Från krig till kamrater på några decennier
Under många hundra år låg de nordiska länderna ständigt i krig med varandra, men helt plötsligt började man betrakta sig som broderfolk istället. Hur kunde det gå så fort?

Den svensk-norske kungen Karl XV var en varm anhängare av skandinavismen.
Uppmjukningen av relationerna mellan de nordiska länderna är en mångfacetterad historia. Därför skulle det vara knepigt att försöka utpeka någon specifik initiativtagare, men det råder ingen tvekan om att huvudaktörerna var de gamla ärkefienderna Danmark och Sverige.
Upptiningen kan spåras tillbaka till avslutningen på stora nordiska kriget (1720–21) men det var 1800-talet som var den centrala perioden för den historiska förändringsprocess där arvfienden omskapades till broderfolk.
Retoriken kring begreppet broderfolk är nära sammanflätad med den skandinavistiska rörelsens historia. Upprinnelsen var den renässans för det fornnordiska kulturarvet som i slutet av 1700-talet började puttra bland diktare och akademiker i de nordiska universitetsstäderna. Grekiska gudar och antika herdelandskap blev nu gårdagens nyheter. I ropet var istället runstenar, mjödhorn, skeppssättningar och vikingar.
Genom inflytelserika skribenter som den blivande danska nationalskalden Adam Oehlenschläger och svenskarna Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér byggdes det upp ett mytiskt, fornnordiskt förflutet som framhävde släktskapet mellan Nordens länder.
Akademiskt elitprojekt
Den tidiga skandinavismen var ett akademiskt elitprojekt, men den lade grunden för den retorik och de nationella myter som senare skulle spridas i samhället genom folkbildningsverksamhet och klassiker som Läsebok for folkskolan (1868).
Därigenom bidrog skandinavismen till att 1800-talets nationella väckelse i Norden fick en delvis nationsöverskridande karaktär, i synnerhet i Danmark och Sverige. Föreställningarna om det nationella – om danskhet och svenskhet – kom här att gå hand i hand med svärmeriet för den gemensamma ”nordiska nationalkaraktären”.
Den skandinavistiska rörelsen blev dock aldrig lika stark i Norge och Finland. De svenska skandinavisterna var varma Finlandsvänner och skanderade gärna om en återerövring, om än på ett mer symboliskt plan. Men bland finländarna själva var frågan komplicerad, både på grund av förhållandet till Ryssland och den inhemska språk- och kulturstriden mellan fennomaner (finskhetsivrare) och svenskspråkiga nationalister.