Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Slaget vid Lund: Nordens blodigaste dag

I december 1676 är Danmark nära att återerövra sina gamla besittningar från Sverige. De danska soldaterna har besegrat den svenska hären i flera slag men krigslyckan vänder när Karl XI marscherar in i Skåne för att utmana danskarna en sista gång.

8 000 man redo för strid klar til kamp

Den första svenska truppen hade sänts ut redan vid 22-tiden föregående kväll. Trehundra ryttare tog sig över den istäckta Kävlingeån och konstaterade att isen var tjock nog att bära huvudstyrkan. Sedan sökte de igenom terrängen söder om ån för att oskadliggöra eventuella danska vaktposter. Men allt var lugnt. Den danska armén sov i sitt läger, intet ont anande.

Natten var stjärnklar och bitande kall när den svenske kungen Karl XI inspekterade sina trupper kl. 01.30. Omkring 8 000 man stod redo för strid men på inrådan av sina militära rådgivare gav kungen inte order om avmarsch förrän en timme senare när månen gick ned och mörkret sänkte sig över det snö­täckta­ landskapet.

Nästa dag, den 4 december 1676, skulle bli vändpunkten i skånska kriget – det krig då Danmark för alltid skulle förlora sina territorier öster om Öre­sund. Men det visste den svenske kungen förstås ingenting om. För honom var det förestående slaget en sista, desperat man­över för att bryta en lång svit av danska segrar.

Rödsoten härjar i ”lortlägret”

Skånska kriget hade börjat föregående år då Danmark och furstendömet Brandenburg angrep svenska besittningar i Pommern i nordöstra Tyskland. Därefter tog den danska flottan kontrollen över Öster­sjön.

De svenska krigsfartygen låg instängda i Stockholms skärgård och nu tyckte Danmarks kung Kristian V att det var dags att ta tillbaka Skåne, Halland och Blekinge från Sverige.

I juni 1676 lämnade en stor dansk invasionsstyrka Köpenhamn ombord på omkring 500 fartyg. I en avledningsman­över gick en mindre, dansk styrka i land i Ystad och intog staden den 27 juni. Medan de svenska trupperna skyndade mot Ystad för att befria staden steg Kristian V och hans huvudarmé ostört i land vid Råå söder om Helsingborg.

De 250 soldaterna på fästningen i Helsingborg gav upp samma kväll. Veckan­ därpå hade danskarna erövrat även Landskrona och i augusti kapitulerade kommendanten på Kristianstad fästning. Danskarna kontrollerade nu hela Skåne – förutom Malmö.

Kung Karl XI antog utmaningen. Han ställde upp en armé och ryckte söderut för att tränga tillbaka danskarna. Kungen förväntade sig ett mycket snabbt militärt avgörande – men i stället blev det ett krig med en rad taktiska manövrer där de båda arméerna flyttade runt kring varandra fram till det slutliga avgörandet vid Lund.

De långa marscherna tröttade ut soldaterna innan slaget ens hade börjat och blev förödande för landskapet. Trots att bönderna i trakten plundrades på allt de ägde var det svårt att skaffa fram för­nödenheter till de båda arméerna och deras tusentals hästar.

Förhållandena var usla. Det regnade hela hösten och det svenska lägret var en enda dypöl. Hygienen var obeskrivligt dålig. Omkring 3 000 soldater dog i dysenteri – en tjocktarmsinfektion som på den tiden kallades rödsot. En soldat beskrev sitt läger som ”lort­lägret”.

Förutom diarré och andra plågor, som även danskarna drabbades av, hade svenskarna även problem med en omfattande gerillaaktivitet. Skåningarna hade varit danskar i århundraden och nu tog vissa av dem till vapen för att göra slut på vad de betraktade som en svensk ockupation.

Svenska ryttarenheter som sändes ut för att proviantera levde i ständig fara för att bli överfallna av de så kallade snapphanarna.

Stenmurar bromsar angreppen

Slaget vid Lund var det första i Norden där båda arméerna bar uniform. Trots det utgjorde trupperna knappast någon imponerande syn. Månader i lera och snöslask hade satt sina spår. Många sol­dater måste lämnas kvar i lägren efter­som de var för sjuka för att stå på benen – och de som mobiliserades till slaget var svaga av svält och köld.

Den svenska armén var numerärt underlägsen den danska. Svenskarnas plan var därför att genomföra en stor överraskningsattack mot de sovande danskarna i deras vinterkvarter norr om Lund.

Soldaterna hade fått order om att gå framåt under största möjliga tystnad men det var inte helt lätt att förflytta en styrka på 8 000 man, 6 000 hästar och otaliga vagnar utan att ett ljud hördes. Hästarnas gnäggande, pisksnärtar och mullret från de tungt lastade vagnarna hördes på ”minst en mils avstånd”, som en svensk officer uttryckte saken.

Både fotfolk och ryttare korsade den frusna Kävlingeån utan problem. För att få över de tunga kanonerna och lastvagnarna lade soldaterna ut plankor på isen som fördelade trycket från hjulen. På tre timmar lyckades svenskarna få fram hela­ styrkan till den position där angreppet skulle inledas.

Nattmörkret var kompakt och allt var stilla i det danska lägret. Karl XI var säker på att hans plan skulle lyckas. Men då kom oroande rapporter från de patruller som skickats ut för att sondera terrängen. Mellan svenskarna och det danska lägret fanns ett stort antal murar av sten och jord som bönderna i trakten anlagt kring sina åkrar.

Fotfolket och hästarna kunde relativt lätt ta sig över hindren i terrängen, men det skulle bli svårt att få över den tunga utrustningen. Medan svenskarna funderade över situationen fick den danske generalmajoren Anders Sandberg plötsligt rapporter om att svenskarna var på väg. Han slog genast larm och inom en halvtimme stod hela den danska armén uppställd i stridsformation.

Soldaternas kapplöpning mot Lund

Eftersom ett överraskningsanfall nu var uteslutet bestämde sig Karl XI för en ny taktik: Den svenska armén skulle dra sig upp mot kullarna utanför Lund och ställa­ upp sig där. Under ett fältslag var det en fördel att stå högst uppe på en kulle och genom att nu samtidigt ha stadens hus i ryggen kunde fienden inte anfalla bakifrån.

Men danskarna genomskådade sven­skar­nas strategi och snart befann sig de båda arméerna i en veritabel kapplöpning om att komma först till Lund.

Hans Adam Basse red i spetsen för den danska förtruppen. Han hade haft ansvaret för patrulleringen föregående natt och försökte nu hitta den snabbaste vägen mot Lund. Det var inte enkelt i mörkret.

Både danskar och svenskar måste hela tiden stanna upp på grund av sten­murarna och soldaterna måste först röja en öppning i varje mur för att artilleri och lastvagnar skulle kunna komma igenom.

För båda parter var det livsviktigt att armén förblev samlad. Om de lätta avdelningarna red i förväg och fienden fick en chans att skilja den tunga utrustningen från soldaterna kunde allt sluta i katastrof.

Den svenska armén kunde till viss del färdas längs landsvägarna och därför kom Karl XI fram först. Belåtet såg han sin armé ställa upp på kullarna utanför Lund. Allt måste ske väldigt snabbt ­eftersom danskarna var dem i hasorna.

Strax därefter drabbade de båda arméernas förtrupper samman i en inledande batalj – den vanligaste taktiken på 1600-talet. Förtruppen utgjordes för det mesta av de sämsta soldaterna. De mer eller mindre offrades på slagfältet för att huvudstyrkan skulle få tid att formera sig.

Den danska hären var numerärt överlägsen. Kristian V hade 5 000 infanterister, 6 000 ryttare och dessutom 1.300 man i de tre så kallade matros­bataljonerna som bestod av folk ur den flotteskader som Danmarks bundsförvant Nederländerna sänt för att hjälpa till i kriget mot Sverige.

Gentemot dem stod Karl XI med bara 2 000 infanterister och 6 000 ryttare. Men trots danskarnas överlägsna styrka gick det galet för dem redan från början.

Överstelöjtnant Basse och förtruppen på 300 man skickades ut i strid mot den numerärt någorlunda jämbördiga svenska förtruppen. Svenskarna slog med lätthet tillbaka det första anfallet eftersom de befann sig högre upp i terrängen.

Och trots att danskarna satte in en del av huvudtruppen i nästa anfall lyckades de inte bättre. Den danske generallöjtnanten Carl von Arenstorff, sårades i höger arm och bars ymnigt blödande bort på en bår. Han dog senare samma dag.

När högste befälhavaren försvann i ett så tidigt skede uppstod förvirring i de danska leden. En enhet av alldeles nyutskrivna finländare i svensk tjänst lyckades åsamka danskarna stora förluster mitt i förvirringen.

Svenske kungen strider offensivt

Solen hade gått upp och medan de båda arméernas förtrupper inlett slaget hade huvudstyrkorna ställt upp sig. De stod nu mittemot varandra längs en cirka en kilometer bred front. Avståndet mellan linjerna var bara ett par hundra meter.

Karl XI visste att hans armé var numerärt underlägsen men det här slaget var kanske hans sista chans att bryta danskarnas segersvit. Han bestämde sig därför för att strida offensivt, trots sitt underläge.

Det var ett beslut som bröt mot tidens konventioner men kungen hade en stor fördel: en överlägsen kavalleri­taktik – något som blev helt avgörande eftersom större delen av den svenska ­armén utgjordes av ryttare.

Det danska kavalleriet använde sig av en traditionell metod som kallades karakolering. Den innebar att ett led av ryttare red fram, avfyrade sina skjutvapen mot fienden, svängde av åt sidan och red in bakom sina egna led för att ladda om medan nästa led av ryttare anföll.

De svenska generalerna menade –med all rätt – att den taktiken var in­effektiv. De svenska ryttarna hade därför order om att under inga omständigheter avbryta. De skulle rida ända fram och inte skjuta förrän de kunde se danskarna i ögonen. Därefter skulle de dra sina sablar och hugga ned fienden.

Svenskarnas effektiva teknik gav resultat och slaget utvecklades snart till en kaotisk närkamp. Danskarnas vänstra flank, där Kristian V befann sig, hade aldrig riktigt återhämtat sig efter förtruppens nederlag i början av slaget.

Nu sviktade flanken under svenskarnas angrepp och när flera officerare stupade stod de danska soldaterna snart utan ledare. Då tog de till flykten i panik. Karl XI såg att den danske kungen var en av de flyende och tog upp jakten tillsammans med en större grupp ryttare.

Kristian V lyckades ta sig över Kävlingeån med en del av sina trupper, men så brast plötsligt isen och många danskar drunknade i det iskalla vattnet. Medan Karl XI övervägde om han skulle våga ta sig över ån på ett annat ställe trängde svenska trupper in i det oskyddade danska lägret och började plundra och mörda de sjuka soldater som lämnats kvar.

Rädslan dövas med snaps

På slagfältet märktes det att Karl XI ridit iväg med ett par av de högsta generalerna; svenskarna stred obeslutsamt eftersom de saknade en samordnad ledning. Nu blandade sig även artilleriet i slaget.

Den svenska armén hade åtta kanoner, mot danskarnas 56. Det är oklart hur många av dem som hann ställas i rätt position men under alla omständigheter var artilleribeskjutningen intensiv och åsamkade svenskarna stora skador.

Ledarna på båda sidor förordade att armén skulle stå orubbligt kvar även under­ massiv beskjutning – det ingav respekt hos motståndaren. Att ta betäckning ansågs fegt. Soldaterna hade stränga order om att stå kvar medan kanonkulorna plöjde sig fram genom leden. De flesta soldater drack massor med brännvin för att döva skräcken.

Mitt under slaget uppstod ett bisarrt intermezzo när en dansk kapten utmanade en svensk på duell. Medan männen stred med vinande klingor i ingenmansland avstannade striderna omkring dem, men när dansken föll död till marken rasade slaget vidare.

Artilleribeskjutningen följdes av ett massivt danskt infanteriangrepp. Eftersom det var vindstilla hängde den tunga röken från svartkrutet kvar över slagfältet och det blev svårt för befälhavarna att bedöma hur slaget fortlöpte. Röken kan ha varit orsaken till att Friedrich von Arenstorff, som ledde det danska infanteriet, gjorde ett ödesdigert misstag.

Klockan hade blivit 12 och svenskarna förlorade många man mot det numerärt överlägsna danska infanteriet. Den svenske överbefälhavaren ansåg att slaget var förlorat – han gav rentav order om en taktisk reträtt och skickade iväg ett par ryttare mot Malmö med beskedet att svenskarna lidit nederlag vid Lund.

I det läget kunde von Arenstorff ha gjort slut på resterna av det svenska infanteriet genom att helt enkelt fortsätta angreppet. Men han såg ingenting genom krutröken och utan att inse hur ­nära segern han var lät han sina män stå kvar på platsen och genomförde bara en omgruppering.

Drömmen om Skåne är över

När Friedrich von Arenstorff beordrade ett nytt anfall drygt en timme senare hade den svenska armén inte mycket kampvilja kvar. Deras kanoner var i danska händer, både officerare och meniga hade gett sig iväg till fots längs landsvägen mot tryggheten i Malmö och de högsta befälen hade sänt ut en patrull för att leta efter Karl XI som fortfarande stod vid Kävlingeån och funderade på om han skulle ta sig över för att fånga den danske kungen.

Han bestämde sig dock för att återvända till Lund där resterna av den svenska armén fortfarande kämpade mot den danska övermakten. Vänstra flanken kollapsade fullständigt och slaget förvandlades till en ren slakt.

Svenskarnas stridsvilja var vid det här laget helt borta. Men efter en timme vände krigslyckan när Karl XI åter visade sig på slagfältet i spetsen för den del av armén som tagit upp jakten på den flyende danske kungen. De totalt nio skvadronerna – cirka 900 ryttare – hade haft tid att vila och kastade sig nu in i striden med all kraft. Kungen själv red främst på sin vita häst Brilliant.

Det blev oroligt i de danska leden. Den svenska armén hade reducerats till 4 000 man och den danska till kanske 4 500 men de utvilade svenska trupperna förändrade styrkeförhållandet totalt.

Danskarna var fullständigt utmattade och nu störtdök kampviljan. Karl XI genomförde en kniptångsmanöver och omringade snart den danska armén. Båda de danska flankerna löstes upp och danskarna tog till flykten.

I den centrala delen av fronten hängde slaget plötsligt på de tre matrosbataljoner som bestod av holländska sjömän utan erfarenhet av strid till lands. De var en enkel match för det svenska kavalleriet.

Liksom alla andra på slagfältet hade de druckit rikligt med brännvin under det sju timmar långa slaget. I ruset genomförde de svenska ryttarna en sann massaker – av de 1 300 matroserna överlevde bara 60. Slakten upphörde inte förrän den svenske fältmarskalken Grundel-Helmfelt beordrade fri lejd åt alla danska soldater som lade ned vapnen.

9.000 soldater dör under slaget

När nattmörkret sänkte sig låg tusentals döda och döende kvar på slagfältet; enligt uppskattningar stupade 6 000–6 500 danskar och 2 500–3 000 svenskar. Det betyder att cirka 42 procent av alla soldater som deltog omkom i det blodigaste slaget i Nordens historia.

Därtill kommer tusentals sårade som i stort sett fick klara sig själva. En sam­tida källa berättar att 1 979 skadade svenskar kom fram till Malmö och ungefär lika många sårade danskar tog sig till Landskrona. De som inte orkade gå blev liggande på slagfältet och dog i den ­bitande kylan.

Allt hopp om att vinna tillbaka Skåne var förlorat. När Kristian V kom hem till Kronborg i Helsingör efter det förlorade kriget lät han skärma av fönstren mot Öresund. Han ville inte fördärva aptiten genom att titta på det förlorade landet på andra sidan vattnet.

Läs också:

Krig

Svenskarna slaktade danska rebeller

16 minuter
Sjöfart

Karlskrona skulle stoppa dansken

14 minuter
Kända krigsmän

Hans uppdrag: Gör Skåne svenskt!

14 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj