Sex skäl till att Jugoslavien kollapsade

Försöket att få invånarna i Jugoslavien att ­utveckla en gemensam jugoslavisk identitet misslyckades.

Under en folkräkning 1981 sa endast fem procent av befolkningen att deras nationalitet var jugoslavisk.

De många etniska grupperna hade ingen känsla av gemenskap, utan präglades snarare av inbördes schismer sedan många århundraden tillbaka.

Josip Broz Tito ledde de jugoslaviska partisaner som under andra världskriget befriade landet från tysk ockupation. Efter kriget blev han Jugoslaviens starke man.

Tito var till hälften kroat, hälften sloven och krigshjälte och han arbetade ihärdigt för att ena jugoslaverna i en gemensam kommunistisk identitet under mottot ”broderskap och enhet”.

Han ­kväste även all opposition och alla ansatser till att så split, men 1980 dog den 87-årige ledaren. Nu fanns det inte längre någon stark man som höll ihop Jugoslavien.

I början av 1980-talet behövde Jugoslavien ta stora lån, men krisen rasade även i resten av det kommunistiska Östeuropa, så landet kunde inte räkna med någon hjälp därifrån.

I stället såg USA sin chans att försvaga östblocket. Amerikanerna var villiga att ge lån till Jugoslavien och därmed visa för andra kommunistiska länder att även de kunde få hjälp från väst om de ­införde kapitalism.

Med stöd från USA tog Jugoslavien lån av Internationella valutafonden, men i gengäld skulle landet tillåta import av utländska varor, som snart konkurrerade ut de jugoslaviska.

På mindre än två år stängde 1100 ­företag, och mer än 600000 personer blev arbetslösa. Nöden ledde till oro och gammalt hat mellan landets ­etniska minoriteter flammade upp.

Jugoslaviens sex delstater var djupt beroende av samhandeln med Östeuropas övriga kommunistiska länder. När deras ekonomier vacklade på 1980-talet förlorade Jugoslavien dock enorma inkomster och den ekonomiska krisen förvärrades.

Kommunismens löften om sammanhållning för det gemensamma bästa hade dittills varit det effektivaste kittet för att foga ihop landets etniska grupper, men som så ofta tidigare i historien började nödställda män­niskor leta efter syndabockar med avvikande ursprung och religion.

Sådana hade Jugoslavien gott om.

Under andra världskriget hade många kroater stött nazisterna och begått folkmord på serber.

När ­majoriteten av invånarna i den kroatiska provinsen 1991 röstade för självständighet, fruktade Kroatiens serbiska minoritet att de återigen skulle utsättas för förföljelser.

De inledde ett uppror, som öppet ­stöddes av de serbiskt kontrollerade ­jugoslaviska regeringsstyrkorna.

För serbiska nationalister var 1990-talets växande konflikt mellan Jugoslaviens olika folkslag ett välkommet tillfälle att göra upp med en flera århundraden gammal oförrätt.

År 1389 hade serbiska furstar utkämpat ett blodigt slag mot en osmansk invasionsarmé på Trastfältet – Kosovo polje – i dagens Kosovo.

Serbernas förluster hade varit så stora att osmanerna efteråt kunde införliva Serbien i sitt muslimska imperium – vilket gav upphov till en bitterhet som pyrde i århundraden.

Minnet av slaget på Trastfältet hölls i århundraden vid liv i dikter, böcker och sånger, och när det drog ihop sig till inbördeskrig var många serber inställda på att utkräva en grym hämnd på ­Jugoslaviens muslimska invånare, som av många betraktades som ättlingar till de avskydda osmanerna.