Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Svenskarna massakrerade danska snapphanar

På den danska sidan av Öresund betraktas snapphanarna som hjältemodige frihetskämpar, medan de i Sverige betraktas som simpla landsvägsrövare.

SVT/Valentinas Ivinskas

Hösten 1679 stod Tue Trulsen från Verums socken i Göinge i Skåne anklagad inför häradsrätten.

Han var livrädd, av goda skäl. Tue visste att han löpte stor risk att dömas till döden, och därför blev han pratglad.

Tue Trulsen pekade ut omkring tjugofem personer som medskyldiga – till ingen nytta.

Myndigheterna saknade förbarmande med den skräckslagne angivaren och dömde honom till halshuggning och stegling.

Anledningen var att Tue var snapphane – ett ord som i mer än 350 år har lett till starka reaktioner.

Danska patrioter, säger somliga. Hänsynslösa rövare och banditer, säger andra. I det historiska minnet är bilden av snapphanen mångtydig.

Det enda alla har varit överens om är att snapphanarna var skåningar som bekämpade svenskarna under de krig som slutade med att Skåne rycktes loss från den danska monarkin och blev ett landskap i Sverige.

De egentliga snapphanarna var fattiga och desperata människor, som strövade omkring på stigarna och gömde sig i skogen.

Ordet ”snapphane” var framför allt ett begrepp som myndigheterna använde.

Ingen använde det om sig själv. Det var ett skällsord, något kungar och soldater hävde ur sig om personer eller grupper som de föraktade.

Ordet kan härledas ur tyskans schnappen – ”snappa”, det vill säga ”röva” eller ”plundra”.

Det äldsta kända belägget är från 1558, då Gustav Vasa använde ordet ”snapphane” som synonymt med stråtrövare.

Bakom den lite diffusa och fördomsfulla samlingstermen döljer sig emellertid tre i grund och botten mycket olika typer av stridande människor.

Snapphanarna var en brokig skara

En av dessa grupper utgjordes av vanliga bönder.

Så långt tillbaka som vi kan följa den skandinaviska krigshistorien möter vi sådana bondeuppbåd. När fienden närmade sig anmodades bygdens vuxna män att gripa till vapen.

Det gjorde de också, men stridsviljan var beroende av att kriget inte drog ut på tiden.

Bönderna riskerade att se sina gårdar brinna upp och de var tvungna att bärga skörden för att inte riskera svält.

En annan grupp var friskyttekompanierna. En sådan styrka utgjorde, åtminstone i teorin, en integrerad del av armén.

De skånska bondsöner och hantverkare som tog värvning i ett friskyttekompani fick sold av den danska kronan.

Till skillnad från bondeuppbåden kunde sådana kompanier röra sig över stora ytor.

De angrep provianttransporter, blockerade vägar och raserade broar.

I dag skulle vi kalla friskyttarna gerillakrigare. I likhet med alla andra gerillor var de beroende av naturen.

På sommaren var de aktiva eftersom de skyddades av skogen, men på vintern höll de sig lugna.

Den tredje gruppen, de egentliga snapphanarna, utgjordes av fattiga och desperata människor som drog omkring på stigarna och gömde sig i skogen.

Det var en brokig skara. Här fanns bönder som inte kunnat behålla sina gårdar, knektar som deserterat och även rent kriminella individer som profiterade på kriget.

Snapphanar fanns i hela Skåne...

... men fenomenet förknippas framför allt med Göingeregionen och norra Skånes skogsområden.

Hjältar blev snabbt skurkar

Till skillnad från bondeuppbåden och friskyttekompanierna tog inte de fredlösa skogsmännen order från Köpenhamn utan agerade helt på eget bevåg, låt vara att den danska kronan givetvis var tacksam om de vållade svensken bekymmer.

Eftersom de fredlösa skogsmännen inte kunde kontrolleras blev de emellertid ett stort problem för hela sin omgivning.

Även i fredstid kunde det hände att de attackerade fredliga bönder och rövade med sig mat och förnödenheter.

Både den svenska armén och flertalet skåningar kom att avsky dem innerligt.

Att snapphanarna är ett svårdefinierat fenomen beror på att de tre huvudgrupperna ofta överlappade varandra.

En grupp friskyttar som saknade mat kunde bli tvungna att bete sig som fredlösa.

Om den svenska armén till exempel brände ner en bondes gård för att han hade tjänat den danske kungen i ett officiellt sammankallat bondeuppbåd, kunde bonden bli tvungen att dra till skogs och ansluta sig till snapphanarna för att överleva.

Bonden å sin sida ansåg att han fortfarande stred på kungens sida i ett legitimt bondekrig, medan alla andra betraktade honom som en fredlös snapphane.

Samtidigt kunde det vara så att en grupp friskyttar som saknade mat blev tvungna att bete sig som fredlösa för att överleva.

En och samma skåning kunde i praktiken alltså hoppa mellan de tre kategorierna av snapphanar flera gånger under en konflikt.

Ju längre kriget varade, desto svårare blev det för den danska sidan att rekrytera friskyttar annat än från gruppen av fredlösa.

Samtidigt blev klyftan mellan de icke-stridande bönderna och snapphanarna allt djupare.

Liksom de reguljära arméerna på 1600-talet var snapphaneförbanden så illa tvungna att låta kriget föda sig självt, det vill säga konfiskera mat från civilbefolkningen.

Den skåning som hade börjat som försvarare av bygden kunde sluta som dess utplundrare. Den som i går var en hjälte var en skurk i morgon.

Skogarna gav perfekt skydd

För svenskarna hade det dessutom ingen som helst betydelse i vilken kapacitet skåningarna kämpade.

För dem var samtliga medlemmar av bondeuppbåd, friskyttekompa­nier och fredlösa band att betrakta som snapphanar.

Alla jagades med samma frenesi och togs av daga med samma brutalitet.

Snapphanar fanns i hela Skåne, men fenomenet brukar framför allt förknippas med de norra skogsbygderna, från Hallandsåsen till västra Blekinge.

Det är inte svårt att räkna ut varför. På slättbygden var det svårt för skånska motståndsgrupper att hålla sig undan och lägga sig i bakhåll.

I skogsbygderna, där de svenska soldaterna lätt gick vilse, var styrkeförhållandet det motsatta. Där var snapphanen en formidabel militär motståndare.

Ett tidigt exempel på en man som med framgång ägnade sig åt gerillaverksamhet är Mikkel Pedersen.

Troligen föddes han i Småland på 1510-talet och stred först för svenskarna, men av oklara skäl bytte han lojalitet och tjänade under den danske kungen Fredrik II.

Han satte upp ett friskyttekompani bestående av omkring 175 skåningar och smålänningar som skulle skydda Göinge.

Mikkel Pedersen gjorde även räder djupt in i Småland och Västergötland i syfte att plundra gårdar och kyrkor, inte sällan med stor framgång.

Karl XI hade stora problem med snapphanarna och tvingade alla skåningar att underteckna en trohetsförklaring.

© Imageselect

Bönder kämpade mot övermakten

Det var vid denna tid som svenska myndigheter började använda termen ”snapphanar” om män som Mikkel och hans kumpaner.

Som tack för sina bedrifter under nordiska sjuårskriget (1563–70) adlades Mikkel Pedersen år 1571 och antog då släktnamnet Gyding.

Första gången vi möter snapphanefenomenet på allvar är emellertid under det så kallade Horns krig 1644–45, då Skåne förhärjades av den svenske befälhavaren Gustaf Horns trupper.

Danska armén förmådde endast göra sporadiskt motstånd, varför bygdeförsvaret kom att vila huvudsakligen på lokala krafter.

Svenskarna tvingades nedkämpa åtskilliga bondeuppbåd och led stor skada av att friskyttarna slog till mot förbindelselinjer.

Ordet ”snapphanar” blev nu ett vanligt skällsord och användes om samtliga motståndskämpar som inte ingick i den reguljära danska armén.

En dansk soldat uppfattades på sätt och vis som en kollega, men en skånsk bonde med vapen i hand var en snapphane och behandlades därefter.

Genom att den avrättades kroppsdelar sattes på stegel och hjul skulle andra avskräckas från att bryta mot lagen.

© Det Kongelige Bibliotek

Snapphanar brändes och spetsades till döds

Det fruktansvärda sätt på vilket svenskarna tog itu med snapphanar har blivit beryktat. Det mest bestialiska sättet var en kombination av bränning och spetsning.

Först tvingades snapphanen placera sina fötter på glödande järn. Sedan stack svenskarna in ett spjut vid ändan och förde det rakt genom kroppen.

Slutligen bands snapphanen fast vid ett träd och fick bli kvar tills han dog. Helst skulle han spetsas mellan huden och inälvorna så att det tog lång tid att dö.

Spetsning var sällan något som drabbade en snapphane som hamnade inför domstol; det var snarare något som genomfördes i stridens hetta.

Många snapphanar slutade emellertid sina dagar på stegel och hjul. Värst var rådbråkning: den dömde lades på rygg och fick armar och ben krossade med ett vagnshjul.

Därpå flätades kroppen in i hjulet och fästes på en påle.

I andra fall blev snapphanarna hängda eller halshuggna.

Efter avrättningen styckades ofta kroppen, varpå olika kroppsdelar placerades längs vägar och utanför kyrkor som varning till alla som eventuellt funderade på att göra uppror mot svenskarna.

Göingehövdingen drog ut i krig

För den skånska civilbefolkningen var Horns krig en katastrof. Svenskarnas plundringar ledde till omfattande skador som det tog decennier att reparera.

Minnet av härjningarna gjorde det lätt för den danska kronan att motivera nya bondeuppbåd och rekrytera friskyttar under påföljande krig.

Samtidigt blev vissa snapphanar så vana vid sitt kringflackande liv att de fortsatte att plundra även efter fredsslutet.

Det tog den danske länsherren Ebbe Ulfeldt ett och ett halvt år att återställa ordningen i Göinge.

Under Horns krig möter vi för första gången den mest berömda av alla snapphanar, ”Göingehövdingen” Svend Poulsen.

Han utsågs till befälhavare över ett friskyttekompani och gjorde danska kronan stora tjänster.

Efter 1645 återgick han till ett fredligt liv i södra Halland, först i Laholm och senare i Knäred.

Men när det blev krig mellan Sverige och Danmark åren 1657–60 satte han upp ett nytt förband.

Eftersom Danmark förlorade Skånelandskapen till Sverige till följd av frederna 1658 och 1660 flyttade Svend Poulsen sedan till södra Själland, där han tilldelades en gård i Lundby.

Trots att ”Göingehövdingen” var till åren kommen under nästa krig deltog han i den danska landstigningen vid Råå utanför Helsingborg 1676 och organiserade ännu ett kompani med friskyttar.

Gustav Karlsson Horn var en svensk fältherre, som 1644 angrep Skåne.

© David Beck/Nationalmuseum

Danskarna tog tillbaka Skåne

Det visade sig emellertid att Svend Poulsen hade blivit för gammal för att slåss och han återvände snart till Själland, där han troligen avled 1681.

Det verkliga snapphanekriget, som också kallas skånska kriget, varade mellan 1676 och 1679.

Bakgrunden är att söka i den svenska alliansen med Ludvig XIV:s Frankrike, som kastade in riket i ett europeiskt storkrig.

Till en början hade svenska armén stora motgångar, något som inspirerade den danske kungen Kristian V till att försöka återta Skåne.

En skånsk bonde hade många goda skäl att svära högljutt på 1670-talet.

Invasionen 1676 gynnades av att det fanns ett utbrett missnöje med det svenska styret.

Militära utskrivningar och skatteindrivares övergrepp hade gjort regimen impopulär. Många bönder och borgare hade blivit fattigare, och även inom adeln hördes det klagomål.

På kort tid erövrade Kristian V hela Skåne utom Malmö. När svenskarna senare under året gick till motoffensiv kunde Kristian räkna med militärt stöd från många bönder, friskyttar och lösdrivande skogsmän.

I skånska krigets inledningsskede var de gamla bondeuppbåden fortfarande viktiga, med den berömda Loshultskuppen – när ett uppbåd av göingebönder stal hela den svenska krigskassan – som ett praktexempel.

År 1677 hade de emellertid spelat ut sin roll.

Friskyttar och halvkriminella snapphaneband förblev dock av stor betydelse under hela kriget.

Som flest var gerillakämparna troligen mellan tvåtusen och tre­tusen, men att beräkna det sammanlagda antalet snapphanar är omöjligt.

En grupp bönder stal 1676 den svenska krigskassan under det skånska kriget.

© Shutterstock

Djärva bönder stal den svenska krigskassan

Den mest berömda av alla snapphanebravader ägde rum i Loshult i norra Skåne år 1676. Målet för aktionen, som genomfördes av bondeuppbåd, var den svenska krigskassan, bestående av kopparplåtar och silvermynt.

Sammanlagt uppgick värdet till 50000 riksdaler silvermynt.

Detta var kort tid efter Kristian V:s invasion. De svenska styrkorna ­befann sig på flykt och krigskassan var dåligt bevakad.

Under en djärv räd lyckades ett par hundra göingebönder lägga beslag på en stor del av kassan. Skälet var ekonomiskt, inte militärt.

Man tog helt enkelt chansen att komma över mer pengar än man någonsin skulle ha kunnat få på laglig väg.

Enligt tillförlitliga källor ska små­länningar på andra sidan gränsen ha stulit så mycket de kunde av de ­kopparplåtar som svenskarna räddade tillbaka över gränsen.

Människorna i gränstrakterna höll ihop. Under de följande åren lyckades bönderna få benådning – så kallad pardon – från kung Karl XI.

Stölden fick därför inga större obehagliga konsekvenser, och bönderna fick lov att behålla sina gårdar.

En orsak till kungens mildhet var sannolikt att det visade sig omöjligt att lokalisera större delen av bytet, som snabbt spenderades eller grävdes ner på säkra gömställen.

Än i dag händer det att kopparplåtar hittas i närheten av gårdar och vid gamla brunnar i norra Skåne.

Bönderna led mest under krigets ok

Våren 1677 drog en av den svenske kungen Karl XI:s närmaste män, Johan Gyllenstierna, omkring på landsbygden och tvingade alla vuxna manliga skåningar att skriva under trohetsförsäkringar till kungen i Stockholm.

De som skrev under förpliktade sig att bistå svenskarna i kampen mot snapphanarna. I gengäld fick bönderna amnesti för de eventuella brott de hunnit begå under kriget.

Om de inte skrev under hotades de med väldigt hårda straff.

”Edkrävartåget” satte skräck i bönderna – nästan alla skrev på; de vågade inget annat – men möttes på sina håll även med sympatiyttringar.

Snapphanarnas verksamhet gick ju även ut över bönderna.

En skånsk bonde hade många anledningar att svära både högljutt och innerligt på 1670-talet.

Först kunde han bli plundrad av danska soldater, sedan av svenskarna, sedan av snapphanar, sedan av svenskar igen, och så vidare.

Alla krigförande parter, även skogens folk, livnärde sig av bönderna.

Under 1677 övergick skånska kriget till ett bittert utnötningskrig som ingen sida kunde vinna på slagfältet, men i vilket alla sidor tog sig rätten att plundra bönderna.

Svend Poulsen Gønge med sin trogne väpnare Ib, spelade av Søren Pilmark respektive Per Pallesen, från tv-serien Gøngehøvdingen. Ib är en fiktiv figur, men karaktären bygger troligen på Poulsens vän
Laurids Hemmingsen.

© DR arkiv

Nationalhjälte blev tv-figur

Svend Poulsen föddes omkring 1609 i Verums socken i västra Göinge.

Han deltog som tonåring i den danske kungen Kristian IV:s fälttåg i Tyskland 1625–1629 under trettioåriga kriget.

Under Horns krig, den svenska invasionen av Skåne 1644, hade Poulsen blivit befäl i ett kompani från ­Göinge. Under kriget blev han känd som ”Göingehövdingen”.

Mest känd är Göingehövdingen för sina bedrifter under de dansk-svenska krigen 1657–1660, då Sverige ockuperade nästan hela Danmark.

Först stred han som reguljär officer i Skåne och på Själland, men efter en tid blev han ledare för en grupp partisaner i de östra och södra delarna av det ockuperade Själland.

Minnet av Svend Poulsen Gønge levde vidare i lokala legender på både Själland och i det nu svenska Skåne.

Verkligt känd blev han dock först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, när den danska författaren Carit Etlar och den svenske författaren Carl August Cederborg skrev om honom i sina romaner om snapphanetiden.

Redan 1941 gjorde regissören Åke Ohberg långfilmen Snapphanar, där ­Edvard Persson spelade bonden Grimme-Jens och regissören själv hade en roll.

Filmen, som spelades in under andra världskriget, ansågs som patriotisk och förbjöds i Norge av nazisterna.

En av de största filmsajterna på Internet, amerikanska Imdb, är hård i sin kritik och skriver att filmen ”...ska ses som ett pinsamt exempel på svensk nationalism under andra världskriget”.

Men ämnet fortsatte att fascinera Åke Ohberg och 1953 hade hans nästa film om frihetskriget premiär: Göinge­hövdingen. Filmen, med Edvin Adolphson i huvudrollen, har även visats på tv ett flertal gånger.

I Danmark har man också gjort film om snapphanarna. Gøngehøvdingen hade premiär 1961 och visades i svensk tv tjugo år senare.

År 1963 kom uppföljaren Dronningens vagtmester.

År 1992 försökte man i Danmark även göra tv av kriget med den oerhört påkostade dramaserien Gøngehøvdingen i tretton avsnitt.

Snapphanarna utplånades

För att ytterligare avskräcka skåningarna från allt samröre med snapphanarna beslöt den svenska krigsledningen att sta­tuera exempel.

Man valde ut Örkeneds socken i nordöstra Göinge, ett av de mest ökända tillhållen för snapphanar.

I april 1678 befallde Karl XI att alla socknens gårdar skulle brännas och att alla vapenföra män skulle dödas.

Lyckligtvis hann de flesta fly och sätta sig i säkerhet, men deras gårdar gick upp i rök och åkrarna skövlades.

Till snapphanarnas mest ryktbara bedrifter hörde angreppet på Hovdala, ett slott utanför nuvarande Hässleholm som stormades efter hårda strider.

Enligt en berömd berättelse ska snapphanarna vid detta tillfälle ha anförts av den legendariske krigaren Lille Mads, vars bössa fortfarande förvaras på slottet.

Lille Mads, som historikerna egentligen inte vet särskilt mycket om, stupade i strid vid Sövde mölla i södra Skåne 1679.

Efter fredsslutet 1679 fortsatte snapphanarna en tid att angripa både svenska soldater och skånska bönder.

Friskytte­kompanierna upplöstes i mars 1680, men jakten på enskilda snapphanar fortsatte i decennier.

Den siste snapphanen vi känner till, Niels Tuasen, avrättades så sent som år 1700. Men vid denna tid hade försvenskningen av Skåne hunnit pågå så länge och med sådan effektivitet att snapphanarnas tid i praktiken var över.

När en ny dansk invasionsarmé landsteg i november 1709 fick den kämpa på egen hand, utan bistånd av skogens män.

Läs också:

Krig

De skånska gerillakrigarna

12 minuter
Krig

Slaget vid Lund: Nordens blodigaste dag

14 minuter
Civilisationer

Sensationell upptäckt: Sverige tillhör Danmark

3 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj