Massaker i paradiset

För kikuyu, Kenyas största folkgrupp, hade mötet med kolonisatörerna blivit smärtsamt.

Kikuyu levde i det bördiga höglandet nära Nairobi där de vita farmarna, med kolonialstyrets välsignelse, tog över alltmer. Kikuyufolket tvingades bort och hänvisades i stället till reservat där långt ifrån alla kunde försörja sig.

Många kikuyu överlevde genom att utföra dagsverken hos de vita farmarna men efter andra världskriget började jordbrukarna, som nu hade fått maskiner, att tvångsdeportera över 100 000 dagsverkare från höglandet och in i de redan överfulla reservaten.

Till slut fick de annars så vänligt sinnade kikuyu nog: ”Vi visste nu att vårt folk aldrig skulle vinna sin frihet med fredliga medel”, skrev Waruhiu Itote, kikuyu och Mau-Mau-general, senare i sin bok om upproret.

I början av 1950-talet började såväl han som andra Mau-Mau-rebeller att avkräva en ed från tusentals stamfränder: de skulle svära att hjälpa till i det kommande upproret. Snart var Mau-Mau redo för strid.

Hat satte Kenya i brand

Rebellernas första offer var dock inte britter utan de kikuyu som vägrade att svära Mau-Mau-eden eller som hjälpte britterna i deras förtryckarpolitik.

En av dem var kikuyuhövdingen Waruhiu wa Kungus, som av kolonialstyret ansågs vara den viktigaste allierade. Den 7 oktober 1952 stoppades Waruhiu wa Kungus bil på gatan av en taxi. Några sekunder senare öppnade två män bildörren och sköt honom fyra gånger på nära håll.

Mordet skakade hela Kenya, inte minst det vita styret som nu insåg att Mau-Mau var ett mycket större hot än man hade anat.

Bara två dagar efter mordet utfärdade guvernören, sir Evelyn Baring, undantagstillstånd i hela kolonin och lät polisen arrestera 181 förmodade Mau-Mau-ledare, bland andra den framstående kikuyuhövdingen Jomo Kenyatta – som senare skulle bli Kenyas president.

Britterna anklagade Kenyatta för att vara ledare för Mau-Mau. I själva verket var hövdingen emot rebellerna och hade under flera månader försökt blidka kikuyus vrede. Det trodde inte britterna på och efter en månadslång rättegång dömdes Kenyatta till sju års fängelse.

Kolonialstyret hoppades att de genom sina arresteringar effektivt hade kväst Mau-Mau. Men de kunde inte ha haft mer fel. Under veckorna som följde mördade Mau-Mau pro-brittiska kikuyu i dussintal och den 27 oktober attackerades och mördades den förste vite farmaren, Eric Bowker, med machete. Därefter följde fler mord på vita farmare.

Natten till den 24 januari begick Mau-Mau sitt mest uppseendeväckande mord: Den vite farmaren Roger Ruck, hans hustru och parets sexårige son höggs brutalt ihjäl.

Utredningen som följde visade att personer utifrån hade utfört dådet, men att även familjen Rucks egna kikuyu-dagsverkare var inblandade.

Flera tidningar valde att publicera bilder av den lille pojken, då han blodig och misshandlad till oigenkännlighet låg i sin säng, omgiven av blodfläckade leksaker.

Vita kolonisatörer krävde hämnd

Den vita minoriteten löpte amok efter mordet på familjen Ruck och 1 500 ursinniga kolonisatörer tågade mot regeringsbyggnaderna i Nairobi för att utkräva hämnd. Den moderate vite politikern Michael Blundell försökte dämpa känslorna, men enligt sina memoarer överröstades han av den rasande folkmassan.

En av demonstranterna krävde: ”Du kommer aldrig att kunna lösa problemet. Sätt in armén mot deras byar och döda 50 000 av dem – män, kvinnor och barn!”

Andra menade att kolonialstyret helt enkelt skulle utrota hela kikuyustammen. Guvernören Evelyn Baring var hårt pressad när han tillkallade tre bataljoner från andra delar av imperiet, för att assistera de styrkor som redan fanns på plats i Kenya.

Samtidigt rustade han upp Kenyas reservpolis, KPR. Den paramilitära styrkan utökades till nästan 7 000 man rekryterade bland Kenyas vita.

Guvernörens trumfkort var dock grundandet av hemvärnsenheter för pro-brittiska kikuyu, så kallade lojalister, som tillsammans med KPR skulle bli de mest fanatiska i kampen mot Mau-Mau.

Skoningslös hetsjakt på Mau-Mau

Under våren 1953 sände britterna in trupper i skogarna omkring Mount Kenya där Mau-Maus omkring 20 000 upprorsmän hade sina baser. Det visade sig dock vara nästan omöjligt för soldaterna att hitta rebellerna i de täta skogarna.

I stället riktade britterna målmedvetet in sig på Mau-Maus civila sympatisörer. Kolonialstyret utnyttjade undantagstillståndet och införde bland annat dödsstraff för vapeninnehav och att svära trohet till Mau-Mau. Det blev även förbjudet att ha kontakt med medlemmar ur gerillan.

Patruller av KPR-män och lojalister började nu med kolonialstyrets tysta medgivande att hålla massförhör med hela byar i jakten på Mau-Mau-anhängare – ofta genom att använda både tortyr och mord.

Tidigt år 1953 blev till exempel två afrikanska systrar vittne till när en lojalist och en KPR-polis förde två Mau-Mau-misstänkta till den lokala polisstationen i staden Kandara. Enligt flickorna ska polisen ha torterat en av de gripna genom att ge honom stötar från ett bilbatteri:

”Hela kroppen började rycka”, berättade den yngsta av flickorna, Muthoni Waciuma, senare. Efteråt släpade männen med fången till polisstationens kraftiga elgenerator och dödade honom med en elchock.

Sedan kom turen till den andre fången som bands fast vid bilen med ett långt rep: ”De körde runt med honom tills han hade slitits i småbitar.”

I ett annat fall berättade en KPR-polis öppet hur han hade misshandlat en av tre fångar som hans kompani hade gripit.

När fången vägrade att svara på frågor stack polisen in en pistol i munnen på honom och tryckte av: ”Hjärnan sprutade ut över halva polisstationen”, förklarade polisen, som senare även sköt de båda andra fångarna till döds.

En annan förklarade hur han tog med sig en fånge till ett av polisens särskilda förhörsrum: ”Saker och ting gick lite överstyr. När det var dags att skära bort testiklarna på honom hade han inga öron och hans ögonglob – den högra tror jag – hängde ut ur ögonhålan. Synd att han dog, för vi fick ut rätt mycket ur honom.”

KPR-männens brutalitet var till slut så allmänt känd att till och med de brittiska soldaterna vägrade att överlämna fångar till dem: ”Så snart de hade överlämnats började slagen och sparkarna. Gud vet vad de gjorde med de stackarna när de fick in dem bakom lyckta dörrar”, berättade en soldat.

Men även soldaterna deltog i de grymma händelserna. I slutet av 1953 avslöjades bland annat att ett av de brittiska regementena hade poängtavlor där de förde statistik över hur många rebeller som varje soldat hade dödat, och att de som ett bevis för morden skar av offrens händer och tog dem med sig tillbaka till lägret.

Nairobis kikuyu deporterades

I april 1954 beslutade britterna att de skulle slå till mot huvudstaden Nairobi. Där bodde över 50 000 kikuyu och britterna misstänkte majoriteten av dem för att stödja Mau-Mau och smuggla ut mat och vapen till rebellerna i skogarna.

Den 24 april omringade nästan 25 000 säkerhetsstyrkor staden och började sedan jaga Mau-Mau-sympatisörer.

När operationen var avslutad en månad senare hade över 24 000 kikuyu – nästan hälften av Nairobis kikuyubefolkning – satts i fångläger utan någon rättegångsprocess över huvud taget. De resterande drygt 30 000 ur kikuyufolket deporterades till de redan överbefolkade kikuyureservaten.

Nelson Macharia, den unge mekanikern, var en av de kikuyu som hamnade i transitlägret Langata, där alla fångarna förhördes.

Efter tre veckor flyttades han och flera hundra andra fångar till interneringslägret Manyani i överfulla, låsta tågvagnar. Vid ingången till det taggtrådsomgärdade lägret föstes fångarna mellan två led av svarta soldater:

”Från båda håll slog de oss med batonger för att få oss att springa snabbare”, berättade Nelson Macharia senare.

När han kommit igenom soldatleden tvingades Macharia och de andra fångarna ned i en bassäng med kemikalier, sådana som vanligtvis användes för att bekämpa ohyra hos boskap: ”Många kunde inte simma. Bassängen var djup och de klarade sig inte. Andra hölls ned av soldaterna och drunknade.”

Skogsrebellerna slogs ned

Operationen i Nairobi bildade skola för britternas aktiviteter i resten av landet. Under månaderna som följde internerades tusentals misstänkta Mau-Mau-sympatisörer i omkring 50 hastigt uppförda läger där svält, sjukdom och våld hörde till vardagen nästan överallt.

I december 1954 hade antalet fångar i lägren ökat till över 71 000. Samtidigt arbetade kolonialstyrets rättssystem för högtryck. I slutet av 1954 hade över 700 kikuyu blivit hängda för att ha en koppling till Mau-Mau.

Men nu hårdnade även britternas grepp om de överfulla kikuyureservaten, där det helt enkelt inte fanns tillräckligt med mat för att försörja de drygt 100 000 kikuyu som hade deporterats dit från andra delar av landet. För att beröva Mau-Mau varje smula stöd tvångsförflyttade britterna alla kikuyu som bodde utspridda på sina jordbruk i reservaten.

På bara 15 månader förflyttades över en miljon kikuyu till 854 byar bevakade av lojalister och omgärdade av diken, palissader och taggtråd – inte helt olika koncentrationslägren.

Officiellt var det för att skydda invånarna mot Mau-Mau, men systemet användes i lika hög grad som ett straff för de kikuyu som hade Mau-Mau-sympatier, för att tvinga dem att stötta kolonialstyret.

Britternas brutala plan fungerade. Nu hade Mau-Mau-rebellerna inte längre några möjligheter att få förnödenheter och blev därför mycket mer utsatta.

I slutet av 1954 förlorade Mau-Mau över 600 man i månaden vid sammandrabbningar med de brittiska styrkorna, och under 1955 besegrades de flesta av skogsrebellerna. För att komma åt de allra sista satte britterna in specialenheter med kikuyulojalister, förklädda till Mau-Mau-rebeller.

Enheterna, som i praktiken var dödspatruller, sökte igenom skogarna och dödade alla upprorsmän som kom i deras väg. När den siste av Mau-Maus skogsledare, Kimathi, greps i oktober 1956 var skogskriget över.

Massaker avslöjade sanningen

Skogskriget var över men det betydde inte att kolonialstyret lättade på undantagstillståndet. Misstänkta Mau-Mau-anhängare fortsatte att hållas internerade i läger där fångarna tvingades utföra hårt straffarbete och hotades med att inte få någon mat om de inte erkände sina brott.

Många av lägren hade uppemot tre gånger så många fångar som de var byggda för och på grund av de usla sanitära förhållandena härjade epidemier.

Koncentrationslägren, och allt som skedde där, gick stick i stäv mot både konventionen om mänskliga rättigheter och Genèvekonventionen som det brittiska imperiet hade undertecknat.

I den brittiska huvudstaden var det emellertid bara en snäv krets kring de växlande konservativa premiärministrarna som verkligen visste något om de vidriga metoder som kolonialisterna använde. Flera medlemmar ur regeringsoppositionen Labour hade dock starka misstankar.

Parlamentsledamoten Barbara Castle från Labourpartiet uttalade sig exempelvis år 1955 i en tidning att Kenya var en polisstat ”där tortyr och mord på afrikaner, begångna av européer, sker ostraffat”.

Hon kallade samman flera ministrar och krävde en utredning av förhållandena i lägren men kunde inte få majoritet för förslaget.

En advokat i Kenya ringde och berättade för Castle att en lägerkommendant, efter order från en tjänsteman, hade låtit misshandla elva fångar till döds för att få de övriga fångarna i fånglägret Hola att foga sig. Efteråt hade kolonialstyret ljugit och i ett pressmeddelande gått ut med att fångarna dött av förgiftat vatten.

Sanningen om Holamassakern väckte vrede hos såväl Labour som media, och hos premiärminister Harold Macmillans konservativa partikamrater.

Regeringen överlevde skandalen, men premiärministern tog konsekvenserna och gav kolonialisterna order att avveckla lägren och förbereda Kenya för självständighet.

Vid den tiden hade över 1 000 Mau-Mau-rebeller hängts, medan omkring 12 000 upprorsmän enligt den officiella statistiken hade dödats i strider. Historiker uppskattar i dag att antalet i själva verket är över 20 000.

Hur många civila kikuyu som fick sätta livet till är mer osäkert. Historikern Caroline Elkins, som år 2006 fick Pulitzerpriset för sin bok om upproret, gissar på drygt 100 000 personer.