Stalins bödel skickade miljoner i döden

Som chef för Sovjets hemliga polis ansvarar Lavrentij Berija för Stalins utrensningar och röjer även sina egna rivaler ur vägen. Men i sitt blodiga spår lämnar Berija efter sig hämndlystna fiender.

Som chef för Sovjets hemliga polis ansvarar Lavrentij Berija för Stalins utrensningar och röjer även sina egna rivaler ur vägen. Men i sitt blodiga spår lämnar Berija efter sig hämndlystna fiender.

Imageselect/ukendt

85 år sedan: Stalin rensar ut bland sina egna

I slutet av 1930-talet anklagades ett antal högt uppsatta medlemmar av den kommunistiska partiledningen för konspiration mot Stalin och Sovjetunionen. De anklagade hade alla anknytning till den landsförvisade Lev Trotskij, som betraktades som ett hot mot Stalins envälde.

Den 23 januari 1937 inleddes rättegången mot 17 så kallade anti-sovjetiska trotskister. Efter månader av tortyr, inspärrning och sömnbrist visades de åtalade upp under en skenrättegång, då de inför journalister från hela världen läste upp sina noggrant regisserade erkännanden.

Av de 17 åtalade avrättades 13 omedelbart efter rättegången. Resten omkom strax därefter i de brutala Gulaglägren.

Berias roll i saken är inte känd, men 1953 föll han själv offer för liknande anklagelser och dömdes till döden.

Här får du komma tätt inpå huvudarkitekten bakom Stalins utrensningar:

Nattmörkret vilar tungt över Josef Stalins lantställe, när en svart limousine den 2 mars 1953 svänger in framför den grönmålade huvudbyggnaden på diktatorns egendom utanför Moskva. En av bakdörrarna öppnas, och en av nationens mäktigaste och mest fruktade män kliver ut.

Den trinde Lavrentij Berija har i åratal varit högste chef för Sovjetunionens mäktiga polisväsen och som en del av Stalins allra innersta krets stått vid diktatorns sida i regimens svåraste stunder.

Så naturligtvis är Berija på plats även nu – klockan tre på natten har han kallats ut till lantstället. Några timmar tidigare har Stalins livvakter funnit den 74-årige leda­ren livlös på golvet.

Resolut kliver Berija fram till den soffa där tjänstefolket har placerat Stalin. Med en granskande blick bakom de karakteristiska glasögonen tittar han på diktatorn, och i nästa sekund fräser han ilsket åt de oroliga livvakterna:

”Varför all denna panik? Inget har hänt. Han sover bara”, gormar polischefen med sin kraftiga georgiska accent. ”Väck inte kamrat Stalin”, beordrar han, innan han stormar ut genom dörren.

Först fem timmar senare tillkallas en läkare. Han konstaterar snabbt att Stalin drabbats av en hjärnblödning, och försöker desperat återuppliva honom.

För Berija kunde situationen knappast ha utvecklats bättre: Sedan 1920-talet har han spelat sina kort väl i sin strävan efter att nå toppen inom kommunistpartiet.

Han har fjäskat för Stalin, låtit döda sina rivaler och skickat flera hundra tusen sovjetmedborgare i döden. Våren 1953 är Berijas maktposition emellertid hotad – endast diktatorns död kan i denna stund rädda honom.

Inledde blodig karriär

Att Berija skulle gå till historien som Sovjetunionens värsta bödel gick inte att ­förutse, när den konstintresserade georgiern som tonåring började på arkitektskolan i Baku i grannlandet Azerbajdzjan.

Där blev han snabbt betydligt mer intresserad av kampen mot tsaren än av att rita och teckna. År 1917 anslöt Berija sig till bolsjevikflygeln i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet.

Hans engagemang belönades i början av 1920-talet med en post som chef för hemliga operationer i den azerbajdzjanska avdelningen av Tjekan, Sovjetrysslands hemliga polis.

Dess agenter var ökända för att gå brutalt till väga i jakten på kontrarevolutionärer, och de drog sig inte för att skjuta misstänkta på fläcken.

Berija var oerhört skicklig på att smutskasta rivaler till viktiga poster. Han grävde fram komprometterande saker om dem via sin hemliga polis – eller så drack han dem berusade, så att de talade bredvid mun.

Berijas försök att ställa sig in hos diktatorn lönar sig. Här sitter han med Stalins dotter i knäet.

© Imageselect

Berija rusade uppför maktens trappor

Berija hade skyhöga ambitioner, och han nådde toppen genom att röja sina rivaler ur vägen och fjäska för Stalin.

16 år

Första steget: Tillsammans med en grupp medstuderande upprättar Berija år 1915 en illegal, marxistisk studie­cirkel i Azerbajdzjan.

22 år

Ledarpost: Berija blir anställd i Tjekan (bolsjevikernas hemliga polis) i Azerbajdzjan. Samma år utses den unge mannen till chef för alla hemliga ­operationer i Azerbajdzjan.

32 år

Ny befordran: Upphöjs 1931 till chef för kommunistpartiet i Georgien.

39 år

Terrorchef: Stalin hämtar Berija till ­Moskva, där han blir chef för hemliga polisen, NKVD. Därmed blir Berija huvudansvarig för den politiska ­terrorn under Stalins regim.

42 år

I maktens centrum: Berija utnämns 1941 till vice statsminister och medlem av försvarskommittén.

47 år

Politbyrån: Fullvärdig medlem av ­kommunistpartiets högsta ledande organ, politbyrån. Samma år
befordras han till vice ministerpresident med ansvar för Sovjets kärnvapenprogram.

50 år

Förnäm orden: På sin 50-årsdag får Berija Leninorden ”för enastående tjänster för det kommunistiska partiet och det sovjetiska folket”.

54 år

Höjdpunkten: Efter Stalins död 1953 blir Berija inrikesminister och flyttas upp som nummer två i den sovjetiska hierarkin efter Georgij Malenkov.

Det knepet utnyttjade Berija mot bland annat Stalins svåger Stanislav Redens, som efter en blöt kväll 1931, då Berija gett honom rikligt med sprit, hittades redlös i rännstenen.

Berija rapporterade incidenten till Stalin, som flyttade svågern från posten som chef för hela Kaukasusområdets hemliga polis. Berija fick överta den viktiga posten, men han var långtifrån nöjd – klättringen mot maktens absoluta topp fortsatte.

Berija och Stalin möttes första gången under 1920-talet, när Berija styrde bygget av ett sommarhus åt diktatorn i Georgien. Därmed fick han goda möjligheter att ställa sig in hos Stalin.

Berija insåg snabbt att ledaren var väldigt mottaglig för smicker, så han såg alltid till att nämna ”kamrat Stalins klokhet” i sina tal. Dessutom arrangerade han så att han tillsammans med sin fru Nina kunde ta hand om Stalins gamla mor. Hon inkvarterades i Tbilisi, så att makarna Berija kunde besöka henne regelbundet.

När Stalin (i vitt) i slutet av 1930-talet beordrade omfattande utrensningar kunde ingen känna sig säker. Den statliga terrorn slog brett, och Stalin såg folkfiender överallt.

© Imageselect

Snart blev Berija en del av Stalin-familjen, och för att smickra ledaren ytterligare lät han producera en hyllningsbok om Stalin – på omslaget angav Berija sig själv som författare.

Den riktigt stora belöningen kom 1938, när Sta­lin satte sin lojale vän i spetsen för det ökända NKVD, Folkkommissariatet för inrikes ärenden, som var Sovjets hemliga säkerhetstjänst.

”Se här, detta är vår Himmler – han är inte dålig han heller!” Stalin om Berija

Med sina erfarenheter av förhör och tortyr från den hemliga polisen var den endast 35-årige Berija som skapt för chefsposten. Han ville ha sitt eget följe av poliskamrater i toppen av terrororganet, och genomförde en målmedveten utrensning, så att anhängare till den förre chefen hamnade i fängelse eller sköts.

NKVD:s metoder hade sedan organisationen upprättades 1934 väckt fasa. Bland medborgarna kallades förhörs­metoderna för ”köttkvarnen”, men med Berija som chef skulle organisationen växa sig ännu större och ännu brutalare.

Andra världskriget stod för dörren, och sovjetregimen behövde öka kontrollen. Stalin var säker på att han funnit rätt man för uppgiften – så säker att han under ett möte med den tyske utrikes­ministern Joachim von Ribbentrop i september 1939 jämförde Berija med nazisternas iskalle SS-chef: ”Se här, detta är vår Himmler – han är inte dålig han heller!”

© shutterstock

Våldtog unga kvinnor i sin ­privata bostad

Som en person med makt hade Berija tillgång till många kvinnor, och han var ökänd för att ta för sig. Han lär ha gett sina livvakter order att köra runt på Moskvas gator för att kidnappa unga skönheter, som fördes till Berijas hem.

Där bjöd han dem på mat och ett glas vin med sömnmedel, och när kvinnorna blev dåsiga, kastade han sig över dem och våldtog dem.

Ett av offren var den ryska skådespelerskan Tatjana Okunevskaja. Hon berättade att polischefen ”klädde av sig och vältrade sig i sin lyxsäng som en ful, oformlig padda”. Berija hotade henne: ”Du är långt från allting, så det hjälper inte att skrika. Du är i mitt våld”.

Efter övergreppet gav han alltid kvinnorna en bukett blommor.

Fiender skickades till helvetet

Enligt avtalet med Stalin gick Hitler in i Polen den förste september 1939. Diktatorerna hade delat Polen mellan sig, och när Röda armén vällde in i grannlandet fick Berija fullt upp.

Annekteringen utlöste en enorm aktivitet inom NKVD, som skulle se till att invånarna i de nyerövrade områdena var lojala kommunister. I Polen pekade Berija ut befolkningen längs gränsen till Vitryssland och Ukraina som ett hot, eftersom de ”gödslade marken för alla upptänkliga former av antisovjetiska handlingar”.

”Deportation av dem och deras familjer är oundviklig”, skrev NKVD-chefen till Stalin. Redan två dagar senare ryckte Berijas förband in i området och tvingade familjerna till arbetsläger i en sibirisk avkrok av Sovjetunionen.

Minst 130000 personer deporterades till Berijas fruktansvärda Gulagläger, men ofantligt många fler skulle följa. Berija blev därför tvungen att uppföra nya läger, som alla styrdes av NKVD.

Vakterna räknade fångarna varje dag. De fångar som omkommit under dagen släpades med till ­uppställningen på kvällen.

© United Archives/Topfoto

Fångarna fick slita som slavar i straffläger

När Berija tog kontroll över NKVD skapade han ett gigantiskt nätverk av fångläger med gratis arbetskraft. ­Förhållandena var så usla att flera miljoner dukade under.

När Berija som NKVD-chef 1938 fick ansvar för ­Sovjets fruktade arbetsläger för i synnerhet politiska fångar, växte de kraftigt. Varje gång Sovjet annekterade nya landområden skickade regimen faktiska och potentiella motståndare till de så kallade Gulaglägren.

”Kamrat Berija kommer att ta hand om inkvarteringen av våra baltiska gäster”, sa Stalin om de cirka 140000 estländare, letter och litauer, som 1941 deporterades till lägren.

De första fånglägren upprättades kort efter oktoberrevolutionen 1917, men under Josef Stalin exploderade antalet fångar – historiker uppskattar att omkring 20 miljoner människor hann passera genom de cirka 500 lägren från slutet av 1920-talet till 1950-talets mitt.

Från att ursprungligen ha varit ett system som fokuserade på att omskola kriminella, blev lägren ett redskap för att eliminera regimens verkliga och möjliga fiender.

Lägren spelade dessutom en avgörande roll för Sovjets ekonomi, eftersom fångarna arbetade gratis. Med primitiva redskap som hackor och spadar var de tvungna att slita ihjäl sig i gruvor, i skogar och på gigantiska byggprojekt – såsom järn­vägar och den 227 kilometer långa Vitahavs-Östersjökanalen i ­landets nordvästra del.

I regel låg lägren i landets allra ödsligaste och ogästvänligaste trakter, och de omänsk­liga förhållandena skördade extremt många människoliv.

Årligen dukade omkring tio procent av fångarna under för kyla, svält, utmattning, sjukdomar och avrättningar, och forskarna bedömer att minst 2,7 miljoner miste livet i lägren.

Antalet straffångar exploderade:

1930

179 000

1938

1 881 570

1950

2 561 351

Parallellt med deportationerna fortsatte Berijas bödlar att övervaka den sovjetifierade befolkningen i östra Polen – och senare även i det ockuperade Baltikum. Alla uttryck för nationalitet slogs ned hårdhänt. Det fick 19-åriga Galina Stavarskaja, som bodde utanför staden Lviv i Polen, erfara.

År 1939 togs hon in för ett klassiskt NKVD-förhör: ”Där satt tre män. De såg starka ut. De frågade mig: ’Är du med i någon hemlig organisation?’”. Stavarskaja hade ingen aning om vad ryssarna pratade om, men NKVD-­agenterna kokade av raseri.

”De slog mig i huvudet och sparkade mig i ryggen. Det var som att vara i helvetet”, berättade Stavarskaja, som slapp levande från mötet med Berijas män. Sådan tur hade långtifrån alla.

Den ryske teaterregissören Vsevolod Meyerhold hann beskriva NKVD:s brutala metoder, innan bödlarna tog livet av honom i februari 1940:

”Jag blev tvingad att lägga mig på mage, medan jag piskades på fotsulorna och ryggen med en gummipiska. Det gjorde så ont att jag skrek och grät. Det kändes som om de hällde kokande vatten över mig. Förhörs­ledaren hotade: ’Om du inte skriver under ett erkännande, kommer vi att fortsätta att slå dig’. Då skrev jag under”, berättade den 65-årige Meyerhold om sina upplevelser.

Berija lät transportera flera tusen polacker till en av NKVD:s anläggningar i Katyn­skogen omkring 40 mil väster om Moskva, där de en efter en fördes in i en byggnad och sköts bakifrån

I Polen lät NKVD gripa omkring 22000 polska officerare, poliser och högt uppsatta ämbetsmän och placerade dem i läger. Stalins förhoppning var att fångarna skulle kunna omskolas i sovjetisk anda, men Berija var av en annan åsikt.

Sä­ker­hets­chefen konstaterade att de pol­ska fångarna ”bara väntade på att släppas fria för att kunna delta aktivt i kampen mot Sovjetunionen”.

”Ge dem det yttersta straffet: Skjut dem”, skrev Berija den 5 mars 1940 till Stalin, som satte stort pris på sin hantlangares handlingskraft.

Berija lät transportera flera tusen polacker till en av NKVD:s anläggningar i Katyn­skogen omkring 40 mil väster om Moskva, där de en efter en fördes in i en byggnad och sköts bakifrån. Samma procedur ägde rum i NKVD-fängelset i den ukrainska staden Charkiv, där nästan 4000 polska fångar mördades.

Hatet växte inom armén

När Hitler sommaren 1941 bröt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten och välte Röda armén över ända fick Stalin en chock. Dagen för invasionen var han enligt Berija fullkomligt lamslagen, och han ska ha utbrustit: ”Allt är förlorat! Jag ger upp! Vi har överrumplats med byxorna nere vid vristerna”.

Berija ruskade om sin handlingsförlamade chef, och tillsammans stred de sedan för fosterlandet. Efter ett år av svidande nederlag utfärdade Stalin i juli 1942 order nummer 227, i vilken han förkunnade att armén ”ska renas från opålitliga element”, och ”orosstiftare och fegisar ska gripas omedelbart”.

Diktatorn var så trött på soldater som inte höll måttet vid fronten att en special­enhet inom Berijas NKVD fick fria händer att avrätta desertörer och soldater som inte gjorde sin plikt. Tiotusentals soldater dödades.

Tala var silver, tiga var guld i Sovjetunionen, där även väggarna hade öron.

© Imageselect

NKVD hade ögon och öron överallt

I jakten på regimens faktiska och inbillade fiender tog den hemliga polisen till alla medel. Vare sig vanliga husmödrar eller soldaterna i Röda armén kunde krypa under NKVD:s radar.

Det var knappast ­NKVD:s förtjänst, men Röda armén ­lyckades vända motgång till medgång.

Nu var Berija avskydd av både soldater och generaler, eftersom han lade sig i allt och straffade även högt uppsatta befäl. Många år senare skulle Berija få betala ett högt pris för att ha ådragit sig försvarsmaktens ilska och förakt.

Stalin greps av paranoia

Under kriget ökade Berijas makt i Kreml ständigt. I samråd med Stalin hade han låtit döda hundratusentals – möjligen miljoner – och han satt alltid med vid bordet, när Stalin skulle fatta viktiga beslut. Med tiden kände Berija sig som en kejsare i Kreml och han betedde sig alltmer självsvåldigt:

”Han blev väldigt arg om någon motsatte sig hans förslag. Men det var det ingen av de sovjetiska representanterna som vågade göra”, påpekade Nicholas Kviatashvili, som 1943 var med­lem av den brittiska de­le­ga­tionen under Te­he­ran­­konferensen.

Stalins dotter Svetlana beskrev Berija som en ”slug hovman”, som ”hade förfört far, och han var inte så lätt att lura”. Polischefen hade inte bara utnyttjat Stalins omättliga behov av smicker, han spelade även skickligt på diktatorns rädsla för att förrådas av sina närmaste. Med tiden började Stalin dock rikta sin politiska paranoia mot Berija, som i diktatorns ögon hade tillförskansat sig för mycket makt.

Stöld: Sovjets första ­atombomb var en kopia av USA:s Fat Man, som 1945 fälldes över Nagasaki.

© Imageselect

Berija levererade atombomben på rekordtid

I augusti 1945 kastade Berija sig över Stalins nya storprojekt: Att göra Sovjet till en kärnvapenmakt som USA. Redan i augusti 1949 provsprängdes den första sovjetiska bomben med ­Berija som ögonvittne.

Att det gick så snabbt berodde framför allt på att ryssarna hade haft en spion inom USA:s topphemliga Manhattanprojekt under andra världskriget. Därmed hade Berijas personal redan fått ovärderliga kunskaper om bombens konstruktion och produktion av plutonium.

Berija var givetvis pressad av Stalin att lyckas med projektet, och efter sprängningen kastade han sig om halsen på chefsforskaren och utbrast: ”Det hade varit en stor olycka, om inte detta hade blivit en framgång”.

Under 1953 inledde Stalin en kampanj mot Berija. Han anklagades indirekt för försummelse och bristande uppmärksamhet. Stalin hävdade nämligen att judiska läkare hade planer på att döda honom – utan att den hemliga polisen hade fått nys om det.

Berija kände på sig att ett gripande var under uppsegling. Då hade han emellertid den osannolika turen att Stalin kollapsade i sin datja.

Mellan den 2 och den 5 mars 1953 svävade Stalin mellan liv och död efter hjärnblödningen. Nikita Chrusjtjov, Georgij Malenkov, Vjatjeslav Molotov och Berija – samtliga medlemmar i politbyrån – besökte diktatorn upprepade gånger, och de var alla på plats, när Stalin den 5 mars klockan 21.50 drog sin sista suck. En av dem var inte särskilt tyngd av sorg.

”Det var Berija. Han var extremt uppe i varv. I denna viktiga stund ansträngde han sig till det yttersta för att ingen skulle lura honom”, berättade Stalins dotter. I samma ögonblick som Stalin dog grep Berija sin hatt och beordrade sin chaufför att köra honom till Kreml.

”Han ger sig iväg för att ta makten”, viskade en av de kvarvarande till Nikita Chrusjtjov, som även han ilade till rege­ringssätet i Moskva.

Under partitoppens första möte efter Stalins död stod det klart att Berija redan gjort upp planer för den förestående maktkampen – i samarbete med Malenkov, som Berija föreslog som ny rege­ringschef och generalsekreterare i kommunistpartiet.

”Jag fick bort honom. Jag räddade er allihop”. Berija efter Stalins död, enligt Molotov.

Malenkov kvitterade med att föreslå Berija som vice regeringschef och inrikesminister. Tillsammans tog de raskt makten i Sovjetriket, och Berija kunde fortsätta att kontrollera hela sin väldiga repressionsapparat.

Berijas karriär hade räddats av Stalins plötsliga död, men kanske berodde inte allt enbart på tur. Säkerhetstjänstens chef hade – sannolikt med berått mod – fördröjt vården av diktatorn.

Dessutom hade han utan pardon avskedat de personer som hade tillkallat läkaren, och försett dem med munkavle. De avskedade livvakterna tyckte att beteendet var mer än lovligt suspekt.

Att Berija var direkt involverad i dödsfallet mer än antydde Vjatjeslav Molotov i sina memoarer: ”Jag fick bort honom. Jag räddade er allihop”, skulle Berija enligt Molotov ha skrutit.

Berija var nu nummer två i makthierarkin i Sovjetunionen, men om han trodde att han satt säkert misstog han sig grundligt. Bakom kulisserna hade Chrusj­tjov organiserat en komplott.

Det förflutna kom ikapp honom

Fredagen den 26 juni 1953 släntrade Berija obekymrat in till ett möte på Malenkovs kontor i Kreml. Nonchalant klädd i en sliten kavaj tog georgiern plats vid bordet utan att ana oråd, förrän Malenkov gav ordet till Chrusjtjov, som ville diskutera ”frågan om kamrat Berija”.

”Vad är det som pågår, Nikita? Vad är det du mumlar om”, utbrast säkerhetstjänstens chef förundrat. Tillsammans med Molotov och Malenkov, som hade vänt Berija ryggen, hade Chrusjtjov förberett en anklagelsakt.

Enligt den hade Berija försökt bli diktator, satt säkerhetstjänsten över partiet och regeringen och sedan Stalins död bedrivit sin egen politik.

Berija var förstummad. Dörren till kontoret öppnades, och sex beväpnade officerare klev in för att gripa NKVD-chefen. Chrusjtjov hade lierat sig med några av alla de militärer som avskydde Berija för utrensningarna under kriget.

Kreml kryllade fortfarande av Berijas folk från säkerhetstjänsten, men eftersom han hölls fången på Malenkovs kontor, fick han inte chansen att varsko sina män. I stället fördes han bort till en bunker i högkvarteret för Moskvas militärdistrikt.

Där hölls han inspärrad, tills han ställdes inför en specialdomstol bestående av flera av Chrusjtjovs anhängare. De dömde den 54-årige Berija till döden för ”brottslig verksamhet mot staten och partiet”, och den 23 december 1953 avrättades han med ett pistolskott.

Stalins bödel hade fått smaka sin egen medicin. Rädslans arkitekt, som hade nått maktens allra högsta topp, hade störtats. USA:s ambassadör i Moskva, Charles Bohlen, kommenterade samma år fallet med följande ord:

”Det finns naturligtvis en viss grundläggande rättvisa i det öde som drabbade Berija. Men det hade varit mycket mer passande om det hade varit hans offer och inte hans kumpaner som hade utmätt hans straff”.