Mexikos Robin Hood gjorde blodigt uppror

##

Diktatorns fatala felsteg

När revolutionen bröt ut nio år tidigare, år 1910, hade diktatorn Díaz suttit vid makten i 34 år.

I hans styre ingick en kombination av mutor, brutalt förtryck av Mexikos bönder och arbetare, och att utplåna alla som stod i hans väg.

I städerna levde fabriksarbetarna under usla förhållanden och med en dagslön som var så låg att de knappt kunde försörja sina familjer.

Livet var inte bättre på landsbygden. En del bönder ägde fortfarande sin egen mark men gods­ägarna konfiskerade alltmer av landet.

Om bönderna vågade protestera svarade godsägarna med att bränna eller låta översvämma deras byar.

Därefter kunde bönderna bara överleva om de arbetade för herremännen. På godsen fick arbetarna i regel bara handla varor från gården – till skyhöga priser.

Många gods­ägare drog sig inte heller för att fuska med löneutbetalningen och arbetaren blev snart en peón, dagsverkare.

Det var vanligt att godsägarna sålde arbetare till varandra och många tog sig även friheten som droit de seigneur – rätten att tillbringa första natten med bruden när en under­lydande gift sig.

Om dagsverkarna försökte fly blev de jagade av rurales, president Díaz paramilitära trupper som för att statuera exempel misshandlade arbetarna till döds.

##

Andar för revolution

Mexikos utfattiga befolkning hade lidit under Díaz järngrepp i 32 år när han själv kom att ge startsignalen till en revolution.

År 1908 intervjuades han av en amerikansk journalist och under ett ögonblick av övermod nämnde han att Mexico nu var redo för ett demokratiskt styre.

Samtidigt meddelade han att han själv inte tänkte ställa upp i valet 1910 och uppmanade därför nya kandidater att anmäla sig.

Díaz menade inte ett enda ord av det han sade och räknade knappast med att någon skulle våga utmana honom. Men motståndet kom från oväntat håll.

Francisco Madero var en spenslig man med ett tunt pipskägg på sin flyende haka. Han var vegetarian, spiritist och dessutom son till en av Mexikos ­rikaste män.

Madero ansåg sig vara ett medium som regelbundet kontaktades av andarna, bland annat i form av sin egen lillebror som dött i fyraårsåldern.

År 1908 hade andarna talat om för Madero att han stod inför en stor, nationell uppgift.

I sina hemtrakter hade Madero bevittnat hur Díaz rurales brutalt hade upplöst en demonstration, och Madero var övertygad om att andarna ville att han skulle införa demokrati och drägliga förhållanden för de fattiga i Mexiko.

Han använde en del av sin privata förmögenhet för att köpa upp oppositionens tidningar, och i dem beskrev han sina visioner och sin ambition att bli Mexikos nye president.

Madero kom från en inflytelserik familj och Díaz kunde inte utan vidare eliminera honom – som han brukade göra med sina motståndare.

Maderos politiska löften om social rättvisa fick gensvar och han möttes av jublande folkmassor när han år 1910 reste runt i landet.

Díaz var skärrad och dagen före valet lät han fängsla Madero för uppvigling till väpnat uppror.

Ännu en gång intog Díaz presidentposten – men Madero hade satt en lavin i rullning.

##

Zapata tog upp kampen

En av dem som följt Maderos valkampanj med särskilt stort intresse var Emiliano Zapata. Trots att han bara var 31 år valdes han till ledare för byn Anenecuilco i delstaten Morelos.

Zapata kom från en relativt välbärgad familj på landsbygden och försörjde sig på transporter med sina tio mulåsnor.

Han var en liten, svartmuskig man med smalt ansikte och en imponerande mustasch. I hans släktträd fanns både indianer och vita.

Klädstilen var extravagant med en enorm sombrero och många silverknappar, men trots sitt pråliga yttre var han en anspråkslös och tillbakadragen man som åtnjöt stor respekt i hembyn.

Och så var han en utomordentlig ryttare.

En populär folksport var att stänga in en vildhäst i en inhägnad där den hetsa­des av charros, beridna mexikanska cowboys.

En ryttare skulle sedan utföra konststycket att hoppa över från sin häst till ryggen på vildhästen.

Allt skedde naturligtvis utan sadel eller seldon och hästens manke var lindad så att ryttaren måste hålla sig kvar bara med hjälp av benmusklerna.

Det sägs att Zapata var den skickligaste i hela Mexiko.

Förutom sin passion för hästar var Zapata förtjust i kvinnor och tuppfäktning – och så älskade han sitt land.

Zapata hade sett hur godsägare bränt ned hela byar­ och han visste att det bara var en tidsfråga innan även hans by Anenecuilco skulle tvingas på knä.

Det närliggande godset hade redan lagt beslag på stora delar av markerna i byn och byrådets försök att få tillbaka marken på lagligt sätt hade varit fruktlösa.

Regeringen hade bara svarat att detta var en sak mellan byn och godsägaren, som sade åt bönderna i Anene­cuilco att så sina frön i krukor i stället. Åkrarna skulle de aldrig få tillbaka.

##

Zapata drar ut i krig

På våren 1910 hade Zapata fått nog. Han samlade en armé på 80 man, försåg dem med vapen och tog tillbaka byns marker med våld.

Konstigt nog dök presidentens rurales aldrig upp. I vanliga fall skulle de ha gjort processen kort med de rebelliska bönderna, men president Díaz brottades med andra problem.

Samtidigt som bönderna i Anenecuilco firade sin seger hade presidentkandidaten Madero lyckats fly ut ur fängelset och ta sig till Texas i USA.

Därifrån skickade han ut flygblad om att han var Mexikos rättmätige president och att en revolution skulle inledas söndagen den 20 november klockan 18.00.

Just den dagen tänkte Madero själv gå över gränsen till Mexiko med en styrka på 400 man som hans farbror skulle ordna fram.

Men när Madero träffade sin farbror på den avtalade platsen hade han bara lyckats få med sig ett par man, och en besviken Madero­ var tvungen att skrinlägga sina planer.

Folket i Mexiko hade dock hört hans uppmaning.

##

Upproret sprider sig

Den 20 november 1910 hörsammade rebeller i den nordliga provinsen Chihua­hua Maderos uppmaning. I söder följde andra bönder Zapatas exempel och tog tillbaka sin värdefulla jord.

Stridigheterna spred sig och 1911 hade de brett ut sig till 18 av Mexi­kos 31 delstater. Díaz insåg att han hade förlorat och gick i exil i Frankrike.

Madero tog makten i presidentpalatset och rebellerna lade ned sina vapen. Zapata stödde helhjärtat Madero som med sina ord inspirerat honom att göra uppror mot godsägarna.

Zapata kände sig säker på att rättvisa nu skulle skipas och sade till en journalist att han tänkte avväpna sina män så att han kunde återvända till att odla sina åkrar:

”Det enda jag ville när jag gick med i revolutionen var att besegra den diktatoriska regimen, och nu är det gjort.”

Snart blev det emellertid uppenbart att det rådde en djup oenighet mellan de båda män som verkat vara oskiljaktiga i kampen mot Díaz

##

Splittring mellan Madero och Zapata

Maderos planer var ganska vaga och han hade inte tänkt sig några grundläggande förändringar.

Zapata däremot hade kämpat för mycket konkreta jordreformer – som nu lät vänta på sig.

För bönderna i Morelos hade stridigheterna inte lett till några märkbara förändringar och precis som många andra revolutionärer tyckte Zapata att hans förebild hade svikit honom.

Zapata tog åter till vapen. Madero hoppades att de trots allt tillsammans skulle kunna nå en överenskommelse och år 1911 sände han ut en man för att förhandla med Zapata. Men svaret blev bittert:

”Jag har varit Maderos mest trogne partisan. Men det är jag inte längre. Madero har förrått både mig och min armé, folket i Morelos och hela nationen.”

Zapata bad att sändebudet skulle lämna ett meddelande till Madero:

”Säg honom detta: Om en månad kommer jag att vara i Mexico City med 20.000 man och då kommer jag att få nöjet att gå till slottet Chapultepec (presidentbostaden, reds. anm.) och kasta ut honom, och jag ska hänga honom i ett av de högsta träden i parken.”

Det fanns inte längre några utsikter till en fredlig lösning. Ännu en gång bröt kriget ut i Morelos.

Striderna var brutala och spred sig snabbt till andra delstater i söder. Juvencio Robles utsågs till ny överbefälhavare inom militären.

Under Díaz regim hade Robles fått lära sig hur man på ett brutalt sätt skulle slå ned ett uppror och Madero hade problem med att tygla Robles.

Han kallades nu ”Facklan” eftersom han tyckte om att bränna alla de ­byar som han misstänkte samarbetade med revolutionärerna.

Zapata fick också ett namn: ”Söderns Attila” eftersom han alltid avrättade sina fångar.

Maderos regim fick sitt slut ­under decena trágica, de tio tragiska dagarna den 9 till 19 februari 1913, då den brutale och försupne generalen Victoriano Huerta besegrade president Maderos trupper.

Huerta, som kallades ”Sjakalen”, gav order om att Madero skulle skjutas.

Zapata vägrade att erkänna den grymme generalen – som därefter satte in alla krafter för att få bukt med den seglivade rebellen.

##

Zapatas seger

Huerta hade planer på att deportera hela Morelos civilbefolkning, som han misstänkte för att vara zapatister, bränna ned deras byar och låta nytt folk flytta in.

De dramatiska ryktena ledde till att hundratals bönder anslöt sig till Zapata, som nu var så stark att han den 23 april 1913 vågade sig på ett frontalangrepp mot Huertas 500 man stora garnison i staden Jonacatepec.

Efter 36 timmar föll staden och Zapata lade beslag på garnisonens hela vapenförråd.

Efter Zapatas framgångar i söder blossade motståndet mot Huerta upp även i norr. Upprorsledare tog upp kampen mot både Huerta och varandra och ­Mexiko förvandlades till ett slakthus. Huerta var en synnerligen inkompetent president.

Ekonomin kraschade och ­civilbefolkningen plågades av sjukdoms­epidemier och hungersnöd.

Den 15 juli 1914 insåg president Huerta att spelet var förlorat och flydde landet.

Under åren som följde avlöste flera svaga ledare varandra och inte förrän 1917 lyckades rebellerna enas om att tillsätta den f.d. guvernören Venustiano Carranza som ny president.

Under flera år hade Zapata medvetet hållit sig utanför maktkamperna i norr.

Han hade slagit sig ned i byn Tlaltizapán i Morelos, där han försökte genomföra sina visioner om lokal demokrati och ­gemensamt ägda produktionsmedel.

Zapata hade stora förhoppningar inför Carranzas presidentskap men när den nya författningen – som visserligen innehöll många löften om ökad social rättvisa – inte nämnde jordreformer med ett enda ord, förklarade Zapata återigen krig mot regimen.

I två år därefter var det ännu en gång oroligt i Morelos. Regeringssoldater ­attackerades och regeringens utsända tjänstemän mördades på löpande band.

Regimen utlovade rikliga belöningar till den som grep rebellen Zapata, men förgäves: civilbefolkningen höll envist en skyddande hand över upprorsledaren.

År 1919 kastades överste Jésus Guajardo i fängelse för att han varit berusad i tjänsten. Zapata skrev till Guajardo i fängelset och uppmanade honom att ansluta sig till rebellerna.

Men brevet upptäcktes av vakterna och Guajardo tvinga­des välja mellan att locka Zapata i fällan eller att avrättas för förräderi.

Han valde det första alternativet, och den 10 april 1919 dödades Zapata i ett bakhåll.

Dagen därpå visades Zapatas lik upp på torget i staden Cuautla. Folket vägrade först att tro på att deras hjälte var död, men några veckor senare stod sanningen klar.

Zapatas trupper skingrades och regeringsstyrkor intog Morelos.

Den 21 maj 1920 dödades president Venustiano Carranza i ett attentat och den nye presidenten, den forne upprorsledaren Álvaro Obregón, förklarade revolutionen för avslutad.

De jordreformer som Emiliano Zapata så enträget kämpat för genomfördes aldrig.