Sverige stal Norge från Danmark

För att skydda reträtten tog de danska jägarförbanden ställning bakom ett gärde vid sidan av marschvägen.

Prickskyttar grupperade sig i linje bakom jordvallar och tjocka hagtornshäckar.

Fem kanoner och en haubits rullades också i position mot förföljarna. Under tiden hamnade de polska ryttarna i strid med svenska spaningspatruller.

Kanonerna sköt för högt

Svenskarna störtade fram i en samlad kavalleriattack.

I den första anfallsvågen satte de svenska husarerna av i fyrsprång med dragna sablar.

De danska artilleristerna missbedömde avståndet och siktade för högt med sina kanoner. Detsamma gällde elden från fotsoldaternas gevär.

”Alla kulorna pep över våra huvuden”, berättade en svensk husar efter striden.

Strax före sammanstötningen lyckades danskarna emellertid få iväg kartescher fyllda med skrot och druvhagel.

En svärm av dödliga kulor slog emot de framstormande svenskarna och fällde ett flertal hästar och ryttare.

Sekunder senare brakade husarerna ihop med danskarna. Striden blev ursinnig.

Svenskarnas hästar tog språng över kanoner och vallar, och från sina sadlar högg husarerna mot allt de såg.

Det danska infanteriet formerade sig i täta fyrkanter, men kunde ändå inte stå emot de våldsamma attackerna.

Svenskar­na fortsatte fram längs landsvägen in i Bornhöft by. Där drabbade de samman med en dansk bataljon som gått i ställning på kyrkogården.

På de trånga bygatorna utspelade sig blodiga närstrider med sablar, pistoler och bajonetter.

En avdelning husarer sprängde vidare genom Bornhöft – men de skulle få en obehaglig överraskning.

På andra sidan byn väntade den danske överbefälhavaren prins Fredrik av Hessen med omkring 4 000 stridsberedda soldater.

Prinsen av Hessen gav sitt artilleri order att börja skjuta, och svenskarna blev tvungna att dra sig tillbaka över fälten under häftig eldgivning.

Danmarks och Sveriges sista duell

Husaranfallet vid Bornhöft blev den sista större drabbningen i de dansk-svenska krigens historia. Jämfört med forna tiders fältslag var det emellertid en tämligen begränsad affär.

Själva striden var över på mindre än en timme och resulterade i ett hundratal döda och sårade.

Till skillnad från under 1600-talets stora krig finns det heller inget som tyder på att det svenska fält­tåget 1813 resulterade i några systematiska övergrepp på civila.

Relationerna mellan de gamla ärkefienderna Sverige och Danmark hade börjat tinas upp så smått under 1700-talet.

De danska kungarna hade gett upp hoppet om att återerövra Skånelandskapen.

I stället stärkte de greppet om Norge och Schleswig-Holstein. För svenskarna hade Ryssland, efter det katastrofala neder­laget vid Poltava, kommit att bli den nya huvudmotståndaren.

Ändå fanns misstänksamheten kvar mellan Nordens länder.

En av konflikterna gällde Norge, som varit förenat med Danmark sedan Kalmarunionens dagar. Under 1700-talet hade norrmännen börjat drömma om en självständig stat.

Strömningarna var tillräckligt starka för att bekymra de styrande i Köpenhamn. De hade bland annat Karl XII:s fälttåg mot Norge 1718 i relativt färskt minne.

I Sverige drömde teaterkungen Gustav III samtidigt om att fullfölja Karl XII:s planer. Därför såg han till att hålla kontakt med olika grupper i Norge som ville göra sig fria från Danmark.

Gustav III valde dock i stället att 1788 förklara krig mot Ryssland. Danmark tvingades med på den ryska sidan på grund av ett gammalt alliansavtal.

Gustav III svarade med en propagandakampanj som skulle väcka liv i det gamla danskhatet.

Bland annat reste han till Dalarna och talade inför traktens bönder om 1500-talets stora krig mot danskarna.

Britterna bombade Köpenhamn

Trots all propaganda blev kriget en halvhjärtad historia.

En dansk-norsk armé med cirka 10000 man korsade visserligen gränsen till Bohuslän den 24 september 1788, men efter mindre än en månad slöt länderna en formell vapen­vila och danskarna drog sig tillbaka.

Året därpå förklarade sig Danmark neutralt och spänningen mellan länderna minskade på nytt. År 1794 ingicks ett dansk-svenskt neutralitetsförbund för att skydda den gemensamma utrikeshandeln.

Svenska och danska örlogsfartyg började kryssa tillsammans i Nordsjön.

Under 1790-talet blomstrade handeln, i synnerhet den danska.

Men förhållandena på världshaven förvärrades gradvis på grund av den växande konflikten mellan Storbritannien och Frankrike.

Danmark höll sig visserligen neutralt under Napoleonkrigens första år, men britterna fruktade att franska styrkor skulle invadera Danmark och erövra landets starka flotta.

För att förhindra detta förberedde Storbritannien ett angrepp.

I september 1807 bombarderade britterna Köpenhamn och tog hela den danska örlogsflottan i beslag.

Efter detta angrepp valde den danske kungen Fredrik VI att alliera sig med Napoleons Frankrike.

Ett av den franske kejsarens första krav var att Danmark skulle förbereda sig för krig mot Sverige.

Svenske kungen avskydde Napoleon

Även för Sverige gick det illa under Napoleon­krigen.

Den envetne Gustav IV Adolf hyste ett djupt och oförsonligt hat mot Napoleon och kastade ut sitt rike i ett misslyckat krig mot fransmännen som varade till 1807.

Samma år slöt Ryssland fred med Frankrike efter flera år av krig. Med det franska hotet undanröjt började det mäktiga landet i öster i stället förbereda ett anfall mot Sverige.

Den 21 februari 1808 gick en väldig rysk armé över gränsen in i det svenska Finland.

Några veckor senare förklarade också Danmark krig mot Sverige. Nu klämdes Gustav IV Adolfs rike plötsligt mellan två fronter.

Fransman blev svensk tronarvinge

En armékår med omkring 36000 man samlades i Danmark under ledning av den franske fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte.

Planen var att styrkorna på klassiskt manér skulle landsättas i Skåne.

Danska luftballonger släpptes iväg över Öresund, lastade med propagandapamfletter som argumenterade för varför Nordens tre kronor egentligen hörde hemma på Fredrik VI:s huvud.

Men invasionen blev aldrig av. En stor brittisk örlogsstyrka dök upp i danska farvatten och förhindrade överskeppningen.

Hotet från den allierade invasionsarmén var emellertid tillräckligt påtagligt för att binda ganska stora svenska styrkor för försvaret av södra Sverige.

Danskarna bidrog på så sätt indirekt till de svenska motgångarna i Finland.

I mars 1809 störtades Gustav IV Adolf av missnöjda officerare. Den svenska tronen stod plötsligt tom, mitt under brinnande krig.

Under en period talade man om att upprätta ett nordiskt unionsrike med Fredrik VI som regent, men tronen gick i stället till Gustav Adolfs farbror, den ålderstigne hertig Karl.

Eftersom hertigen inte hade några egna barn behövdes det en ny kronprins. Valet föll på den danske prinsen Kristian August – som också var ståthållare över Norge.

Dessvärre led prinsen – som i Sverige fick heta Karl August – av bräcklig hälsa och han avled plötsligt i samband med en militärövning i maj 1810.

Svenskarna fick leta efter en ny tronföljare. Denna gång valdes Jean Baptiste Bernadotte – samme franske marskalk som några år tidigare hade förberett invasionen av Skåne.

I Sverige fick han namnet Karl Johan.

Egentligen hade den nye kronprinsen valts med förhoppningen att han skulle ta tillbaka Finland. Som marskalk i Napoleons armé hade han gedigen erfarenhet av att strida mot ryska styrkor.

Bernadotte hade emellertid helt andra planer.

Helt oväntat förhandlade han i stället med Ryssland – och lyckades skaffa sig stöd för att erövra Norge.

Norge blev krigsbyte

På kontinenten gjorde sig stormakterna samtidigt redo för slutstriden mot Napoleon.

Tack vare Karl Johan blev Sverige en viktig aktör i den antifranska koalitionen. Danmark höll dock fast vid sitt stöd för den franske kejsaren.

Karl Johan fick befälet för den så kal­lade Nordarmén och deltog med svensk trupp när Napoleon besegrades i det stora slaget vid Leipzig den 16–19 oktober 1813.

Med de båda sidornas sammanlagt 600000 soldater blev drabbningen det största fältslaget som utkämpades i Europa före första världskriget.

Efter segern fick den svenske kronprinsen grönt ljus av de övriga stormakterna för en militär operation mot Danmark.

När Karl Johans armé marscherade norrut bröt den dansk-franska fronten i Nordtyskland samman. Svenskarna jagade nu efter de retirerande danskarna.

Det var under detta återtåg som svenskarna gick till attack mot den danska eftertruppen vid Bornhöft.

Fredrik VI hamnade under svår press när Schleswig-Holstein ockuperades av Karl Johans soldater.

Natten mellan den 14 och 15 januari 1814 undertecknades ett fredsavtal i staden Kiel. Med några snabba pennstreck övergick Norge till Sverige.

Norrmännen protesterade, men efter ett kort krig sommaren 1814 infördes den svensk-norska union som skulle komma att bestå fram till 1905.

Krigen mellan de nordiska länderna var över.

Snart började poeter och politiker i både Danmark och Sverige att besjunga den gamla arvfienden på andra sidan Öresund som ”broderfolket”.