Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Tjekan: Den blodröda terrorn

År 1917 ger Lenin sin nya säkerhetspolis – Tjekan – order att skrida till verket. Han är rädd att revolutionen håller på att kvävas, och släpper därför lös sina brutalaste anhängare. Ett av historiens mest fasansfulla massmord inleds.

Imageselect

Lenin är i fin form. Det slår i det närmaste gnistor om hans ord, när han den 30 augusti 1918 besöker Mikhelsonfabriken i Moskva för att berätta om bol­sje­vis­mens många fördelar.

”Med oss finns det bara en väg: Seger eller död”, avslutar Lenin med knuten nä­ve inför de jublande arbetarna.

I tio månader har bolsjevikledaren haft makten i Ryssland, efter att han under ok­­­­­­­to­­­­­­ber­­­­­re­vo­lu­tio­nen 1917 störtat den sittande regeringen.

Men bol­sje­vik­er­na är oroliga att makten ska glida dem ur händerna, för de har gott om motstån­dare runt om i landet.

De har dödat honom! De har dödat honom!
Arbetare efter attentatet mot Lenin

Därför talar Lenin regelbundet till arbetarna – bolsjevikernas kärnanhängare.

När partiledaren efter sitt tal är på väg mot sin bil på fabrikens gård, kliver en kvinna plötsligt fram och höjer en pistol.

Gården rungar av tre skott, och Lenin kollapsar bland de arbetare som har följt honom ut från fabriksbyggnaden.

”De har dödat honom! De har dödat honom!” skriker arbetarna, medan de bär den sårade partiledaren till bilen, som i ilfart kör mot sjukhuset.

Lenin var på väg till sin bil, när Fanny Kaplan avlossade tre skott mot honom – två av dem träffade.

© AKG-images/Ritzau Scanpix

Under tiden griper Lenins säkerhetspersonal skytten – tjugoåttaåriga Fanny Kap­lan. Hon förkunnar att hennes hand­ling är politiskt motiverad.

Trots att Kaplan träffar sitt mål med två av de tre skotten och sårar Lenin i halsen och i axeln, ö­ver­le­ver han mirakulöst.

Men det mis­slycka­de mordförsöket ska få kon­se­kven­ser för alla Rysslands invånare.

Några timmar efter attentatet utfärdar bol­sje­vi­ker­na­­ ett meddelande om det ”fega försöket att döda kamrat Lenin”, och i ett följande dekret är tonen otvetydig: Det kommer att bedrivas ”skoningslös massterror mot alla fiender till revolutionen”.

Ingen i Ryssland kan känna sig säker. Ett omfattande och skoningslöst ter­ror­pro­gram lett av bolsjevikernas ökända Tjeka ska se till att inget kan hota Lenins revolution.

Fanny Kaplan betraktade Lenin som en landsförrädare.

© Imageselect

Förvirrad kvinna utlöste terrorn

Den tjugoåttaåriga kvinna som den 30 augusti 1918 avlossade tre skott mot Lenin hette Fanny Kaplan. Hon övermannades ­omedelbart och fördes till säkerhets­polisen för att förhöras.

”Jag gjorde det på egen hand. Jag vill inte säga vem som gav mig revolvern. Jag avslöjar inga detaljer. Jag beslutade mig för länge sedan att skjuta Lenin.

Jag ­betraktar honom som en förrädare av revolutionen”, var det enda Kaplan sa.

Tjekans personal förhörde henne i tre dygn, tills de gav upp sina försök att få ur henne något mer. Enligt flera källor var Fanny Kaplan mentalt instabil.

Under tsartiden hade hon suttit fängslad i elva år, och under fängelse­tiden visade hon tecken på sinnessjukdom.

Detta har fått många att ifrågasätta hennes skuld – kanske var hon bara en syndabock.

År 1922 berättade en avhoppad ledare från Socialistrevolutionära partiet dock att Kaplan var medlem, och att han utsett henne att utföra attentatet.

Fanny Kaplan arkebuserades den 3 september, varpå hennes lik lades i en tunna och brändes.

  • © Judson Guns

    Fanny Kaplan hade en ­Browningpistol i sin ägo, när hon greps.

Tsaren hade drivits bort

Endast ett och ett halvt år före Fanny Kaplans at­ten­tat­sförsök var Ryssland ett helt annat land.

Landet styrdes av tsar Nikolaj II. Tsarfamiljen hade i ge­ne­ra­tio­ner kontrollerat riket, men ojämlikheterna var nästan lika enorma som avstånden i det gigantiska landet.

Bön­der­na och arbetarna tjänade under åren fram till 1916 med nöd och näppe så att de och deras familjer inte svalt ihjäl, men när första världskriget ledde till matbrist i landet började underklassen svälta.

”Vi vill ha bröd!” lät det under demonstrationerna mot tsaren.

I mars 1917 blev pressen på Nikolaj II så stor att han såg sig tvungen att abdikera.

En tillfällig regering utsågs, men i ­november 1917 tog bolsjevik­ledaren Vla­di­mir Lenin saken i egna händer.

Genom en statskupp i samband med den så kallade ok­to­ber­re­vo­lu­tionen tog han makten.

”Det var lika lätt som att lyfta en fjäder”, sa Lenin vid ett senare tillfälle.

Att behålla makten i det splittrade landet var emellertid en annan sak.

Eftersom de allra flesta ryssar var bönder och ar­beta­re, skulle Lenin i princip kunna ha haft ett massivt stöd, men eftersom bol­sje­­viker­na insisterade på att de skulle regera landet på egen hand fick de många motståndare – även i re­vo­lu­tio­nära kretsar, där deras tidigare politiska part­ner, det socialistrevolutionära partiet, tog avstånd från Lenins diktatoriska metoder.

”Vi kommer ingen vart, om vi inte använder terror.”
Lenin, 1917

Bol­sje­vik­er­na omgavs av fiender, och Lenin och hans kum­pa­ner var snabba att stämpla alla kritiker som skadedjur, som skulle bekämpas.

I revolutionens namn var de så ­kallade klassfienderna inom överklassen och bor­ger­ska­pet, som Lenin tyckte om att kalla ”ka­pi­ta­­li­stisk avföda”, ”rika lättingar” och ”hysteriska intellektuella”, lovligt byte.

Den nye Sovjetledaren drog sig inte för att regera med järnnäve.

”Vi kommer ingen vart, om vi inte använder terror”, sa Lenin till sina partikamrater kort efter maktövertagandet.

Sovjetledaren behövde bara samla ihop sina blodhundar och släppa dem lösa.

Propagandajulisteissa bolševikit kerskailivat tuhoamiensa kansanvihollisten määrällä.

© Ullstein Bild/Ritzau Scanpix

Bolsjevikerna såg fiender överallt

För Lenin och bolsjevikerna vimlade det av hot mot revolutionen överallt i samhället. Alla från personer med särskilda privilegier till tidigare socialistiska bundsförvanter­ stämplades som fiender.

Bolsjevikerna hade en benägenhet att se fiender i stort sett överallt – både verkliga och inbillade – för om en person inte tillhörde proletariatet eller bolsjevikpartiet, betraktades hen i det närmaste automatiskt som en motståndare.

Överklassen och borgerskapet var ”klassfiender”, politiska motståndare var ”kontrarevolutionärer”, och om en person på något annat sätt sågs som en nagel i ögat på bolsjevikerna och deras ­revolution var vederbörande en ”fiende till staten”.

Kort sagt: Det var betydligt svårare för Lenin och hans anhängare att hitta ­vänner än att hitta fiender.

  • De vita

    Antikommunister
    Beteckningen ”de vita” omfattade en uppsjö av antikommunistiska grupper. Till dem räknades bland andra borgerliga demokrater, liberala republikaner, nationalister och högerorienterade tsaranhängare.

  • Prästerna

    Rövare i Guds namn
    Bolsjevikerna var övertygade ateister och avskydde kyrkan. Rysslands över 200000 präster och andra med anknytning till kyrkan betraktades som tjuvar, som med tron och kyrkan som vapen plundrade folket.

  • Kapitalisterna

    Det giriga borgarpacket
    Företagsägarna, som i regel tillhörde det bättre borgerskapet, var enligt bolsjevikerna samhällets skadedjur. De satt på produktionsmedlen och blev förmögna på­ arbetarnas hårda slit.

  • Kulakerna

    De giriga storbönderna
    Rysslands storbönder kallades för kulaker och enligt Lenin var de ”blodsugare”, som utnyttjade fattiga bönder. Alla bönder som vägrade ge spannmål till bolsjevikerna ­betraktades som kulaker.

  • © Ivan Vladimirov

    Tsarens folk

    Det gamla gardet
    Alla som innehaft poster under tsaren eller stöttade tsardömet betraktades som fiender – oavsett om det rörde sig om officerare, tjänstemän eller vanliga medborgare, som hade tjänat tsaren.

  • Socialistrevolutionära

    Revolutionens förrädare
    Det socialistrevolutionära partiet var från början bolsjevikernas fränder, men när Lenin 1917 satsade på att ta makten på egen hand, stämplades hans forna sam­arbetspartner som ”kontrarevolutionära”.

  • © Ivan Vladimirov

    De intellektuella

    Överklassens odågor
    Den ryska intelligentian var enligt Lenin kapitalisternas lakejer. Välutbildade betraktades dessutom som ett hot, eftersom de ofta var kritiska till de politiska makthavarna, som nu var bolsjevikerna själva.

  • Utländska makter

    Den yttre fienden
    Bolsjevikerna fruktade – inte helt utan fog – utländska makter. Enligt Lenins propaganda var det utlandet som kontrollerade ”de vita”. Att ett antal länder aktivt stöttade de vitas motståndskamp var sant.

Järn-Feliks bildade terrorförband

I december 1917 möttes bolsjevikernas högsta ledning för att diskutera vad de skulle ta sig till med ”kontrarevolutionärerna” – en av många beteckningar för personer som inte stöttade bolsjevismen.

”Vi behöver inte rättvisa nu. Vi behöver slåss till döden!”
Feliks Dzerzjinskij, ledare för Tjekan

I mötet deltog Feliks Dzerzjinskij, som på grund av sin principfasthet och sin samvetslöshet gick under namnet ”Järn-Feliks”.

Den magre bolsjeviken hade gått i bräschen i samband med maktövertagandet och var även nu redo att ta itu med hårdhandskarna mot fienden.

”Vi behöver inte rättvisa över huvud taget. Jag föreslår – nej, jag krä­­ver – ett organ, som ska göra upp den re­vo­lu­tio­nära räkningen med de kon­tra­re­vo­lu­tio­nära”, dundrade han.

Järn-Feliks fick full uppbackning, och den 20 december 1917 bildade Lenins regering ”Utomordentliga kommissionen för kamp mot motrevolution och sabotage”­ – snart känd som ”Tjekan”, bolsjevikernas­ hemliga polis.

Dzerzjinskij blev chef för den nya säkerhetspolisen, som i likhet med många andra polisiära enheter fick till uppgift att bekämpa kriminella av alla de slag.

Men Tjekan fick även väldigt speciella befogenheter. Organisationen skulle specifikt ta sig an klassfiender som präster, bolags­ägare, storbönder och det breda bor­ger­skapet.

Tjekisterna fick därför tillåtelse att konfiskera egendomar och driva bort fiender från deras hem.

Feliks Dzeržinski joutui keisarillisen poliisin pidättämäksi kuudesti. Hän hyödynsi taustaansa taistelussa vallankumouksen vihollisia vastaan.

© Imageselect & Shutterstock

Järn-Feliks skapade terrorverktyget

Tjekans chef, Feliks Dzerzjinskij, var en outtröttlig arbetsnarkoman, som inte drog sig för något i kampen för revolutionen.

Få av Lenins partikamrater var så hängivna ­revolutionen som Feliks Dzerzjinskij.

Han hade tillbringat elva år i tsarens fängelser på grund av sina revolutionära åsikter, innan han 1917 kom ut och bidrog till Lenins maktövertagande.

Feliks Dzerzjinskij, som föddes i Polen, var efter sin tid i fängelse väl förtrogen med tsaren repressionsapparat, och därför gav Lenin honom i uppgift att organisera bolsjevikernas egen säkerhetspolis.

Under sitt första år som chef för Tjekan arbetade, åt och sov Dzerzjinskij på sitt kontor och unnade sig ingen vila.

Outtröttligt reste han runt i Ryssland för att rekrytera och utbilda lokala Tjekastyrkor. Han lärde bland annat ut förhörs- och tortyrmetoder, som han var bekant med från tsarens fängelser.

”Vi behöver inte rättvisa nu. Vi behöver slåss till döden!” rasade han.

Enligt Dzerzjinskij riskerade det uråldriga hatet mellan proletariatet och de högre klasserna att leda till godtyckliga blodsutgjutelser:

”Jag bestämde mig därför för att systematisera den revolutionära ­maktens straffsystem”, skrev han i ett brev 1922.

Tjekachefens uthållighet var ett av skälen till att han kallades ”Järn-Feliks”. Ett annat var hans ­cynism.

Själv sa han att han hade lärt sig att vara ”empatilös”. Feliks Dzerzjinskij blev en av bolsjevikernas mest fruktade män, men även en av de mest beundrade.

Trots sin enorma makt lät Jern-Feliks sig aldrig korrumperas och han levde spartanskt fram till död 1926 vid endast 49 års ålder.

Konfiskering av ägodelar inleddes redan i slutet av 1917, när Tje­ka­n började sparka in dörrarna hos ”klas­s­fien­der­”.

Utan förvarning stormade grup­­per av fyra–fem tjekister in hos välbeställda familjer och länsade lådor och skåp på smycken och kontanter.

Det hände även att hela hus konfiskerades, så att högt uppsatta bol­sje­viker eller officerare i den nybildade Röda armén kunde flytta in.

Det var precis vad den nittonåriga studenten Galina Djurjagina fick uppleva i december 1917, när hon var på besök hos sin döen­de morfar i en stad vid Uralbergen.

Familjen til­lhörde överklassen, och samma dag som morfadern somnade in konfiskerades hela den stora villan.

Strax därefter utsattes även Galinas eget hem i Perm, där hon bodde med sina föräldrar och två syskon, för två husrannsakningar. Första gången stal tjekisterna allt bordssilver, och andra gången rekvirerades barnens rum.

Galinas far var läkare och därmed en del av överklassen, men eftersom hans arbete var viktigt, fick familjen lov att bo kvar i en del av huset.

”Vi förintar borgerskapet som klas­s.”
Martin Latsis, ledare för Tjekan i Ukraina

Många andra inom det övre samhällsskiktet mötte ett värre öde. Ledaren för Tjekan i Ukraina, Martin Latsis, förkunnade att den nya säkerhetspolisen var ”en kamporganisation” med ett viktigt uppdrag:

”Vi förintar borgerskapet som klas­s. Vi letar inte efter bevis eller vittnen för att avslöja handlingar eller yttranden mot sov­jet­mak­ten. Den första fråga som vi ställer är vilken klass han tillhör. Vad har han för bakgrund, uppfostran, utbildning och arbete? Dessa frågor avgör den anklagades öde. Det är essensen av den röda terrorn.”

Många vanliga ryssar angav vänner eller grannar för antirevolutionär verksamhet.

© Imageselect

Attentat utlöste blodbadet

Trots Tjekans insatser för att röja undan allt motstånd var missnöjet med bolsjevikerna så stort att ett inbördeskrig bröt ut i landet 1918.

På ena sidan stod ”de röda”, som stred för Lenins regim, och på andra sidan ”de vita”, varav många ville återinföra tsarstyret.

Dessutom gjorde icke­-ryska minoriteter i gränstrakterna uppror och krävde självständighet, medan de så kallade gröna bestående av upproriska bön­der inte ville ha varken tsaren eller bol­­­sje­­­viker­­­na vid makten.

Lenin kontrollerade framför allt om­rå­dena vid Petrograd (nuvaran­de Sankt Petersburg) och Moskva och vidare ner till Kaspiska havet, men i hela östra delen av Ryssland var de rödas inflytande tämligen blygsamt.

Bolsjevikerna var omringade av fiender

När Lenin 1918 ingick en separatfred med Tyskland bröt ett inbördeskrig ut. De vita styrkorna erövrade stora områden av Ryssland och fick stöd av bland annat ­brittiska och franska styrkor.

Bolsjevikernas maktområde i oktober 1919.

De vita angrep från både öster och väster.

Styrkor från bl.a. Frankrike, England och USA försökte hjälpa de vita.

Terrorn intensifierades under inbördeskriget, och vintern 1918 avrättade Tjekan i Kiev cirka sextusen personer – de flesta av dem officerare, som inte stöttade bolsjevikerna.

Ett ögonvittne berättade om händelserna i Kiev:

”Man inledde bokstavligt talat rena slakten på den ryska officerskåren. Man släpade ut de olyckliga officerarna från hotellrum och lägenheter och förde dem till avrättningsplatsen. Under mina pro­­menader i Vla­di­mirskaja Gorka-parken såg jag varje dag nya lik. Längs murarna som omgav Tsarskijparken och Kupertjeskijparken låg tusentals nakna eller delvis avklädda lik i travar.”

”Introducera massterror! Inte en mi­nut får spillas!”
Lenin i telegram, 1918

Sommaren 1918, när Tjekan bestod av sammanlagt 113 avdelningar i olika distrikt, meddelade Lenin att säkerhetspolisen skulle gå ännu hårdare fram:

”Introducera massterror! Inte en minut får spillas! Ni måste agera med allt ni har: Massrannsakningar, avrättningar för vapeninnehav, mas­s­de­por­ta­tio­ner av opålitliga e­le­men­t”, instruerade bolsje­vikledaren i ett telegram den 9 augusti 1918 en Tjekachef i Nizjnij Novgorod, fyrtiofem mil öster om Moskva.

Lenins och Tjekaledarnas terror gjorde dem dock till potentiella mål. Den 17 augusti blev chefen för Tje­ka­n i Petrograd, Moisej Uritskij, ihjälskjuten av en ung man.

Min­dre än två veckor senare var det själ­vas­te Lenin som utsattes för ett ­attentat, när so­cialist­re­vo­lu­tio­nären Fan­ny Kaplan sköt och sårade honom efter hans tal på fabriken i Moskva.

Attentaten fick bolsje­vikerna att trappa upp kampen mot alla tänkbara motståndare. Deras tidning i Petrograd, Krasnaja Gazeta, rasade:

”Nu har vi en skyldighet att agera. Bort med de sentimentala, som är rädda för att utgjuta oskyldigas blod!” stod det den 31 augusti, och två dagar senare förkunnade tidningen att bolsjevikerna nu skulle jaga statens fiender och få ”gatorna att översvämmas av borgerligt blod”.

”Förbered er på en skoningslös slakt på revolutionens fien­der!”
Kommunisttidningen Pravda

Inte heller bolsjevikernas partiorgan, dagstidningen Pravda, skrädde orden i sin uppmaning till folket: ”Förbered er på en skoningslös slakt på revolutionens fien­der. Städerna måste renas från denna bor­ger­li­ga­ förruttnelse!”

Galinas far greps

En av de många från överklassen som fängslades dagarna efter mordet på Tjeka­chefen Uritskij var Galina Djurjaginas far.

Natten den 20 augusti 1918 hade tjekister tagit med sig pappan inför den skräckslagna familjens ögon.

Tidigt nästa morgon sökte Galina upp alla hon kände som hade anknytning till Tjekan, däribland flera av hennes med­studerande.

Men det var portvakten på sjukhuset där pappan arbetade som hjälpte Galina.

Tack vare sina kontakter inom Tjekan ordnade han så att Galina och mamman fick göra ett besök i säkerhetspolisens fängelse utanför staden.

Till dotterns och mammans fasa såg de på vägen genom fängelset otaliga bekanta ansikten från sin umgängeskrets.

”Det såg ut som om hela den kul­ti­ve­rade klassen hade gripits”, skrev Galina djupt omskakad i sin dagbok på kvällen. När de fick syn på pappan blev de ännu mer förfärade.

”Vi kände knappt igen honom. Så våldsamt hade han förändrats på två nätter. Mor började gråta”, berättade Galina.

Pappan var fåordig, och samtalet gick trögt. Ingen vågade säga något, för allt skulle kunna användas mot dem – trots att det enda pappan hade gjort var att tillhöra överklassen.

”Besöket är slut. Marsch!” skrek en sol­dat, och kvinnorna fick bege sig hem utan att veta något mer om pappans öde.

”Han är inte längre en människa, bara en skugga.”
Galina Djurjagina i sin dagbok

Dagen därpå meddelade Tjekan att flera invånare i staden skulle skjutas som ”vedergällning för kamrat Uritskij”. Familjen Djur­ja­gi­na var utom sig – tänk om pappan var en av dem!

Klockan två på natten den 25 augusti dök en av Galinas kvinnliga med­stu­de­ran­de, som hade anslutit sig till Tjekan, upp tillsammans med pappan.

Kvinnan berättade att pappan skulle ha skjutits om hon inte ingripit.

”Jag sprang som en galning och kom i samma ögonblick som er far fördes ut till exe­ku­tions­plat­sen. Jag vädjade om att han skulle släppas fri. Varsågod, här har ni honom”, sa studiekamraten.

Fadern var blek som döden och stod a­pa­tisk i dörren i samma nattskjorta som han burit när han greps.

Redan dagen därpå gick han till arbetet, men han var förändrad för alltid.

”Han är inte längre en människa, endast en skugga. Han säger inte ett ord, och vi besvärar honom inte med några frågor”, skrev Galina i dagboken.

Pariisin kommuunin aikana vallankumoukselliset teloittivat arkkipiispa Georges Darboyn.

© De Agostini Picture Library/Bridgeman Images

Skoningslösa fransmän inspirerade Lenin

Lenin och andra högt uppsatta bolsjeviker var fascinerade av den så kallade Pariskommunen, som kortvarigt tog makten i Paris 1871.

Det revolutionära styret bildades efter att huvudstadens vänsterorienterade arbetare gjort ­uppror mot regeringen.

Rebellerna terroriserade systematiskt andra samhällsgrupper och avrättade flera hundra motståndare utan rättegång.

Den franska regeringen tog tillbaka Paris under ”blodiga veckan” i maj 1871. Det kostade minst 25000 personer från arbetarkvarteren livet.

Lenin studerade Pariskommunen, eftersom arbetarna med sin revolt mot andra samhällsklasser hade genomfört en revolution som hans.

Att Pariskommunen föll berodde enligt Lenin på att det fanns för många intellektuella bland rebellerna.

De var alltför blödiga gentemot motståndarna. Massorna­ hade däremot inte visat någon nåd – och det tänkte inte Lenin heller göra.

Tjekisterna torterade fångar

Att göra alla som i likhet med Galina Djurjaginas far betraktades som statens fiender stumma och a­pa­tis­ka var en central del av den röda terrorn.

Alla borgare – i synnerhet in­tel­li­gent­i­a­n – skulle leva i ständig rädsla. På så sätt såg bol­sje­vik­er­na till att ytterst få vågade sätta sig upp mot regimen.

Därför var det viktigt att tje­kis­ter­na, som under 1918 växte från en styr­ka av 12000 till 40000 personer, betedde sig barskt och brutalt – både i stadsbilden och innanför fängelsemurarna.

Tjekachefen i Ukraina, Martin Latsis, gjorde det tydligt vad han krävde av sin personal:

”Detta är det smutsigaste av alla arbeten. Du kan inte utföra det med silkes­hand­skar på dig.”

”Det är straffet för att du gav min dotter ett dåligt betyg.”
Tjekist till Galina Djurjaginas lärarinna

Enligt Latsis var jobbet så brutalt att personalen kontinuerligt behövde bytas ut: ”Arbetet bryter ner många unga kommunister med en svag karaktär.”

Tjekan lockade därför till sig i synnerhet personer med psy­ko­pa­tiska drag. Galina Djurjaginas tidi­ga­re matematiklärare fick känna på hur sadistiska tjekisterna kunde vara.

Hon våldtogs av en grup­p tjekister och fördes sedan ut i en skog med bindel för ögonen. Männen tvingade henne att ställa sig på knä vid en grav.

En av dem höll en pistol mot hennes huvud, men när han tryckte på avtryckaren hördes bara ett klick.

”Det är straffet för att du gav min dotter ett dåligt betyg”, sa tjekisten, innan lärarinnan fick lov att gå.

”Tjekisterna bestod helt klart av per­ver­te­ra­de personer.”
Den belgiske bolsjeviken Victor Serge

Även inom bolsjevikernas egna led var det känt vad för slags personer som sökte sig till säkerhetspolisen.

”Tjekisterna bestod helt klart av per­ver­te­rade personer, som såg konspirationer över­allt. Jag vet att Feliks Dzer­zjin­skij betraktade dem som ’halv­ruttna’”, berättade belgaren Victor Serge, som 1919 anslöt sig till bol­sje­vik­er­na i Petrograd, senare i livet.

Tšekalla oli vapaat kädet kiduttaa ja murhata vallankumouksen vastustajia – myös ilman todisteiden häivääkään.

© Zuri Swimmer/Imageselect

Alla medel var tillåtna

Tjekans lokalavdelningar tävlade om att komma på de mest bestialiska tortyr-metoderna. Beskrivningarna av grymheterna kom från deras fiender, som hade ett intresse av att överdriva, men många av metoderna har verifierats senare.

Sadister var bra att ha i samband med gripanden och förhör i fängelset, där tortyr var vanligt förekommande. Tortyren skulle få fångarna att ange an­dra kontrarevolutionära, men var dessutom ett effektivt sätt att skrämmas.

Många av Tjekans tortyr­metoder var inspirerade av 1400-talets spanska in­kvi­si­tion.

Den gripne kunde till exempel hängas upp och ner under längre tid eller placeras en ”kra­nie­krossare”, som långsamt pressade ihop skallen. Bolsjevikerna kom emellertid även själva på hemska sätt att plåga offren på.

I Orjol i västra Ryssland band tjekisterna till exempel fast fångar vid en påle och hällde vatten på dem, så att de blev till levande isstatyer.

I Vologda norr om Moskva förhörde en endast tjugo­årig Tjekachef vintern 1920 konsekvent sina fångar medan de var nedsänkta i en iskall flod – efter en sinnesundersökning förklarades han senare mentalt störd.

Som ett led i terrorn såg tje­kis­ter­na alltid till att tortyren utfördes så att de andra fångarna kunde höra skriken under förhören.

Galina Djurjaginas far, som tillbringade fem dygn i fängelse i augusti 1918, blev inte själv torterad, men den psy­kiska terrorn av att höra medfångarnas skrik räckte för att skrämma honom från vettet – inte minst när han såg offren komma tillbaka till cellerna med brännmärken, blödande sår från piskrapp eller avsliten hud.

För Lenins motståndare skulle det emellertid bli ännu värre.

Hösten 1918 utökade Sov­jet­re­ge­rin­gen Tje­ka­ns befogenheter som ett led i ter­ror­pro­­gram­­met. En mordorgie väntade.

Tjekan löpte amok

Efter attentaten mot Lenin och Uritskij hade terrorn blivit värre och värre.

Affischer med parollerna ”Död åt borgarklassen! Bort med ka­pi­ta­lis­men” hade satts upp överallt i städerna, och tje­kis­ter­na omringade hela stadsdelar för att gripa kon­tra­re­vo­lu­tio­närer.

Dittills hade det varit så kallade revo­lutionstri­bu­na­ler som dömt statens fiender till döden.

Dessa bestod inte av jurister, som dömde enligt lagen, utan av bol­sje­vi­ker, som avkunnade domar utifrån sin egen uppfattning om ”revolutionärt samvete”.

Även ­om tribunalerna inte erbjöd de gripna särskilt mycket rättssäkerhet blev det ännu värre 1918.

Nu fick Tje­ka­n rätt att döma misstänka på egen hand och straffa dem med döden eller ar­betsläger.

Tjekisterna fun­gerade därefter inte bara som polis, detektiver, å­kla­ga­re, fångvaktare och bödlar, utan nu även som domare.

Arbetslägren var Lenins nya åtgärd, där klassfiender kunde ”isoleras för att skydda den sovjetiska republiken”, som det stod i ett regeringsdekret från sep­tem­ber 1918.

”Händerna och resten av kroppen fryser till is i den bittra kölden.”
Lägerfånge om förhållandena i Sibirien

Lägren var avsedda att vara omskolningsläger, där de intagna skulle matas med propaganda, men i själva verket var de slavläger.

På mi­ni­ma­la ransoner skulle fångar slita 12–14 timmar i sträck – till exempel med att fälla träd i isande kyla på Solovetskijöarna i Vita havet eller bryta kol i Sibirien.

”Man står i snö upp till knäna, så det är svårt att röra sig. Jättelika träd, nedhuggna med yxor, faller över fångarna och dödar dem ibland på fläcken.

Klädd i trasor, utan vantar och med endast bastskor på fötterna är det knappt man kan hålla sig upprätt på grund av undernäring. Händerna och resten av kroppen fryser till is i den bittra kölden”, berättade en lägerfånge.

I början av 1920 fanns det 34 läger, men endast ett och ett halvt år senare förfogade Tjekan över 117 läger med mer än 60000 interner.

Även antalet avrättningar blev allt större. Från hösten 1918 och tre år framåt eskalerade mördandet, när tjekisterna ohämmat angrep i stort sett alla som inte passade in i bol­sje­vis­mens samhällsideal.

Tšekan yksiköt tekivät eri puolilla maata joukkomurhia kansan pelottamiseksi ja varoittamiseksi.

© History and Art Collection/Imageselect

Till de mest förföljda hörde präster och andra inom kyrkan, som skulle straffas för att kyrkan i århundraden hade roffat åt sig stora rikedomar från folket.

Tjekisterna verkade nästan tävla om att överträffa varandra i bar­ba­riskt beteende mot kyrkans män.

I Pe­tro­grad upptäckte en grupp tjekister att en präst höll en minnesceremoni för bolsjevikernas offer i staden.

Tjekisterna tvingade med alla deltagare till havet. Där tvingades prästen att ge alla den sista smörjelsen, innan de sköts och slängdes i vattnet.

I staden Perm sökte lokala tjekister upp en präst, som de påstod sympatiserade med de vita.

De sadistiska tjekisterna skar ut ögonen på prästen och lät honom gå genom staden som en varning till invånarna, innan tjekisterna begravde honom levande.

Många av stadens övriga präster bakbands och kastades i floden. Om någon av dem lyckades komma upp till ytan, kastade tje­kis­ter­na sten på dem, tills de drunknade.

Omkring niotusen präster tros ha dödats mellan 1918 och 1921 – många av dem dödades av Röda armén, när den under inbördeskriget drog fram genom Ryssland.

”Vi behöver inga bevis, korsförhör eller misstankar för att rättfärdiga att vi skjuter någon.”
Tjekist i staden Kungur

Även andra högutbildade eller högt uppsatta personer i samhället, som hade levt gott under tsaren, mördades på alltmer bestialiska vis.

Ofta körde tjekisterna ut sina offer i skogen, där de fick gräva sin egen grav, innan de avrättades med en kula i nacken.

”Vi behöver inga bevis, korsförhör eller misstankar för att rättfärdiga att vi skjuter någon”, konstaterade en tjekist i staden Kungur.

Inte sällan sköts personer på godtyckliga grunder, eller för att de råkade dela namn med en misstänkt person.

Hösten 1918 fick Galina Djur­ja­gi­na höra från en bekant hur omänskligt tjekisterna betedde sig.

”I dag mötte jag ingenjörens dotter på gatan. Hon var blek som ett lik. Hennes far och tre bröder hade gripits.

Först hade de piskats och sedan kastats i smält järn på den fabrik som de arbetade på.

Jag tror aldrig att det tidigare i historien har inträffat något så förfärligt som denna ’röda terror’, som bol­sje­viker­na kallar det”, skrev Galina i sin dagbok, som hon höll gömd i ett ven­­ti­­la­­tions­­schakt i huset:

”Om jag ertappas med den på mig, är jag dödens lammunge.”

I slutet av1918 anförtrodde Galina sin dag­bok att familjen levde ”i konstant skräck för att bli skjuta”.

De var tvungna att försöka fly från Lenins bödlar.

Valkoiset joukot eivät tunteneet myötätuntoa vihollista ja näiden tukijoita vastaan ja tappoivat näitä surutta.

© SZ Photo/Scherl/Bridgeman Images

Motståndarna var lika brutala

På stora propagandaaffischer målade ”de vita” upp ”de rödas” fasansfulla mördande. Men de var inte mycket bättre själva.

Lenin var inte ensam om att utnyttja terror för att skrämma fienden.

De kontrarevolutionära tillämpade också otyglat våld och avrättningar för att visa för folket att allt motstånd mot ”de vita” skulle kosta dem dyrt.

”Ju större terror, desto större blir vår seger”, förkunnade den vita sidans generalmajor Lavr Kornilov, medan general Artemyev i Sibirien förklarade i detalj för sina soldater i de vita styrkorna hur bol­sjevikernas medhjälpare skulle behandlas. ”Om bönderna gör väpnat motstånd mot styrkorna ska hela deras by brännas ner, hela den manliga befolkningen ska skjutas, och all egendom ska ­konfiskeras”, löd hans order.

Landsbygdsbefolkningen utsattes ofta för massakrer, och i synnerhet längs Transsibiriska järnvägen öster om Bajkalsjön hopades massgravarna, vilket den amerikanske löjtnanten John F. McDonald bevittnade sommaren 1919.

McDonald, som ingick i en amerikansk expeditionsstyrka som stöttade de vita, fann en nödtorftigt täckt massgrav. Många av liken låg så ytligt att vilda hundar hade börjat äta av dem:

”En del hade avskurna fötter, en hade inget huvud, en hade fått sina genitalier avskurna. Givetvis kunde det bero på hundarna, men det såg inte ut som ett verk av hundar”, skrev löjtnanten.

Den vita terrorn var inte lika omfattande som den röda, men kostade trots det sannolikt 100000 människor livet.

Familjen lämnade allt

År 1919 rasade inbördeskriget mellan de röda och de vita fortfarande.

Efter en kort­va­rig framgång för de vita under våren, då bland annat Perm fallit i an­ti­-bol­sje­vik­er­nas händer, ryckte Le­nins röda styrkor fram igen.

I början av juni stod det klart att Galinas hemstad snart skulle intas av tjekister igen.

Galina hade inte mer än sina kläder och sin dagbok med sig, när familjen kom med ett av de sista tågen från Perm.

”Om de röda får tag i oss, är det bättre att dö.”
Galina Djurjaginas far

Tillsammans med flera tusen andra flyktingar färdades de i godsvagnar mot Sibirien, som bolsjevikerna ännu inte hade erövrat. I den proppfulla vagnen tog Galinas far fram fem små flaskor.

”Det här är kaliumcyanid. Om de röda får tag i oss, är det bättre att dö än att falla i deras klor”, sa pappan.

Först efter en månad i den stin­kan­de tågvagnen, då många av passagerarna hade dött av sjukdomar, anlände fa­mi­ljen till Irkutsk i sydöstra Si­bi­ri­en.

Men friheten blev kort. Redan hösten 1919 erövrade de röda stora delar av Sibirien, och familjen Djur­ja­gi­nas öde skulle ännu en gång avgöras av bol­sje­vik­er­nas nycker.

Pappan fick emellertid lov att leva, eftersom det rådde brist på läkare, och ingen i familjen tog gift.

Familjen inhystes i en kåkstad av gamla tågvagnar i Omsk, där pappan var tvungen att arbeta som läkare.

Rät­tig­he­ter och egna åsikter var ett avslutat kapitel i det nya samhället.

Tšekan perustaja Feliks Dzeržinski kuoli heinäkuussa 1926. Dzeržinskin arkkua oli kantamassa muun muassa Josif Stalin, joka oli oppinut tältä paljon.

© Laski Diffusion/Getty Images

Tjekan återuppstod i ny skrud

I slutet av 1920 besegrade bol­sje­viker­na slutgiltigt de vita styrkorna och avslutade därmed inbördeskriget.

Först 1922 lycka­des man emellertid krossa de sista motståndsfickorna av arbetare och bönder, som – paradoxalt nog – slogs mot den regim som ursprungligen hade pro­kla­me­rat att den tog proletärernas parti.

Förhållandet till befolkningen hade nämligen förvärrats av den ekonomiska po­li­tiken under inbördeskriget, då staten na­tio­na­li­se­ra­de all industri och förbjöd privat handel.

Bolsjevikerna tvångskonfiskerade all lantbruks­pro­duk­tion, och om bönder eller fabriksägare vägrade lämna ifrån sig sina varor var straffet läger eller döden.

Strejkande ar­beta­re, som var missnöjda med sina arbetsförhållanden, hotades av säkerhetstjänsten att skriva under försäkringar om ”att arbeta samvetsgrant i framtiden”.

Bolsjevikernas terror hade effektivt knäckt motståndet bland befolkningen och bidragit till att ge dem kontroll över hela Ryss­land, som i december 1922 fick namnet Sovjetunionen.

Exakt hur många offer terrorn krävde är omöjligt att säga, men hi­sto­ri­ker­ uppskattar att Tjekan mellan 1917 och 1922 avrättade minst 100000 personer.

När Lenin 1922 upplöste Tje­ka­n, sysselsatte säkerhetstjänsten omkring 300000 personer.

Tjekan försvann emellertid inte utan övergick till ”Statens politiska förvaltning” (GPU), som fortsatte att gripa och avrätta personer som satte sig upp mot staten.

Senare blev tjänsten en del av det ökända KGB. Sovjetmedborgarna slapp aldrig regimens järnnäve.

Galina Djurjagina var emellertid en av dem som slapp ur systemets klor.

År 1925 lämnade hon Sovjetunionen med sin österrikiske make – en krigsfånge som hon mött efter ankomsten till Omsk i Sibirien.

Hon avled 1991 – några månader innan Sovjetunionen kollapsade.

Djurjagina avioitui vuonna 1921 ja sai pojan. Perhe lähti Venäjältä neljän vuoden päästä.

© Salzburgwiki

Läs också:

Språk

Varför hette de bolsjeviker?

1 minut
Elsa Brändström - Sibiriens ängel – i ett läger i Sibirien.
Första världskriget

Sibiriens ängel

8 minuter
Andra världskriget

Röda armén mördade sju nunnor

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj