Trettioåriga kriget och folkets lidande

Även Vilém Slavata defenestrerades

Därefter var det Viléms tur. Med händerna uppresta mot himlen bad han sina plågoandar i Guds namn att få bekänna sina synder. Sedan kunde de döda honom. Protestanterna ignorerade bönerna. Medan Vilém befann sig i fönsteröppningen gjorde han korstecken över bröstet och bad Gud ha förbarmande med honom.

Han lyckades gripa tag i fönstret med högra handen och förblev ett tag hängande, men en av angriparna slog honom på fingrarna med hans egen dolks hjalt, vilket fick honom att tappa greppet.

Vilém drog sig till minnes att han föll mot stenavsatsen på det nedre fönstret och att han slog huvudet i en klippa innan han rullade ned till bottnen av den omgivande vallgraven. Han hade blod i munnen och började hosta ”som någon som håller på att kvävas”. Sedan blev han liggande stilla, ”halvdöd”.

Jaroslav, som klarat fallet bättre men låtsades vara illa däran för att undvika att folk började skjuta på dem från fönstret, rullade ned till Vilém för att hjälpa honom, vilket medförde att han skadade sig på värjan och dolken.

Sökte skydd hos Böhmens kansler

När Jaroslav nådde fram till kamraten strök han bort blodet från Viléms mun med sin näsduk, plockade fram en silverdosa med balsam och började smörja honom under näsan och på tinningarna. Efter ett tag kunde han förmå den skadade att resa sig. Medan Jaroslav bad Vilém att tålmodigt uthärda smärtan fortsatte denne att mumla ”Deus propitius esto mihi peccatori” – ”Gud, ha förbarmande med mig, syndare”.

Tillsammans tog sig Jaroslav och Vilém till Lobkowitzpalatset, residens för Zdenek Vojtech Popel von Lobkowitz, Böhmens kansler och ledare för landets kungatrogna katoliker. Kanslern var inte hemma, men hustrun Polyxena lät öppna porten och gav dem skydd när ursinniga protestanter uppenbarade sig med vapen för att skänka Jaroslav och Vilém den död de undkommit i fallet.

Påföljande dag flydde Jaroslav till Bayern, men Viléms skador var så omfattande att han en tid måste hålla sig dold i Prag, innan även han kunde sätta sig i säkerhet.

Starten för trettioåriga kriget

För de utkastade männen slutade historien lyckligt. Jaroslav och Vilém kom senare att inneha framträdande positioner i det habsburgska väldet. Sekreteraren Philipp, som bara fick enklare skråmor av sitt fall, rapporterade om utkastningen för kejsaren, adlades och erhöll titeln ”av Rosenfeld och Hohenfall” – Hohenfall betyder ordagrant ”Högt fall”.

Men för Böhmen blev följdverkningarna desto allvarligare. Utkastningen, ”defenestrationen i Prag”, följdes av krig, och när det väl börjat gick det inte att stoppa.

Flera konflikter vävdes in i varandra

Det som gjorde kriget så svårt att avsluta var att åtskilliga konflikter – som var och en för sig inte hade mycket med de övriga att göra – sammanföll i tiden och vävdes in i varandra. Böhmarna, liksom många protestantiska österrikare, gjorde uppror mot sina katolska herrar i Wien. De senare fick hjälp av spanjorer och bayrare.

Eftersom Böhmens nyvalde kung Fredrik, de upproriskas ledare, även var pfalzgreve vid Rhen drogs många tyska protestanter in i kriget, som följaktligen fortsatte i Tyskland efter att det temporärt avslutats i Prag.

När den gamla konflikten mellan Spanien och Nederländerna flammade upp 1621 knöts den fort till kriget i Tyskland. Detsamma gällde regionala konflikter i schweiziska alpdalar och i Mantua och Savojen i Norditalien, för att inte tala om mängder av blodiga gräl mellan tyska furstestater, till exempel den gamla släktfejden mellan Hessen-Kassel och Hessen-Darmstadt.

Strider även i Afrika och Amerika

När främmande makter som Sverige, Danmark, Transsylvanien och Frankrike drogs in i konflikten blev det ännu mer komplicerat, eftersom dessa länder antingen måste besegras i grund eller ges territoriell eller ekonomisk kompensation för att dra sig ur – något som, särskilt i Sveriges fall, visade sig mycket svårt.

Eftersom spanjorer, portugiser och holländare hade skaffat sig kolonier på andra sidan haven globaliserades kriget och utkämpades även i länder som Angola, Ceylon och Brasilien, och utanför Kubas kust.

Lägg därtill att hundratusentals legoknektar, som struntade i vem de stred för så länge de fick betalt och tilläts plundra civilbefolkningen efter eget gottfinnande, helst såg att kriget fortsatte i evighet. Kriget blev ett sätt att leva och drog därför ut på tiden i tre decennier, ända tills furstar och diplomater inte orkade hålla på längre.

Det första mediekriget

Till det mest remarkabla med de svallvågor av krigisk förödelse som svepte fram över Europa mellan 1618 och 1648 hör att eländet är påfallande väldokumenterat. Ett av skälen är att tidningspressen slog igenom på allvar under trettioåriga kriget. Alla ville höra om kriget, och redaktörerna var redo att leverera både nyheter och propaganda.

Trettioåriga kriget var det första mediekriget; vissa historiker har rentav menat att alla skriverier aktivt bidrog till att förlänga konflikten med några år. Ett annat skäl var att läs- och skrivkunnigheten var så omfattande att många män och kvinnor som drabbades av kriget kände sig manade att sätta sina erfarenheter på pränt.

För första gången i krigshistorien kan vi komma mängder av ögonvittnen från de mest skilda socialgrupper in på livet.

Plundringen av Schwabach

Ett av dessa ögonvittnen hette Anna Wolff, en mjölnardotter från Schwabach i närheten av Nürnberg, som i detalj har redogjort för knektarnas framfart i den egna hemstaden. Förvisso skrev Anna ned sin historia mer än tre decennier efter händelserna, och det är fullt möjligt att hon överdrev sin egen betydelse och förstärkte dramatiken, men faktum kvarstår att hon var med när det hände och själv såg de
scener hon berättar om.

De händelser mjölnardottern redogör för utspelade sig på sommaren 1632, då den svenske kungen Gustav II Adolfs och den kejserlige generalen Albrecht von Wallensteins arméer lurpassade på varandra vid Nürnberg. Båda sidor var beroende av att det fanns lättillgängliga stads- och bybor att plundra, och i Schwabachs fall var skräcken stor för att de kejserliga skulle angripa.

Så skedde också, men borgmästaren hoppades i det längsta att svenskarna skulle hjälpa dem. När inga svenskar dök upp var stadens öde beseglat. Medan knektarna stormade in sökte stadsborna desperat efter gömställen. Tillsammans med fyra andra kvinnor hittade Anna Wolff en säker plats:

Anna Wolff gömde sig i ett duvslag

”De flesta flydde in i de två kyrkorna och låste dem; få förblev kvar i sina hus. Jag gömde mig i ett dolt duvslag i min kvarn, där vi fem var oförmögna att stå upp under fem dagar, och medan kulorna visslade hit och dit blev vi i sanning beskyddade av Gud.”

Eftersom Anna Wolff höll sig undan kunde hon inte bevittna själva plundringen, men hon rapporterar vad andra har berättat – att ”allt” togs, att männen torterades medan kvinnorna misshandlades och våldtogs.

Soldaterna åt upp all mat

När lugnet lade sig tvingades borgarna ge knektarna husrum, men i gengäld återvände lag och ordning till Schwabach. Vakter anlände för att skydda kvarnen, så att den kunde användas till att mala mjöl för truppernas räkning. Först nu vågade sig Anna Wolff och hennes fyra väninnor fram från duvslaget. Tre av dem avled en tid senare, sannolikt som en följd av de usla förhållandena i gömstället.

Under den ockupation som följde åt knektarna upp all mat. ”Många, många hundra dog av svält, utmärglade. De fick inte en enda brödbit att äta före slutet.” Samtidigt hemsöktes Schwabach av en epidemi, som skördade åtskilliga offer både bland soldaterna och i civilbefolkningens led.

Anna Wolff hävdar att hon gjorde allt hon förmådde för att lindra nöden. Hon förhandlade med vakterna vid kvarnen för att få mjöl, så att hon kunde göra välling till barn, och hon lyckades stjäla en och annan kanna öl ur kvarnkällaren, som hon överlämnade till sjuka och svaga.

Gömde borgmästaren undan avrättning

Dessutom räddade hon livet på borgmästaren, herr Triller, som de kejserliga ville avrätta, stycka i fyra bitar och hänga upp på stadsmuren som hämnd för att han beordrat borgarna att försvara sig när de anföll, något som lett till att ett flertal kejserliga officerare stupat. Tillsammans med sin bror och en tjänsteflicka gömde Anna Wolff borgmästaren och hans hustru i ett skåp i kvarnen.

Efter två månader marscherade soldaterna iväg under ordnade former. De hade ätit upp allt och måste leta upp andra borgare eller bönder att plundra. Lättnaden över att ha undsluppit ockupationen med livet i behåll resulterade i en våg av bröllop. Anna Wolff var själv en av de nygifta, men hennes lycka blev kortvarig.

Redan fyra veckor efter bröllopet anlände en trupp soldater, och då hände något – hon anger inte exakt vad – som ryckte bort maken från henne. Detta var början på en lång tid av ofärd om vilken mjölnardottern är kortfattad: ”Och så fortsatte det från och med denna tid, från 1632 till år 48. Bönen var alltid ›skänk fred i vår tid, O Herre, ty ett stort lidande har kommit över oss›.”

Kyrkoherde bestals och rövades bort

Anna Wolff tillhörde de personer som mot alla odds undkom misshandel, tortyr och våldtäkt. Många skrivande ögonvittnen var mindre lyckosamma. Hit hörde den protestantiske kyrkoherde Renner i Fürth. En gång hade han oturen att möta fyra kroatiska knektar som berövade honom ett par stickade strumpor, två limpor vitt bröd, hans penningpung med sigill, halsband som tillhörde hans barn och en summa pengar.

Om Renner inte avstått från allt skulle kroaterna ha dödat honom. Kyrkoherden noterar tacksamt att det hade kunnat sluta värre, eftersom många protestantiska präster i hans del av Tyskland sköts eller höggs ihjäl – han fick vara glad som överlevde.

En annan gång bortfördes Renner av kejserliga knektar. De stal byns samlade boskapsbestånd, plundrade husen och släpade iväg den svårt sjuke prästen från hans bädd. Blödande från sina sår spärrades han in i en fängelsehåla med sin son.

Efter sex veckor lovade kyrkoherden att betala 400 riksdaler och försattes på fri fot. Eftersom han inte hade omedelbar tillgång till så mycket pengar behöll soldaterna sonen som gisslan i ytterligare två veckor medan Renner samlade ihop de 130 riksdaler som återstod av lösesumman.

Byn plundrades 61 gånger

Den luttrade Renner noterade att hans by alltifrån krigets begynnelse 1618 till år 1634 plundrades av knektar vid 61 tillfällen. Ofta var soldaterna inte ute efter rikedomar – det fanns ju snart inte mycket kvar att roffa åt sig – utan bränsle. Allt som gick att bränna riskerade att bli bortrövat: sängar, skåp, bord, gärdsgårdar, lador och bostadshus.

Schwedentrunk plågsam tortyrmetod

Den mest ökända tortyrmetoden under trettioåriga kriget gick under benämningen Schwedentrunk, ”svenskdrinken”. Syftet var att tvinga folk att berätta var de gömt sina dyrbarheter, så att knektarna skulle slippa vända upp och ned på staden, byn eller gården för att hitta dem.

Först band man offret och lade honom på marken med en träkil i munnen. Därefter tog knektarna fram en hink fylld med lortvatten (det fanns flera varianter: urinblandat bajs, vätskor från köksavfall...), som de tömde i gapet, gärna med hjälp av en tratt. Offret drabbades av fruktansvärda smärtor när magsäcken utvidgades för att kunna rymma vätskan. Det blev ännu värre om knektarna pressade plankor mot magen; det hände rentav att de sparkade och hoppade på den.

Det är okänt om det verkligen var svenskar som uppfann tortyren, eller om namnet snarare vittnar om propagandan mot dem. Under alla omständigheter användes metoden av råskinn i många arméer, såväl av plundrande knektar som av lösdrivare i trossen.

Knektar plundrade Heldburg

Martin Bötzinger, kyrkoherde från Poppenhausen i Thüringen, har själv vittnat om hur han tvingades genomlida ”svenskdrinken”. Historien började med att han under våren 1640 flydde undan de kejserliga knektarnas framfart till staden Heldburg, men det räddade honom inte. Staden intogs på morgonen den sjätte söndagen efter påsk.

Kyrkoherden och hans hustru hann inte sätta sig i säkerhet utan såg med egna ögon hur de plundrande knektarna sprang runt i staden. De greps och utfrågades om var man kunde finna god plundring.

Bötzinger ledde knektarna genom rummen och källaren så att de kunde inspektera allt själva. När de lämnat huset flydde familjen ut ur staden och gömde sig i skogen – de och många andra. Överallt fanns det flyktingar som inte hade något att äta, förutom enbär.

Sedan gjorde Bötzinger ett misstag. Han smög sig tillbaka in i Heldburg för att leta upp pengar han hade undanstoppade, men redan när han gick in genom kvarnporten blev han gripen. Knektarna band honom med rep och krävde att han skulle ge dem pengar eller avslöja var de kunde hitta rika människor. Därefter sattes han att utfodra hästar. Bötzinger rymde men greps igen. Soldaterna förde honom bunden från hus till hus.

Gav kyrkoherden svenskdrinken

Efter ett tag kom de till hans egen boning, varvid Bötzinger kunde konstatera att de 300 thaler han gömt undan i ett kopparkärl redan var stulna.När knektarna tröttnade på att höra Bötzingers bedyranden att han inte visste vilka som bodde i husen och hur rika de var beslöt de sig för att tortera fram svaren.

De satte på honom en av hans egna hattar, som de hittade i huset, och började slå honom så att blod rann ned från öronen. ”Två gånger inom loppet av en timme, i skräddaren Wittibs gård, på gödselhögen, och sedan i skogvaktarens lada, gav de mig den svenska drinken, fylld med gödselvätska. Nästan alla mina tänder kändes lösa efter detta – jag kämpade nämligen emot så mycket jag kunde när de stack in en stor käpp i munnen på mig, medan jag var bunden.”

Försökte dränka Bötzinger

Därefter ledde de iväg Bötzinger och förklarade att de tänkte hänga honom. Han fördes ut genom kvarnporten till bron. Med båda fötterna och ena handen bundna knuffades kyrkoherden ned i vattnet. Soldaterna höll repen så att de kunde dra upp eller sänka ned honom, allt efter behag.

Efter ett tag lämnade de honom i vattnet, upp­enbarligen i tron att han skulle drunkna. Men Bötzinger klarade sig. Han gled in under bron ”som en groda” och skar av repen med en liten kniv som knektarna inte funnit när de visiterade honom. Därefter lyckades han ta sig till en säkrare plats, inte långt från kvarnhjulet.

När han stod med vatten upp till midjan började soldaterna kasta saker efter honom, men avståndet var för stort. Kyrkoherden tog sig vidare i vattnet och gömde sig bakom ett pilträds grenar och blad. Fyra eller fem timmar senare, när mörkret föll, kröp han upp, ”halvdöd”, och lyckades sätta sig i säkerhet i en grannby.

Wolff, Renner och Bötzinger är exempel på offer som vittnar om kriget underifrån. Det är lika lätt att hitta exempel på vittnen som intog den motsatta ståndpunkten – fältherrar, knektar och krigs­proviantörer som hade allt att vinna på att kriget drog ut på tiden, människor som betraktade mjölnardöttrar, bönder och kyrko­herdar som naturliga fiender och plundringsobjekt.

Peter Hagendorfs dagbok

Det mest fascinerande exemplet är den dagbok som den tyske legoknekten Peter Hagendorf lämnade efter sig. Han värvades i mitten av 1620-talet och överlevde hela kriget. Han stred huvudsakligen för de kejserliga och bayrarna, men under en period på 1630-talet kämpade han under svenska fanor och hade bland annat oturen att uppleva det stora svenska nederlaget vid Nördlingen.

Peter Hagendorfs dagbok är ingen munter läsning. Han rapporterar om hur han rövar med sig dyrbarheter, deltar i brännandet av städer, skaffar sig slavinnor, super sig redlös och tvingas uppleva hur nästan alla hans barn (de kvinnor han gifte sig med följde honom i fält) dör i späd ålder.

Bakhåll mot bakfull knekt

Oftast hade han tur och klarade sig helskinnad undan fälttågen och drabbningarna, men vid ett tillfälle 1642 höll det på att gå illa. Under sommaren, när Hagendorfs armé tågade fram i Westerwald och vidare till Dierdorf (”här fick vi mat som inte ens hundarna ville äta”), berusade han sig om aftonen och hade på morgonen så svår baksmälla att han blev efter de övriga knektarna. Tre bönder lade sig i bakhåll, gav honom en rejäl omgång och stal hans rock och ränsel.

När Hagendorf svårt medtagen återkom till regementet möttes han av skrattsalvor. Senare samma år, när regementet återkom till Dierdorf efter att ha krigat på andra sidan Rhen, började Hagendorf leta efter våldsverkarna. Han hittade en av dem, drog med bonden till fängelset och krävde, med hot om hängning, att få tillbaka sakerna. Det slutade med att såväl Hagendorf som hans överordnade fick en hel del pengar i ersättning. ”Så blev jag glad igen.”

Omväxlande soldatliv

De tvära kasten mellan lycka och misär var typiska för knektlivet. Thomas Raymond, en engelsk soldat som stred i Nederländerna 1633 och 1634, har redogjort för de stora variationerna i levnadsomständigheter. ”Så länge pengarna räckte” levde han glatt i goda fältläger. Särskilt prisar han den fina sängen med lakan, där han sov med alla kläder och lyckades hålla lössen borta.

Annat var det under marscherna. Regnet förvandlade fälttågen till eländiga strapatser utan annat tak över huvudet än himlen. Med stövlarna fulla av vatten svepte Raymond in sig i den våta manteln och låg ”rund som en igelkott, och i gryningen såg jag ut som en dränkt råtta”.

Raymond har också skildrat sina känslor när han första gången råkade i strid. Efteråt mindes han att han bar en orange fjäder i hatten och att han inbillade sig att alla kanoner siktade mot just den. Han blev panikslagen, men rädslan var övergående. Ett par dagar senare, konstaterar Raymond, saknade han all fruktan.

Överlevde tack vare plundringen

När han sammanfattar sin erfarenhet av tiden i fält drar han förvisso slutsatsen att den vanlige soldatens lott är den sämsta på jorden, men det beror inte på farorna utan på ”de fruktansvärda eländen han uthärdar i hunger och nakenhet, på hårda marscher och i usla kvarter”. Om det inte varit för att de ständigt plundrat och stulit hade de aldrig överlevt.

Privatbrev från kriget i tyska arkiv

Till de mest fascinerande inblickarna i krigets verklighet hör de privatbrev som har påträffats i tyska arkiv. Som exempel kan nämnas ett brev från Anna Immick i Allendorf till knekten Balthasar Wahs i juli 1625. Anna, en ensamstående kvinna med barn, har inlett en relation med Balthasar, men han har inte hållit vad han lovat – antagligen syftar hon på ett äktenskapslöfte – utan dragit vidare i kriget.

Nu har Anna utsatts för skvaller och förtal, och enligt vad hon tror är det bara en tidsfråga innan borgmästaren ger order om att jaga bort henne och skilja henne från hennes barn. ”Jag trodde verkligen att du skulle tänka på mig och inte att du skulle göra en sådan sak mot mig.” Uppfylld av sorg och ångest uppmanar hon Balthasar att fullgöra vad han lovat henne, ”arma kvinna”.

Romeo och Julia-historia i Hessen

Ett annat exempel, mycket kärleksfullare, sändes vid samma tid från Margareta, piga hos den hessiska familjen Mosbach. Brevet adresserades till ”min allra käraste broder Joseph Spanjoren”, men innehållet vittnar knappast om brevväxling mellan syskon:

”Om du fortfarande är oskadd och har hälsan, då är jag jätteglad, och jag önskar dig god natt många hundra tusen gånger, och jag ber att du inte glömmer mig, eftersom vi ofta talade med varandra. Jag kan inte och vill inte glömma dig, detta på grund av den stora kärleken, kvalen och smärtan, och jag anbefaller dig till Herrens beskydd och säkerhet. Må Gud värna dig för alla dina fiender. Denna gång sänder jag inget mer än Guds välsignelser.”

Av allt att döma har Margareta och soldaten Joseph, som stred för spanjorerna, blivit förälskade i varandra. Att hon likväl hänvisade till Joseph som en bror berodde förmodligen på att hon inte ville få problem för den händelse brevet hamnade i orätta händer.

Eftersom Margareta tjänade i ett hessiskt hushåll var hon sannolikt protestant, medan Joseph värvats av en katolsk armé. De tillhörde två fientliga läger men älskade varandra. Brevet ger oss en hastig inblick i en Romeo och Julia-historia i den tyska underklassen, mitt i dåtidens stora krig.

Allt sammantaget erbjuder oss alla dessa dagböcker, rapporter, brev och memoarer ett formligt kalejdoskop av erfarenheter, som alla är länkade till trettioåriga kriget. Konflikten speglas ur hundratals synvinklar, och genom att läsa texterna kommer vi 1600-talet kusligt nära.

Publicerad i Populär Historia 7/2015