Revolutionen nära i mars 1848
När revolutionerna spred sig över Europa nådde svallvågorna även Stockholm. Under gatukravallerna i mars 1848 beordrade Oscar I militären att skjuta skarpt.
En demonstrant får näsan avhuggen under marsoroligheterna.
De fyrahundra herrar som samlades till reformbankett i stora salen på Ferdinand de la Croix salonger vid Brunkebergstorg klockan tre lördagen- den 18 mars 1848 var säkert medvetna om att en liknande bankett hade orsakat revolution i Paris mindre än en månad tidigare. Frankrikes kung Ludvig Filip I (Louis Philippe) hade abdikerat och republik hade utropats.
Men i Stockholm var det nog ingen som föreställde sig att deras middag skulle gå till historien som startskottet för de blodigaste dagarna i huvudstaden under hela 1800-talet. Banketten följdes av två kvällar med stenkastning, barrikader och skottlossning; revolutionen knackade på dörren och marken skakade under fötterna på kungahus och konservativa.
Utmanande reformbankett
En reformbankett är något typiskt 1800-talskt: en storslagen middag plus en politisk
manifestation; mat och musik, skålar och sånger, anföranden och leverop. Med moderna
ögon framstår kanske punschimmiga medelklassmän i frack och långbord prydda med frihetstempel av socker inte som särskilt samhällsomstörtande, men i det odemokratiska Sverige anno 1848 kunde sådant vara nog så utmanande.
Banketten organiserades av Reformvännernas sällskap, en sammanslutning liberaler och radikaler som verkade för ståndsriksdagens avskaffande. Det var en av tidens hetaste politiska frågor. Männen i stora salen var riksdagsmän, litteratörer, tjänstemän, lärare och grosshandlare. En elit – men långtifrån alla av dem hade rösträtt i riksdagsvalen, eftersom de inte tillhörde något av de ärevördiga gamla fyra stånden (adel, präster, borgare, bönder).
De församlade ville ersätta ståndsriksdagen med ett tvåkammarparlament och utöka rösträtten, främst till sådana som de själva, bildade män. Kungar och konservativa kämpade emot.
Revolutioner i Europa
När reformmiddagen ägde rum hade stormvågorna från revolutionen i Paris spridit sig över Europa och till och med börjat slå mot Sveriges stränder. Studenterna i Lund och Uppsala hade sjungit Marseljäsen och hållit »revolutionssexor«. Nervositeten spred sig i etablissemanget. Inför reformbanketten hade polisen och högvakten förstärkts och gardesregementena försetts med skarpa skott.
1848 skakades Europa av flera revolutioner, bland annat denna i Paris.
Anckarsvärd angrep ståndsriksdagen
Reformvännernas sällskap hade förbjudit alla revolutionära opinionsyttringar vid banketten; många medlemmar var kungatrogna – kung Oscar I var liberal i ekonomiska och sociala frågor – och för stegvis reform. Det fick Aftonbladetatt kalla middagen »beskedlighetsbanketten« och flera radikaler – sådana som drömde om republik och demokrati – att stanna hemma i protest.
Banketten förlöpte dock enligt plan. Den gamle greve Carl Henrik Anckarsvärd tog förvisso till orda och gick till angrepp mot ståndsriksdagen – »det är något ruttet i vårt samhällsskick« ska han ha sagt – och talade sig varm för utökad manlig rösträtt och medborgargarden.
Klockan sju gick festen mot sitt slut, och då om inte tidigare måste herrarna vid de fem långborden ha börjat ana att någonting höll på att hända utanför, på Brunkebergstorg. Rop trängde in genom de stängda fönstren: »Leve reformen! Leve allmän valrätt! Leve friheten! Hurra!« Men föreställningen måste ha sin gång: kaffe och punsch; Folksången; slut.
"Lefve reformen! Allmän walrätt!"
Då var torget fullt med folk. Människor hade börjat samlas redan vid femtiden. Till en början var det mest kvinnor och pojkar, men efterhand flockades lärlingar, gesäller och arbetare. De hade hört ryktena om revolutionerna; de var missnöjda med att skråna hade avskaffats, att tullarna skulle sänkas, att reformen gått i stå.
Och så var det ju plakaten. De första hade dykt upp en vecka tidigare. De sa bara: »Leve republiken!« Under natten till den 18 mars hade någon eller några satt upp fler plakat – polisen beslagtog 28 stycken – på husknutarna: »5 000 medborgare samlas på Brunkeberg i afton. Lefve reformen! Allmän walrätt!«. Det var detta som folket stod och ropade nu.
Klockan blev halv åtta. Guldsmeden Jacob Lenholm hördes ropa: »vad vill ni göra gossar! vill ni ha representationsfrågan fram, så ska ni gå till Storkyrkobrinken!« Och snart skallade ropen: »Nu gå vi till staden! Storkyrkobrinken! Till Hartmansdorff!«
August von Hartmansdorff
Hartmansdorff, August von, var en av landets främsta konservativa politiker. Han var avskydd av liberaler och huvudstadens småfolk. Tio år tidigare hade han fått sitt hem på Storkyrkobrinken vandaliserat under de Crusenstolpska kravallerna. Nu ryktades det att det var han som hade föreslagit sänkta tullar, något som hotade inhemsk tillverkning och jobben för många arbetare. Det sades att han ville skärpa tjänstehjonstadgan, omyndigförklara lärlingar och gesäller, tvinga dem gå klädda i grå arbetskläder, som straffångar.
Och reformen var han så klart fiende till. Allteftersom nyheterna om revolutionerna nådde Stockholm hade Hartmansdorffs vänner försökt få honom att fly, men han vägrade.
Innan det bar av beväpnade sig folksamlingen med stenar. Några kvinnor lastade sina förkläden fulla. Så gav de sig av genom stadens gator. Storkyrkobrinken fylldes av skrikande människor. Det dröjde inte länge förrän stenarna haglade mot Hartmansdorffs tolv fönster. I en halvtimme gömde han och hans familj sig därinne medan stenarna kraschade in i deras hem.
Sköt in i folksamlingen
När någon plötsligt skrek »vi ska ha ut Hartmansdorff« tog upploppet en vildare vändning. Flera personer rusade fram och började slå in porten till huset. Flisorna flög, ett gångjärn rök, en dörrspegel splittrades. Hundra meter bort hade riksmarskalken Axel von Fersen slagits ihjäl av en lynchmobb år 1810 och Hartmansdorff kunde nog mycket väl gå samma öde till mötes. Porten började svikta. Då hördes klappret av hästhovar mot gatsten.
En patrull hästgardister kom sprängande nedför brinken med sablar i händerna. Förstärkningar ur Svea Livgarde följde. Snart rasade vilda strider; demonstranternas knytnävar och stenar mötte gardisternas sablar och bajonetter; där fick en demonstrant näsan avhuggen, där fick en häst benet avslaget.
Till slut gick det som det måste gå, i de mörka och trånga gränderna fyllda av adrenalinstinna människor: några soldater fick panik och avlossade sina vapen rakt in i massan. Kulor trasade sönder människokroppar. Fler skott knallade. Upploppet började lägga sig. Det var då kung Oscar anlände.
Oscar I ger sig ut
Oscar I hade varit på Kungliga stora teatern (alltså Operan) med sina fyra söner och sett ingen mindre än Jenny Lind uppträda (som Agathe i Friskytten). Mitt i föreställningen måste överståthållare Jakob Vilhelm Sprengtporten lämna den kungliga logen för att leda insatsen mot upploppet.
Lite senare, i andra akten, trängde sig en riksdagsledamot in och vädjade till Oscar att tala till folket för att stävja blodsutgjutelsen. Kungen gav sig då av till Slottet och steg till häst. Utan annan eskort än Sprengtporten och prinsarna red han bort mot upprorsmakarna bortåt brinken.
Folk vällde fram. Oscar satt där, stilla som en staty, i ett böljade hav av vredgade människor. Stämningen blev hätskare, några började rycka i prinsarna. Kungen tog till orda; vad ville de? De församlade ropade i mun, ville olika saker: »vi vill ha handelsfrihet! ... bättre pris på varorna! ... arbete! ... skråna tillbaka! ... reform! ... fransysk frihet! ... republik!«
Det kom också fram att många ville få de som arresterats i upploppet släppta. Kungen förklarade att det där med sänkta tullar och arbetskläder inte var sant. I övrigt: om de lovade att skingra sig skulle de arresterade bli släppta. Jubel. Oscar red tillbaka till Slottet. Han hade just genomfört sitt livs modigaste handling.
Kravallerna fortsatte på Norrmalm
När de arresterade i rådhushäktet väl släpptes ebbade kravallerna på Storkyrkobrinken ut, men många drog nu vidare till Norrmalm, där det förhatliga häktet i Kastenhofshuset och den stockkonservative ärkebiskop Carl Fredrik af Wingårds hem lockade.
Vid Kastenhof visade det sig att arrestanterna inte hade släppts. Stämningen blev hätsk, någon höll ett republikanskt brandtal – och snart flög stenar i luften. Porten angreps.
Det krävdes tre kavallerichocker från Livgardet för att skingra folksamlingen, som istället gav sig ut på en fönsterkrossningsodyssé längs Norrmalms gator. Ett par judiska handlare, ärkebiskopen, diverse grevar och friherrar (inklusive två sittande och ett före detta statsråd och en landshövding), den liberale förkämpen Lars Johan Hierta, och flera andra fick sina fönster inslagna.
Upprop till samling på Brunkebergstorg från mars 1848. »Lefve reformen« lyder ett av slagorden.
Folksamlingen återvände så till Kastenhofshuset, där de ånyo försökte forcera porten,
innan Sprengtporten – som såg till att de arresterade släpptes – och en gammal general till slut lyckades övertala dem att gå hem till sitt.
Soldater mobiliserades
När söndagen den 19 mars grydde kokade staden av oro. Många var upprörda över militärens framfart föregående dag. Nya plakat, nu rent blodtörstiga och öppet revolutionära, hade satts upp under natten. Redan på morgonen samlades många pojkar på Storkyrkobrinken där deras hurranden störde högmässan i Storkyrkan.
Under natten hade överheten mobiliserat som inför en främmande makts invasion. Redan den 18 mars hade fyratusen soldater kallats in från landsorten, men de hade ännu inte hunnit fram. På morgonen förstärktes därför vakterna i staden, två kanoner rullades fram vid Högvakten och hela garnisonen sattes i larmberedskap.
Vid femtiden kommenderades fler soldater fram till Slottet samtidigt som överståthållaren spred en varnande kungörelse: inga folksamlingar, inga rop och visslingar, och militären skulle möta våld och förstörelse med vapenmakt. Det rådde undantagstillstånd.
Skarorna kring Hartmansdorffs hus tätnade trots detta efterhand, omedvetna om att denne till slut hade flytt fältet. Som på en given signal satte sig en folksamling i rörelse mot Norrmalm. Snart blandades rop om republik med ljudet av klirrande glas. Några revoltörer passade på att förse sig med ananas, gelé, chokladkakor och bakelser ur konditor Davidssons butik på Drottninggatan. Det rådde ingen motsättning mellan frihetssträvanden och sötsug.
Livgardet gjorde chock
Så föll natten. Fler och fler samlades på Storkyrkobrinken. En av kanonerna rullades
fram. Gardessoldater med skarpladdade vapen började spärra av gatorna runt brinken,
och vid Slottet stod ryttare ur Livgardet till häst. Sprengtporten och kommendant Carl
Ludvig Dævel red ut i folkmassan för att lugna den, men tvingades tillbaka. Sprengtporten lät kungöra order om skingring, men de drunknade i ropen.
Livgardet fick så order att göra chock – demonstranterna flydde ut på sidogatorna – stenar haglade över ryttarna – och flera skott avlossades mot dem. Ryttarna drog sig tillbaka. Likt en flodvåg vällde folket in på Storkyrkobrinken igen.
Oscar I ger order om eld
Sprengtporten hade nu fått nog. Det hade också kungen. Kanske nådde ropen om republik in i de kungliga kamrarna uppe på Slottet? Hur som helst levde Oscar, liksom Europas övriga regenter i vetskapen om den franska revolutionen och dess resultat. Nu var det slut med heroiska ridturer och eftergifter; hans far, Karl XIV Johan, hade kväst de Crusenstolpska kravallerna med militärmakt, det var ju så kungar brukade göra.
Oscar gav order om att ge eld. Drottning Josefinas förskräckta invändningar sopade han bort med ett bestämt »vi måste!«. Med de orden tog han, vars liberala åsikter som prins hade gett honom smeknamnet »Framtiden« av hoppfulla reformivrare, steget över i det konservativa lägret, där han stannade resten av sitt liv.
En division ur Andra livgardet under kapten Carl August af Robson fick order om att rensa brinken, och ge eld om inte bajonetterna räckte. Styrkan marscherade ned genom en storm av stenar. Den kom fram till hörnet av Västerlånggatan. Fem soldater föll till marken, sårade. Robson hade sina order.
Slaget om Stockholm
Han kommenderade rotevis eld. Skott brann av och träffade rakt in i de packade folksamlingarna. Slaget om Stockholm hade börjat.
Skottsalvorna smattrade och sablarna svischade, men folket slog tillbaka, med stenar och till och med skjutvapen. En skara drog runt på Norrmalm, kastade sten och
började bygga barricade – som man hade gjort i Paris månaden innan – på Brunkebergstorg innan den skingrades. De värsta striderna rasade kring Storkyrkobrinken, vid Mynttorget, på Riddarhustorget och vid Munkbron.
Men inte ens en dramatisk månförmörkelses skydd hjälpte folket; militären var för stark. Fler och fler sårades eller dödades. Folk började få nog. Kravallerna klingade av. Vid midnatt la sig ett visst lugn över huvudstaden.
Dagarna som följde rådde ett spänt lugn i Stockholm. Folk samlades i stora skaror men höll sig ganska stilla, och sedan – ingenting. Veckan efter bröt det ut krakel i Eskilstuna, Göteborg, Jönköping och Norrköping, men det glödde bara, tog inte fyr.
Det visade sig att kravallerna den 18 och 19 mars var höjdpunkten för protesterna i Sverige märkesåret 1848.
De första skotten den 19 mars 1848 brann av i korsningen Storkyrkobrinken–Västerlånggatan i Gamla stan.
Arton döda under marsoroligheterna
Och det hade varit en blodig höjdpunkt. Minst arton människor dödades av soldaternas kulor. Ett par var åskådare. Många fler, troligen ett par hundra, måste ha fått kulor i armar och ben eller hugg i ansikten och huvuden. Drygt hundra soldater och poliser hade sårats, några av knivar och kulor.
Men vad var det egentligen som hade hänt? Historikerna har brottats med att förstå den komplicerade händelsen. Klart är att deltagarna till största del var unga, manliga arbetare, även om både pojkar och kvinnor också deltog.
Historikern Mats Berglund har framhållit att de som deltog i kravallerna var disciplinerade och målmedvetna: stenkastningen drabbade utvalda makthavare, tjänstemän och affärsmän, inga andra. Något program hade deltagarna inte, men det är klart att de var mot näringsfrihet, för skyddstullar, för reform och för republik. I ett odemokratiskt land som Sverige var det i allra högsta grad något politiskt.
Marsoroligheterna framstår som ett utslag av ett folkligt missnöje med näringspolitik och styrelseskick, ett sätt för människor utanför det politiska systemet att för en gångs skull tvinga dem där uppe att lyssna på deras åsikter och önskningar. Det säger något om hur stora spänningarna var i det svenska samhället, att det räckte med en beskedlig frackmiddag för att missnöjet skulle slå över i rena gatustrider.
Rykte om republikansk konspiration
I samtiden gick det dunkla rykten om att en konspiration låg bakom det hela, om mystiska uppviglare, penningutdelning och flygblad.
En viss Christoffer Kanberg ertappades med att sätta upp ett av plakaten, men han kunde knappast ha tillverkat eller satt upp alla själv. Varken dåtidens poliser eller eftertidens historiker har dock kunnat hitta de andra, men det verkar som att det fanns flera republikanska revolutionärer i Stockholm år 1848.
Inget tyder dock på att de eller några andra utövade ett samlat ledarskap för kravallerna. Marsoroligheterna var det närmaste Sverige kom en revolution under hela 1800-talet, men de var i slutändan just kravaller, inte ett revolutions- eller kuppförsök.
Händelserna den 19 mars visade att oorganiserade massor inte kunde rå på en militärmakt med kungligt mandat att döda. Årtiondena som följde visade å andra sidan – vilket vi i dagens Sverige ska vara tacksamma för – att det inte räckte med kulor och sablar för att stoppa striden för ett mer demokratiskt Sverige.
Publicerad i Populär Historia 3/2016.