Så fick Sverige fallskärmsjägare

Bakom fiendens linjer

Ett huvudskäl till att skaffa luftburen förmåga skulle vara just möjligheten att snabbt kunna insätta jägarförband långt bakom fiendens främsta linjer.

Förutom de uppgifter som redan nämnts skulle förbanden där bland annat kunna genomföra ”fria kriget” – småskaliga stridsföretag med fritt målval – och samverka med en motståndsrörelse. De skulle också kunna ta punktmål (till exempel broar) viktiga för egna förbands verksamhet eller för att motverka fiendens utnyttjande av dem.

Fördelarna med att kunna fälla specialpersonal, till exempel eld-ledare för attackflyg, framhölls. Genom förmågan att attackera fiendens bakre enheter och kommunikationslinjer skulle förbanden också genom sin blotta existens utgöra ett hot och därmed binda resurser för skydd som annars kunde utnyttjas på annat håll.

Dessutom skulle förbanden i fredstid kunna utnyttjas vid övningar i strid mot lufttrupp. Man skulle även få kompetens för luftburet underhåll samt snabbt insättande av resurser vid katastrofer eller för humanitära insatser. Det senare hade redan praktiserats i krigets slutskede på Nordkalotten med amerikanska transportplan stationerade i Luleå.

Ju-86 och DC-3

En inventering av svenska resurser för luftburen förmåga visade att endast det tyska medeltunga bombplanet Ju-86, licenstillverkat av Saab under beteckningen B3, fanns att tillgå. I krigstid skulle det dock även gå att få fram några civilt ägda amerikanskt tillverkade plan av typ DC-3.

Några få glidflygplan fanns också: Fi-3 – militär beteckning Lg 105 – ett svenskkonstruerat lastglidflygplan med bättre last- och flygegenskaper än de allierades Airspeed Horsa. Det kunde till och med utföra looping och roll! (Under kriget hade en civil flygingenjör fått pilotutbildning i Tyskland av en lärare som deltagit vid Eben Emael.)

Angående fallskärmar fanns sådana för luftburet underhåll men inga lämpliga för fällning av trupp. Erfarenheter från de allierade gjorde att hopputbildningen av eventuella förband bedömdes kräva dyra anordningar som höga hopptorn och tjudrade ballonger.

Sammantaget drogs slutsatsen att svenska luftlandsättningsförband skulle bli alltför dyrbara att sätta upp. Däremot var det viktigt att förbereda ett försvar mot fientliga luftlandsättningar.

Nils Ivar Carlborg försöksledare

Detta blev en paradox att hantera för den 35-årige generalstabskaptenen och artilleristen Nils Ivar Carlborg vid arméinspektionen, som 1948 fick i uppgift att skriva ett reglemente för strid mot lufttrupp.

För att få personlig insikt i en angripares möjligheter och begränsningar beviljades han att genomgå fallskärmsutbildning i USA. Carlborgs erfarenheter från denna gjorde att han trots allt föreslog skapandet av svenska fallskärmsjägarförband eftersom kostnaderna borde kunna reduceras till en rimlig nivå.

Hans förslag väckte gehör. Nästan på dagen tio år efter tyskarnas fällning i Danmark var beslutet fattat: en försökskurs i fallskärmstjänst skulle anordnas året därpå under Carlborgs ledning.

Reservfallskärm

En febril aktivitet tog vid. Erfarenheter kring fallskärmsmateriel, träningsredskap, hoppteknik och utbildningsmetoder samlades in, bland annat genom besök i Frankrike, där man tagit lärdom av amerikaner och belgare, vilka i sin tur kopierat britternas system.

Det senare anammades för svenskt vidkommande med två viktiga undantag: dyrbara övningshopp från ballong ansågs inte behövas, däremot en reservfallskärm enligt amerikansk praxis.

Den förordade huvudskärmen, britternas modell ”Irvin X-type”, fick således anpassas för en sådan. Flera hoppare under årens lopp är tacksamma för detta säkerhetstänkande, inte minst soldaten i premiärkullen 1952, Erik Lundahl, som lyckades rädda livet med reserven när utdragsremmen till huvudskärmen lossade. Han gjorde därmed i praktiken skolans första hopp med manuellt utlöst fallskärm!

Karlsborg utbildningsplats

Var skulle då utbildningen ske? Goda meteorologiska förhållanden, närhet till lämpligt fällningsområde, moderförband och en flygflottilj var viktiga parametrar. Strömsholm vid Västerås, Linköping och Uppsala var några av de platser som diskuterades.

Till slut föll valet på Karlsborg vid Vättern. Här fanns ett arméregemente (Lv 1) inom ortens fästning och en flottilj (F 6) strax intill. Dessutom fanns ett övergivet ridhus som kunde användas som träningshall och ett rivningsfärdigt barackläger som skulle duga som förläggning under försökskursen.

Hoppning skulle kunna ske på ett par gräsbevuxna krigsflygfält, nummer 9 Bällefors och nummer 38 Flugebyn. För övningar med eventuella kommande förband fanns utmärkt jägarterräng i Tiveden. Ett cirka 12 meter högt torn och två ramper för hopp- och landningsträning byggdes på fästningsvallen.

DC-3 Pegasus

Flygplansfrågan var ju central. En militär variant av dåtidens vanligast förekommande passagerar- och transportflygplan DC-3 användes av fallskärmsförband över hela världen. I USA hade det beteckningen C-47 Skytrain och i Storbritannien Dakota.

Flygvapnet hade vid denna tid två begagnade sådana plan med typbeteckningen Tp 79, men de var avsedda för topphemlig signalspaning. För medel ur arméns budget köptes därför ytterligare ett begagnat exemplar och gavs det passande smeknamnet Pegasus.

Nu gällde det att skaffa lämplig personal. Bland många sökande uttogs löjtnant Olle Falkerheim från Svea Livgarde till chefsinstruktör efter gedigen utbildning i Storbritannien. Britterna fick även kompletteringsutbilda ingenjören Harald Åstrand, som arbetade med fallskärmar inom flygvapnet men som utlånades till försökskursen som chef för skärmhanteringen.

Till kursens förfogande ställdes också en svensk krigsveteran med flera hopp i strid: före detta överstelöjtnanten i brittiska armén Erik G:son Lewenhaupt. ”Greven”, som han kallades, bidrog i hög grad till tekniska lösningar på olika fällningsproblem.

Premiärhopp av Carlborg

Den 21 mars 1951 kunde Carlborg som förste man i en försöksgrupp göra premiärhoppet på Bällefors för den utbildning han föreslagit ett par år tidigare. Försökskursen bestående av 30 befäl genomfördes på våren samma år.

Erfarenheterna från kursen var så goda att det nu togs ett principbeslut om försöksutbildning av värnpliktiga fallskärmsjägare. Några av kurseleverna fick delta i försök för att ta fram den bästa jägarutrustningen och testa fällningsmetoder vid fältmässiga förhållanden.

Dessa befäl övades också för att ingå i den kommande utbildningsorganisationen. Samtidigt diskuterades organisation, uppträdande och utrustning för eventuella framtida krigsförband.

Idéerna flödade. Det bedömdes att stridsuppdrag krävde en pluton om cirka femtio man. Spaning kunde ske i mindre enheter. Försök gjordes med fällning av inte bara skidor och pulkor utan även av motorcyklar – och hundar!

Fanns några alternativ utöver fot-/skidmarsch för återfärd till egna linjer? Hur skulle underhållet ske? Fällning av speciella materielbehållare från snabba flygplan diskuterades. Flygvapnets inställning till detta var njugg och reaktionen på en spektakulär idé om fällning – och återhämtning – av enstaka jägare i en sådan behållare var knappast mer positiv …

Svårjobbad standardutrustning

När det gällde den personliga utrustningen var ryggsäck med mes, dunsovsäck, enmanskök och tält för vinterbruk sådant som redan fanns hos jägarna i Kiruna.

Fortfarande var man dock i hög grad hänvisad till arméns standardutrustning: svårtorkade vadmalsuniformer, andningsfria regnkappor, marschovänliga läderskor, tunga fårskinnspälsar, otympliga renskinn som liggunderlag vintertid och strykotåliga plåttermosar – benämnda ”armémaracas” efter det första hoppet. Det lättkrossade glasinnehållet lämpade sig emellertid bra som förvaring av napalm i de brännflaskor som var exempel på den förstöringsmateriel som senare utvecklades internt.

Kpist eller automatgevär kunde användas som personligt vapen. Gjorda improvisationer fick duga: brittiska kängor och blusar samt arméns motorcykelhjälm med applicerad stötdämpande skumgummiring användes under hopputbildningen.

Det skulle dock dröja länge innan sjukvårds- och sambandstjänsten fick en professionell materiell utformning.

Arméns fallskärmsjägarskola

År 1952 upprättades Arméns fallskärmsjägarskola (FJS) under Carlborgs ledning. Skolan organiserades med chef, stab, ett fallskärmsjägarkompani om tre plutoner, fallskärmsskola, fallskärmsavdelning och teknisk avdelning.

Krigsuppgifterna var givetvis helt styrande för utbildningen. Redan vid antagningen till försökskursen hade därför befäl med jägarkompetens prioriterats. Till kompanichef utsågs kaptenen Nils Engelheart, som redan hade den befattningen vid Arméns jägarskola (JS) i Kiruna.

Förutsättningarna för soldaterna var att de skulle vara frivilliga, lägst underbefälsuttagna, uppfylla vissa fysiska och psykiska krav samt acceptera fyra månaders längre utbildningstid än den lagstadgade: totalt 13 månader.

Elitkaraktären och hoppuppvisningar på några ställen i landet förstärkte rekryteringseffekten: cirka 1 300 värnpliktiga hade anmält sig till de drygt 100 platserna. Vid mönstringen skedde dock inga särskilda FJS-prov.

Grovsållningen byggde på resultatet av ordinarie tester men också intervjuer med de sökande. För, som det angavs i den officiella informationen, ”tjänsten är inget för några desperados, fartdårar och annat chanssuget folk, utan för sansade pojkar med kontroll över sin framåtanda, som har tävlingslusten i blodet och som gillar att vara ute i skog och mark”.

Eftersom bara 90 av de inryckande skulle få börja fallskärmsutbildning blev det skolans uppgift att gallra bort övriga adepter ur den av spänd förväntan fyllda skara, som traskade mot Jägarlägret en vintrig februaridag för drygt 60 år sedan.

Elitförband med höga krav

Det tidigare rivningsfärdiga lägret hade hjälpligt rustats upp inför inryckningen, men en hel del snickeri- och målningsarbeten utfördes av befälet och soldaterna på fritiden. Eftersom varje pluton hade sin egen barack uppstod en ädel tävlan om den finaste förläggningen.

Redan från början tillämpades en stil, disciplin och pedagogik som skiljde sig markant från omgivningens mer liberala syn på ”puts och studs”. Detta förväntades vid ett elitförband men ansågs inte minst vara betingat av krigets krav:

”Under extrem psykisk press kan tanken stå stilla, varvid drill och invand reaktion på ett kommando kan ge den hjälp som krävs för att ändå göra rätt. Situationen vid hoppning har uppenbara likheter.”

Den strama befälsföringen skulle dock ske med glimten i ögat. Senare under utbildningen premierades den enskilde soldatens initiativkraft och förmåga att agera självständigt; också viktiga krav på en elitsoldat, jägare och föregångsman.

Den första tiden ägnades åt allmän soldatutbildning och ”gallring”. En av pionjärerna, dåvarande överfuriren Thore ”Sam” Samuelsson, minns: ”Att behöva avskilja högt motiverade, befälsuttagna och fysiskt starka pojkar, som hos släkt och vänner redan fått elitstatus, var naturligtvis inte helt oproblematiskt. Tyvärr skapades nog en del ›tappade sugar›, men premisserna var ju givna.”

Vinröd basker

På våren påbörjade soldaterna plutonsvis sin hopputbildning – och fick som kaxig symbol bära en vinröd basker. Den aktuella fallskärmens relativt höga sjunkhastighet och pendlingsbenägenhet ställde krav på omfattande övning – över 70 timmar – inför det första hoppet.

I det gamla ridhuset stegrades svårighetsgraden på landningsträningen från rullningar på golvets sågspån via hopp från allt högre bänkar och hängande i pendelringar. Examensredskapet var en gunga där soldaten hängde i en sele och instruktören med en fästad lina bestämde såväl pendlingstakt som landningstillfälle.

Åtgärderna före hopp tränades i en flygplansattrapp. Utomhus övades såväl uthopp som landning från de två uppförda ramperna, där fallhöjden nio meter gav eleven känslan av ett riktigt hopp.

I tolvmeterstornet, där uthopp och åtgärderna under fallet drillades, blev denna upplevelse än mer märkbar. Många kände till och med starkare spänning här än vid det verkliga hoppet, där markkontakten saknades.

Den gyllene örnen

Den 13 maj 1952 var det äntligen dags för hopp på riktigt. Trots drillen tog ett par man inte ”steget” – och avskildes genast. Efter stipulerade åtta hopp, varav ett i mörker, kunde utbildningstecknet, den gyllene örnen, fästas på vänster bröstficka under högtidliga former. Äntligen fallskärmsjägare!

I början av september startade jägartjänsten på riktigt med långa marscher, bas- och sprängtjänst, spaning och överfall. Kompaniet flyttade redan i slutet av oktober till Jägarskolan i Kiruna. Soldaterna fick bara möjlighet att komma hem vid jul, vilket blev en extra påfrestning utöver den hårda tjänsten.

Denna pågick till utryckningen i mars och avslutades med en kort fjällutbildning. Under såväl hösten som vintern agerade kompaniet luftlandsatt fiende vid större övningar med andra förband. Eftersom truppbefälet delade soldaternas strapatser förstärktes ytterligare den samhörighet och förbandsanda som växt fram under utbildningen.

Permanentad utbildning

Redan under en stor höstmanöver 1952 visade örnbröderna klorna när bland annat en armékårsstab fick påhälsning av skräckspridande jägare. Övningen bedrevs med stor realism. Här inträffade nu det som general Eisenhower hade fruktat att bli utsatt för av tyska specialförband på sin stabsplats i Frankrike.

En jägarattack mot Rommeheds flygbas hade likheter med britternas i Nordafrika – krigshändelser bara några få år tidigare. Jägarnas framfart gav upphov till många mytförstärkande klagomål och för förbandsandan välgörande skrönor, men ingav också respekt hos arméns beslutsfattare: fallskärmsjägarutbildningen permanentades efter ytterligare en försöksperiod.

Under årens lopp kom tusentals elitsoldater att utbildas, vilka efterhand överfördes från Fallskärmsjägarskolan relativt lilla krigsorganisation till andra förband som föregångsmän. Hur skolans förband fungerat inför verklighetens prövning, får vi ju aldrig veta. De som fick möjlighet att jämföra dem med utländska motsvarande enheter var dock imponerade.

Publicerad i Militär Historia 8/2014