Målning av slaget vid Lepanto

Slaget vid Lepanto: Gigantiska armador i skoningslös batalj

I oktober 1571 drabbar två enorma flottor samman i farvattnet mellan det grekiska fastlandet och Peloponnesos. Den slutgiltiga kraftmätningen mellan kristendomen och islam väntar.

I oktober 1571 drabbar två enorma flottor samman i farvattnet mellan det grekiska fastlandet och Peloponnesos. Den slutgiltiga kraftmätningen mellan kristendomen och islam väntar.

AKG-Images

Tidigt på morgonen den 7 oktober 1571 är farvattnet mellan det grekiska fastlandet och Peloponne­sos lugnt och öde. Bara en svag bris ­orsakar små krusningar på vattenytan. Men inom kort kommer stillheten att för­bytas i dånet från kanoner och skriken från döende soldater.

I väster ligger den kristna flottan – i öster den osmanska. De kan ännu inte se varandra. På båda sidor spanar de ­högre officerarna spända och tysta ut över havet. Var är fienden?

En släkting till de kristna amiralerna har blivit flådd levande av turkarna på Cypern. Nu har de bara en sak för ögonen: hämnd!

Svaret dyker upp i fjärran när de får syn på varandras flottor och en skräckinjagande syn möter­ dem. Medan morgonsolen höjer sig över havsytan tar en svart ­siluett oändligt sakta­ form vid horisonten och blir till skepp med master, segel och flaggor som rör sig i den svaga vinden.

Ett gigantiskt sjöslag mellan två flottor av hittills aldrig skådad storlek är under uppsegling. Om några timmar kommer det att stå klart om Europa kan förbli kristet eller om européerna tvingas leva med rädslan för en invasion från öst.

Bakgrunden till slaget vid Lepanto

Under ett kvarts sekel har osmanska riket och den västra, kristna delen av Europa stridit om makten i Medelhavet. Sedan det osmanska riket grundades år 1299 i Anatolien – en del av nuvarande Turkiet – har det expanderat kraftigt.

Vid 1500-talets mitt sträcker sig riket som en halvmåne längs Nord­afrikas medelhavskust från Algeriet i väster, upp mot huvudstaden Istanbul och vidare upp längs Adriatiska havet.

Karta över Osmanska rikets utveckling

Åren före slaget vid Lepanto hade osmanerna erövrat Balkan bit för bit. Pilen visar var sjöslaget utkämpades.

© Shutterstock

Osmanerna behärskar Egypten, Mellanöstern med Damaskus och Jerusalem, samt Röda havets kuster med muslimernas heliga städer Mekka och Medina. Österut brer riket ut sig från Bagdad till Persiska viken.

Osmanerna kontrollerar en stor del av handelsrutterna landvägen österut och är Medelhavets obestridda härskare.

Västeuropéernas fruktan för ytterligare osmansk expansion, med allt vad det innebär av religiös, ekonomisk och politisk dominans, har förstärkts av osmanernas försök att angripa Wien år 1529 och erövringen av Cypern år 1570. I de kristna europeiska länderna växer viljan att stoppa ”turken”.

Med påve ­Pius V­ som drivande kraft bildar man en allians, den heliga ligan, mellan Venedig, Vatikanen, Spanien, Genua, Toscana, Savojen och Malta. Syftet är att bryta osmanernas herravälde i Medelhavet.

Den 16 september 1571 avseglar den heliga ligan från Messina på Sicilien. Målet är att hitta fram till osmanernas galärflotta­ och tillintetgöra den. Efter tre veckors jakt närmar sig ligans flotta osmanerna.

De särskilt utvalda officerarna vet att allt står på spel. Antingen går de till botten med skeppen eller så uppnår de det ultimata målet – att rädda de kristna från horderna av muslimska barbarer.

En del av dem tog sig tid att skriva ned precis vad de upplevde under resan.

Den kristne kommendören upptäcker fienden

Kl. 7:30 – Agostin Barbarigo, sekond i den heliga ligan, ger order om stridsformation.

Kommendör Barbarigo föddes i en furstefamilj i Venedig. I hela sitt liv har han ägnat sig åt politik och diplomati och har nu blivit sekond i den heliga ligans flotta.

Barbarigos galärer utgör de kristnas norra flank och ligger tätt intill kusten. Han är den förste av den heliga ligans officerare som får syn på fienden – den osmanska flottan, Medelhavets härskare.

Barbarigo känner farvattnet väl och vet att han ska akta sig för det grunda vattnet längs kusten där han riskerar att gå på grund. Han låter sin flotta segla ut på öppet hav innan han ger order om att galärerna ska vrida åt babord och vända­ stäven österut mot osmanerna.

Roddarna drar de tunga årorna med långa, sega tag och riktar in skeppen tills den kristna flottan ligger på en lång rad med front mot fiendens skepp, som nu kommit mycket nära.

Galär, örlogsfartyg

Galärerna var oftast 50 meter långa, 5,5 meter breda och hade ett djupgående av endast 1,5 meter. Masterna var 20 meter höga.

© Osprey

Galärerna regerade i över 2 000 år

Krigsskeppen i slaget vid Lepanto var de sista i en 2 200 år gammal tradition. Grekerna byggde de första cirka år 700 f.Kr. Romarna, bysantinerna­, osmanerna och de kristna förde traditionen vidare.

De långa galärerna är fullastade. På varje skepp finns 150 roddare och lika många soldater. Sablar och spjut blänker mot flaggorna och vimplarna.

De två flottorna ligger mittemot varandra en stund; den heliga ligan med sina 208 fartyg mot det osmanska rikets 251 fartyg.

Men strax bryter ett öronbedövande spektakel ut; osmanerna slår med cymbaler och kastanjetter och den heliga ligan svarar med kornetter, trumpeter, horn och andra blåsinstrument.

Från båda sidor hörs taktfasta pukor. De högljudda instrumenten ska skrämma fienden. En grupp osmaner börjar dansa på däcket medan de slår på tamburiner och ropar smädelser till de kristna.

Så utspelade sig slaget vid Lepanto

Hämndlystna bröder angriper

Kl. 10:30 – Bröderna Bragadino­ öpp­nar eld mot en fientlig galär. Slaget­ om Europas framtid har börjat.

På ligans norra flank har två bröder befälet över var sin galär. För Antonio och Ambrogio Bragadino är striden personlig. En av deras släktingar har tidigare tagits till fånga, torterats och flåtts levande av turkarna under belägringen av ­Famagusta på Cypern.

Nu har de siktet inställt på vedergällning och är uppfyllda av entusiasm och hämndlystnad. Deras två galärer riktar in de långa kanonerna i förstäven mot turkarnas största galär. De två första skotten missar, men det tredje blir en fullträff: kulan fläker upp förstäven precis under vattenlinjen.

Kommendör under slaget vid Lepanto

Ljudet från kanoner, skjutvapen och klingor som möttes var öronbedövande. Det var nästan omöjligt för befälen att göra sina order hörda och striderna blev allt mera kaotiska.

© AKG

Det väldiga dånet får trumslagarna, som anger takten för de osmanska roddarna, att hålla upp.

Fartyget går till botten. Nu finns det ingen­ återvändo. Det slutliga slaget mellan kristenheten och islam har börjat.

De första olycksbådande tecknen

Kl. 10:30 – Ali Pasha, chef för den turkiska flottan, ser bekymrad på. De onda aningarna kommer smygande.

Över den osmanska flottans flaggskepp ”Sultana” vajar kalifatets fana, en flagga av tjockt grönt tyg, rikt utsmyckad med vackra mönster och inskriptioner ur Koranen.

Flaggan förs bara i strid om sultanen eller någon speciellt utvald person deltar. Ali Pasha är den utvalde.

Från början var Ali Pasha en van­lig man, en muezzin – den man som kallar muslimerna till bön från moskéns minaret.

”Himlen syntes inte för bara pilar och skott. Det var förmiddag, och ändå var det mörkt av rök från artilleri och granater.” Ett ögonvittne från slaget vid Lepanto

Via sultanens hustru introducerades han vid det turkiska hovet. Han visade sig vara en skicklig diplomat och fick höga befattningar, bland annat som guvernör i Egypten.

Efter erövringen av Cypern tog han över kommandot över den turkiska medelhavsflottan och han står nu på toppen av sin karriär. En seger över den heliga ligan skulle ge honom den allra högsta status.

I ett försök att slå tillbaka efter att ha mist sin största galär sätter turkarna kurs mot den heliga ligans norra flank. Omkring 60 galärer fördelade på tre grupper närmar sig bröderna Bragadino som just tillintetgjort Pashas största ­galär, och bröderna tar tillfället i akt att åter avfyra sina kanoner. De turkiska far­tygen får stora skador. Bara några minuter in i slaget får Ali Pasha de första oroväckande föraningarna.

Många av osmanernas galärer lämnar linjen, antingen i ett försök att komma undan beskjutningen eller för att årorna helt enkelt skjutits av. De turkiska skeppen avfyrar sina kanoner på nära håll. Med ett dån som hörs på flera kilometers avstånd stöter galärerna samman och krigare från båda sidor bordar fiendens skepp.

Barbarigo träffas av en pil i ögat

Kl. 10:40 – Agostino Barbarigo, sekond i den heliga ligan, blir omringad.

Ali Pashas offensiva motdrag vållar till en början problem för den kristne kommendören Barbarigo. Hans män får fullt upp med att försöka hindra de turkiska soldaterna från att borda.

Sammanstötningen utvecklar sig snart till en intensiv närkamp med pilbågar, hagelbössor, armborst, hillebarder, spjut och dolkar.

Ett ögonvittne beskriver synen:

”Man såg inte himlen för bara pilar och kulor. Det var förmiddag men ändå var det alldeles svart av rök från artilleri­ och granater och från de många brinnande projektiler som inte slocknade ens när de låg i vattnet.”

Heliga ligan

Enligt den katolska kyrkan berodde den ärorika och allt avgörande segern enbart på solda­ter­na i den heliga ligan. Muslimerna besegrades under övervakning av Jungfru Maria och Jesus.

© Getty

Barbarigo är runt de 70 och för gammal för att själv delta i striderna. I stället intar han sin plats vid stormasten och försöker att leda sina män.

Under de kaotiska förhållandena är det svårt att bevara överblicken och hans ord dränks i allt oväsen. För att ropa ut en viktig order till sina män lyfter han på visiret i sin hjälm.

En pil viner genom luften och Barbarigo faller ihop, träffad i ögat och dödligt sårad. Närstriden har pågått i nästan en timme.

Quirini genomför ett bakhåll

Kl. 11:15 – Kapten Marco Quirini deltar i kampen på den norra flanken. Han genomför ett bakhåll.

Quirini är kapten. Han bestämmer sig för att utnyttja förvirringen och dirigera ett stort antal kristna galärer in bakom turkarnas linjer.

Med denna manöver lyckas han klämma in turkarna mellan de kristnas galärer i Barbarigos flotta och det grunda vattnet nära land. Flera kristna skepp skyndar till för att hjälpa honom och snart befinner sig turkarna i svår knipa.

De tvingas helt enkelt inse att slaget är förlorat i den norra delen av linjen. Mängder av muslimer hoppar överbord och söker sig in mot land i det grunda vattnet.

Från galärerna tar de med sig allt de kan bära av vapen och ammunition. Annars skulle närstrider på land vara lika med en säker död för dem.

Delar av den turkiska hären är på väg att lösas upp. Den heliga ligan har tagit ett avgörande steg närmare segern.

Ali Pasha klantar sig

11:30 – Ali Pasha, chef för den turkiska flottan, sätter kurs mot de kristnas­ flaggskepp ”La Real”.

Ali Pasha anar nederlagets stund. Nu går han in för att åtminstone skaffa sig en stor trofé. Hans roddare drar fortfarande årorna till trumslagarens taktfasta rytm.

För att inte förstöra stridsformationen har de fått order om att hålla linjen medan de närmar sig det kristna flaggskeppet ”La Real”.

För de mindre galärerna i Ali Pashas följe är det frestande att skynda förbi de fruktade venetianska galärerna med deras överlägsna eldkraft.

Men Ali Pasha bedömer att risken för att bli sänkt är mindre än de risker som turkarna utsätter sig själva för om de bryter linjen.

De kristna rör sig långsamt framåt och Ali Pasha har gott om tid att studera ”La Real” som närmar sig.

Fresk av slaget vid Lepanto

Slaget vid Lepanto är avbildat i flera kyrkor. Här i taket i en kyrka i den norditalienska staden Turin.

© Shutterstock

Den heliga ligans flaggskepp är sin tids största galär – nästan 60 meter lång och försedd med två master, varav stormasten är drygt tjugo meter hög. Det krävs 290 roddare för att driva skeppet framåt.

Utsmyck­ningarna­ är enastående i de spanska färgerna – rött och guld – och försedda med sniderier, skulpturer och målningar.­ Fartyget är ett iögonfallande­ vittnesbörd om det spanska kungahusets makt och rikedomar.

Fem kanoner är monterade i stäven och vridbara ­kanoner står på plattformar ovanför förstäven.

Den osmanska ”Sultana” är nästan lika stor med purpurrött skrov, utsmyckad­ med traditionella muslimska mönster.

Eldkraften är något mindre än på ”La Real”. Inga turkiska skepp har mer än tre kanoner eftersom flottan valt att satsa på att de lättare galärerna ska vara snabbare än fiendens.

När de två skeppen är ungefär en kilo­­meter ifrån varandra bryts den nerv­pirrande tystnaden av ett brak. Akterlanternan på ”Sultana” krossas.

Ali Pasha är tagen; en fullträff på det avståndet är mycket ovanligt – ännu ett dåligt omen för den turkiska flottan.

Närstriderna och blodbadet förvärras

Kl. 11:40 – De två flaggskeppen ligger­ mittemot varandra i slagets centrum­.

De turkiska krigare som står på däcket på ”Sultana”, redo att borda ”La Real”, sprängs nu i småbitar. Masterna på många av de närliggande turkiska galärerna förvandlas till kaffeved.

Snart väller den heliga ligans soldater in över ”Sultana”. Fler skepp kommer fram och vid middagstid är det fullt med galärer i farvattnet. De två härarna slåss mot varandra med alla vapen de kommer över.

Svärd huggs in i pansar eller kött. Yxor, spjut och kroksablar svingas­ i den täta människomassan. I vattnet kämpar mängder med män för att slippa drunkna och för att komma undan kanonelden.

Stickvapen

Krigarna skulle inte bara hantera årorna och avfyra kanonerna ombord. Deras förmåga att hantera handvapen var livsviktig.

© AKG-Images

Närstrider avgjorde sjöslag

Att borda fiendens skepp och kasta sig in i närstrider var en väsentlig del i ett slag mellan två galärflottor.

Hillebarder, spjut, dolkar och svärd var effektiva vapen på ett fartyg fullt med folk och de medfördes i stora mängder.

En vältränad grupp soldater med spjut kunde snabbt fördriva manskapet på en galär.

För både osmanerna och de kristna var pilbågar och armborst oumbärliga vapen. Både turkarnas pilbåge och de venetianska armborsten var precisa och slagkraftiga vapen som kunde tränga igenom rustningar och plåt.

Den heliga ligans soldater bar oftast rustning, bara ett fåtal osmaner hade ringbrynja.

Rustningarna kunde dock vara farliga för bäraren. I slagsmål på skepps­däcket kunde de rent av vara dödliga om krigaren föll över bord.

Pilar och brandbomber viner genom luften som är tjock av krutrök.

Över ljudet av dånande kanoner och tusentals klingor som möts hörs knallar från luntlås­bössor och skrik från de sårade och döende. Soldaterna halkar hela tiden i det blod som nu täcker de vackra valnötsplankorna på ”Sultanas” däck.

Ali Pasha inser att han aldrig kommer att kunna ta kontroll över detta inferno, och han slutar att ge order. Han är känd för att vara en skicklig bågskytt och nu tar han fram det vapen han är så förtrogen med.

Han ansluter sig till sina skyttar i ”Sultanas” förstäv, där han snart tvingas bevittna något outhärdligt. Vatikanstatens skepp ”Capitana” rammar ”Sultana” och de kristna går segrande ur de föl­jande närstriderna. Besättningen på ”Sultana” huggs ihjäl.

Den heliga ligans soldater jublar när kalifatets fana halas och ersätts med det kristna korset i ”Sultanas” mast.

De överlevande osmanerna försvarar sig så gott de kan men de börjar få ont om ammunition. I desperation börjar några att kasta frukt ur skeppens matförråd på motståndarna.

För de flesta handlar det emellertid bara om att överleva; de segervissa kristna visar ingen barmhärtighet utan fortsätter att döda de flyende turkarna.

Officerarna manar till besinning, men förgäves: till och med sårade soldater som flyter i havet sticks ihjäl med spjut eller trycks ned under ytan. De övergivna turkiska fartygen plundras.­

Ali Pasha slipper se detta ovärdiga slut. Han ligger död på fördäck på sin galär.

Kristna slaktas av hämndlystna osmaner

Kl. 12:30 – Osmanernas Uluch Ali ­försöker ge igen.

När slaget har pågått i drygt två timmar har de två kommendörerna Uluch Ali och Andrea Doria studerat varandra. De har befälet över osmanernas respektive de kristnas södra flank.

Uluch Ali hoppas kunna vända slaget till osmanernas fördel och styr åt nordväst där det uppstått en öppning i den heliga ligans linje.

Andrea Doria är införstådd med att turkarna på den södra flanken har fler skepp till sitt förfogande än han har – mer än 40 fartyg.

De flesta­ är emellertid galeaser – små, lätta fartyg som inte lämpar sig särskilt för verkliga­ sjöslag. Medan de två flottorna ligger och lurpassar på varandra har en svag bris börjat blåsa från väster.

Osmanerna har vinden emot sig och Andrea Doria inser att det kommer att ge de två stora galärerna­ i hans flotta tid att inta sina positioner och skydda resten av hans fartyg innan de turkiska skeppen hinner fram. Nu seglar de två flottorna mot varandra.

Venedigs kommendör Sebastiano Vernier

Kommendörerna i den heliga ligan utropades efter slaget till kristendomens räddare. Venedigs­ Sebastiano Vernier var en av dem.

© corbis

Plötsligt trotsar en grupp på 16 galärer Andrea Dorias order om att närma sig fienden i god ordning och hålla linjen. Snart blir de 16 galärerna förföljda av Uluch Alis galärer, och de omringas genast av fiendens skepp.

Muslimerna är lika skoningslösa som de kristna­ var tidigare under slaget. Den heliga ligan lider svåra förluster och på fem av fartygen dödas alla ombord.

I ett desperat försök att förhindra att deras fartyg hamnar i fiendens händer sätter de kristna eld på krutförrådet i en av de venetianska galärerna.

Den enorma explosionen orsakar stor skada på ett av den heliga ligans andra fartyg, men allra hårdast drabbas de omkringliggande­ osmanerna. Åtskilliga av deras galärer får kraftiga skador.

Slaget är definitivt förlorat

Kl. 13:30 – Osmanerna ger upp sex timmar efter att de har fått syn på fienden.

Uluch Ali ser flera kristna skepp närma sig, bland dem flaggskeppet ”La Real”. Nu har han insett att striden redan är avgjord i den norra och centrala delen av linjen.

Han försöker komma undan med så många skepp som möjligt och rädda vad som räddas kan.

Kommendör Andrea Doria tar upp jakten på Uluch Ali. Genom att dra nytta av att turkarna har vinden mot sig tills de vänt runt lyckas han skära av flyktvägen för många av de flyende fartygen.

Av de ungefär 30 galärerna i Uluch Alis följe är det bara åtta som lyckas ta sig ur den heliga ligans grepp. Resten ger upp eller går på grund.

Galeon under slaget vid Lepanto

Vid 1500-talets slut konkurrerades galärerna ut av galeoner – fyrmastade segelfartyg. De hade plats för många tunga kanoner och kunde segla jorden runt.

© Mary Evans

Med kanoner blev galären obrukbar

Från början var galeonerna byggda för frakt. I takt med att det tunga artilleriet utvecklades kunde Europas flottor inte längre fortsätta använda galärerna som sina vanligaste krigsfartyg.

Galären var den tidigaste formen av krigsfartyg. Skeppets roll var först och främst att ramma och förstöra andra fartyg samt att transportera sitt manskap så att man kunde borda fiendens skepp.

Galärer var ibland försedda med lätt artilleri som vid Lepanto, men eldkraften var begränsad.

I slutet av 1500-talet förbättrades sjöartilleriet markant. Kanonerna kunde laddas om relativt snabbt under ett slag och blev därför betydligt mer attraktiva som vapen.

Denna utveckling skapade ett behov av större och mer stadiga skepp som kunde bära fler tunga kanoner.

Sådana fartyg blev för tunga för att ­drivas fram av roddare, och galärerna fick lämna plats för de stora örlogsfartygen som fungerade som seglande vapenplattformar.

Slaget vid Lepanto var det sista stora sjöslag som utkämpades med galärer.

Nu gäller det att ta sig i säkerhet med skeppen och få de sårade i land

Kl. 14:00 – Osmanerna har krossats.

Vinden har tilltagit och mörka moln närmar sig borta vid horisonten. De kristna ger upp jakten på Uluch Ali.

Fram emot kvällen har den heliga ligans oskadda fartyg samt cirka 130 turkiska skepp som tagits som krigsbyte, plus ungefär 3 000 fångar, förts i säkerhet vid ankringsplatsen vid Port Petala.

De fartyg som blivit obrukbara dras in mot land och sätts i brand. Sammanlagt förlorar osmanerna 211 av sina 251 fartyg. Den stolta osmanska flottan är fullständigt tillintetgjord.

Slaget vid Lepanto varade bara ungefär fem timmar och var ovanligt intensivt. Förlustsiffrorna blev totalt 40 000 döda och 10 000 sårade.

De kristna vann en sällsynt överlägsen seger, och trots att osmanerna snabbt lyckades bygga upp sin flotta igen fick slaget vid Lepanto stor strategisk betydelse.

Visst kunde osmanerna ersätta sina krigsfartyg, men det visade sig vara omöjligt att återskapa de kunskaper och den erfarenhet som gick till botten med dem som stupade vid Lepanto.

Allra viktigast var att slaget slog hål på myten om den oövervinnliga turkiska flottan. Vid Lepanto hade den heliga ligan utmanat osmanernas makt på havet och vunnit. Efter den dagen var osmanernas herravälde i Medelhavet ett avslutat kapitel.