Vid det lilla samhället Bornhöft, ett par mil norr om Lübeck, hann svenskarna ikapp sina danska fiender.
Klockan var omkring tre på eftermiddagen den 7 december 1813 och snart skulle mörkret lägga sig över det frusna landskapet.
Den svenska styrkan räknade omkring 700 man, i huvudsak skånska ryttare.
Danskarna, som höll på att retirera norrut mot Jylland, var betydligt fler.
Deras 2 000 soldater stod under ledning av François Lallemand, en av Napoleons främsta generaler.
Styrkorna bestod av danska infanterisoldater och jägarförband, men längst bak red också polska kavallerister med vimpelprydda lansar.
”Alla kulorna pep över våra huvuden.” Svensk husar om den dansk-svenska striden vid Bornhöft 1813.
För att skydda reträtten tog de danska jägarförbanden ställning bakom ett gärde vid sidan av marschvägen.
Prickskyttar grupperade sig i linje bakom jordvallar och tjocka hagtornshäckar.
Fem kanoner och en haubits rullades också i position mot förföljarna. Under tiden hamnade de polska ryttarna i strid med svenska spaningspatruller.
Kanonerna sköt för högt
Svenskarna störtade fram i en samlad kavalleriattack.
I den första anfallsvågen satte de svenska husarerna av i fyrsprång med dragna sablar.
De danska artilleristerna missbedömde avståndet och siktade för högt med sina kanoner. Detsamma gällde elden från fotsoldaternas gevär.
”Alla kulorna pep över våra huvuden”, berättade en svensk husar efter striden.
Strax före sammanstötningen lyckades danskarna emellertid få iväg kartescher fyllda med skrot och druvhagel.

Slaget vid Bornhöft 1813 blev historiens sista större drabbning mellan danska och svenska styrkor.
En svärm av dödliga kulor slog emot de framstormande svenskarna och fällde ett flertal hästar och ryttare.
Sekunder senare brakade husarerna ihop med danskarna. Striden blev ursinnig.
Svenskarnas hästar tog språng över kanoner och vallar, och från sina sadlar högg husarerna mot allt de såg.
Det danska infanteriet formerade sig i täta fyrkanter, men kunde ändå inte stå emot de våldsamma attackerna.
Svenskarna fortsatte fram längs landsvägen in i Bornhöft by. Där drabbade de samman med en dansk bataljon som gått i ställning på kyrkogården.
På de trånga bygatorna utspelade sig blodiga närstrider med sablar, pistoler och bajonetter.
En avdelning husarer sprängde vidare genom Bornhöft – men de skulle få en obehaglig överraskning.
På andra sidan byn väntade den danske överbefälhavaren prins Fredrik av Hessen med omkring 4 000 stridsberedda soldater.
Prinsen av Hessen gav sitt artilleri order att börja skjuta, och svenskarna blev tvungna att dra sig tillbaka över fälten under häftig eldgivning.

År 1809 såg det ut som om Danmarks Fredrik VI skulle bli kung i en nordisk union.
Sverige och Danmark rök i luven på varandra
Förhållandet mellan Danmark och Sverige förbättrades under 1700-talet, men 1788 utbröt det ännu en gång krig i Norden.
1788
Sverige går i krig mot Ryssland, och Danmark ansluter till den ryska sidan.
1794
Danmark och Sverige sluter ett neutralitetsförbund.
1807
Britterna bombarderar Köpenhamn, och Danmark allierar sig efter det med Frankrike.
1808
Ryssland anfaller svenska Finland. Danmark förklarar krig mot Sverige.
1809
Gustav IV Adolf störtas, hertig Karl tar över Sveriges tron.
1810
Jean Baptiste Bernadotte blir svensk kronprins.
1813
Svenska styrkor ockuperar det danska Schleswig-Holstein. Slaget vid Bornhöft norr om Lübeck blir den sista större drabbningen i de dansk-svenska krigens historia.
1814
I freden i Kiel tar Sverige över Norge från Danmark.
Danmarks och Sveriges sista duell
Husaranfallet vid Bornhöft blev den sista större drabbningen i de dansk-svenska krigens historia. Jämfört med forna tiders fältslag var det emellertid en tämligen begränsad affär.
Själva striden var över på mindre än en timme och resulterade i ett hundratal döda och sårade.
Till skillnad från under 1600-talets stora krig finns det heller inget som tyder på att det svenska fälttåget 1813 resulterade i några systematiska övergrepp på civila.
Relationerna mellan de gamla ärkefienderna Sverige och Danmark hade börjat tinas upp så smått under 1700-talet.
De danska kungarna hade gett upp hoppet om att återerövra Skånelandskapen.
I stället stärkte de greppet om Norge och Schleswig-Holstein. För svenskarna hade Ryssland, efter det katastrofala nederlaget vid Poltava, kommit att bli den nya huvudmotståndaren.
Ändå fanns misstänksamheten kvar mellan Nordens länder.
En av konflikterna gällde Norge, som varit förenat med Danmark sedan Kalmarunionens dagar. Under 1700-talet hade norrmännen börjat drömma om en självständig stat.
Strömningarna var tillräckligt starka för att bekymra de styrande i Köpenhamn. De hade bland annat Karl XII:s fälttåg mot Norge 1718 i relativt färskt minne.
I Sverige drömde teaterkungen Gustav III samtidigt om att fullfölja Karl XII:s planer. Därför såg han till att hålla kontakt med olika grupper i Norge som ville göra sig fria från Danmark.
Gustav III valde dock i stället att 1788 förklara krig mot Ryssland. Danmark tvingades med på den ryska sidan på grund av ett gammalt alliansavtal.
Gustav III svarade med en propagandakampanj som skulle väcka liv i det gamla danskhatet.
Bland annat reste han till Dalarna och talade inför traktens bönder om 1500-talets stora krig mot danskarna.
Norden under Napoleonkrigen

Finland lydde under tsaren
Efter ett svensk-ryskt fredsavtal 1809 omvandlades Finland till ett storfurstendöme, som fick den ryske tsaren som furste.

Sveriges krigslycka gick upp och ner
Sverige fick avstå Finland till ryssarna 1809, men redan fem år senare tog Sverige över Norge från den danske kungen enligt ett fredsavtal i Kiel.

Norge övertogs
Ingen rådfrågade norrmännen, när landet flyttades från den danska till den svenska kronan. En mindre revolt mot de nya makthavarna utbröt, men den slogs ner ganska snabbt.

Danmark förlorade stort
Napoleonkrigen slutade inte bra för Danmark. Kungen fick avstå Norge till Sverige och fick i stället Rügen och svenska Vorpommern i norra Tyskland.
Britterna bombade Köpenhamn
Trots all propaganda blev kriget en halvhjärtad historia.
En dansk-norsk armé med cirka 10000 man korsade visserligen gränsen till Bohuslän den 24 september 1788, men efter mindre än en månad slöt länderna en formell vapenvila och danskarna drog sig tillbaka.
Året därpå förklarade sig Danmark neutralt och spänningen mellan länderna minskade på nytt. År 1794 ingicks ett dansk-svenskt neutralitetsförbund för att skydda den gemensamma utrikeshandeln.
Svenska och danska örlogsfartyg började kryssa tillsammans i Nordsjön.
Under 1790-talet blomstrade handeln, i synnerhet den danska.
Men förhållandena på världshaven förvärrades gradvis på grund av den växande konflikten mellan Storbritannien och Frankrike.

I september 1807 bombarderade brittiska fartyg Köpenhamn och beslagtog den danska flottan.
Danmark höll sig visserligen neutralt under Napoleonkrigens första år, men britterna fruktade att franska styrkor skulle invadera Danmark och erövra landets starka flotta.
För att förhindra detta förberedde Storbritannien ett angrepp.
I september 1807 bombarderade britterna Köpenhamn och tog hela den danska örlogsflottan i beslag.
Efter detta angrepp valde den danske kungen Fredrik VI att alliera sig med Napoleons Frankrike.
Ett av den franske kejsarens första krav var att Danmark skulle förbereda sig för krig mot Sverige.
Många vapen till förfogande

Sabeln var rytteriets främsta vapen
Svenska och danska ryttare använde sablar att hugga med.
Sabeln hade under 1700-talet ersatt värjan som det viktigaste ryttarvapnet. Ursprungligen hade sabeln kommit till Europa på 1300-talet med mongoler och tatarer.
Armémuseum, Stockholm

Kunde träffa på långt avstånd
Med i fält fanns även flintlåsgeväret med räfflad pipa och betydligt bättre träffsäkerhet än de slätborrade musköterna.
Det var kortare och lättare än musköten och användes av jägarsoldater och prickskyttar.
Armémuseum, Stockholm

Karteschen vållade stora skador
Den burkliknande artilleriprojektilen var fylld med järnskrot eller druvhagel och var avsedd för bekämpning av levande mål.
När pjäsen exploderade spreds dess innehåll upp till hundra meter.
Armémuseum, Stockholm
Svenske kungen avskydde Napoleon
Även för Sverige gick det illa under Napoleonkrigen.
Den envetne Gustav IV Adolf hyste ett djupt och oförsonligt hat mot Napoleon och kastade ut sitt rike i ett misslyckat krig mot fransmännen som varade till 1807.
Samma år slöt Ryssland fred med Frankrike efter flera år av krig. Med det franska hotet undanröjt började det mäktiga landet i öster i stället förbereda ett anfall mot Sverige.
Den 21 februari 1808 gick en väldig rysk armé över gränsen in i det svenska Finland.
Några veckor senare förklarade också Danmark krig mot Sverige. Nu klämdes Gustav IV Adolfs rike plötsligt mellan två fronter.

Brist på spannmål ledde till hungersnöd i Norge under Napoleonkrigen.
Tusentals norrmän dog av svält
Den danske prinsen Kristian August, som senare utsågs till svensk tronarvinge, var ståthållare i Norge sedan 1804.
I den rollen var han under kriget mot Sverige landets militära och politiska ledare.
Under dessa år genomförde den brittiska flottan en hård sjöblockad mot Danmark. Särskilt hårt drabbades Norge.
En tredjedel av landets handelsfartyg togs i beslag av britterna. Andra tvingades stanna i sina hamnar.
Norges sjöfart upphörde att fungera. Den stoppade spannmålsimporten ledde till svår matbrist och hungersnöd. Missnöjet med det danska styret växte.
År 1810 utsågs Kristian August till svensk kronprins. Hans förhoppning var att skapa en skandinavisk union med sina släktingar i det danska kungahuset.
Men när han dog ett halvår senare slogs den drömmen i spillror.
Fransman blev svensk tronarvinge
En armékår med omkring 36000 man samlades i Danmark under ledning av den franske fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte.
Planen var att styrkorna på klassiskt manér skulle landsättas i Skåne.
Danska luftballonger släpptes iväg över Öresund, lastade med propagandapamfletter som argumenterade för varför Nordens tre kronor egentligen hörde hemma på Fredrik VI:s huvud.
Men invasionen blev aldrig av. En stor brittisk örlogsstyrka dök upp i danska farvatten och förhindrade överskeppningen.
Hotet från den allierade invasionsarmén var emellertid tillräckligt påtagligt för att binda ganska stora svenska styrkor för försvaret av södra Sverige.
Danskarna bidrog på så sätt indirekt till de svenska motgångarna i Finland.
I mars 1809 störtades Gustav IV Adolf av missnöjda officerare. Den svenska tronen stod plötsligt tom, mitt under brinnande krig.
Under en period talade man om att upprätta ett nordiskt unionsrike med Fredrik VI som regent, men tronen gick i stället till Gustav Adolfs farbror, den ålderstigne hertig Karl.
Eftersom hertigen inte hade några egna barn behövdes det en ny kronprins. Valet föll på den danske prinsen Kristian August – som också var ståthållare över Norge.
Dessvärre led prinsen – som i Sverige fick heta Karl August – av bräcklig hälsa och han avled plötsligt i samband med en militärövning i maj 1810.
Svenskarna fick leta efter en ny tronföljare. Denna gång valdes Jean Baptiste Bernadotte – samme franske marskalk som några år tidigare hade förberett invasionen av Skåne.
I Sverige fick han namnet Karl Johan.
Egentligen hade den nye kronprinsen valts med förhoppningen att han skulle ta tillbaka Finland. Som marskalk i Napoleons armé hade han gedigen erfarenhet av att strida mot ryska styrkor.
Bernadotte hade emellertid helt andra planer.
Helt oväntat förhandlade han i stället med Ryssland – och lyckades skaffa sig stöd för att erövra Norge.

Vikingarnas bedrifter sågs på 1800-talet som exempel på förekomsten av en särskild nordisk nationalkaraktär.
Arvfienderna utvecklades till broderfolk
Århundraden av nedärvt hat ersattes på 1800-talet av dansk-svensk samhörighet.
Trots de många krigen och den hatiska propagandan har det alltid förekommit fredliga kontakter mellan danskar och svenskar.
Föreställningen om de skandinaviska brödrafolken har alltså gamla rötter, men i början av 1800-talet utvecklades den till politisk ideologi.
Parallellt med att länderna reducerades till obetydliga småstater i Europas periferi började diktare och akademiker i både Sverige och Danmark att svärma för Nordens fornstora dagar.
Vikingar och asagudar blev högsta mode och man började tala om en särskild nordisk eller skandinavisk ”nationalkaraktär”.
Tankarna på en gemensam identitet fick också politiska konsekvenser. När Danmark hamnade i krig mot Preussen 1848 skickade Sveriges kung Oscar I till exempel en svensk-norsk hjälpkår, men den deltog aldrig i striderna.
Arton år senare, när Danmark angreps av Preussen och Österrike, ville den nye svenske kungen Karl XV ge Danmark militärt stöd. Men beslutet röstades ner i Sveriges riksdag.
Norge blev krigsbyte
På kontinenten gjorde sig stormakterna samtidigt redo för slutstriden mot Napoleon.
Tack vare Karl Johan blev Sverige en viktig aktör i den antifranska koalitionen. Danmark höll dock fast vid sitt stöd för den franske kejsaren.
Karl Johan fick befälet för den så kallade Nordarmén och deltog med svensk trupp när Napoleon besegrades i det stora slaget vid Leipzig den 16–19 oktober 1813.
Med de båda sidornas sammanlagt 600000 soldater blev drabbningen det största fältslaget som utkämpades i Europa före första världskriget.
Efter segern fick den svenske kronprinsen grönt ljus av de övriga stormakterna för en militär operation mot Danmark.
När Karl Johans armé marscherade norrut bröt den dansk-franska fronten i Nordtyskland samman. Svenskarna jagade nu efter de retirerande danskarna.
Det var under detta återtåg som svenskarna gick till attack mot den danska eftertruppen vid Bornhöft.
Fredrik VI hamnade under svår press när Schleswig-Holstein ockuperades av Karl Johans soldater.
Natten mellan den 14 och 15 januari 1814 undertecknades ett fredsavtal i staden Kiel. Med några snabba pennstreck övergick Norge till Sverige.
Norrmännen protesterade, men efter ett kort krig sommaren 1814 infördes den svensk-norska union som skulle komma att bestå fram till 1905.
Krigen mellan de nordiska länderna var över.
Snart började poeter och politiker i både Danmark och Sverige att besjunga den gamla arvfienden på andra sidan Öresund som ”broderfolket”.