Soldaten som inte kunde dö

Den belgiskfödde soldaten tyckte så mycket om att kriga att han gjorde vad som helst för att befinna sig i strid, oavsett hur svårt och hur ofta han sårades.

Den belgiskfödde soldaten tyckte så mycket om att kriga att han gjorde vad som helst för att befinna sig i strid, oavsett hur svårt och hur ofta han sårades.

Wikimedia Commons/National Portrait Gallery

Den brittiska historiens mest seglivade soldat måste vara Adrian Carton de Wiart, som deltog i tre stora krig och sårades i princip överallt på kroppen.

Som nittonåring inledde Carton de Wiart sin soldatkarriär i andra boerkriget år 1899, då han träffades i magen och i skrevet och fick tillbringa resten av kriget på sjukhus. Det avskräckte emellertid honom inte.

När första världskriget bröt ut år 1914 ingick Carton de Wiart i en kamelkår i Brittiska Somaliland, där han i strid mot rebeller träffades en gång i armen och två gånger i huvudet. Det kostade honom vänster öga och en del av vänster öra.

Carton de Wiart var dock glad, för det innebar att han skickades tillbaka till Europa, där de ”riktiga” striderna utkämpades. Efter en kort sjukhusvistelse sändes han till Ieper i Belgien.

En granat skadade hans vänstra hand och Carton de Wiart bet av två av de söndertrasade fingrarna. Strax därefter fick hela handen amputeras.

I slaget vid Passchendaele år 1917 träffades han i höften. Vänsterörat träffades vid Arras samma år. Krigets sista skottsår, återigen i höften, ådrog han sig i slaget vid Cambrai år 1918.

Under andra världskriget blev Carton de Wiart chef för den brittiska insatsen i Jugoslavien, men efter en flygkrasch hamnade han i italienskt krigsfångeläger.

Efter kriget skrev han i sina memoarer: ”Ärligt talat njöt jag av kriget.” Adrian Carton de Wiart dog år 1963, åttiotre år gammal.