Det stora, svarta lokomotivet rullade frustande in på stationen i Petrograd – våra dagars Sankt Petersburg. Tåget stannade med en tung suck och alla som stod på perrongen sveptes in i ett moln av ånga.
Trots att klockan var över midnatt var perrongen full av förväntansfulla människor som sträckte på sig för att få en skymt av passagerarna som försiktigt steg ur vagnarna och ned på perrongen.
Bara ett fåtal visste hur han såg ut – personen som alla väntade på. Men utifrån det tumult som uppstod kring en av passagerarna, en liten man med tunt rött hår och skägg, förstod alla att det måste vara han: Vladimir Lenin.
Han som lovat att en gång för alla göra slut på tsarregimens svält, nöd och förtryck, och ge makten åt folket. Beundrarna trängdes omkring honom och han började genast tala om den revolution han snart skulle bli ledare för.
Talet följdes av jubel och applåder från alla de arbetare och sjömän som fanns på perrongen, men i periferin stod hans mer erfarna anhängare och skakade på huvudet. De menade att Lenin, som hade levt i exil i mer än tio år, hade tappat kontakten med verkligheten.
Socialisterna hade försökt störta tsarväldet i decennier, men förgäves. Och nu försvann alla stridsdugliga unga män ur revolutionsrörelserna på grund av första världskriget. Den här aprilnatten år 1917 fanns det inget som tydde på att en revolution var nära förestående.
Men Lenin fick rätt. Mindre än ett år senare hade han genomfört revolutionen, avskaffat tsarväldet och fått Ryssland ut ur kriget. Samtidigt hade han lagt grunden till en stat som skulle bli en av århundradets absolut mäktigaste.
Upprorsledaren agerade dock inte helt på egen hand. Dokument från brittiska, schweiziska och svenska underrättelsetjänster, den preussiska polisen, det tyska utrikesministeriet samt ryska arkiv avslöjar att den tyske kejsaren Vilhelm II under perioden 1915–18 stödde Lenin och hans kamrater med drygt 26 miljoner mark, motsvarande cirka 580 miljoner i dagens penningvärde.
Utan den tyske kejsarens pengar och övriga bidrag, i form av bland annat sprängämnen och transporthjälp, hade revolutionen förmodligen aldrig kunnat genomföras.
Lenin och kejsaren var ett omaka par
Utåt sett ser det ut att ha varit en osannolik allians. Socialisten Lenin var inbiten motståndare till allt som luktade kungahus och ärvda privilegier och borde alltså avsky kejsaren. Dessutom var den tyske kejsaren kusin till Lenins ärkefiende, den ryske tsaren Nikolaj II.
I själva verket hade Lenin och den tyske kejsaren ett stort gemensamt intresse: att få bort tsaren från makten. För Lenin stod tsaren i vägen för en socialistisk republik.
För kejsar Vilhelm var problemet mer akut: Ett av hans ambitiösa mål för första världskriget – som han själv varit med och startat – var att inlemma ett antal ryska gränsstater i ett framtida Stortyskland.
Men tsaren hade ingått en allians med Storbritannien och Frankrike, och nu satt Vilhelm i stället mitt i ett oönskat tvåfrontskrig. För att få Ryssland att dra sig ur kriget, så att han kunde koncentrera sig på västfronten, måste Wilhelm alltså ta till en annan taktik. Han måste störta tsaren inifrån.
Kejsarens plan var vågad, men inte orealistisk. Sedan slutet av 1800-talet hade det ryska folket blivit alltmer missnöjt med den enväldige tsaren. Bönderna svalt och i städerna levde arbetarna i armod och elände med arbetsdagar på upp till tolv timmar och löner som knappt räckte till hyran.
Strejker och fackföreningar var strängt förbjudna och vanliga demokratiska rättigheter existerade inte. Den 22 januari 1905 hade folkets missnöje nått sin kulmen och en fredlig vädjan om hjälp utanför tsarens palats hade slutat i en massaker på den obeväpnade folkmassan.
Efter den händelsen följde flera år av demonstrationer och upplopp – som alla brutalt slogs ned. År 1912 mejades strejkande gruvarbetare ned av tsarens soldater och omkring 200 personer dog. Många av de sårade sköts ihjäl medan de försökte söka skydd.
LÄS MER: Lär dig mer om förloppet och konsekvenserna av den ryska revolutionen
Tsar Nikolaj II och kejsar Vilhelm II var kusiner men vänskapen bröts när första världskriget bröt ut.
Mellanhanden träder fram
Under första världskriget dog tusentals unga ryssar och avskyn mot tsaren förstärktes, men det fanns två saker som gjorde att motståndet inte blev effektivt: tsarens hårdhänta förtryck av politiska motståndare, och den inbördes splittringen mellan hans fiender.
Inte bara mellan socialister och liberaler utan även inom de respektive grupperingarna. Här anade kejsar Vilhelm och den tyska regeringen en möjlighet.
Om de kunde hjälpa rätt man att ena och mobilisera folket mot tsaren, skulle monarkins dagar snart vara räknade och ett fredsavtal skulle finnas inom räckhåll.
Tyskarna fick nästan bokstavligen lösningen serverad på silverfat. Under vintern 1914–15 rådde dödläge i kriget, soldater dog och diplomaterna slet sitt hår för att hitta lösningar.
Just då fick det tyska utrikesministeriet ett brev från Alexander Parvus Helphand, en rysk socialist som tvingats i exil efter oroligheterna år 1905. Helphand presenterade inget mindre än en projektplan för revolutionen och Rysslands utträde ur kriget.
Först skulle socialister genomföra en storstrejk. Den skulle leda till en revolutionär rörelse, som genom våldsamma upplopp och sabotage skulle göra det omöjligt att styra samhället, och lika omöjligt att föra krig.
I första hand skulle vägar och broar i städerna och ut mot fronten förstöras. Medan samhället föll i bitar skulle socialisterna ta makten, tvinga tsaren att lämna tronen och sluta fred med tyskarna. Det enda Helphand behövde var pengar – massor med pengar – lite sprängmedel och tyskarnas samarbetsvilja.
Till en början var tyskarna skeptiska. Runt utrikesministern vimlade det redan av folk som mot skälig ersättning påstod sig kunna ordna myteri i svartahavsflottan, uppror bland ukrainska bönder eller massdemonstrationer i Petrograd.
Men än så länge hade tyskarna inte fått något för pengarna. Helphand hade dock ett ess i rockärmen: Det första och viktigaste ledet i hans plan var att tyskarna skulle ordna ”finansiellt stöd till den socialdemokratiska ryska majoritetsfraktionen”. Helphand skrev att ledaren fanns i Bern.
Den ”ryska majoritetsfraktionen” var bolsjevikerna, och deras ledare var Lenin. Namnet ”bolsjevik” – ”majoritet” på ryska – var emellertid missvisande; Lenins fraktion utgjorde bara en minoritet av Rysslands socialistiska tsarmotståndare.
Men för Tyskland var bolsjevikerna och Lenin attraktiva. Till skillnad från många andra av tsarens fiender ville de nämligen avsluta kriget så fort som möjligt.
Helphand kände Lenin sedan tidigare och hade periodvis haft den tryckpress som användes för att mångfaldiga Lenins socialistiska texter stående i sin lägenhet. Liksom Lenin levde Helphand i exil i Europa, och han hade blivit känd som en av socialismens största tänkare.
Lenin ägnade åren före revolutionen åt att tala för sin sak på olika platser i Europa.
Hans personliga drivkraft och ihärdighet hade gett Lenin stor genomslagskraft, och erbjudandet om att få kontakt med den stridslystne bolsjeviken fick tyskarna att på allvar börja intressera sig för Helphands förslag.
Lenin avvisade tysk vapenhandlare
Efter klartecken från det tyska utrikesministeriet packade Helphand sin koffert och i maj 1915 reste han till Bern i Schweiz, traskade iväg till Lenins stamkrog och blev hembjuden till honom för att diskutera det hela i avskildhet.
Efteråt hävdade båda att mötet inte hade lett till någonting. Trots sitt revolutionära sinnelag hade nationalekonomen Helphand ett skamfilat rykte bland andra socialister.
Under sina år i exil hade han bland annat försörjt sig som vapenhandlare i Konstantinopel, och han var dessutom känd för sin extravaganta livsstil och sin omåttliga konsumtion av dyra viner, feta cigarrer och blonda damer.
Lenin hade goda skäl att tacka nej, och det var också vad han – enligt egen utsago – gjorde. Lenin betraktade Helphand som en ”tysk socialchauvinist” och körde ut honom. Den försmådde Helphand lommade iväg ”med svansen mellan benen”, berättade Lenin senare.
Ingen vet om Lenin tummade på sanningen eller om Helphand lyckades skaffa sig kontakter bland andra ledande bolsjeviker, men mycket tyder på att Helphands besök i Bern inte hade varit förgäves.
En kort tid efter mötet började pengar, vapen och sprängmedel strömma in i Ryssland från Tyskland via huvudstaden i det neutrala Danmark. Under de tidiga krigsåren var Köpenhamn en samlingsplats för affärsmän, spekulanter och svartabörshandlare som ville tjäna pengar på kriget.
Helphand började sälja allsköns förnödenheter till de krigförande länderna: ädelmetaller, begagnade bilar, fiskebåtar, konjak, kondomer och medicin transporterades i strida strömmar mellan Köpenhamn, USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland.
Helphand anställde den polske immigranten Jakob Hanecki som bokhållare. Han var en aktiv socialist, som även han kände Lenin sedan länge. En stor del av affärerna hade faktiskt ägt rum, men alla poster i bokföringen var inte helt tydliga.
Till exempel hade stora belopp överförts utan att det framgick vilka varor som ingick i affären, och historiker utgår ifrån att pengarna användes till inköp av vapen eller transaktioner till bolsjevikerna.
Dokument i det tyska utrikesministeriets arkiv avslöjar att Helphand i slutet av år 1915 bad om 20 miljoner rubel – motsvarande drygt 200 miljoner kronor i dag.
För den summan utlovade han en fullständig revolution i Ryssland. Några dagar senare fick han, enligt böckerna, den första utbetalningen på en miljon rubel. Revolutionen kunde börja.
Lenin reser till Ryssland på omvägar
I första skedet användes pengarna till propagandaskrifter och -plakat. Även strejkkassorna fick en del av kakan så att bolsjevikerna skulle kunna sätta press på landets ekonomi.
Till en början var resultaten nedslående. Bara några enstaka strejker genomfördes och tsaren klamrade sig fast vid makten. Men sakta men säkert började den tyskfinansierade propagandan att få effekt.
Soldater deserterade och oron växte i städerna. Strejker och demonstrationer blev allt vanligare och i mars 1917 befann sig Ryssland på gränsen till sammanbrott. Även de soldater som tsaren som vanligt skickade ut för att slå ned upproren drogs med i folkrörelsen.
I stället för att skjuta mot demonstranterna sänkte de gevären och bytte sida. Revoltörerna avsatte tsaren och utsåg en provisorisk regering som bestod av liberala krafter ur den lagstiftande församlingen, duman.
Nu var det dags för Lenin att inta scenen. Bolsjevikledaren satt emellertid fast i Bern, och mellan honom och Ryssland låg det Tyskland som han som ryss måste betrakta som fiendeland.
Samtidigt hade Rysslands allierade, Frankrike och Storbritannien, förbjudit honom att resa genom Tyskland eftersom även de misstänkte att Lenin hade för avsikt att dra Ryssland ur kriget.
Situationen var kritisk för tyskarna. Om Lenin inte hann hem i tid skulle andra krafter och rörelser, som inte ville sluta fred med Tyskland, ta makten i Ryssland, och i så fall skulle kejsarens stora chans – och miljontals mark – gå om intet. Lenin ville dessutom gärna komma hem, med eller utan tyskarnas hjälp.
”Vi är tvungna att resa – även om det blir genom helvetet”, meddelade han upphetsat sina närmaste. Dokument i tyska utrikesministeriet visar på att Helphand hittade en lösning tillsammans med tyskarna: Lenin skulle sättas på ett tåg som bara rymde honom och hans följe på 31 familjemedlemmar, vänner och medarbetare.
Tåget skulle köra genom Tyskland och därefter skulle sällskapet ta färjan till Sverige. Därifrån skulle tågresan fortsätta genom det ryskstyrda Finland till Petrograd.
Hela resan skulle hållas hemlig men för att ha en bortförklaring, ifall information om resan råkade läcka ut, lät tyskarna även andra exilryssar åka med på tåget. Det hela kallades ”en specialtransport för ryssar som önskade återvända till fosterlandet”.
Lenin ställde krav: ”Tåget ska ha extraterritoriala rättigheter. Varken pass eller personer får kontrolleras”, krävde han, och avtalade även med tyskarna att de skulle förse honom och hans följe med mat och dryck under resan.
Resan påbörjades den 9 april 1917 och tog sju påfrestande dygn. Det var ont om plats och ont om mat, och folk började gå varandra på nerverna. I synnerhet Lenin – som hade fullt upp med att författa revolutionära texter – klagade över de högljudda medpassagerarna.
Efter tre dagar i en skakande tågvagn fick Lenin och hans sällskap ett avbrott i resandet då de tog färjan från Sassnitz i Tyskland till Trelleborg i Sverige. Där togs de emot av vänstersocialisten och tidningsmannen Otto Grimlund.
Sällskapet åt buffé i Malmö med Jakob Hanecki, Helphands bokhållare, som värd. Hanecki och Lenin lär ha dragit sig tillbaka för att diskutera utvecklingen i Ryssland, och därefter tog man nattåget till Stockholm där man stannade över dagen. Fyra dagar senare rullade Lenins tåg in på stationen i Petrograd.
Landsförrädaren Lenin
Officiellt rättfärdigade Lenin stödet från tyskarna: ”Om de tyska kapitalisterna är så dumma att de hjälper oss tillbaka till Ryssland gräver de sin egen grav”. Men tyskarna hade en annan syn på saken.
”Lenins inresa i Ryssland har lyckats och han arbetar som önskat”, skrev den tyska underrättelsetjänsten i Stockholm till generalstaben i Berlin strax efter att bolsjevikledaren anlänt till Petrograd.
Tyskarna hade all anledning att vara nöjda med Lenin, som genast började hålla brandtal mot den bara en månad gamla provisoriska regeringen.
”Den nya regeringen förtjänar inte mer än den gamla att skonas. I linje med dess kapitalistiska karaktär för den samma imperialistiska rövarkrig”, dundrade han. Tyskarna njöt.
”Lenins propaganda är av den sort som visat sig ha störst verkan på massorna”, löd en lägesrapport till den tyska regeringen den 5 juli 1917. Några dagar senare kom ett meddelande till:
”Nu dröjer det inte länge innan Lenin och hans grupp tar över rodret, och därmed kommer freden.”
Den provisoriska regeringen betraktade nu Lenin som en rival och försökte få honom satt ur spel, och de kunde dra nytta av Lenins kopplingar till Tyskland. Trots Lenins och de tyska myndigheternas intentioner hade de inte lyckats hålla samarbetet hemligt.
När Lenin reste från Schweiz hade en grupp om cirka hundra ursinniga ryssar mött upp på perrongen och ropat ”svin”, ”provokatör” och ”Vilhelm betalar din resa” åt Lenin. Hans anhängare på stationen hade försökt överrösta ropen genom att sjunga ”Internationalen”.
Sommaren 1917 arbetade den provisoriska regeringen för högtryck för att lägga fram bevis för Tysklandskopplingen och därmed kunna döma Lenin för förräderi. De kallade in och förhörde vittnen och fick fram flera komprometterande uppgifter.
Ett vittne berättade att Lenins folk stått utanför högkvarteret och delat ut pengar, och vem som helst kunde hämta gratis plakat med texter som ”Ned med provisoriska regeringen” och ”Ned med kapitalet”.
Namnet Jakob Hanecki dök upp gång på gång, men trots de ryska myndigheternas djupgående utredning kunde några ekonomiska transaktioner mellan Tyskland och bolsjevikerna aldrig bevisas.
Oktoberrevolutionen
Samtidigt gick det dåligt för ryssarna i första världskriget. Sedan juli 1917 hade de tyska trupperna gjort stora framflyttningar och den 3 september 1917 intog de Riga, Lettlands huvudstad, bara några tiotal mil från Petrograd.
Den tyska arméledningen jublade men ämbetsmännen i det tyska utrikesministeriet var övertygade om att framgångarna i lika stor utsträckning berodde på stödet till Lenin och hans fraktion.
Samtidigt märktes bolsjevikernas framgångar tydligt i de ryska städerna, på landet och vid fronten: soldater deserterade och arbetare tog över fabrikerna.
Livsmedelsbristen blev alltmer påtaglig och för att lyckas behålla de meniga soldaternas lojalitet tvingades regeringen frige de bolsjevikledare som de fängslat i samband med sommarens upplopp.
Lenin hade rest till Finland i augusti för att slippa bli arresterad men han insåg att det var nu eller aldrig. I början av oktober återvände han hem till Petrograd och blev den drivande kraften i det uppror som nu skakade alla delar av det ryska samhället.
Arbetarna strejkade, och bönderna lade beslag på den mark som tidigare tillhört de stora godsen. Mängder av soldater lämnade fronten för att komma hem och ta för sig av de nya jordlotterna.
Den 7 november 1918 (25 oktober enligt den ryska kalendern, därav namnet oktoberrevolutionen) rådde sådant kaos i landet att bolsjevikerna tillsammans med rödgardisterna – beväpnade arbetsmiliser – lätt kunde tvinga ut den provisoriska regeringen ur Vinterpalatset i en oblodig kupp. Nu var Lenin landets nye ledare.
På treårsdagen för oktoberrevolutionen iscensatte bolsjevikerna stormningen av Vinterpalatset. Rekonstruktionen lockade 100 000 åskådare, och bland de medverkande fanns 125 balettdansare och 100 cirkusartister.
Dyr fred för Ryssland
Den tyske kejsarens inblandning tog emellertid inte slut i och med revolutionen. Det dröjde med fredsavtalet eftersom Lenin var beroende av andra partier och fraktioner för att kunna behålla makten, och det var inte många av dem som var intresserade av att sluta separat fred med ärkefienden Tyskland.
För att skynda på fredsprocessen överförde det tyska finansministeriet 15 miljoner mark – nästan 350 miljoner kronor i dag – till bolsjevikerna redan dagarna efter revolutionen. Pengarna var öronmärkta för politisk propaganda som skulle övertyga dem som tvivlade.
I mars 1918 fick Lenin och kejsaren äntligen vad de drömt om. Ryssland och Tyskland slöt fred, och avtalet undertecknades i Brest-Litovsk.
Lenin fick emellertid betala ett högt pris; ryssarna förlorade ett område drygt fem gånger större än Sverige, däribland de baltiska staterna och Ukraina, och en tredjedel av landets befolkning. Stora kol- och oljefyndigheter samt hälften av rikets industri gick till tyskarna.
Å andra sidan uppnådde Lenin ett av sina stora mål några månader senare. Den 17 juli 1918 avrättades tsar Nikolaj II, hans hustru och deras fem barn av en grupp soldater ledda av bolsjeviken Jakov Jurovskij. På så vis såg Lenin till att tsarväldet aldrig skulle kunna återuppstå i Ryssland.