Riddarnas sista kamp på Rhodos
År 1522 stred Johanniterorden mot dåtidens ledande supermakt – Osmanska riket. Riddarnas fästning på den grekiska ön Rhodos hade bara 7 500 försvarare medan belägringsarmén omfattade 100 000 man.
Johanniter stoppar turkar som försöker ta sig in genom muren.
Det kändes som om Rhodos stad hade drabbats av ett jordskalv när en kraftig explosion pulvriserade hälften av den 12 meter breda ringmuren kring fästningen. De turkiska trupperna stormade fram mot hålet i muren. I tusental gav sig turkarna in i närkamp med de väntande johanniterna.
Bakom de pansarklädda riddarna stod bågskyttar och musketörer som sköt in pilar och kulor bland de turkiska soldaterna, medan lansiärerna spetsade angriparna. Efter flera timmars hårda strider jagade försvararna ner turkarna från muren – tillbaka till deras belägringsställningar på andra sidan av den 20 meter breda vallgraven. Hundratals turkar låg kvar döda, men bara ett fåtal försvarare hade stupat.
Några dagar senare angrep turkarna bräschen igen. En ny explosion utvidgade den med ytterligare två meter, men än en gång slogs anfallet tillbaka.
Korsriddarnas sista fäste
Rhodos stad var en av de bäst befästa i 1500-talets Europa. Här höll 7 500 riddare, väpnare och legosoldater stånd mot en turkisk belägringsstyrka på 100 000 man från Osmanska riket – den tidens supermakt i Europa och Mellanöstern. Riket hade fått sitt namn efter Osman I, som grundade det år 1299. År 1522 styrde sultanen Süleyman I ett imperium som dominerade Mellanöstern och sydöstra Europa.
Trots alla erövringar hade osmanerna inte fått bukt med de kristna johanniterna på ön Rhodos, bara två mil från den turkiska kuststaden Marmaris. Ett anfall år 1480 hade slagits tillbaka av riddarna. Men år 1522 tänkte Süleyman driva bort dem slutgiltigt.
Johanniterna var en rest från korstågsepoken då riddare erövrade Jerusalem och sedan under cirka 200 år kontrollerade delar av Det heliga landet. När de drevs bort intog de Rhodos och fortsatte kampen mot ”de otrogna”. Där byggde de upp östra Medelhavets största flotta för att angripa muslimska krigs- och handelsfartyg.
Sultan Süleyman ville driva bort johanniterna från ön Rhodos.
Kampen mellan kristendomen och islam utspelades under 1500-talet så långt norrut som i Ungern och Österrike. Européerna var trängda och den lilla riddarstaten var inte mer än en avlägsen utpost i östra Medelhavet. Den hade bara symbolisk betydelse för påven, kungarna och folken i Europa.
Osmansk invasionsstyrka till Rhodos
I juli 1522 landsteg en stor osmansk invasionsstyrka på Rhodos. De hade med sig cirka 80 tunga och medelstora bombarder, primitiva kanoner, som ställdes upp i batterier på tre till fyra stycken runt johanniternas fästning. Stora träpalissader skyddade de turkiska artilleristerna mot kulorna från de kristnas kanoner på murarna och bastionerna.
Osmanernas slavar sattes i arbete med att gräva löp- och skyttegravar. Det påbörjades utom skotthåll från musköter och armborst. När de var färdiga började de beskjuta staden. I snitt föll två stenkulor i timmen under belägringens första månad. Men kulorna dödade bara enstaka invånare som hade oturen att träffas direkt eller av att hus rasade.
En spion i staden sköt iväg en pil med ett brev till turkarnas läger. Det avslöjade att bombningarna var ett slöseri med kulor och krut. Därefter koncentrerade de sig på att förstöra murarna.
Sappörer underminerade ringmuren
Betydligt farligare för de kristna var de turkiska tunnelgrävarna – sappörerna. Med spadar och hackor grävde de tunnlar under vallgraven och in under fästningens 12 meter tjocka ringmur. Tunnlarna stöttades med träplankor och jorden kördes bort på skottkärror eller bars iväg i hinkar medan stora blåsbälgar pustade in frisk luft till grävarna.
När sappörerna kommit in under muren, grävde de antingen vidare längs den för att få den att störta samman, eller så placerade de kruttunnor i tunneln för att spränga muren.
Samtida turkisk skildring av belägringen av Rhodos som finns i Topkapipalatsets museum i Istanbul.
Stort hål vid Mariatornet
Dussintals tunnlar grävdes i augusti. De kristna kunde se nedgångarna där brädor och hissmaskiner höjde sig över marken. De första explosionerna från underjordiska kruttunnor fick sektioner av muren att rasa samman i början av september.
Den 9 september sprängdes till exempel en tio meter bred öppning i muren framför Mariatornet. Den delen försvarades av engelska riddare som slog tillbaka den påföljande stormningen. Men även de spanska, provensalska och italienska delarna drabbades hårt.
Efterhand som belägringen fortskred lyckades turkarna spränga ett hål rakt igenom muren vid spanska sektionen.
De turkiska stormtrupperna var frivilliga som deltog i hopp om att kunna ta slavar och röva åt sig värdesaker. De var beväpnade med spjut, yxor och svärd, men bar sällan pansar eller hjälmar. En del var kristna från de turkiska provinserna på Balkan, resten var en blandning av legosoldater och lycksökare.
Janitsjarer i första ledet
Stormtrupperna kallades basi-bozuk, vilket betydde ”huvudskada”. De betraktades som kanonmat och led stora förluster när de stormade bräscherna. Gång på gång tvingades de tillbaka, till och med när turkarnas professionella soldater, janitsjarerna, deltog. Janitsjarerna sändes nästan alltid fram strax bakom stormtrupperna för att tvinga dem framåt om någon försökte fly.
Men den 24 september anföll janitsjarkåren först. Turkarna stormade fram över stenhögarna och in i staden. Här hade de kristna byggt barrikader, bröstvärn och plank mellan husen, och ställt upp kanoner. Janitsjarerna besköts från både taken och barrikaderna och det hårda motståndet stoppade anfallet.
De turkiska ställningarna flyttades ända fram till hålen i ringmuren. Turkarna ordnade improviserade barrikader och skyttegravar för att skydda sig mot skarpskyttar, som låg på lur några meter därifrån på andra sidan gapen i den tjocka muren.
Stormästare Philippe Villiers de l'Isle Adam ledde johanniterna i försvaret av Rhodos.
Kartescher från kasematterna
Längs ringmuren hade turkarna nu också tagit sig ända fram till de skottgluggar och kasematter som var inbyggda i manshöjd i muren. Kasematterna var små välvda rum i muren och i de främre bastionerna, varifrån johanniternas artillerister och musketörer kunde skjuta direkt ut i vallgraven.
Särskilt effektivt var det att använda kartescher – behållare med hundratals små järnbitar eller liknande som avfyrades från kanonerna och mejade ner soldaterna i vallgraven. Men turkarna var så nära att deras musketörer kunde skjuta in i skottgluggarna.
Mullvadskrig i tunnlarna
Samtidigt hade grävarna tagit sig långt in under staden. Efter bara två månaders belägring hade de grävt närmare fem mil. De kristna var dock långtifrån försvarslösa mot tunnlarna. Johanniterna grävde mottunnlar under ledning av den italienske krigsingenjören Tadino.
Han spände upp små klockor på tunna trådar i källare och tunnlar. När turkiska sappörer hackade i jorden i närheten, vibrerade snörena och klockorna pinglade. Tadinos män grävde sig då fram i närheten och sprängde en kruttunna, vilket fick turkarnas tunnel att kollapsa. På det viset blev tusentals turkar levande begravda.
Men de hade betydligt fler män till sitt förfogande än de kristna som bara kunde avsätta några hundra till ”mullvadskriget”. De turkiska tunnlarna var så många att de i vissa fall låg mindre än en meter från varandra.
Tadino hindrade också de underjordiska bomberna från att få full verkan. Han lät borra ventilationshål i ringmuren och gräva ventilationsschakt bakom den. När en bomb sprängdes under jorden, pressades lufttrycket från explosionen ut genom hålen som stora pelare av damm. Många av bomberna miste på så vis sin förödande kraft.
Süleyman fortsatte belägringen
Oväntat nog gav Süleyman order om att belägringen skulle fortsätta under i vintermånaderna. Efter flera dagars regn i oktober fylldes turkarnas tunnlar, löp- och skyttegravar med vatten. Fukt, vatten och lera ledde till sjukdomar eftersom latrinerna svämmade över.
Johanniternas borg på Rhodos står kvar än i dag.
Osmanska hären var dock så stor att förlusterna inte fick någon betydelse på längre sikt. Dessutom fick armén hela tiden färsk proviant och nytt folk från fastlandet två mil bort. Enligt kristna ögonvittnen dog tiotusentals turkar, medan de kristna hade förlorat omkring 2 000 man.
Den sortens siffror förvanskades dock ofta uppåt eller nedåt av parterna för att framställa egna bedrifter i en bättre dager.
Sista slaget om Rhodos
I ett brev skriver den engelske riddaren sir Nicholas Roberts senare: ”På sankt Andreas afton stod det sista slaget mellan oss och turkarna. 11 000 av dem dödades, men på vår sida föll 104. Därefter slutade de anfalla, men de grävde sig istället ända in under staden så att de nådde centrum på en månad. Varje natt låg det tusentals turkar precis under oss.”
Süleyman, som ofta visade sina fiender nåd, erbjöd i december de kristna att
förhandla fram en kapitulation. Johanniternas stormästare L’isle Adam avvisade förslaget. Men stadsborna ville acceptera erbjudandet, de visste att sultanen skulle skona dem från avrättningar och slaveri om de gav upp. De visste även att Süleyman skulle låta sina män plundra, mörda och ta slavar om staden stormades.
Fri lejd för Johanniterna
Till sist gav stormästaren efter. En orsak var också att johanniterna erbjöds fri lejd med alla sina skepp och allt de ägde.
På kvällen den 1 januari 1523 seglade L’Isle Adam och hans män bort från Rhodos som de hade styrt i mer än 200 år. På galeonen Santa Maria satte de kurs mot Kreta. Andra skepp med totalt 3 000 soldater och civila lämnade också Rhodos.
Trots nederlaget beundrade hela den kristna världen de orädda johanniterna som åsamkat den oövervinnliga osmanska armén så stora förluster och stått emot dess belägring i mer än ett halvår. När nyheten om kapitulationen och förlusten av Rhodos nådde fastlandet lär den tysk-romerske kejsaren Karl V i beundran ha sagt: ”Aldrig har något i denna världen förlorats så väl.”
Riddarna tar Malta i besittning år 1530.
Fakta: Johanniterna fick Malta
l År 1530 – sju år efter fördrivandet från Rhodos – gav den tysk-romerske kejsaren Karl V ön Malta till de hemlösa riddare som därefter kallades "malteserriddarna". Karl V fruktade att osmanerna annars skulle använda Malta som bas för ett angrepp på själva Rom – och han fick rätt.
År 1565 angrep den åldrige Süleyman Malta, nu skulle johanniterna utplånas. Turkarna belägrade riddarnas fästning i fyra månader, men till sist tvingades sultanens armé ge upp och resa hem. Det sägs att sultanen bittert ångrade att han i sin ungdom så storsint hade låtit johanniterna segla iväg från Rhodos.
Johanniterna blev kvar på Malta, men utan press från turkarna försvann ordens stränga militära disciplin. 1798 erövrade Napoleon Malta och gjorde slut på johanniternas 268 år långa styre.