Från sin koj kunde amiral Nelson höra hur vinden tjöt i fartygsriggen och hur det knakade i virket. Det var ingen tvekan om att vinden tilltog. Britten hade lyssnat med ett halvt öra under de få timmars sömn han unnat sig natten till den 2 april 1801. Nu berodde allt på vindriktningen.
Föregående kväll hade han arbetat tillsammans med sina främsta officerare till sent på kvällen. De hade studerat kartor, slagit upp i böcker och gjort upp planer för hur de skulle ge Danmark en rejäl läxa. Resultatet av nattens arbete låg nu i högar på amiralens bord, färdigt att användas.
Nelson behövde bara några timmar med rätt vind för att kunna lägga sin flotta i slagläge utanför Köpenhamn. Danskarnas fartyg låg redan beredda på en lång linje utanför kusten.
Amiralen låg fortfarande och grubblade då en officer bankade på dörren och meddelade att vinden var sydöstlig. Nelson kom genast på fötter. Sydöst var perfekt. Nu kunde ingenting hindra honom från att segla in och ge danskarna en näsbränna så att de aldrig mer skulle våga utmana Storbritannien.
Amiralen var helt övertygad om att slaget skulle resultera i en lysande seger. Han vann alltid, och hans flaggskepp var omgivet av en flotta bemannad med världens bästa sjömän. Oerfarna danskar hade ingenting att sätta emot britternas styrka och vilja.
Men slaget skulle bli allt annat än en snabb kanonad och seger före lunch.
I stället väntade en frustrerande dag då Nelsons föreställningar visade sig vara felaktiga och ett pinsamt nederlag plötsligt kom farligt nära.
Danskar smugglade vapen
Danmark hade irriterat britterna under lång tid när flottan stävade ut mot Köpenhamn år 1801. Danskarna höll sig utanför alla krig, och medan resten av Europa stred tjänade skeppsredarna i Köpenhamn stora förmögenheter på att förse härarna med vad de behövde.
Enligt 1700-talets oskrivna sjöregler hade neutrala fartyg rätt att handla fritt – även med krigförande stater – men bara om lasten bestod av vanligt gods. Danskarna struntade i detta och smugglade krigsmateriel rakt förbi Storbritanniens flotta och in i fiendens hamnar.
Utländska skeppare fick rentav tillstånd att hissa Dannebrogen som bekvämlighetsflagg för att kunna segla ostört över världshaven. På så vis kunde t.ex. det krigförande Nederländerna hämta hem kaffe från kolonierna i Asien.
Britterna var väl medvetna om att Danmark missbrukade reglerna och år 1800 bestämde de sig för att börja genomsöka skepp från neutrala länder.
I Köpenhamn uppfattades den nyheten som en grov förolämpning och även andra neutrala stater reagerade med ilska. En av dem var Ryssland. Tsaren bjöd in Danmark, Sverige och Preussen till en allians med vilken staterna gemensamt skulle försvara sina rättigheter till havs.
Regeringen i London tolkade det väpnade neutralitetsförbundet som en informell krigsförklaring. Britterna bestämde sig för att slå till innan fienden hunnit samlas, och därför stävade en flotta ut med kurs mot Östersjön den 12 mars 1801.
Befäl för britternas 20 tungt beväpnade skepp och 30 andra fartyg blev Hyde Parker, en 61-årig amiral som aldrig anfört en flotta i strid. Den bristen skulle hans närmaste man, Horatio Nelson, uppväga. Nelson hade åtskilliga segrar bakom sig, men som 42-årig viceamiral hade han varken tillräcklig ålder eller rang för att leda aktionen i Östersjön.
Duons uppdrag var att med våld tvinga Danmark att lämna neutralitetsförbundet. Därefter skulle britterna fortsätta mot Sverige och Ryssland.
Amiral Nelson skålade självsäkert för seger, kvällen innan han angrep Köpenhamn.
Nelson tog kommandot under slaget vid Köpenhamn
På morgonen den 30 mars löpte hela den imponerande, brittiska armadan in i Öresund, förbi Kronborgs slott utanför Helsingör. Linjeskeppen avlossade bredsida efter bredsida mot fästningen, men i stort sett utan effekt – en av de få fullträffarna kilade in sig i väggen på den brittiske konsulns hus i staden. Kronborgs kanoner träffade ingenting; räckvidden visade sig vara för kort.
Sedan de passerat fortsatte Parker och Nelson söderut tills de fick syn på Köpenhamn. Utanför staden låg en lång rad danska fartyg som skulle hindra britterna från att komma för nära.
Några av skeppen var stora – tvådäckare med 25 eller fler kanoner på vardera sidan. Mellan dem låg små fregatter, bestyckade pråmar och till och med en stor timmerflotte. Britternas farligaste motståndare var sjöfortet Trekroner längst ut i den danska linjen. År 1801 var artilleri på fast mark alltid effektivare än fartygsartilleri; Trekroner hade 69 stora kanoner.
När britterna anföll tänkte de i första hand hålla sig så långt ifrån sjöfortet som möjligt. Nelson skulle leda insatsen och Parker skulle ligga som reserv med de största brittiska fartygen. De hade för stor djupgång för att gå in i det grunda vattnet framför den danska linjen. Planen var tydlig: varje brittiskt skepp tilldelades ett danskt fartyg som det skulle slå ut med kanoneld och därefter erövra.
När britterna förstört fiendens linje var det dags för Trekroner. Soldater ombord skulle erövra fortet i en landstigningsoperation som visserligen skulle bli blodig, men inte omöjlig. Danskarna hade aldrig uppfört några försvarsverk på den konstgjorda ön, och det fanns inga bröstvärn som skyddade soldaterna mot kanonkulor och gevärsskott.
När Trekroner erövrats skulle Nelson ha Köpenhamn och den danska flottbasen som i en liten ask.
Amiralen räknade inte med några problem när han gick och lade sig natten före angreppet.
Otur äventyrade planen
På morgonen den 2 april lättade de brittiska fartygen ankar från sin position söder om Köpenhamn, och Nelsons flotta satte kurs mot den danska försvarslinjen. Men det blev galet redan från start.
De stora skeppen hade knappt börjat röra på sig förrän Nelson förlorade sitt första fartyg. Kaptenen på Agamemnon rapporterade att vind och strömmar hindrade honom från att inta sin position i slagformationen.
Därmed försvann 64 kanoner. Strax därefter gick två fartyg, Russell och Bellona med 74 kanoner vardera, på grund på sandbanken Middelgrunden och satt orubbligt fast.
Medan de första kanonkulorna började vina över vattnet hade Nelsons flotta redan reducerats från tolv stora linjeskepp till nio. Men det var för sent att vända om, och hur som helst tänkte Nelson inte vackla när striderna väl hade börjat.
Resten av den brittiska flottan gick upp genom Kongedybet, segelrännan där de danska skeppen väntade. Det sista fartyget i formationen var Monarch med 74 kanoner fördelade på två däck. Från sin plats i skeppets akter spanade sjökadetten William Millard framåt, ut över det imponerande panoramat.
”En vackrare och mer högtidlig syn har jag aldrig skådat”, skrev han flera år efter slaget. ”Det yttrades inte ett ord på hela skeppet, förutom av lotsen och rorgängare. Deras meddelanden sjöngs ut som mässandet i våra domkyrkor.”
Nelsons ekträkolosser gled långsamt framåt tills de en efter en kom fram till sina motståndare i den danska linjen, och lät ankaret gå. Så tog kanonduellen fart och krutröken låg snart tung över de båda fartygslinjerna som skildes åt av 300 meter vatten. Manövrerandet hade redan upphört och nu hängde allt på artilleristernas skicklighet.
”Det var en regelrätt kamp och inget annat”, skrev Nelson i sin rapport.
Slaget vid Köpenhamn fick danskarna att bita ifrån sig
Elden från fiendens klena försvarslinje överraskade den brittiske amiralen. Även om de danska kanonserviserna saknade träning orsakade deras järnkulor stor skada på Nelsons fartyg.
Amiralen befann sig på Elephant, som fick ta emot bredsidor från danskarnas flaggskepp Dannebrog med amiral Olfert Fischer ombord. Kanonkulor och stångkulor – avlånga järnprojektiler – slet sönder rigg och segel eller borrade sig igenom fartygsskrovet.
Vid varje fullträff flög stora mängder dödligt träsplitter över däck. De sårade skrek medan kamraterna bar ned dem till skeppskirurgens rödmålade bord; amputation var enda behandlingen för krossade armar och ben.
Nelson själv var på gott humör, trots att han var väl medveten om risken för att bli lemlästad. Strider hade redan kostat honom en arm och synen på höger öga. Trots det spatserade han lugnt omkring på akterdäcket på sitt flaggskepp och log när en dansk kula gick genom stormasten.
”Det går hett till”, sade Nelson till officeren vid sin sida. ”Men jag vill inte till något pris vara någon annanstans, det ska du inte tro.”
Så tänkte knappast sjömännen på Monarch som låg längre fram. Skeppet hade passerat Nelsons Elephant och kastat ankar mittemot en jämbördig motståndare, tvådäckaren Sjælland med 74 kanoner. Det brittiska skeppet låg dessutom inom räckhåll för de stora kanonerna på sjöfortet Trekroner.
En av de första som stupade på Monarch var kaptenen, och många av hans män mötte samma öde. Den dagen blev 56 dödade och 164 sårade, av en besättning på omkring 600 man – den högsta andelen på Nelsons skepp. Danskarnas skott träffade inte bara brittiska sjömän utan även soldater i ett regemente som skulle storma Trekroner.
Innan landstigningen kunde börja hjälpte soldaterna till i striden med sina musköter från övre fartygsdäcket. Men danskarna dödade så många av de rödklädda infanteristerna att resten till sist beordrades ned i fartyget.
Där fick de sitta passiva och vänta på order om att angripa fortet. Kanonserviserna på Monarch var däremot tvungna att stanna på sin post, och de fick betala ett högt pris.
Efter en timmes kamp gick kadett William Millard framåt i skeppet för att hämta ammunition. Överallt på däck låg döda och sårade sjömän:
”När jag kom ned på övre batteridäck stod inte en enda man upp mellan stormasten och stäven, en sträcka med åtta kanoner på var sida. Några av dem var framdragna, redo att avfyras, andra låg omkullvälta på sidan, och åter andra stod där de rullat tillbaka efter avfyrning”, mindes Millard efter slaget.
På grund av akut brist på sjöofficerare fick en blott 17-årig löjtnant kommandot över ett skepp. Willemoes hyllades för sitt mod men befordrades aldrig, och han var fortfarande löjtnant då han stupade i strid år 1808.
Slaget vid Köpenhamn: Amatörer stod för försvaret
Nelsons skepp träffades av många skott men gav dubbelt igen. Trots att tre linjeskepp fallit bort redan under inseglingen hade britterna betydligt fler kanoner än danskarna: drygt 1 000 mot cirka 650.
Även kunskapsmässigt var kampen ojämn. Brittiska kanonserviser fick grundlig utbildning och många av Nelsons artillerister hade tidigare deltagit i sjöslag. Danmarks flotta var i strid för första gången på flera år. Vissa danskar hade aldrig förr hanterat en kanon.
Endast hälften av manskapet på de danska skeppen var sjömän ur flottan – professionella och värnpliktiga från rikets danska och norska provinser. Resten var amatörer med högst ett par veckors tjänstgöring bakom sig.
Regenten hade manat frivilliga att anmäla sig, vilket bl.a. en del svenskar hade hörsammat – men inte många nog. Därför hade civila köpenhamnsbor tvångsrekryterats dagarna före den 2 april.
En del av officerarna var civilister ur handelsflottan. Styrmän och skeppare fick kortvarig anställning som s.k. månadslöjtnanter, men även om de kunde segla visste de ingenting om kanoner.
Britternas övertag växte under förmiddagens lopp. Kulorna antände det danska flaggskeppet Dannebrog, och amiral Olfert Fischer tvingades lämna det och leta efter ett annat skepp att fortsätta striden på. Andra ombord passade på att sätta sig i säkerhet trots att fartyget ännu befann sig i strid.
Meniga sjömän och enstaka officerare rodde iväg för att ansluta till andra danska fartyg eller smyga upp på land, som låg frestande nära. Efter nederlaget ställdes åtskilliga desertörer inför krigsrätt.
Mellan klockan tolv och ett på eftermiddagen var de danska fartygen så sönderskjutna att det ena efter det andra kapade ankartrossen och drev bort från skottlinjen. Men det kunde amiral Hyde Parker inte se.
Han låg med den brittiska reserven flera kilometer norr om Köpenhamn, och därifrån såg striden ut att ha hamnat i ett blodigt dödläge. Kanonerna dånade i timmar och krutröken låg tung över de båda slaglinjerna som tycktes ligga alldeles stilla.
Parker oroade sig över förlusterna eftersom han behövde spara på krafterna. När danskarna hade besegrats måste han ha kraft kvar att strida mot först den svenska och sedan den ryska flottan. När slaget pågått i tre timmar utan ett avgörande, och klockan passerade 13, var hans tålamod slut.
Parker gav order om att hissa signalflagg – han tänkte meddela Nelson att avbryta striderna. Hans närmaste man hade dock helt andra planer för hur striderna skulle skötas.
Under slaget vid Köpenhamn satte Nelson allt på spel
Meddelandet om att Parker signalerade för reträtt möttes med iskallt förakt av Nelson. Han såg att danskarnas motstånd blev allt svagare och att en brittisk seger låg inom räckhåll.
”I helvete heller att jag gör det”, sade han till en officer som frågade honom om Parkers signal skulle sändas vidare till de linjeskepp som befann sig i strid. Nelson satte kikaren till sitt blinda öga och låtsades spana mot Parkers flaggskepp. Därefter riktade han åter all sin uppmärksamhet mot slaget.
Nelson var väl medveten om att han riskerade krigsrätt och i värsta fall avrättning. En seger var nu det enda som skulle kunna rädda honom – och danskarna kämpade fortfarande.
”De där människorna är gjorda av segare virke än jag hade räknat med”, sade han till en officer. ”Men vi skjuter förträffligt. Om vi inte kan besegra dem på tre timmar, går jag i god för att vi kan göra det på fyra. Hur som helst ska jag ge dem vad de tål.”
Sakta men säkert ebbade elden från de danska fartygen ut, i takt med att brittiska fullträffar förstörde kanonerna eller att besättningsmännen blev för få för att fortsätta strida. Den danske amiralen Olfert Fischer ombord på Holsten insåg också hur slaget skulle komma att sluta.
Sedan han lämnat det brinnande Dannebrog hade han gått ombord på Holsten i hopp om att den norra änden av hans linje skulle kunna hålla stånd mot britterna. Men det brittiska fartyget Defiance hade krossat alla hans optimistiska drömmar. Med sina 74 kanoner slet hon upp stora hål i danska Holsten, som var betydligt mindre och bara bestyckat med 60 kanoner.
Amiral Fischer såg med egna ögon hur hans sekreterare lade ifrån sig ett protokoll för några ögonblick – och i samma stund sveptes dokumentet överbord av en kanonkula. Snart därefter varnade skeppets kapten för att han snart skulle bli tvungen att kapitulera. Ännu en gång fick Fischer ta till flykten, och den här gången seglade han till sjöfortet Trekroner.
Utanför Köpehamn drog Nelson nytta av att han var blind på höger öga.
Ord fungerade bättre än kanoner
Danskarnas eldgivning blev alltmer utspridd men till Nelsons frustration upphörde den inte helt. Efter sin olydnad mot Parker behövde han ett snabbt avgörande och klockan 14 plockade han fram en penna.
Amiralen skrev ett brev till den danske kronprinsen, som i praktiken var Danmarks regent år 1801. Nelson krävde att danskarna omedelbart skulle sluta att skjuta. Annars tänkte han bränna alla de sönderskjutna danska skeppen utan att låta besättningarna lämna fartygen först. Brevet överlämnades till en officer som med roddbåt tog sig norr om de båda slaglinjerna och kom in till Köpenhamn klockan 15. Kronprins Fredrik insåg att det var dags att fatta det beslut han dröjt med i flera timmar. Skeppen ute i Kongedybet beordrades avbryta all eldgivning. Slaget var över.
Kapitulationen kom i sista stund för kadetten William Millard och övriga män på det brittiska linjeskeppet Monarch. Fartyget var fullt med hål och gick inte längre att manövrera.
”Däcket var fyllt med förstörda kanoner”, skrev kadetten. ”Från för till akter fanns inte en tamp som inte hade skjutits sönder.” Slaget hade kostat Nelson 254 döda och 689 sårade, och danskarna 367 döda och 635 sårade. Många av de skadade dog inom ett par dagar.
Nelsons seger eliminerade hotet från den danska flottan och snart upplöstes neutralitetsförbundet. Tsar Paul I, som var mannen bakom alliansen, hade mördats av sina egna en vecka före slaget, och hans son var mindre krigisk.
Genom kanoneld, ett ögonblicks blindhet och kalla hot hade Nelson vunnit ännu en seger – den dittills svåraste i karriären. År 1805 träffades sjöhjälten av en fransk kula i slaget vid Trafalgar och dog.