Kulturrevolutionen var Maos hämnd
För att stärka sin makt fick Mao med sig miljontals ungdomar som utan nåd gav sig på "klassfiender". Mer än en miljon människor dog i vad som gått till historien som kulturrevolutionen.
Mao Zedong och ett av kulturrevolutionens massmöten.
I den gamla handelsstaden Wuxuan i södra Kina blev fler än 70 ”klassfiender” uppätna sommaren 1968. Flera av dem slaktades på klippblock, innan deras hjärtan tillagades med lokala kryddor inför festliga banketter som ordnades för de lokala ledarna. Scener som denna utspelades under kulturrevolutionen, en av de våldsammaste och mest omdiskuterade epokerna i det moderna Kinas historia.
Hungersnöd efter stora språnget
Revolutionen var Mao Zedongs svar på den hårda kritik han mötte i början av 1960-talet då Kina låg i ruiner efter Maos misslyckade kampanj ”stora språnget”. Den resulterade i en svältkatastrof som kostade cirka 45 miljoner människor livet.
Kinas ekonomi kom snart på fötter tack vare marknadsekonomiska reformer som sjösattes av bland andra Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. Men medan återuppbyggnaden pågick planerade den åsidosatte Mao sin politiska hämnd.
General Lin Biao var en av få som försvarade Mao efter "stora språnget” och utsågs då till försvarsminister som tack. De två började snart med hjälp av andra vänsterradikala aktörer sprida budskapet att ”en ny borgerlig elit” som svikit revolutionens ideal nu hade tagit över partiet.
Soldater med Maos lilla röda 1971.
Maos lilla röda började spridas
För att stärka Mao Zedongs ställning i Kina såg Lin Biao till att kampanjskriften Maos lilla röda började cirkulera inom militären 1964 och Maos fru Jiang Qing lät publicera texter som stödde makens politik i tidningarna.
I propagandan användes Maos gudalika status för att hetsa befolkningen mot de politiker som kritiserat honom i början av 60-talet. Sommaren 1966 var så tiden mogen för handling.
I juli tog Mao, liksom han gjort inför "stora språnget”, en mytomspunnen simtur i floden Yangtze för att visa upp sin kraft och målmedvetenhet. Han återvände sedan till Peking och uppmanade i augusti till attack mot partiledningen genom artikeln ”Bombardera högkvarteren” i Folkets dagblad.
Rödgardister gav sig på kulturarvet
Chocktrupperna bestod av rödgardister, som samma månad i miljontals strömmade till Himmelska fridens torg i Peking för att höra Mao tala. Där gav han de fanatiska ungdomarna instruktioner om att förstöra ”de fyra gamla”: kultur, seder, vanor och traditioner.
Följden blev en enorm förstörelse inte bara av tempel och andra kulturarv utan framför allt av människoliv. Personer som vid något tillfälle kunde misstänkas ha ifrågasatt Mao misshandlades eller dödades av rödgardister.
Rödgardisterna, som ofta var så unga att de gick i grundskolan, torterade sina offer med saxar, stolar, skärp och järnföremål. De kunde ägna flera dagar åt att slå ihjäl en lärare.
Många gamla tempel och oskattbara konstföremål förstördes av rödgardister under kulturrevolutionen.
Jiang Qing ledde kulturrevolutionen
Snart stängdes landets lärosäten och rödgardisterna fick fria resor samt gratis logi för att sprida rörelsens budskap över landet. Under hösten 1966 bad lokala myndigheter och partiorganisationer från Kinas alla hörn centralregeringen om hjälp mot de skoningslösa ungdomarna. Landet styrdes nu i praktiken av en särskild ”kulturrevolutionsgrupp” med Jiang Qing i täten.
Gruppen beskyllde utsatta lokala myndigheter för illojalitet och uppmanade istället även arbetare att strejka och göra revolt, varpå ett slags röda rebellgarden skapades vid många arbetsplatser. I januari 1967 störtades Shanghais myndigheter av en miljon arbetare. Mao uppmanade rebellerna att ta makten även på andra ställen, och militären beordrades att ”stödja massorna”.
Rödgardister stred mot varandra
När rebellerna med Maos goda minne började plundra arméns vapenförråd spårade kampanjen ur fullständigt. Olika grupper av rebeller och rödgardister började strida mot varandra för att visa vem som var ”mest lojal” mot Mao. I det ”befriade” Shanghai pågick strider med artilleripjäser; på andra ställen användes stridsfartyg och kulsprutor.
Radikala ungdomar håller möte i Shanghais förorter i februari 1967.
Mao sa stopp
Sommaren 1967, då Kina i princip befann sig i inbördeskrig, sattes den brittiska ambassaden i Peking i brand. Nu sa Mao plötsligt stopp. Militära ledare som tidigare försökt hindra rebeller och rödgardister hade fängslats eller dödats, men nu uppmanades armén att öppna eld mot grupperingar som försökte beväpna sig eller attackera andra fraktioner.
Medan armén återupprättade ordningen åkte Mao land och rike runt för att ena de stridande grupperingarna. Peking rensades på väggtidningar och aggressiva banderoller. Så kallade ”revolutionära kommittéer”, som dominerades av militär och radikala politiker, tog över styret på lokal nivå.
Ny svält i kulturrevolutionens spår
”Hela Kina är rött”, sa premiärminister Zhou Enlai då han i september 1968 deklarerade att revolutionen segrat. Zhou var en av få toppolitiker som klarat sig genom kulturrevolutionen oskadd, tack vare sin obrottsliga lojalitet mot Mao.
Studenter från städerna tvingades flytta till landet för att arbeta inom särskilda jordbruksprojekt som startats under kulturrevolutionen.
Zhous egen dotter fanns dock bland de drygt en miljon dödsoffer som kulturrevolutionen hittills skördat. Många av dem hade begått självmord sedan de hetsats till att fördöma sig själva under ändlösa möten inför tusentals åskådare.
Vid det här laget hade både utbildningssektorn och produktionen avstannat och svälten gjorde sig återigen påmind på landsbygden.
Senare samma år skickades de första av över 15 miljoner rödgardister till landsbygden för ”återutbildning”. Där blev många kvar i åratal, skilda från sina familjer och förvägrade såväl riktig utbildning som karriärmöjligheter. I Maos ögon var dessa ungdomar blott nyttiga idioter som spelat ut sin roll.
Minoriteter förföljdes
I samband med Zhous segerförklaring eskalerade också en kampanj som syftade till att rensa ut spioner och förrädare bland landets tjänstemän. Man lyckades hitta hundratusentals sådana bara i Peking och Shanghai. Även religiösa och etniska minoriteter förföljdes.
Zhou Enlai äter med Richard Nixon under presidentens besök 1972.
1968–69 jagade kinesisk militär sympatisörer till ett nedlagt politiskt parti i inre Mongoliet. Jakten urartade till slut så mycket att Mao personligen grep in och stoppade den.
Lin Biao Maos efterträdare
Som tack för sin och militärens lojalitet utsågs Lin Biao till Maos efterträdare vid nionde partikongressen i april 1969. Vid samma möte valdes flera militärer in i partiledningen för att ersätta de civila ledare som rensats ut. Strax före kongressen hade gränsstrider pågått med Sovjet och det verkade bara vara en tidsfråga innan fullskaligt krig skulle utbryta mellan länderna.
Lin utnyttjade situationen för att militarisera Kina ytterligare. Enorma resurser gick åt för att utbilda hela landet inför ett ”folkkrig”. Men på grund av militärens ökade makt började Mao nu ifrågasätta sin försvarsministers lojalitet.
Flera generaler med nära band till Lin tvingades avge offentlig självkritik, något som utsatte Lin själv för en allt större press. I september 1971 sades hans plan ha störtat över mongoliskt luftrum när han försökte fly tillsammans med sin familj.
Nixon till Kina 1972
Sedan han dött spreds uppgifter om att försvarsministern hade planerat en statskupp. Kinas kuvade invånare, som tidigare lärt sig att vörda Lin likt en gud, visste inte vad de skulle tro och ställde heller inte gärna frågor.
Ännu mer överraskade blev de då USA:s president Richard Nixon besökte Kina i februari 1972. Snart återvände militären till sina baracker och kampanjens värsta fas verkade nu vara över.
Jiang Qing ställdes inför rätta 1980 när Deng Xiaoping gripit makten.
Men bakom stängda dörrar fortsatte maktkampen med ökad intensitet. Redan under Nixons besök var Mao så sjuk att han bara träffade USA:s president en gång. Ingen visste vad som skulle ske med Kina efter Maos död.
Vänsterradikala De fyras gäng
1973 skapade Jiang Qing en allians med tre vänsterradikala meningsfränder, som bland sina fiender blev ökänd som "de fyras gäng". De planerade en fortsättning på klasskampen istället för reformer.
Även Zhou Enlais hälsotillstånd försämrades eftersom Mao vägrade honom behandling mot en långt framskriden cancer. Premiärministern utsattes dessutom för ständiga attacker från "de fyras gäng".
Deng Xiaoping rehabiliterad
För att balansera partiets olika fraktioner mot varandra rehabiliterade Mao 1974 Deng Xiaoping. De flesta andra av hans kritiker hade redan dödats under rödgardisternas härjningar, men Deng hade under merparten av kulturrevolutionen varit förvisad till en traktorfabrik på Kinas landsbygd.
Trots otaliga uppmaningar från Jiang Qing så hade Mao aldrig gett order om att döda Deng, men eftersom denne var alltför högljudd i sin kritik mot "de fyras gäng", miste han återigen sina politiska titlar vid årsskiftet 1974–75.
Kinas ledare vid den döde Mao. Från vänster står Maos efterträdare Hua Guofeng, viceordförande Je Jianying och Deng Xiaoping.
När Zhou Enlai dog i cancer våren 1976 visade hundratusentals pekingbor sin sorg öppet. Detta uppfattades som en klar markering mot "de fyras gäng". Jiang Qing lyckades visserligen få Maos tillstånd att driva bort folkmassorna från gatorna, men det stod ändå klart att det kinesiska folket nu tröttnat på partiets ändlösa kampanjer.
Maos död
Strax innan han dog den 9 september 1976 hade Mao utsett den relativt okände Hua Guofeng till sin efterträdare. Men snart hade Deng – som hade starkt stöd inom både partiet och militären – utmanövrerat "de fyras gäng" och senare även Hua.
När Deng konsoliderat sin makt över Kina fick Lin Biao, Jiang Qing och hennes närmaste bära skulden för allt ont under kulturrevolutionen. Jiang Qing dömdes till döden 1981, men straffet omvandlades till livstids fängelse. 1991 begick hon självmord genom att hänga sig i sin cell.