Ljuset avtar i universitetslokalen där en grupp uppgivna kinesiska arbetare har slagit sig ner den 5 augusti 1968.
I en hel vecka har de blivit slagna, sparkade och beskjutna av universitetsstudenter som barrikaderat sig i Tsinghuauniversitetets byggnader i nordvästra Peking.
Arbetarna befinner sig långt från sin invanda vardag på fabrikerna, men ordförande Mao har skickat ut dem på det här uppdraget och de gör vad som helst för sin älskade ledare.
Beväpnade med enbart hans ”Lilla röda”, en bok fylld med ordförandens tankar, ska de stoppa det krig som de beväpnade studenterna utkämpat mot varandra i månader. Dagarna har gått och fredsuppdraget har fortfarande inte lyckats.
I stället har fem av fabriksarbetarna dödats och hundratals sårats. Arbetarnas propagandabrigad funderar på vad de ska ta sig till när dörren plötsligt öppnas och självaste Wang Dongxing, chefen för Maos livvakt, kliver in.
Med sig har han en låda som han ställer på bordet mellan dem.
”En gåva från ordföranden”, säger han och går. Alla stirrar tyst på lådans innehåll. Några närmar sig försiktigt och en av dem rör andäktigt vid gåvan.
Fabriksarbetarna uppfylls av vördnad och sinnesrörelse. Ordföranden har skickat denna otroliga gåva till dem!
Deras ögon tåras och snart stämmer de upp i en hyllningssång. Aldrig kommer de att glömma ordförandens omsorg. De kan knappt slita blicken från detta bevis för hans kärlek: en låda med drygt fyrtio mangor.
Efter flera dagar av strider och flera dödsfall fick en grupp kinesiska arbetare fyrtio mangor i gåva av Mao. Deras glädje var översvallande.
Fabriksarbetare som vapen
Den frukt som Mao skickat till arbetarna var i stort sett okänd i Kina, men de fyrtio mangorna skulle snart bli berömda i hela landet, där kulturrevolutionens härjningar pågick för fullt.
Revolutionen inleddes år 1966 av Mao, som allierat sig med landets studenter. De fick grönt ljus att rensa ut alla reaktionära, västvänliga och kapitalistiska element i det kommunistiska Kina.
Studenternas ideologiska iver hade med tiden övergått i en blodig klappjakt på universitetslärare, ledare inom kommunistpartiet och alla som inte ansågs vara goda revolutionärer.
Kulturrevolutionen spårade ur. Studenterna splittrades i olika fraktioner av så kallade rödgardister, som snabbt blev osams om vem som mest korrekt förstått ordförande Maos tankar.
”Människor flockades runt gåvan och brast entusiastiskt ut i rop och sång, utom sig av lycka.” Reportage från mangofrukternas ankomst
Blodiga strider utkämpades på samtliga lärosäten i landet och Mao tvingades sätta in armén för att lugna rödgardisterna.
Det satte stopp för striderna, utom på Tsinghuauniversitetet, där två fraktioner vägrade avbryta striderna.
Tusentals studenter hade flytt från universitetet och kvar fanns bara fyrahundra fanatiska rödgardister.
Mao hade tröttnat på rödgardisterna. Den 27 juli lät han bussa trettiotusen fabriksarbetare till universitetet. Hans tanke var att arbetarna i kraft av sitt stora antal skulle driva ut rödgardisterna.
Helig frukt i Peking
Till Maos stora förtret var striderna på universitetet fortfarande inte över när Kina en vecka senare, den 4 augusti, fick besök av Pakistans utrikesminister Mian Arshad Hussain.
Med pompa och ståt tog Mao emot den pakistanske ministern och hans hustru på Pekings flygplats. Paret hade med sig en gåva till Kinas ledare: en låda mango med anledning av de kinesiska väpnade styrkornas dag.
Mao avskydde emellertid frukt, och utan att fundera närmare på hur trettiotusen personer skulle dela på fyrtio mangor gav han frukten till fabriksarbetarna på universitetet.
Pekings tidningar rapporterade hänfört om händelsen: ”Människor flockades runt gåvan och brast entusiastiskt ut i rop och sång, utom sig av lycka. Tårar fyllde deras ögon och vid upprepade tillfällen önskade de att vår älskade ordförande Mao måtte få leva i tiotusentals år.”
Tidningarna rapporterade att arbetarna hade ringt till sina fabriker för att sprida den lyckliga nyheten och att de hade varit uppe hela natten för att fira och hylla gåvan.
Somliga hade trots regnet begett sig till Zhongnanhai, Maos residens vid Förbjudna staden i Peking, flera kilometer från universitetet.
De ville ge uttryck för sin lojalitet med den store ledaren Mao, som låg och sov, ovetande om vilken hysteri hans lilla gåva gett upphov till.
Kineserna placerade mangor i fina glasbehållare och tillbad dem med religiös iver.
Mangoreliker hamnade i glasskrin
Tack vare Maos omtänksamma gåva fick arbetarna den styrka som behövdes för att sätta stopp för studenternas strider, och de kunde resa tillbaka till sina fabriker.
De fyrtio mangorna fördelades mellan Pekings största fabriker, där arbetarna under stormöten länge och ansvarstyngt diskuterade vad de skulle göra med frukten de fått.
Att äta upp den vore helgerån, så de flesta beslutade att den skulle bevaras. På en fabrik lät man konservera sin mango i formalin, varefter samtliga arbetare på fabriken fick en vaxkopia av den heliga frukten.
På Pekings maskinverktygsfabrik lades mangon i en glasbehållare och kördes sakta genom staden till ljudet av trumvirvlar, förbi långa rader av människor och ut till flygplatsen.
”Att om och om igen röra vid den gyllene mangon. Den gyllene mangon var så varm!” Dikt om Maos mangogåva
Där hade fabriken chartrat ett flygplan som skulle flyga mangon till storstaden Shanghai, där en fabrik kunde tillverka kopior av plast i stället för vax.
På Pekings textilfabrik var Maos läkare Li Zhisui på plats när fabrikens mango välkomnades med en stor mottagning med många uppläsningar av den store ordförandens tankar.
I hopp om att bevara mangon kapslade man in den i vax och placerade den på ett altare i fabrikens hörsal. På långa led fick arbetarna därefter passera helgedomen medan de högtidligt bugade sig för mangon.
De som inte bugade tillräckligt vördnadsfullt tillrättavisades strängt.
Dessvärre hade ingen tänkt på att inkapslingen i vax inte kunde hålla mangon färsk för evigt, och efter ett par dagar började skalet ruttna.
I panik tog fabrikens revolutionskommitté ut mangon ur vaxet, skalade den försiktigt och kokade fruktköttet i en stor gryta med vatten.
Ännu en högstämd ceremoni hölls. Återigen reciterades Maos texter och ledaren hyllades för sin rörande omtanke om sina arbetare. Arbetarna fick rada upp sig på led och var och en fick en sked av mangovattnet.
Eftersom fabriken nu inte hade någon mango beställde revolutionskommittén en vaxkopia av sin relik. Kopian placerades på altaret, varefter arbetarna kunde fortsätta att dagligen buga sig vördnadsfullt för sin mango.
Doktor Li berättade historien för Mao, som enligt läkaren reagerade med att fnissa. Ordföranden hade inte förväntat sig att denna mangokult skulle uppstå, men han valde att uppmuntra den.
Evigt liv åt ordföranden!
Maos popularitet slog alla rekord runtom i landet. Tidningen Folkets Nyheter publicerade flera dikter som hyllade ordförandens gest, med strofer som: ”Att om och om igen röra vid den gyllene mangon. Den gyllene mangon var så varm!”
Till slut slog tidningens dikter över i ren kärlek: ”O, ordförande Mao! Vi vill för evigt följa dig i revolutionen. Hav kan torka ut, berg kan vittra, men våra hjärtan kommer inte att byta åsikt.”
Mangon hade blivit liktydig med Mao. Ledaren som under kulturrevolutionen förstörde landets tempel och heliga statyer hade av en slump instiftat en ny gudom i och med sin mangogåva.
I den kinesiska mytologin fanns sedan tidigare en tradition av heliga frukter, till exempel ”evigt-liv-persikor”, som enligt den taoistiska mytlitteraturen växte på magiska träd som gav frukt endast en gång vart tusende år.
Mangon likställdes med denna persika och det ryktades att den grodde lika sällan. Därför kallades den qian nian guo, tusenårsfrukten.
Enligt ryktet gav även den långt liv, och ändå hade ordföranden skänkt mangorna åt sina arbetare i stället för att själv äta dem!
Att Mao inte tyckte om frukt var det ingen som visste, och att han fått mangorna som gåva var det inget fel med.
Även om det i västvärlden inte ses med blida ögon om man ger bort någonting man själv fått är det i Kina extra ärofyllt om en gåva skänks vidare.
Mangokopior av vax började också bli populära gåvor, ofta i en glasbehållare och med en tillhörande text som önskade den store ledaren ett långt liv.
Rättegången mot Maos änka var en stor händelse i Kina, som skulle visa att en ny era inletts i landet.
Maos änka ville utnyttja mangon
Efter ordförande Maos död försökte hans änka köpa sig folkets kärlek genom att dra nytta av den gamla mangofebern.
Maos hustru Jiang Qing var en ambitiös kvinna, så när hennes makes hälsa började försämras fick hon bråttom att befästa sin makt.
Hon försökte upprepa sin makes framgångar genom att skicka mangor i gåva till Pekings fabriksarbetare.
Det fungerade emellertid inte en andra gång. Gåvan togs emot artigt med en liten ceremoni, men mer än så skedde inte. Livet gick vidare som förr, utan hymner och glädjetårar.
Jiang Qing gav emellertid inte upp idén om att skaka liv i den gamla mangohysterin för att behålla makten.
När hennes make år 1976 låg på sin dödsbädd beställde hon filmen Mangons sång, som handlar om en liten stad under kulturrevolutionen 1968.
Filmen visar bland annat harmonin mellan universitetsstudenter och fabriksarbetare, som i slutet bär mangor genom staden till otyglat jubel och sjungande.
Filmen hjälpte dock inte Jiang Qing till tronen. Efter en vecka slutade den visas när Qing och de övriga i ”de fyras gäng” greps. År 1981 dömdes hon till döden, vilket senare omvandlades till livstids fängelse.
Propaganda sattes i system
Även om mangohysterin hade uppstått spontant var den kinesiska regeringen snabb att haka på symboldyrkan. Den koreograferades noggrant och utnyttjades i samband med Kinas nationaldag den 1 oktober.
Vid en gigantisk parad på Himmelska fridens torg mitt i Peking bars stora korgar med enorma mangor av papier-maché fram. Frukterna omgavs av solrosor, som var en välkänd symbol för den breda befolkningen.
Vid det här laget arbetade Maos propagandaapparat för högtryck. Billiga mangomärken sattes i produktion och slarvigt tryckta affischer föreställande en mango på en blommig porslinstallrik klistrades upp överallt i landet.
När den pakistanska regeringen fick nys om mangofrenesin i Kina försökte den utnyttja den genom att skicka en låda med hundra olika mangofrukter och mangosticklingar till Peking, men gåvan fick ingen större diplomatisk effekt.
De pakistanska tjänstemännen insåg snart att mangofebern inte handlade om själva frukten, utan var en hyllning till den kärlek som Mao hade visat med sin generösa gåva.
Respektera mangon eller dö
Naturligtvis skulle alla kineser kunna få njuta av synen av den heliga frukten, så propagandapersonal från Peking började köra ut mangor till provinserna i landets västra del.
Trots en kraftig värmebölja samlades en stor människoskara i Yangmei i provinsen Sichuan när de kringresande frukterna kom på besök.
Människor köade i timmar för att komma in i den byggnad där mangorna visades i glasmontrar. Efter två dagar reste frukterna vidare till nästa stad.
I byn Fulin hade alla invånare otåligt sett fram emot besöket av den heliga mangon.
När lastbilen anlände låg den under ett rött skynke på ett serveringsfat som en tjänsteman högtidligt bar omkring och visade upp för alla byborna.
När den lokale tandläkaren såg mangon, flög det ur honom att han inte tyckte att den var något speciellt. Den såg ju i princip bara ut som en sötpotatis.
Tandläkarens hädiska yttrande snappades upp, varefter han skyndsamt greps, ställdes inför rätta och befanns skyldig till kontrarevolutionära åsikter.
Därefter kördes han genom gatorna på flaket av en lastbil och avrättades med nackskott i utkanten av byn.
Mangor användes ofta i den statliga kinesiska propagandan åren 1968–69. Här bärs ett fat med mangor fram av jublande arbetare.
Frukten slutade som ljus
Att det var livsfarligt att skämta om Maos heliga mangor var alla medvetna om. De många mangokopior som fanns i hemmen runtom i landet placerades gärna på hemmets finaste plats: hyllan med familjefotografierna.
Mangokopiorna visade att de som bodde i huset hade den rätta revolutionära andan, så det gav status att äga en kopia. Avund plågade den som inte hade någon och som därför kände sig som en andra rangens medborgare.
Med tiden blev kopiorna emellertid billigare och tillgängliga för alla. Den stora spridningen dämpade hysterin och mangofebern började så smått ebba ut.
Efter år 1970 publicerade landets tidningar inte längre propagandabilder av frukten och när kulten hade pågått i drygt två år försvann mangon helt från Kinas kommunistiska symbolrepertoar.
Trots det vågade de flesta kineser inte göra sig av med sin vaxmango förrän efter Maos död år 1976. Många använde den som stearinljus under perioder med strömavbrott.
Under tiden bleknade Maos helgonstatus, när det stod klart att han med bland annat sin kulturrevolution hade orsakat miljontals kinesers död. Därmed blev det rentav opassande att behålla hans kultsymboler.
I dagens halvkapitalistiska Kina spelar mangon en helt annan roll. Med en produktion av 4,77 miljoner ton om året är landet i dag världens näst största mangoproducent.