Revolutionen i Iran: Död åt shahen och USA

Set fra USA er shah Mohammed Reza Pahlavi en mønsterleder. Iran er en trofast allieret og et klippefast bolværk mod kommunismen. Men under overfladen syder og bobler utilfredsheden – og ayatollah Khomeini lurer i kulissen.

Set fra USA er shah Mohammed Reza Pahlavi en mønsterleder. Iran er en trofast allieret og et klippefast bolværk mod kommunismen. Men under overfladen syder og bobler utilfredsheden – og ayatollah Khomeini lurer i kulissen.

Scanpix/Corbis

Med ögonen blanka av tårar kämpar sig president Jimmy Carter igenom sitt väl förberedda tal. Bakom honom, några steg från talarstolen med presidentens sigill, står hans gäst shahen av Iran, en av Mellanösterns mäktigaste män, med ansiktet begravt i en näsduk.

Inte ens de många journalister som samlats framför Vita huset lyckas hålla tårarna tillbaka. I bakgrunden hörs ropen från den demonstration som tårgasen egentligen var avsedd för.

De flesta amerikaner betraktar shahens Iran som en solskenshistoria. Oljemiljonerna strömmar in och Iran liknar allt mer ett modernt, västerländskt samhälle med ett välutvecklat utbildningssystem och lika rättigheter för män och kvinnor.

Shahen och drottning Soraya fotograferade 1953 då shahen inledde sin moderna och reformvänliga men samtidigt odemokratiska regim i Iran.

© Scanpix

USA och England införde shahens envälde

Mohammad Reza Pahlavi var västvärldens lydige allierade. Det gav honom fri tillgång till vapen men blottade honom politiskt.

Shah Mohammad Reza Pahlavi (1919-1980) övertog tronen 1941 sedan de allierade hade tvingat hans far att abdikera. De antog att den unge shahen skulle vara mera ”samarbetsvillig” och de fick rätt. Pahlavi hade gått på internatskola i Schweiz och präglats av västvärldens sätt att tänka.

Iran var en konstitutionell monarki med folkvald premiärminister fram till 1953 då premiärminister Mohammad Mossadegh bestämde sig för att nationalisera de iranska oljebolagen. USA och Storbritannien såg ett hot mot sina ekonomiska intressen och sin tillgång till olja.

De ingrep resolut, avsatte Mossadegh och gjorde shahen till enväldig monark. Som trogen allierad kunde shahen, som hade militär utbildning, köpa alla vapen han ville från USA.

Det gav Iran makt i regionen men de täta banden med väst gjorde samtidigt shahen sårbar för intern kritik. Det låg nära till hands att betrakta honom som en knähund.

Pahlavi var gift tre gånger och blev far till fem barn. Fyra av dem fick han tillsammans med sin tredje hustru, Farah Diba, som han levde tillsammans med fram till sin död år 1980.

Det är först nu, den 15 november 1977 då 4 000 shahfientliga demonstranter ger sig på en liten grupp shahanhängare på Washingtons gator, som amerikanerna får en första glimt av att allt inte är så idylliskt som de trott.

31 december 1977 – Teheran.

Under en rundresa besöker Carter Iran och firar nyårsafton tillsammans med shahen.

Besöket i Iran är ovanligt hektiskt. President Jimmy Carter tillbringar knappt ett dygn i landet från det att han med pompa och ståt landar på flygplatsen tills han reser iväg igen. Trots detta säger sig båda parter vara mycket nöjda med mötet.

Vid shahens besök i USA en månad tidigare har Carter kritiserat honom för att inte respektera de mänskliga rättigheterna. Men i Teheran andas allting frid och idyll. På gatorna syns inte minsta tecken på oro eller protester.

På nyårsafton är shahen värd för en magnifik statsbjudning. I sitt tal tackar Jimmy Carter artigt sin värd och berömmer Irans insats som trofast allierad och som en bastant mur mot kommunismen. Iran är ”en ö av stabilitet i ett av världens mest oroliga områden”, konstaterar Carter. Den meningen ska han sedan komma att ångra många gånger.

© PARStimes

Januari 1978 – Iran.

Efter ett år av tilltagande missnöje börjar motståndet mot shahen att göra sig gällande, främst genom ayatolla Khomeyni.

Vid första anblicken liknar banden alla andra band som ligger travade på butikshyllorna i de större städerna. De ser ut att innehålla traditionell orientalisk musik.

Men omslagen är en falsk varubeteckning – och syftet är att de inte ska fastna hos tull och gränspolis.

“Om en amerikansk kock trampar på shahen är det ingen som talar om att upprätta hedern“. Ayatollah Khomeini

I själva verket innehåller de inspelningar av tal av ayatolla Khomeyni, en religiös ledare som shahen har sänt i exil i Irak.

I sina tal säger Khomeyni bland annat att ”shahen har utlämnat Irans olja till mänsklighetens och islams fiender så att de kan döda tappra muslimer”.

”Shahen har gjort det iranska folket till något som är lägre än hundar. Om en iranier trampar på en amerikansk hund kommer han inte undan sitt straff. Även om shahen själv trampar på en amerikansk hund kommer han att ställas till svars. Men om en amerikansk kock trampar på shahen är det ingen som talar om att upprätta hedern”, är ett annat av ayatollans uttalanden.

Det iranska samhället knakar i fogarna; export av olja och import av lyxvaror från väst samt byggandet av moderna hus betyder rike­domar och status för dem som lyckas hålla sig på god fot med ledarna och amerikanerna. Men småhandlare, religiösa ledare och städernas underklass blir förlorare och missnöjet växer.

De etablerade religiösa ledarna tvekar att kritisera shahen men Khomeyni skräder inte orden och hans band går åt som smör i solsken. I såväl vardagsrum som församlingslokaler dundrar ayatollans stämma mot shahen och hans västvänliga regim.

9 januari 1978 – Qom.

I en regeringskontrollerad tidning publicerar shahen en artikel som kritiserar Khomeyni. Det ger motsatt effekt: artikeln får hatet att sprida sig.

I långa rader och under taktfasta rop marscherar arga unga män genom staden Qom. De möts av shahens polis. Skrik och rop blandar sig med ljudet av skarpa smällar när polisen börjar skjuta rakt in i folkmassan.

”Utländsk agent”, ”homosexuell” och ”son till en professionell danserska” (underförstått: son till prostituerad). Det är ord som shahen har använt för att beskriva Khomeyni i den beryktade tidningsartikeln.

En sådan förolämpning kommer aldrig att accepteras här i Qom som är en helig stad för Irans religiösa majoritet, shiamuslimerna. Staden är en viktig vallfartsort och rymmer många religiösa skolor. Khomeyni har fått sin utbildning här och härifrån utgår demonstrationerna till hans försvar.

En av stadens religiösa ledare protesterar våldsamt mot shahen och kallar honom ”anti-islamisk”. Det är uppenbart att tiden för kompromisser och försoning är förbi. Den islamiska revolutionen har börjat.

8 september 1978 (”Svarta fredagen”) – Jaleh Square, Teheran.

Tusentals demonstranter samlas för första gången. Shahen har utlyst undantags­tillstånd med det tycks inte göra någon skillnad.

Omgivet av gröna träd och nya höghus är Jaleh Square sinnebilden av det moderna Iran. Torget kunde ligga var som helst i en sjudande metropol. Men i dag märks ingen storstadsjäkt, bara en spänd väntan medan tungt beväpnade soldater intar sina positioner vid infartsvägarna till torget.

De första protesterna uppstod spontant i samband med minnesdagar för dem som dött under den förra protesten, men den här demonstrationen är välorganiserad.

Demonstranterna väller fram från alla håll. De flesta är unga män, klädda i jeans och löst hängande vita skjortor eller­t-shirts.

Med höjda armar ropar de taktfasta slagord mot shahen. Soldaterna beordrar demonstranterna att dra sig tillbaka, men folkmassan som omfattar cirka 20 000 personer stannar kvar.

Många av soldaterna saknar erfarenhet av situationer som denna. De grips av panik och börjar skjuta. Rop blir till förtvivlade skrik, sårade faller omkull på asfalten, folk flyr åt alla håll och allt är kaos.

Protestdemonstrationer mot shahen slutade ofta i kaos när utkommenderade soldater började skjuta in i folkmassorna.

© Corbis

Några försöker hjälpa de sårade bort från skottlinjen medan andra trotsigt vänder sig mot raderna av poliser och stridsvagnar och fortsätter att ropa slagord med armarna i luften. Ropen blandas med ambulansernas sirener och en helikopters ständiga brummande.

När tystnaden långt om länge sänker sig är torget nedstänkt med blod från omkring 300 dödade och tusentals sårade.

Oktober 1978 – Nauphle le Chateau nära Paris.

Khomeyni utvisas ur Irak och flyttar till Frankrike.

Väggarna i det enkelt inredda hus som Khomeyni har lånat av en annan exiliranier är täckta med politiska affischer. ”35 miljoner muslimer säger nej till shahen”, lyder budskapet på den ena.

På en annan finns bilder av de döda på Jaleh Square. ”Detta är shahens modernisering”, förkunnar en tredje över en bild som föreställer ett slumkvarter.

Journalister från hela världen omringar huset. Sittande under ett stort träd i trädgården håller Khomeyni hov – klädd i sin sedvanliga mörka kappa och svart turban. På fötterna har han ett par billiga, blå sandaler av plast.

Iran hyllar än i dag Khomeyni som den islamiska statens grundare och främsta ideolog.

© Corbis

Khomeynis efterträdare

Ruhollah Khomeyni (1900-1989) kom från en familj av religiösa ledare. Även han fick en religiös utbildning och började undervisa vid det islamiska seminariet i shiiternas heliga stad Qom.

År 1926 gifte han sig med en blott elva år gammal flicka, Batoul Saqafi, som han fick sju barn med. Fem av dem levde till vuxen ålder. Flera av Khomeynis barnbarn är i dag politiskt aktiva i Iran men kanske inte precis så som ayatollan skulle ha önskat.

Barnbarnet Zarah Esraghi är till exempel feminist och har i amerikanska medier uttalat sig starkt kritiskt mot regimens kvinnoförtryck. Hon delar heller inte den officiella entusiasmen för den konservativa islamiska diktatur som blev Khomeynis livsverk.

Dag efter dag visar tidningar och tv-stationer bilder av hans dystra ansikte med det långa, grå skägget för människor över hela världen.

Khomeyni är väl medveten om sin publik. En islamisk stat kommer att bli demokratisk med utrymme för alla – och själv har han inget intresse av att ingå i en framtida regering, försäkrar han.

November 1978 – Teheran.

Via Teherans moderna, helautomatiska telefon­central har Khomeyni direktkontakt med sina anhängare i Iran. Han kan styra händelseförloppet från sin exil.

I Teheran finns två män som Khomeyni förlitar sig på: Behesti och Taleghani. Båda är ayatollor liksom han själv och alltså bland de högsta teologerna inom den shiamuslimska tron. Genom dem kan han tala för sin sak i moskéerna.

I slutet av oktober beordrar Khomeyni en generalstrejk. Den drabbar i synnerhet oljeproduktionen hårt – på bara en vecka minskar produktionen från 5,8 miljoner till 1,1 miljoner fat per dag.

Butikerna stängs, en efter en. Fabrikerna tystnar. Soldater håller vakt vid oljefälten för att förhindra sabotage. Bilarna försvinner från gatorna som nu mera liknar en krigszon.

Monotona rop – ”död åt shahen!” – överröstas av kulsprutesalvor. Bilder av shahen förkolnar på de bål som brinner på gatorna där rebellerna drar fram. Armén placerar stridsvagnar och kanoner kring palatset. Luften är tjock av tårgas och svart rök från brinnande bildäck.

2 november 1978 – krislednings­centralen i Vita huset, Washington.

Läget i Iran diskuteras för första gången formellt på högsta nivå.

Mörkret har för länge sedan sänkt sig över regeringsbyggnaderna i Washington D.C. när säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski kallar högt uppsatta kolleger från försvars- och utrikesdepartementet, CIA och de olika försvarsgrenarnas stabschefer till ett möte i krisledningscentralen i Vita husets källare.

Här, mellan mörka träpaneler, utbredda kartor och flimrande tv-skärmar håller betrodda medarbetare ögonen på världens konfliktzoner 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan.

Just nu står Iran överst på listan över krisområden. Amerikanerna är rådvilla. Under de senaste tio åren har de nästan uteslutande fått information via personer inom shahens hov, den elit som utbildat sig i västvärlden och sina normala ­underrättelsekällor.

Endast ett fåtal ambassad­anställda talar farsi och det finns så gott som ingen kontakt med de handlande på basaren eller de religiösa ledarna.

President Carters rådgivare lyckades varken förstå eller hantera Irankrisen. De låg ständigt ett steg efter i händelseutvecklingen.

© Corbis

Krisen i Iran har brutit ut vid en synnerligen olämplig tidpunkt; nedrustningsförhandlingar med Sovjet, normalisering med Kina och fredsförhandlingar mellan Israel och Egypten lägger beslag på regeringsledningen och varken president Carter eller utrikesminister Cyrus Vance kan komma till krisledningscentralen.

Brzezinski är känd som förespråkare för kalla kriget och han är angelägen om att hålla kvar shahen vid makten så att Iran kan fortsätta fun­gera som krockkudde mot Sovjet. Utrikesdepartementet ägnar sig mer åt frågan om mänskliga rättigheter.

Brzezinski har emellertid redan fått utrikesministern att stödja hans linje som innebär USA:s reservationslösa stöd för shahen – säger han. Representanten för utrikesdepartementet ser förvirrad ut, för i hans papper står att shahen ska tvingas till flera eftergifter.

3 november 1978 – Vita huset, Washington.

Säkerhetsrådgivare Brzezinski ringer till shahen. Han vill få honom att införa ett militärt styre men då USA inte har någon klar politik kan han inte säga det rent ut.

Shahens ankomst till telefonen utannonseras av en av palatsets vakter som upprepade gånger ropar shahens namn och fullständiga titel på farsi. Brzezinski är förvånad över proceduren.

I hans ögon är shahen en märklig blandning av en modern, intellektuell ledare och en gammeldags, orientalisk despot. Brzezinski inleder med sina väl förberedda löften:

”USA stöder er till fullo utan några som helst förbehåll i denna kris”, säger han och tillägger: ”USA förespråkar inte – jag upprepar: inte – någon bestämd lösning.”

Shahen svarar att han fått intrycket att USA inte vill se att han ”använder sig av extrema metoder”. Hans röst låter märkligt tonlös.

Brzezinski svarar tvekande: ”Nja, alltså, som jag ser det har ni det problemet att ni ska förena några drag som ska vara allmänt tilltalande, med mer specifika ageranden som ska visa upp ett effektivt ledarskap för världen.”

”Ja”, svarar shahen.

Efter en paus fortsätter Brzezinski: ”Det är ett kritiskt läge, och enbart eftergifter är troligtvis inte tillräckligt för att demonstrera ett effektivt ledarskap.”

Shahen ber honom att upprepa den sista kryptiska meningen och frågar sedan om USA:s ambassadör i Teheran är informerad. Brzezinski bekräftar att så är fallet och avslutar samtalet som pågått i totalt sex minuter.

Det är inte så underligt att shahen vill veta om ambassadören har informerats. Shahen inser nämligen att USA:s utrikesdepartement, som ambassaderna lyder under, har varit oense om Brzezinskis hårda linje.

Shahen tycker att det kan vara svårt att genomskåda vad amerikanerna egentligen vill att han ska göra. Nu bestämmer han sig för att följa Brzezinskis linje och införa militärstyre.

27 november 1978 – shahens palats.

De våldsamma sammandrabbningarna fortsätter på gatorna. Amerikanerna inser att shahen håller på att mista kontrollen. Ambassadör Sullivan avlägger visit i palatset.

Shahen känner sig alltmer bitter gentemot amerikanerna som han tycker gör för lite för att stödja honom. Lunchen i palatset blir en pinsam historia.

I december 1978 trängdes västerlänningar på Teherans flygplats – ivriga att komma ut ur landet som var lamslaget av en generalstrejk.

© Corbis

Modlöshet och uppgivenhet hänger­ som ett tungt, grått moln över shahen som petar i maten. Resten av tiden sitter han stel på sin stol med blicken i taket.

Bara hustrun Farahs artiga kommentarer håller igång en ansträngd konversation. Några dagar tidigare har shahen fyllt 60 år. Han ser gammal ut med djupa rynkor i det askgrå ansiktet.

16 januari 1979 – flygplatsen Mehrabad utanför Teheran.

Shahen släpper tyglarna och lämnar landet för en ”utökad semester”.

En iskall vind smyger sig in mellan flygplanen som står på rad på startbanan. Bara några månader tidigare har flygplatsen varit en myllrande, internationell knutpunkt där inrikes- och utrikesresenärer har sprungit om varandra.

Nu har strejken nästintill lamslagit Iran. Oljeproduktionen har praktiskt taget upphört. Elektriciteten har brutits, oljan är ransonerad och soporna ligger i drivor på gatorna. Även flygplatstrafiken är stoppad och tystnaden vilar över startbanor och kontrolltorn.

Vid trappan upp till det plan som ska föra shahen och hans familj ut ur Iran väntar den nyutnämnde premiärministern Shapur Bakhtiar och andra ledare på att ta farväl. Man skakar hand med varandra.

Omedelbart före sin avresa utnämner shahen Shapur Bakhtiar (t.v.) till premiärminister. Det är ett hopplöst uppdrag och shahen förmår inte möta Bakhtiars blick.

© Corbis

Shahen råder – ganska överflödigt – regeringsmedlemmarna att ”vara försiktiga”. Det sista han ser innan planet taxar ut till startbanan är deras sammanbitna, sorgsna ansikten. Ingen nämner ordet ”abdikera” men med sig ombord har shahen ett skrin med iransk jord.

Slutet av januari 1979 – premiär­minister Bakhtiars kontor, Teheran.

Alla vet att shahens farväl är definitivt men det nya Iran har ännu inte tagit form.

På väggen hänger två bilder. Den ena föreställer Mossadegh, tidigare Irans premiärminister, som tvingades överlåta all makt till shahen år 1953. Den andra är det officiella porträttet av shahen men den är täckt med en iransk flagga.

Shapur Bakhtiar, en försagd medelålders man med trevligt utseende och oklanderligt klädd i kostym och slips, sitter vid sitt skrivbord.

Han har studerat vid Sorbonneuniversitetet i Frankrike och är sedan länge medlem av den moderata oppositionen. Nu är han premiärminister. Han har fortfarande arméns stöd men han är inte det nya Irans ansikte.

1 februari 1979 – flygplatsen, Teheran.

Efter påtryckningar från Khomeynis anhängare öppnar premiärminister Bakhtiar flygplatsen så att Khomeyni efter 14 år i exil kan återvända till iransk mark.

Teheran kokar. Mer än en miljon människor är ute på gatorna. Alla kämpar för att komma nära Khomeynis Mercedes som sakta rullar genom folkmassorna.

Bara några minuter tidigare har ayatollan stigit ut ur sitt flygplan. För Khomeyni är detta segerns dag.

Bakhtiar har föreslagit att de ska mötas och gemensamt diskutera en ny författning, men Khomeyni har vägrat. Han kräver att Bakhtiar­ ska avgå först, har ayatollan sagt. Bilar tutar oavbrutet under meterhöga porträtt av den religiöse­ ledaren.

Ett till synes oändligt människohav böljar fram och tillbaka under jublande hyllningar. När Khomeyni senare på dagen håller tal trängs publiken runt podiet.

Ayatolla Khomeyni smyckade sin dånande, västfientliga retorik med marxistiska uttryck men innehållet var strikt islamiskt i dess mest konservativa tolkning.

© Scanpix/Corbis

Medan ayatollan sträcker ut armarna och nuddar dem som står närmast med fingertopparna mjuknar hans ­ansikte i någonting som liknar ett leende.

Jublet närmar sig extas. Att vidröra Khomeyni är som att röra vid en man som talar med Gud, berättar en man hänfört för en västerländsk jour­nalist.

11 februari 1979 kl. 11 – premiärminister Bakhtiars kontor, Teheran.

Chefen för de väpnade styrkorna har inte kommit till det avtalade morgonmötet och Bakhtiar anar oråd.

Premiärministern lägger på luren. Under de senaste två dagarna har han bekymrat sett på hur striderna rasat mellan Khomeynis anhängare och shahtrogna trupper. Hundratals personer har dödats och en stor andel av de soldater som Bakhtiar satt sin lit till har deserterat.

Telefonsamtalet till den militära stabschefen har just bekräftat hans värsta farhågor. Armén har nyss förklarat sig vara ”neutral”. Det innebär att hans regering inte längre har något stöd. Han är utan makt. Khomeyni har segrat.

I samma ögonblick hör han kulsprutesalvor utanför byggnaden. Lugnt går han ut från sitt kontor och lämnar byggnaden genom en dörr på baksidan.

11 februari 1979, eftermiddag – Teheran.

Det råder kaos i staden. De trupper som inte vill ge upp attackeras av beväpnade Khomeyni­anhängare.

Män med rånarhuvor över ansiktet dundrar fram genom staden i stulna militärfordon. Stora skolpojkar och vitskäggiga gamlingar är beväpnade med AK-47:or, M1-gevär och till och med bazookor.

De som inte lyckats få tag på något skjutvapen bär klubbor eller köksknivar. Svart rök från brinnande hus och bilar hänger över staden som är fylld med barrikader av sandsäckar.

Kulsprutorna knattrar oavbrutet och ambulansernas tjut ekar mellan husen när de kör iväg med offren för de blodiga kravallerna.

11 februari 1979 kl. 9.40 (17.40 i Teheran) – Vita huset, Washington.

En krisstab med Brzezinski i spetsen diskuterar USA:s möjligheter i Iran. De har hört att Bakhtiar har förlorat militärens stöd men vet inte att armén är i upplösning.

Mötet präglas av en trevande diskussion och upprepade avbrott. Varje minut tillkommer nya okända faktorer som kan påverka Irans framtid.

Brzezinski har en känsla av att sanningens ­minut har kommit.

”Armén ger sig; Khomeyni vinner. Vi destruerar allt konfidentiellt material”. USA:s försvarsattache i Teheran.

Han vidhåller att USA ska stödja ett militärt maktövertagande om ett sådant är möjligt. CIA:s näst högste chef säger emot honom. Han anser att militären ska försöka­ förhandla och därmed skaffa sig inflytande hos Khomeyni.

En medarbetare från krisledningscentralen kommer in och berättar att Teherans general­guvernör har arresterats och sitter inlåst i Khomeynis högkvarter. Några minuter senare kommer ett pressmeddelande: militären har dragit tillbaka sina stridsvagnar från Irans radio- och tv-station som nu är i rebellernas händer.

I Teheran skriver USA:s försvarsattaché,­ överste Tom Schaefer, det sista på sin dagrapport: ”Armén ger sig; Khomeyni vinner. Vi destruerar allt konfidentiellt material”, skriver han.

15 februari 1979, (”Generalernas natt”) – Khomeynis högkvarter, Teheran.

Khomeyni har påbörjat sina utrensningar bland militärer, politiker och andra som har kopplingar till shahen.

Ett ögonblick står de fyra generalerna stilla i nattmörkret på taket till den skola som nu rymmer Khomeynis högkvarter. Efter en farsartad rättegång väntar de på de dödande skotten.

Khomeyni gjorde processen kort med sina fiender. Här avrättas flera av shahens officerare tillsammans med några kurdiska rebeller.

© Scanpix/Corbis

Just innan de avlossas skriker en av männen ursinnigt rakt i ansiktet på sin bödel. Orden överröstas av de vinande skotten men en ung journalist som följer avrättningen på nära håll tror sig höra­ ett trotsigt ”javid shah” – leve shahen. Bilderna på de fyra döda generalerna som ligger i pölar av blod kablas ut över hela världen.

En av shahens generaler blev igenkänd av Khomeynis män när han försökte fly. De slet genast ut honom ur bilen och lynchade honom på platsen.

© Corbis

31 mars 1979 – Iran.

Landet går till val medan utrensningarna och de summariska rättegångarna fortgår.

Röstsedlarna är indelade i ett grönt och ett rött fält och har texten: ”Vill du att den tidigare regimen ska bytas ut mot en islamisk republik vars författning kommer att bestämmas vid en senare folkomröstning?”

Ja-röster ska markeras i det gröna fältet – islams färg – medan nej-röster ska markeras i det röda fältet – det förbjudna kommunistpartiets färg.

I alla vallokaler övervakar Khomeynis revolutionsgardister röstningen. Mer än 98 procent röstar ja.

Kvinnliga revolutionsgardister patrullerade precis som männen – fast givetvis i egna fordon. Köns­segregationen var redan ett faktum.

© Corbis

29 juli 1980 – Kairo, Egypten.

Shahen begravs sedan han dött av cancer. Den sista tiden har han varit gäst hos Egyptens president Anwar Sadat, som även ger honom en statsbegravning.

Begravningsprocessionen slingrar sig kilometerlång längs Kairos krokiga gator. Shahens kista står på en kanonlavett dragen av hästar. Kistan är täckt med den iranska flaggan.

Sedan han för ett och ett halvt år sedan lämnade Iran har shahen rest från land till land som en internationell paria. Även nu efter hans död lyser forna vänner och allierade med sin frånvaro.

Inga högt uppsatta medlemmar av den amerikanska regeringen deltar i begravningen.

Bakom kistan går Egyptens president Anwar Sadat. Om drygt ett år kommer han själv att vara död, mördad på grund av sin västvänliga politik och fredsavtalet med Israel. Det blåser nya vindar över Mellanöstern.

Gisslan visades upp strax efter ambassadockupationen, bakbundna och med ögonbindel.

© Corbis

444 dagar som ayatollans gisslan

Ockupationen av amerikanska ambassaden, den förödmjukade gisslan och USA:s maktlöshet fick stora politiska följder.

Den amerikanska ambassaden i Teheran attackerades flera gånger under revolutionen men förblev öppen. Den 4 november 1979 gick det snett. Under en demonstration ockuperade en grupp studenter ambassaden och tog personalen som gisslan.

Den omedelbara anledningen till ockupationen var att president Carter gett shahen, som var svårt cancersjuk, tillstånd att resa in i USA för att få läkarvård.

USA väntade sig att den iranska regeringen snart skulle ingripa som den gjort vid tidigare angrepp. Men så blev det inte den här gångern. Den moderate premiärministern, Mehdi Bazargan, avgick med hela sitt kabinett strax efter ambassadockupationen och bara två dagar senare gav Khomeyni gisslantagarna sitt fulla stöd.

Därmed började en rad nervpirrande diplomatiska förhandlingar som skulle pågå i mer än ett år. Carter och hans regering försökte på alla sätt förhandla sig till ett frigivande av de 52 i gisslan. De kontaktade till och med PLO och ärkefienden Libyen.

I början av april bröt alla förhandlingar samman och Carter gav klartecken till ett militärt ingripande. Aktionen fick emellertid stora tekniska problem och slutade som ett militärt fiasko. De amerikanska soldaterna kom aldrig ens i närheten av gisslan – och under reträtten kolliderade ett flygplan med en helikopter; åtta amerikanska soldater omkom.

Efter ytterligare en utdragen och påfrestande förhandlingsomgång frigavs gisslan äntligen den 20 januari 1981, just när Ronald Reagan övertog presidentposten i USA.

Bilder på de amerikanska diplomaterna med ögonbindlar och bakbundna händer spreds över hela världen och förödmjukandet av amerikanerna fick konsekvenser i både Iran och USA.

Genom affären säkrade sig Khomeyni absolut makt i landet, men i presidentvalet i USA i november 1980 tvingades Jimmy Carter se sig besegrad av rivalen Reagan.

© Corbis

En militär befrielsesaktion slutade som ytterligare ett förödmjukande nederlag för amerikanerna.