samuraj föddes in i en krigarsläkt, men det var inte nödvändigt att han kom från en förnäm krigarfamilj för att uppnå hög status:

”Den ädle Yasumasa var inte en krigare som härstammade från ett militärt hus. Trots det var han på intet vis underlägsen någon sådan krigare. Han var frimodig i sinnet, duglig med sina händer och han besatt stor styrka”, heter det i en skrift om en krigare från 1100-talet.

Familjen spelade en viktig roll, och blodshämnd var en del av samurajens krigarideologi bushido. I fredstid arbetade samurajerna som ämbetsmän eller jordbrukare och levde tillsammans med sina familjer. Även om de flesta samurajer hade hustru och barn, var det mycket vanligt att de även hade manliga älskare. Homosexuella relationer förekom ganska ofta i det japanska samhället i stort, och kärlek mellan män betraktades som ädlare än kärlek mellan man och kvinna. Det var vanligt med homosexuella relationer mellan samurajer och deras lärlingar, och 13–19-åriga pojkar ansågs vara lämpliga partners. I takt med att västvärlden fick ökat inflytande i Japan minskade emellertid den öppna inställningen till homosexualitet.

År 1408 jämställdes shogunen med kejsaren. Trots det kunde samurajer och stormän inte hållas under kontroll. Även bönderna utbildades till samurajer, och många hade vapen med sig ute på risfälten, ständigt beredda på strid.

Japan plågades fortfarande av inbördeskrig, när nationen mötte västvärlden för första gången. År 1543 spolades en grupp skeppsbrutna portugisiska sjömän upp på Japans sydkust. De möttes med stor skepsis av lokalbefolkningen, men sjömännen hade lyckats rädda något ur fartygets last som fångade den lokale stormannens intresse: gevär. Stormannen blev så imponerad av sjömännens demonstration att han omedelbart beordrade sin vapensmed att tillverka kopior och bad portugiserna att lära honom hur vapnen skulle användas.

Gevären blev portugisernas inträdesbiljett till det slutna Japan. Stormännen var som tokiga i det nya, effektiva vapnet. I spåren av de skeppsbrutna följde andra portugisiska skepp, och snart hade européerna upprättat handelsstationer på flera platser i landet. Katolska missionärer följde med på fartygen, och 1549 grundades den första jesuitiska skolan i landet. Fulla av avsky såg jesuiterna hur samurajerna övade upp sina färdigheter med svärdet på avrättade brottslingar:

”Sedan de hackat kropparna i små­bitar med sina svärd, syr de ihop dem igen. Den fröjd och den glädje de känner över att hugga sönder kropparna är häpnadsväckande”, skrev jesuiten João Rodrigues.

Missionärerna lyckades omvända en del japaner till kristendomen. Bland dem fanns även samurajer, och många av dem gick till och med ut i strid för sina herrar med ett kors på ryggen.

När missionerandet tog fart på allvar, och omkring 200000 japaner hade kristnats, såg emellertid shogunen de krista som ett potentiellt hot – de kunde bli en farlig maktfaktor. År 1614 förbjöd han kristendomen. Hans sonson Tokugawa ­Iemitsu, som kom till makten 1623, gick ett steg längre. Han utvisade eller avrättade alla utlänningar – förutom några holländska och kinesiska köpmän som sattes under sträng bevakning.

Under de följande århundradena ­isolerade sig Japan nästan totalt från omvärlden. Inflytandet från väst betraktades som ett hot mot den unika japanska kulturen och skulle undvikas. Utlandsresor och utländska böcker förbjöds under en period, och handeln begränsades till Kina, Korea och Holland – och skepp härifrån fick endast anlöpa hamnen i Nagasaki.

Amerikanerna hotade sig in

Saigos armé var en blandning av öst och väst. Själv bar Saigo västerländsk militäruniform, men de unga männen hade traditionella samurajkläder. De använde skjutvapen från väst, tills ammunitionen tog slut.

När den europeiska koloniseringen spred sig i Asien, blev det svårt för Japan att upprätthålla sin isolering. I slutet av 1700-talet började Ryssland pressa på för att öppna handeln, och under 1800-talet gjorde Europa och USA detsamma. Genombrottet kom, när den amerikanske amiralen Matthew Perry seglade in i Uraga hamn utanför Tokyo den 8 juli 1853 och krävde att få tillstånd till handel.

Perry försåg japanerna med några vita flaggor och riktade sedan sina kanoner, de bästa som stod att få, mot byggnaderna i hamnen. På så sätt visade Perry med all önskvärd tydlighet att västvärldens militära styrka var vida överlägsen japanernas, och att han kunde slå ut Japans försvar bara genom att knäppa med fingrarna.

Detta innebar ett hopplöst dilemma för shogunen. Om han startade krig mot handelsmakterna skulle nederlaget bli både förödmjukande och oundvikligt. Och om han gick med på deras villkor, riskerade han att förlora sin makt. Till sist gav han dock vika för påtryckningarna och undertecknade år 1858 fem han­delsavtal, som tillsammans går under namnet Anseitraktaten. Det blev början till slutet för shogunatet. Traktaten om­fattade betydande handelsrättigheter för köpmän från väst. Fem av Japans största hamnar öppnades. Nu fick utlänningar lov att bosätta sig och driva företag där – samtidigt som de fortsatte att lyda under sina hemländers lagar. Den japanska regimen fråntogs också sin möjlighet att skydda nationella intressen och att reglera handeln genom skatter. I stället bestämdes import- och exportskatter på internationell nivå till en mycket låg procentsats.

Traktaten mötte hårt motstånd. Japans kejsare, som i århundraden nöjt sig med sin roll som andlig landsfader, väckte stor uppmärksamhet när han anslöt sig till de upproriska grupperna. År 1863 utfärdade kejsaren en order om att alla utlänningar skulle utvisas – i strid mot Anseitraktaten – under devisen ”utvisa barbarerna”.

Döda västerlänningarna!


Särskilt i de södra provinserna Satsuma och Chochu pyrde upprorsstämningen, och även ronin, herrelösa samurajer, anslöt sig till rebellerna. Paradoxalt nog inledde Satsuma ett nära samarbete med britterna, som försåg provinsen med moderna vapen och stödde idén om ett enat Japan under kejsaren. Shogunatet­ stöddes av Frankrike så även brittiska handelsintressen stod på spel i maktkampen mellan kejsaren och shogunatet. Det hårdaste motståndet kom från unga samurajer av låg rang, som kände sig förödmjukade och maktlösa under västländernas inflytande.

Under 1860-talet utförde de flera mord på politiska motståndare och personer med kopplingar till utlänningar. Deras offer var alltifrån västvänliga studenter till högt uppsatta regeringsrådgivare. Efter morden visades de avhuggna huvudena upp på gammaldags samurajmanér. De flesta av gärningsmännen var i 25-årsåldern och gick under namn som ”Genzai dråparen” och ”Lönnmördarnas kapten”. Västerlänningarna såg förfärade på, och morden blev en ständig utmaning för européernas vilja att driva igenom öppnandet av Japan. Saigo var en av de samurajer som förfasade sig över utvecklingen. Han var son till en fattig men respekterad samuraj. Hans egen karriär var däremot något av ett mysterium. Han började sin bana som underordnad tjänsteman men blev förvånansvärt snabbt befordrad till närmaste rådgivare åt en mäktig storman, Nariakira. Därigenom kastades Saigo rakt in i den japanska politikens centrum.

Nariakira, Saigos herre, var även han motståndare till utvecklingen. När han 1858 plötsligt dog av sjukdom, skrev Saigo i ett brev till en nära vän:
”Jag känner mig som en man utan skepp, strandsatt på en ö.”

Saigo övervägde att begå självmord på sin herres grav enligt gammal samurajtradition, men i stället bestämde han sig för att kämpa för sin döde herres sak. När konflikten mellan kejsaren och de södra provinserna å ena sidan, och shogunen å den andra, år 1868 övergick i öppet krig, var det Saigo som ledde Satsumaprovinsens samurajarmé och bidrog till att tvinga shogunen att lämna ifrån sig makten till kejsaren år 1868.

Samurajerna går samman

Slaget vid Kagoshimabukten blev samurajernas sista. För varje samuraj fanns det drygt 70 kejsarsoldater.

Den nya kejsarregimen med stöd från flera stormän i de södra provinserna levde emellertid inte upp till löftena. Inga utlänningar kastades ut ur landet, och moderniseringsprocessen fortsatte i ännu snabbare takt än tidigare – till samurajernas stora besvikelse.

År 1867 efterträdde den blott 15 år gamle Mutsuhito sin far som kejsare, och 1868 deklarerade han att en ny era, mejii – ”upplyst styre” – hade börjat. Kastsystemet avskaffades; nu var det individens enskilda insatser som blev avgörande för hans ställning i samhället. Västerländskt mode, liksom kaféer och butiker enligt västerländsk modell, förändrade gatubilden. Makten samlades hos kejsaren, som inte hade några tankar på att dela den med samurajerna. Den gamla krigarkasten hade med andra ord blivit överflödig, och 1873 förbjöds samu­rajerna att bära vapen – nu fick bara armén av värnpliktiga soldater ha vapen, allt enligt västerländsk förebild.

Tack vare sina insatser i kampen mot shogunen hade Saigo en hög position inom den nya regimen. Men liksom många andra kände han sig lurad och förfärades över att det västerländska inflytandet växte sig allt starkare i Japan.

Enligt traditionen skulle en samuraj vara sin herre trogen intill döden, men han levde också efter sin hederskodex, ”bushido”. Saigo hade en sak att kämpa för som var större än hans lojalitet gentemot kejsaren: det traditionella Japan som han älskade och var en del av.

Därför lämnade han sin tjänst och reste till sina hemtrakter för att lära unga män samurajernas stridskonst. När upproret bröt ut på allvar bland samurajerna, bad de Saigo gå i spetsen för en armé, som skulle strida mot kejsarens regim. Saigo sade ja.

Samurajernas sista slag


I det bleka gryningsljuset över Kagoshimabukten stormade Saigo ned från kullen mot fiendetrupperna. Föregående kväll hade han skrivit sin dödsdikt:
”Om jag vore en daggdroppe, kunde jag söka tillflykt till spetsen på ett blad. Men då jag är en man, har jag ingen plats i denna världen.”

Därefter skålade Saigo i saké med ­sina närmaste officerskamrater och sjöng de sånger som samurajer i århundraden använt för att hålla modet uppe i mörka stunder.

En kort stund höll samurajerna stånd med sin svärdskonst mot de tungt beväpnade kejsartrupperna, men snart var de bara 40 man kvar. Tillsammans började de springa rakt mot motståndarna. Saigo visste vad som väntade. En skarp smärta i ljumsken stoppade honom, och han föll ihop, oförmögen att resa sig och kämpa vidare eller begå seppuku, rituellt självmord. Men Saigos samurajer stod beredda att ge honom en värdig väg ut ur nederlaget. Starka armar bar iväg honom och lade honom försiktigt på marken. Svärdet träffade Saigos hals med stor kraft och skilde huvudet från kroppen. Sedan tystnade dånen från gevären. Samurajernas sista slag var över.

Saigos nederlag blev slutet på en era. Samurajernas makt hade byggt på deras skicklighet som krigare, men nu hade kejsarens trupper bevisat att en modern värnpliktsarmé var överlägsen. Nu fanns det inte längre någonting som hindrade att Japan släppte in allt det nya och främmande från länderna i västvärlden.

Kanske är du intresserad av...