Mordet på Jean-Paul Marat

Den franska revolutionen utvecklades i början av 1790-talet till en skoningslös förföljelse av oliktänkande. Särskilt hänsynslös var en fraktion som leddes av journalisten Jean-Paul Marat. När han kastade sig över de moderata girondisterna undertecknade han dock sin egen dödsdom.

Den franska revolutionen utvecklades i början av 1790-talet till en skoningslös förföljelse av oliktänkande. Särskilt hänsynslös var en fraktion som leddes av journalisten Jean-Paul Marat. När han kastade sig över de moderata girondisterna undertecknade han dock sin egen dödsdom.

Nantes Museum of Arts

Den 9 juli 1793 lämnade 24-åriga Charlotte Corday sitt hem i staden Caen i Normandie. I en vagn färdades hon de 234 kilometerna till Paris, där hon hyrde ett rum på Hôtel Providence i huvudstadens centrum.

På sitt rum började Charlotte Corday smida mordplaner, för hon var ute efter hämnd. Corday tillhörde girondisterna, revolutionens moderata flygel, som de senaste månaderna utsatts för hatpropaganda från anhängarna av det extrema partiet La Montagne.

Jean-Paul Marat var en av extremisternas ledare, och det var honom Charlotte Corday bestämt sig för att döda. Hon gav Marat skulden för det eskalerande våldet, bland annat den så kallade septembermassakern, som 1792 kostat 1200 girondister livet.

När Marat i juni 1793 gav order om att 29 framträdande girondister skulle gripas fick Corday nog. Marat måste stoppas – till varje pris.

Tog sig in med list

Den 13 juli knackade Charlotte Corday på dörren till Marats hem i Rue des Cordeliers. Under kjolen bar hon en kökskniv, som hon hade köpt samma dag.

Men Corday släpptes inte in. Cathe­rine Evrard, syster till Marats hust­ru Simonne Evrard, förklarade att revolutionsledaren inte mådde bra och därför inte tog emot några besökare.

Corday gick sin väg, men lämnade ett listigt brev till Marat: ”Medborgare – jag kommer från Caen. Eftersom du älskar ditt land antar jag att du är intresserad av att få höra om de sorgliga händelser som utspelar sig i den delen av republiken. Jag kommer tillbaka klockan sju i kväll. Vänligen ta emot mig, så vi kan samtala en stund”, skrev hon.

När Corday kom tillbaka samma kväll öppnade Simonne Evrard dörren på Marats uppmaning. Revolutionsledaren tog emot liggande i badkaret, som täcktes av en filt.

En hudsjukdom gjorde att han led av klåda och blåsor på kroppen – symptom som långa, varma bad kunde lindra. En skiva som lagts över karet fungerade som ett skrivbord, så att Marat kunde arbeta medan han satt i badet och talade med sina gäster.

Revolutionsledaren lyfte sin penna och bad ivrigt Corday att avslöja revolutionens fiender. Hon uppgav ett antal namn, som Marat noterade. ”De kommer att skickas till giljotinen inom kort”, kommenterade han, när Corday tystnat.

I nästa ögonblick lyfte Corday på kjolen, drog fram kniven och högg Marat i bröstet med det femton centimeter långa bladet.

”Jag dödade en man för att rädda 100 000.” Charlotte Corday, 1793

Marat förblödde, medan han ropade ”Hjälp mig, min kära väninna” – troligen riktat till sin hustru eller hennes syster.

Mordet ledde till skräckväldet

RRopet fick Marats hustru Simonne Evrard att rusa in i rummet. Vid åsynen av den bloddroppande kniven och Marats förvridna ansikte gav hon ifrån sig ett skrik.

Ljudet tillkal­lade tjänstefolk och grannar, som gav sig på Corday. Endast ett rådigt ingripande av ett par gendarmer räddade henne från att lynchas.

Gen­darmerna körde Corday till fängel­set La Concier­gerie, där hon förhördes. Hon ångrade inget: ”Jag dödade en man för att rädda 100000”, förklarade hon lugnt.

Den 17 juli, fyra dagar senare, dömdes Charlotte Corday till döden. Klockan 19.00 stod hon på schavotten på Place de la Révolution.

”Fiskförsäljarna och alla andra från marknaden slet i henne och över­öste henne med eder och förbannelser, så att gendarmerna fick skydda henne”, stod det i ett reportage i London-tidningen The Times.

Några ögonblick senare avslutade giljotinen Cordays korta liv. Tvärtemot vad Corday hade hop­pats på ledde mordet på Marat inte till mindre våld.

Mor­det skärpte de politiska motsättningarna och ledde till vad som kom att kallas skräckväldet. Mellan september 1793 och juni 1794 avrättades minst 17000 personer av politiska skäl.