Få av de kristna korsfarare som år 1190 belägrade den muslimska fästningen Akko hade någonsin upplevt en större misär.
De kristna belägrarna svalt och sjukdomar grasserade. Till synes helt friska unga män dukade under för en feber som tog livet av mer än var tionde korsfarare.
Stanken av död hängde över lägret, för ingen vågade bege sig ut i terrängen och begrava de döda. I stället slängde korsfararna liken i Akkos vallgrav och täckte dem nödtorftigt med stenar.
Mitt i eländet nådde hjälpen slutligen fram.
Utanför lägret slog tyska munkar upp tält som skulle fungera som sjukhus för de plågade korsfararna. Nu kunde munkarna vårda och ta hand om de sjuka samt lindra de döendes lidande.
Munkarna tillhörde den nyligen instiftade Tyska orden och pengarna kom från gudfruktiga tyska köpmän som ville stötta korstågen. Orden skulle emellertid snart genomgå stora förändringar.
Bara några årtionden senare hade de fromma munkarna lämnat sjukvården för att i stället bli en krigarorden i Östeuropa som i Guds namn dödade tusentals hedningar.
Sökte sig från Jerusalem
Munkarna i Tyska orden hade visserligen svurit att leva i fred, men för att försvara erövringarna runt Jerusalem behövde påven snart alla vapenföra män han kunde få.
År 1198 godkände påven därför att munkarna blev till en militär orden i stil med de framgångsrika tempelriddarna, och under de därpå följande tio åren stred Tyska orden i Mellanöstern.
Heliga landet var emellertid inte den enda plats som hemsöktes av hedningar. Områdena öster om Tyskland myllrade av folkslag som vägrade tro på den kristna guden.
Furstarna i dessa stater ville ha hjälp av erfarna korsfarare med att upprätthålla lag och ordning. Därför sökte sig delar av Tyska orden till Östeuropa.
Ordens stora chans kom när den polske adelsmannen prins Konrad av Masovien bad de tyska riddarna om hjälp mot de hedniska preussiska grannstammarna.
I utbyte mot att riddarna skyddade Konrads gränser och omvände hedningarna skulle riddarna få området Kulmerland i nord-östra delen av dagens Polen samt de områden som riddarna erövrade längs vägen, lovade prinsen. Med detta ganska blygsamma område som bas började riddarna bygga upp sitt nya rike.
Påven gav krigarmunkarna privilegier
När riddarna kom till Polen fick de höra fruktansvärda historier om att de baltiska hedningarna dödade missionärer och brände ned kloster. Orden inledde genast ett korståg mot syndarna.
Det blev en stor framgång. Hela tiotusen män ”tog korset” år 1233 för att strida sida vid sida med Tyska orden.
Krigarna, som kom från Tyskland, lockades av utsikterna att bli belönade i himlen för sina goda gärningar samt av att få lov att vidröra den flisa av Jesu kors som riddarna sade sig ha tagit med hem från Jerusalem.
Med sina avancerade armborst, starka svärd och sin skicklighet i sadeln var kors-fararna och deras allierade överlägsna de hedniska stammarna. Preussens fuktiga träskmarker gjorde visserligen eröv-ringarna besvärliga, men de stånd-aktiga riddarna höll ut.
Varje år fick de hjälp av nya korsfarare från Tyskland och varje år erövrade de ännu en del av landet söder om Östersjön. Snart hade de underkuvat preussarna och vunnit sin första stora seger.
Riddarna var inte bara duktiga med svärdet, utan också vid förhandlingsbordet. De hade en egen diplomatkår, som exempelvis såg till att orden hade en permanent representant vid påvens hov.
I synnerhet stormästaren Hermann von Salza visade sig vara oerhört skicklig på att linda påven runt sitt lillfinger.
År 1234 lyckades stormästaren övertyga kyrkans överhuvud om att korsfararnas stat skulle vara självständig och inte lyda under Tysk-romerska riket, och år 1237 tillät påven att orden slogs ihop med den försvagade Svärdsriddarorden, en orden av riddarmunkar som hade lidit ett svårt nederlag i Livland i dagens Baltikum.
Hopslagningen visade sig vara väldigt gynnsam för de tyska riddarna, som därmed kontrollerade flera landområden i nuvarande Baltikum.
Tillsammans med de preussiska områdena besatt de tyska riddarna därmed en avsevärd del av området öster om Tysk-romerska riket.
Korsriddarna var på god väg att utvecklas till en av Europas starkaste maktfaktorer.
Riddarna svor kyskhetsed
Tyska korsfarare och lokala allierade fyllde en viktig funktion för erövringarna, men den hårda kärnan utgjordes av munkriddarna i Tyska orden.
Riddarna var kända för sin stora uthållighet, som de övat upp genom sina strikta levnadsregler. Varje medlem var tvungen att svära en ed om att framdeles leva ett fromt och kyskt liv.
Riddarna lovade också att leva i fattigdom. Så snart en broder trädde in i orden var han tvungen ge upp alla sina personliga ägodelar och acceptera att allt framöver ägdes gemensamt.
Till skillnad från världsliga riddare, som gärna klädde sig i skinande rustningar och bar dekorerade svärd och andra utsmyckningar, skulle riddarmunkens klädsel vara spartansk. ”Världslig prakt” var förbjuden, påbjöd påven år 1244.
Även vardagen i klostret var spartansk. Riddarna firade gudstjänst flera gånger om dagen och levde enkelt.
Även i sina matvanor följde de strikta katolska regler. När det kom till dryckesvaror höll riddarna emellertid inte igen på något sätt.
”De drack kopiösa mängder öl. De uppmuntrade och hetsade varandra att dricka så mycket att det hade varit för mycket till och med för en oxe”, konstaterade den tyske kartografen Sebastian Münster på 1500-talet.
Drickandet var också riddarnas enda nöje. I stort sett alla andra förströelser var förbjudna. Jakt fick till exempel endast ske på vissa djur och uteslutande för att skaffa mat, inte för nöjes skull.
Ordensbröderna hade också uttryckliga order om att undvika ”hövlig sällskaplighet och samvaro” med världsliga riddare. De skulle i synnerhet undvika muntra sammankomster som bröllop och skådespel, då kvinnor ofta var närvarande och alkoholen flödade fritt.
Under inga som helst omständigheter fick en ordensbroder vara ensam med en kvinna.
Den ständiga frånvaron av det motsatta könet medförde emellertid vissa problem. Ordens regler föreskrev till exempel att ”på de platser där bröderna sover ska det vara ljust hela natten”.
Regeln syftade till att förhindra sexuellt umgänge mellan bröderna. Homosexualitet betraktades nämligen som den värsta synd en ordensmedlem kunde begå.
En riddare som befanns skyldig till att ha haft sex med en annan man riskerade att avrättas. Bara misstanken kunde räcka för att förmå riddare att tortera sina bröder för att få fram sanningen.
Med sina smala svärd, tunga brynjor och korsprydda tunikor var medlemmarna av Tyska orden en skräckinjagande syn. På slagfältet spred de skräck bland sina underlägsna fiender.
Hedningar var lovligt byte
När Tyska orden drog i fält var emellertid riddarnas fromma livsföring som bortblåst. Orden ansåg nämligen inte att hedningarna var riktiga människor, utan ”djävulens slavar”.
Utan några som helst skrupler högg riddarna brutalt ned sina motståndare. Under och efter striden var det också vanligt att riddarna stack och högg ihjäl de sårade.
Även de heliga löftena om kyskhet försvann på slagfältet. Våldtäkt av kvinnor efter en seger var inte ovanligt. Enligt ett ögonvittne var riddarna mer benägna att ta med sig kvinnor in i sina tält än de legosoldater som de stred tillsammans med.
Ordensbröderna gick utan fruktan i döden på slagfältet. Riddarna var övertygade om att döden innebar att de kom direkt till himlen som en del av ”den tionde änglakören”, den mest ärofulla plats en människa kunde få lov att inta i gudsriket.
Fruktan för den fanatiska orden var stor bland hedniska furstar som Vytenis av Litauen.
I början av 1300-talet stred riddarna oupphörligen mot fursten, som de mötte i en öppen drabbning på våren 1312, då riddarna mötte Vytenis armé utanför byn Woplawki.
Där attackerade officeren Heinrich von Plötzke hedningarnas armé med 80 riddare och tusentals legosoldater. Många av Vytenis män greps av sådan skräck när de såg Tyska ordens baner med det svarta korset på vit botten att de flydde.
Endast de modigaste tog striden mot riddarna, som svingade sina svärd mot motståndarna. Även den litauiske fursten själv försvann diskret från slagfältet.
När det stod klart att Vytenis och hans armé var undanröjda gav sig riddarna på civilbefolkningen. Ingen undkom deras gudfruktiga vrede. Riddarna tog totalt 700 fångar.
Antalet döda ”känner endast Gud till”, enligt en redogörelse. Kampanjerna i Östeuropa gav inte bara riddarna odlingsmark och land.
Varje seger följdes av lönsamma plundringar, en praxis som riddarna trots löften om fattigdom inte hade några skrupler inför. Gratis arbetskraft tackade riddarna inte heller nej till. Vissa kampanjer var närmast expeditioner för att fånga hedniska slavar, som skulle arbeta på riddarnas åkrar.
Den österrikiske poeten Peter Suchenwirt beskrev en kampanj år 1337 med orden: ”Kvinnor och barn togs till fånga. De leddes iväg och bands som när man -fångar in hundar.”
Kristna skonades inte
Det var inte bara hedningar som riskerade att utsättas för riddarnas brutalitet.
I början av 1300-talet stod den polska staden Gdansk under belägring av soldater från hertigdömet Brandenburg. Stadens ledare bestämde sig då för att be Tyska orden om hjälp.
Orden besvarade nödropet, fördrev de brandenburgska trupperna och red in i Gdansk som hjältar.
Den stora handelsstaden vid Östersjön var emellertid väldigt attraktiv för riddarnas växande imperium, så Tyska orden bestämde sig för att inte lämna tillbaka Gdansk till den polske kungen.
När stadens invånare försökte göra uppror visade orden prov på sin styrka genom att skoningslöst angripa stadsborna.
”Korsfararna dödade många män och hundarna lapade i sig av deras blod. En stadsbo som ville bikta sig före sin död drog de bort från biktfadern och dödade innan han hann bekänna sina synder”, berättar prästen Henryk.
Påven blev rasande när han hörde talas om denna massaker på kristna. När orden tillfrågades om vad som hänt medgav man bara att 16 fientliga riddare dödats, inga civila.
Historiker tror dock att tusentals människor fick sätta livet till när riddarna tog kontroll över staden.
Ordensstaten blomstrade
Den blodiga erövringen av Gdansk bidrog till riddarstatens välstånd. Den växte sig stark under 1300-talet, då stora områden erövrades och städer växte till blomstrande handelscentrum, däribland Königsberg och Tallinn.
Snart präglade riddarna egna mynt och utbytet av varor med i synnerhet Han-sans tyska städer var livligt. När Tyska orden stod på sin höjdpunkt nådde handelsförbindelserna ända bort till Grekland och Mellanöstern.
Välståndet kom emellertid inte enbart handelsmännen till godo.
Trots de tyska riddarnas löfte om fattigdom började de snart ta ut tullar och höga skatter. En tredjedel av alla tullavgifter som togs ut i Preussen hamnade till exempel i riddarnas fickor.
Pengarna gick till att hålla en stor stående armé av legosoldater. Dessutom uppförde ordensbröderna cirka 120 borgar fördelade runt deras besittningar i bland annat Polen, Litauen och Ryssland.
Från borgarna, som fungerade som fästningar, kloster och representationslokaler, styrde riddarna över sina undersåtar i närområdet. I det enorma högkvarteret Malbork tog orden emot några av den tidens finaste adelsfamiljer och kungar, som de bespisade under eleganta banketter i borgens riddarsal.
Vid dessa tillfällen glömde riddarna allt vad spartansk livsföring hette och ägnade sig åt ett hejdlöst frosseri.
Riddarna mötte sitt öde
Erövringarna i Polen och de baltiska länderna lade grunden för Tyska ordens makt och rikedom, men de blev också dess fall. Med sina våldsamma metoder och sin bristande respekt för de hedniska folkslagen skaffade sig orden många fiender i Östeuropa.
Riddarna utkämpade i stort sett hela tiden krig på flera fronter och behövde även krigare för att slå ned lokala uppror. Striderna blev särskilt blodiga i Litauen, som stred mot orden i närmare 200 år.
År 1386 lät storhertigen Jagiello av Litauen omvända sig till kristendomen, varefter han gifte sig med Polens elvaåriga drottning Hedvig.
Riddarmunkarna jublade inte direkt över att litauerna låtit kristna sig. Det innebar nämligen att Tyska orden förlorade sitt officiella skäl att erövra deras land. Riddarna höll sig emellertid inte därifrån, utan fientligheterna fortsatte.
Tyskarna märkte dock snart att de inte hade samma stöd i Europa och hos påven när de förde krig mot kristna. Polackerna och litauerna hade inte heller glömt de tidigare krigen och massakrerna, och nu när äktenskapet förenade de båda länderna stod de starka.
Konflikten kulminerade i ett av medeltidens största slag utanför staden Tannenberg (mellan Gdansk och Warszawa) år 1410.
Där vann Polen-Litauen en stor seger och de flesta av munkriddarna stupade. De polska och litauiska trupperna erövrade därefter stora delar av Ordensstaten, men när de kom fram till den väldiga borgen Malbork, ordens högkvarter, stoppades armén.
Där höll återstoden av Tyska orden tillbaka de närmare 30000 soldaterna tills de gav upp sin belägring. Riddarnas framgångsrika försvar innebar att orden förlorade endast ett fåtal landområden i den efterföljande freden.
Nederlaget visade dock att riddarna inte var oövervinnliga, och orden hämtade sig aldrig från den militära katastrofen.
Trettonåriga kriget (1454–66) bjöd på ytterligare ett fiasko. Då vände sig lego-soldaterna som stormästaren anlitat för försvaret av Malbork mot honom och tog den polske kungens parti.
Orden sparkades ut ur sitt eget högkvarter och den religiösa riddarstaten gick sakta under. Riddarstaten upplöstes slutgiltigt år 1525, varefter ordens få resterande besittningar och borgar i Tysk-romerska riket hade endast begränsad självständighet.
Ordensriddare stred dock fortfarande och levererade bland annat ett eget regemente till den österrikiska armén i flera hundra år, tills de i början av 1900-talet övergick till att bedriva enbart välgörenhetsarbete.