Tidigt på morgonen den 5 juni 1967 lyfter närmare tvåhundra israeliska stridsflygplan. Några timmar senare har de slagit ut större delen av det egyptiska flygvapnet. Samtidigt invaderar Israel Gazaremsan och Sinaihalvön med pansarstyrkor.
När Jordanien börjar beskjuta västra Jerusalem inleder israeliska soldater även en snabb markoffensiv mot Västbanken. Dagen därpå har Gaza erövrats, och den 7 juni är hela Sinaihalvön och Västbanken ockuperade.
Jerusalems gamla stad intas och jublande soldater hissar Israels flagga på Tempelberget. Samtidigt flyr hundratusentals civila palestinier från Västbanken till Jordanien.
Den 8 juni förstör israelerna broarna över Jordanfloden och den 9 juni angriper de Golanhöjderna, en demilitariserad zon i norr vid gränsen till Syrien.
Efter det att den syriska staden al-Qunaytirah intagits den 10 juni går Israel med på FN:s krav på vapenvila.
På bara sex dagar har den nitton år gamla staten trefaldigat sin yta och skaffat sig en buffertzon mot alla fientligt sinnade grannstater.
Sexdagarskriget var en del av kalla kriget
Nitton år efter Israels grundande omgavs landet fortfarande av fientligt sinnade arabstater.
De flesta palestinier som år 1948 flytt till grannländerna levde fortfarande i flyktingläger.
Konflikten hade blivit en del av det kalla kriget mellan supermakterna. Sovjetunionen stöttade arabländerna och USA gav sitt stöd åt Israel.
”Det finns inget Palestina längre.” Israels försvarsminister Moshe Dayan, som blev nationalhjälte efter sexdagarskriget, i en intervju med nyhetsmagasinet Time år 1973
Våren 1967 fick Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser av ryssarna veta att Israel samlade militära styrkor vid gränsen till Syrien.
Eftersom Egypten var allierat med Syrien krävde Nasser att FN-styrkorna som var stationerade på Sinai skulle lämna halvön.
Samtidigt stängde Egypten Tiransundet mellan Aqabaviken och Röda havet för israeliska fartyg. Regeringen i Tel Aviv, som betraktade det som en krigshandling, beslutade att slå till först.