Stormningen av Köpenhamn

Från Polen gick den svenska armén mot Jylland och besegrade de danska styrkorna längs vägen. Krigslyckan stod svenskarna bi – liksom vädret.

De danska Bälten var täckta av tjock is och de svenska trupperna kunde gå över Lilla-Bält till Fyn. Därifrån gick färden vidare till Själland. Köpenhamn var nu hotat och kung Fredrik skickade ut sina förhandlare.

Några dagar senare undertecknades ett fredsavtal i Roskilde. Danmark tvingades avstå landområdena öster om Öresund – Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm.

Efter freden gjorde Karl X Gustav ett uppehåll i Kiel med större delen av sina styrkor. Allt hade gått ofattbart lätt för den svenske kungen och trots den fördelaktiga freden ångrade han att han inte hade lagt under sig hela Danmark.

I augusti 1658 seglade kungen därför från Kiel till Korsør och därifrån tågade armén mot Köpenhamn. Några dagar senare stod den svenske kungen på Valby Bakke och skådade in över danskarnas huvudstad. Här såg han hur allt utanför stadens vallar togs bort, och han såg när väderkvarnarna brändes ned för att ge kanonerna fritt skjutfält.

Han utbrast: ”Nu vill jag lova att vi stöter på motstånd!”

Svenskarna byggde en ny stad

Karl X Gustav ställde in sig på en lång belägring av Köpenhamn och byggde därför upp det enorma fästningslägret Carlstad vid byn Brønshøj sex kilometer nordväst om Köpenhamn.

Såväl Brønshøj som flera närliggande byar revs för att skaffa material till det omfattande lägerbygget.

Carlstad omgavs av över fyra kilometer vallar och hade lika många invånare som Köpenhamn – cirka 30.000.

Förutom den svenska armén på 10.000 man bestod invånarna av knektarnas fruar och barn, sprithandlare, plåtslagare, prostituerade och hantverkare som levde av att serva och förse armén med vad den behövde.

Med Carlstad som bas omringade svenskarna Köpenhamn – men inte från sjösidan. En stor holländsk flotta hade efter ett våldsamt sjöslag i Öresund kommit staden till undsättning med mat och soldater som nu stod på stadens vallar tillsammans med en relativt liten mängd reguljära danska trupper.

De flesta av Köpenhamns försvarare var vanliga medborgare som hade anmält sig frivilligt, tillverkat stickvapen och tränat sig på att använda dem så att de skulle vara beredda när svenskarna anföll.

Karl X Gustavs löfte om fri plundring och våldtäkt sporrade soldaterna, men när danskarna fick nys om vad han lovat blev Köpenhamns försvarare ännu mer motiverade – inte minst familjefäder och de kvinnor som riskerade att utsättas för våldtäkterna.

Praktiskt taget alla vapenföra män stod på vallarna. Även kvinnor och halvvuxna barn ingick i försvaret. De skulle koka vatten och tjära och bära upp hinkarna på vallarna. Därifrån skulle innehållet tillsammans med stora stenar och latrintunnor kastas ned över de svenska angriparna.

En dansk spion och en svensk överlöpare hade lämnat identiska uppgifter om att kung Karl X Gustav beordrat en stormning av Köpenhamn natten mellan den 10 och 11 februari. Detta bekräftades ytterligare av att danska spejare tidigt på natten upptäckte stormningsbroar utanför stadens vallar.

Längden på de mobila broarna avslöjade att svenskarna kände till hur breda de rännor var som huggits ut i de istäckta vallgravarna framför befästningen. Hundratals köpenhamnsbor började därför genast att hugga rännorna bredare så att broarna inte skulle nå över.

Anfallsstyrkan lämnade Carlstad när skymningen föll på kvällen den 10:e. Den bestod av tre delar: Huvudstyrkan som skulle angripa Köpenhamns sydvästra hörn, en något mindre styrka som skulle stå i beredskap och anfalla nordöstra delen av staden senare på natten och ytterligare en mindre styrka som skulle utföra ett skenanfall mot den centrala befästningslinjen. Detta för att försöka locka danskarna att flytta trupper från de egentliga anfallspunkterna.

Den totala svenska anfallsstyrkan bestod av 8.000-10.000 man. På Köpenhamns sida väntade ungefär lika många försvarare – både soldater och civila.

”Fall an! Fall an!”

En timme efter midnatt hade de svenska styrkorna intagit sina positioner och Karl X Gustav gav order om att skrida till verket. De svenska officerarna ropade ut ordern: ”Fall an! Fall an!” och i den djupa snön rusade soldaterna fram mot de upphuggna rännorna i isen framför vallarna. De följdes av folk från den svenska­ flottan och tvångsrekryterade själländska bönder som bar stormningsbroarna.

För en kort stund lystes himlen upp av en rad mynningsflammor när danskarna avlossade den första dånande salvan från kanonerna på Köpenhamns vallar.

Samtidigt med framryckningen mot vallen inledde svenskarna ett häftigt angrepp mot två danska krigsfartyg som låg utanför stadens södra del för att ge eldunderstöd och skydda stadens västra flank. Båda fartygen började brinna – vilket var tur i oturen för danskarna eftersom det i skenet från lågorna blev lättare att se svenskarnas framryckning.

Tack vare nya och hopbyggda broar lyckades angriparna ta sig över de öppna rännorna i isen, men nu kom det svåraste: att forcera vallarnas isglatta sidor med de långa stormningsstegarna.

Från vallarna kunde försvararna se att svenskarna i den främsta anfallsvågen hade dragit vita kåpor med huva över uniformerna för att kamouflera sig. Senare raljerade köpenhamnsborna om att de ”hade tagit likskjortorna på sig”!

En del av den svenska huvudstyrkan gick över det södra hamninloppet som var helt tillfruset och anföll den självständiga stadsdelen Christianshavn. Svenskarna hade konstruerat en stor bro som skulle läggas över den öppna rännan i vallgraven.

Bron drogs över isen av hästar och till en början gick allt enligt planerna. Men när svenskarna var nästan framme vid Christianshavns vall brast isen och både hästar och män försvann i strömmen. Några av infanteristerna hann över isen och reste sina stormningsstegar men danskarna slog snabbt tillbaka ­anfallet och svenskarna tvingades av­bryta för­söket.

Sammanhållning gav seger

Samtidigt med striderna vid Christianshavn drabbades stadens sydvästra hörn av det svenska huvudanfallet. Med stort mod stormade de svenska trupperna framåt. Den danska kanon- och gevärselden orsakade dem stora förluster men de lät sig inte stoppas.

Svenskarna lyckades ta sig över de öppna rännorna och upp på vallarna som försvarades av ett kompani danska dragoner, 60 gevärsskyttar, 13 kanoner med besättningar från flottan samt ett medborgargarde.

Medan männen stred på vallens krön släpade kvinnor, barn och gamla upp stora stenar och timmerstockar på vallarna och lät dem rulla ned över angriparna. I köken intill kokade man vatten och tjära som raskt bars upp på vallarna. Karl X Gustavs förutsägelse hade besannats – nu mötte svenskarna motstånd.

Ett fåtal angripare, troligen färre än tio, lyckades nå vallens krön men där höggs de alla ned i närstrider. Nu gav man upp anfallet på den här platsen.

Skenanfallet mot de centrala vallarna slogs också tillbaka och danskarna lät sig inte luras att flytta runt sina trupper.

Svenskarna på vild flykt

Klockan fyra på morgonen gav Karl X Gustav order om att det andra huvud­angreppet skulle sättas in mot en svag punkt där vallarnas nordligaste del mötte­ vallarna kring den nyanlagda fästningen Kastellet.

I mörkret rörde sig stormningskolonnen ut i det öppna, snötäckta landskapet framför vallarna. Här tappade officerarna orienteringen och råkade gå för långt till höger. De träffade därför inte vallarna på det planerade stället utan just där de erfarna, holländska marinsoldaterna var placerade.

Holländarna väntade med att skjuta tills svenskarna var nästan ända inne vid vallen och befann sig bara 10-20 meter från gevärspiporna. Sedan brakade helvetet löst. Svenskarna föll i högar och de överlevande flydde i panik. Ett andra anfallsförsök hade därmed avvärjts.

När morgonen grydde ringde alla ­Köpenhamns kyrkklockor och stadens invånare kunde lättade andas ut efter en mycket lång natt.

Ute framför vallarna fann försvararna mer än tusen döda eller svårt skadade svenskar som inte transporterats tillbaka till lägret vid Brønshøj. De danska förlusterna var å andra sidan minimala – färre än 20 döda.

Mitt i segerruset började köpenhamnsborna plundra de kvarlämnade svenskarna på fälten, döda såväl som levande. Många av dem bar gott om guld och silver på sig; byten från tidigare plundringar.

Svenskarna gjorde inga fler försök att storma Köpenhamn men de upprätthöll sin belägring i nästan ett och ett halvt år.
Inte förrän efter Karl X Gustavs död den 13 februari 1660 inledde man förhandlingar under medling av Holland, Frankrike och England. De tre länderna ville inte riskera att en svensk stormakt skulle sätta stopp för fartygstrafiken genom de danska bälten.

Det slutliga fredsavtalet slöts den 26 maj 1660 och var nästan identiskt med Roskildefreden från 1658, bortsett från att Bornholm förblev dansk.