Seppuku var ett rituellt självmord, som utfördes enligt olika regler genom historien.

© Wikimedia Commons & Shutterstock

Seppuku: Samurajernas ärofyllda självmord

I västvärlden är bilden av samurajen som begår seppuku, även känt som harakiri, förknippad med de gamla japanska krigarna. Det rituella självmordet utvecklades under årens lopp, men började alltid med en klinga avsedd att skära upp magen.

8 april 2019 av Jónas Terney Arason

Slaget var förlorat. General Murakami Yoshiteru gick upp på den inre muren. Han såg hur den kejserlige prinsen Morinaga red mot säkerheten. En kort stund tidigare hade prinsen klätt av sig sin rustning, så att han skulle kunna smyga iväg utan att bli igenkänd. Yoshiteru stod nu iförd Morinagas rustning med de kejserliga insignierna. Det enda han kunde göra var att ge prinsen tid att komma undan.

Prins Morinaga försvann vid horisonten. Han var nu helt borta från striden. Tiden var inne. Yoshiteru gick fram till kanten av bastionen. På den nedre platån höll det sista desperata försvaret på att ge vika för den belägrande armén. Om fienden fick reda på att prinsen flytt skulle de genast skicka styrkor efter honom.

Yoshiteru hade planerat en sista avledningsmanöver. Iförd prins Morinagas rustning såg han ut som prinsen för alla på den nedre platån. Nu skulle han ställa till med så mycket kaos som möjligt. I ett försök att imitera prinsens tordönsstämma vrålade Yoshiteru åt den fientliga armén:

”Jag, ättling till gudinnan Amaterasu Oomokami, andre son till kejsar Go-Daigo, den 95:e kejsaren efter Jimmu, prins av första rang, har avsatts av en upprorisk minister. För att tillfredsställa min vrede i helvetet tänker jag nu döda mig själv. Se på mig: Jag ska framstå som förebild för det ögonblick då ni, efter att ha gjort ert sista i kriget, själva ska sprätta upp er mage!”

Med dessa ord slet Yoshiteru av sig rustningen och kastade ner den mot den nedre platån. Iförd endast sina sidenbyxor drog han sitt svärd. Allas blickar var riktade mot honom. Han förde det kalla stålet mot sin mage och körde in det genom sin blottade hud. Med ett enda ryck skar Yoshiteru upp sin mage.

Han tryckte in sina händer i bukhålan, slet ut inälvorna och kastade dem mot soldaterna nedanför. Med ett ansträngt leende tog Yoshiteru sitt svärd, stack in det i munnen, och lät sig falla på det för att avsluta sitt liv.

Alla i den angripande armén trodde att det var prins Morinaga som hade tagit sitt eget liv och alla blev besatta av att bli den som tog med huvudet till sin fältherre. Vad ingen av dem visste var att den riktige prinsen redan kommit undan.

Så beskrivs det i en japansk krönika hur Murakami Yoshiteru begick seppuku år 1333. Han var emellertid vare sig den förste eller den siste.

Tantō-kniv förberedd för seppuku.

© Wikimedia Commons

Seppuku eller harakiri?

Seppuku och harakiri är två ord för samma sak, nämligen självmord genom uppsprättning av magen. I skrift är det mest korrekt att använda ordet seppuku, medan harakiri används i talspråk.

Vad var seppuku?

Seppuku betyder bokstavligt talat ”att skära upp magen”. Många olika vapen har använts för att utföra uppsprättningen. Bland annat har det klassiska samurajsvärdet, katanan, eller det lite kortare wakizashi-svärdet använts. Senare blev den kortare tantō-kniven standarden för självmordet.

Seppuku har beskrivits som det mest smärtsamma sättet att ta sitt liv. Det kan ta timmar att förblöda av snittet i magen. Även om seppuku skulle vara ett bevis för uthållighet och styrka bland samurajer, har det under årens lopp införts metoder för att påskynda döden.

I en del fall begick även avlidna, besegrade eller kriminella samurajers hustrur självmord. Det skedde i regel genom att kvinnan band samman sina ben för att bibehålla en värdig ställning efter döden, varpå hon skar halsen av sig.

© Wikimedia Commons

Samurajen kastade sig på sin katana

Det tidigaste ritualen för seppuku hos samurajerna utfördes utan hjälp. Efter att ha skurit upp magen med en kniv eller ett svärd, höll samurajen sin katana mot huvudet, antingen mot pannan eller i munnen, och lät sig falla mot svärdet som en nådastöt.

I sin sista stund skulle samurajen ge prov på mod, styrka och förakt för fienden. Det syns bland annat i Murakami Yoshiterus exempel ovan. För att uppvisa självdisciplin in i det sista var det viktigt att inte utstöta något skrik av smärta.

Seppuku som estetisk ritual

Från år 1600 skapades det en ritual kring seppuku. Det traditionella självmordet blev ett hedervärt dödsstraff och strukturerades och systematiserades. Bland annat infördes det en sekundant, som skulle genomföra nådastöten.

Samurajen som skulle begå seppuku kläddes i en vit kimono, fick en sista måltid, och skålade i sake med sin sekundant. Ofta skrev han en så kallad dödsdikt. Därefter blottade samurajen maghuden och vek ett stycke tyg om mitten på sin tantō-knivs blad, stack kniven i magen och skar från vänster till höger.

Efter detta böjde han på nacken, och sekundanten utförde ett exakt hugg med sin katana mot nacken. Konsten var att försöka lämna kvar en liten bit hud, så att huvudet inte föll av helt utan ramlade ner i famnen på den döde. Att sticka kniven i magen blev därmed mer av en symbolisk handling.

Seppuku utvecklades till en estetisk ritual med en lång ceremoni. Här står den dödsdömde i centrum iförd vit kimono med tantō-kniven på bordet framför sig och sekundanten i svart bakom sig.

© Wikimedia Commons

Varför begick samurajer seppuku?

Det fanns flera tillfällen då självmord betraktades som ”den bästa utvägen” ur livet.

Det var inte ovanligt att högt uppsatta samurajer begick seppuku på slagfältet, om slaget var förlorat. I Europa var det inte ovanligt att förnäma personer togs som gisslan efter ett slag, och att en lösesumma begärdes. Tillfångatagna samurajer avrättades i regel omedelbart efter slaget, ofta på grymma sätt.

Seppuku användes även som en dödsdom, som var mindre förödmjukande än att avrättas genom halshuggning eller hängning för kriminella handlingar. Samurajer tilläts möta döden med rak rygg och själva sticka kniven i magen.

Seppuku betraktades som ett bättre sätt att dö på än att bli torterad, förödmjukad och avrättad. Det garanterade även arvet åt de efterlevande, eftersom avrättade brottslingar fick sina tillgångar konfiskerade, så familjerna kompenserades inte för förlusten, som annars var kutym. En del kriminella samurajer begick självmord i förebyggande syfte för att undgå avrättning.

Många samurajer begick seppuku efter sin herres död, antingen som ett uttryck för lojalitet, eller för att deras enda inkomstkälla försvann i och med arbetsgivarens död, och då var deras liv ändå i realiteten över.

Det rituella seppuku ebbade ut från slutet av 1800-talet, då samurajklassen avskaffades och Japan inledde en omfattande modernisering.

Kanske är du intresserad av...