Kina drabbas av fanatisk blodtörst

”Dadao You Xiaoli!” – ”Ner med You Xiaoli!” Inte bara studenterna från universitetet där hon har undervisat i tio år har mött upp. Även bönder och arbetare från trakten har skjutsats hit i bussar för att vara med.

Det känns som en lättnad när någon sparkar undan stolen under henne. You slår i katedern och förlorar medvetandet.

Blodet rinner ned över ansiktet. Någon säger att hon är död och församlingen börjar troppa av för att återvända till dagens övriga sysslor.

Tvingas äta bark

Året är 1967 och ”självkritikövningar” som den som You just genomlidit hör till vardagen i Kina. Övningarna är en blandning av fysisk och psykisk tortyr som förödmjukar och straffar den anklagade för åsikter som inte är acceptabla i Maos Kina.

Många dör under självkritiken men You Xiaoli klarar sig även om hon får en allvarlig ryggskada. Hon är en överlevare och van vid motgångar.

Hon är resultatet av en våldtäkt som hennes mor utsattes för hos den jordägare som modern tjänstgjorde hos. Nu slåss hon för att överleva trakasserierna från det parti som hon en gång så entusiastiskt stödde.

You har följt ordförande Mao Zedong ända sedan den dagen år 1947 då hennes mor kollapsade på gatan i Shanghai och dog av svält. You visste allt om hur jordägarna levde i överflöd samtidigt som folket svalt.

Maos löften om jämlikhet och bättre villkor för de fattiga bönderna lockade henne, och hos honom fann hon dessutom den fadersfigur som hon alltid hade saknat. Som så många andra såg hon i Mao den man som skänkte Kina hopp och fred efter år av kaos och krig.

När kommunisterna utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var You övertygad om att ingen längre skulle behöva svälta.

Så blev det inte. För Mao var makt och prestige viktigare än något annat.

Obrukbart skrot

Kampanjen ”Det stora språnget framåt” år 1958 skulle bland annat bygga upp landets tunga industri i rekordfart. Maos mål var att Kina inom 15 år skulle gå om Storbritanniens årliga industriproduktion.

Enorma mängder människor hämtades för arbete i fabrikerna och för att bygga vägar. Jordbruket, som kommunisterna hade ombildat till kollektiva stora gårdar, förlorade arbetskraft och livsmedelsproduktionen sjönk drastiskt.

Samtidigt slog skörden fel och folk började svälta.

Intäkterna från den tunga industrin kunde inte bidra nämnvärt till ekonomin – mycket av det stål som producerades var av så dålig kvalitet att det var obrukbart.

Hungersnöden åren 1960–62 var den värsta i Kinas historia och man tror att minst 20 miljoner människor svalt ihjäl.

You Xiaoli skrapade bark från träden och kokade den tills den var så mjuk att den kunde ätas. Trots detta tyckte hon att Folkrepubliken var bättre än det gamla Kina.

Nickedockan Mao

Maos katastrofala omdömeslöshet hotade att bli slutet på hans politiska karriär. Efter fiaskot med stora språnget, tvingades ordföranden se sig degraderad till nickedocka utan verklig politisk makt.

I stället var det hans tidigare underlydande, Liu Shaoqi och Deng Xiaoping, som regerade. Liu var president och Deng generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti (KKP).

I motsats till Mao var både Liu och Deng pragmatiker. De såg till att en del av jorden kom i privat ägo igen och lät bönderna sälja en del varor på fria marknaden. Produktionen började sakta vända uppåt och kineserna hade åter mat på bordet.

Medan Deng och Liu arbetade på ännu en femårsplan, växte Maos frustration. Han var 62 år och rädd att hans tid som ledare var slut. Han satsade nu allt på att ta tillbaka makten i partiet och i hela landet.

Mao planerade en utrensning, mer omfattande än någonsin tidigare: Nu skulle hans fiender krossas.

Ordföranden tillsatte en kommitté, ”kulturrevolutionens lilla grupp”, för att leda kampen. Med Maos hustru Jiang Qing som ledare iscensatte gruppen den ”Stora proletära kulturrevolutionen” som rasade i landet under de följande åren.

”Vi vill trampa på er!”

Oron började på Beijings universitet i juni 1966. En grupp studenter som kallade sig ”rödgardister” hängde upp ett plakat med slagord som ”Skrota de mänskliga känslorna”, ”Vi vill vara brutala!” och ”Vi vill slå er (Maos fiender) till marken och trampa på er!”

Oroligheterna såg ut att vara helt spontana men de var noga planerade från högsta ort: Studenterna skulle bilda front mot alla som kunde hota Maos Zedongs makt.

De unga hade idealism och glöd och längtade efter att få utföra revolutionära hand­lingar. Samtidigt hade vissa av dem personliga problem med lärare och andra auktoriteter och därför var de extra motiverade att delta i upproret.

Ordföranden uttryckte snart sitt ”brinnande stöd” för rödgardisterna, och fick slagorden upplästa i radio för att alla skulle kunna höra budskapet.

Andra studenter i resten av landet följde snart de unga Beijingbornas exempel; de förklarade sig också vara rödgardister och började bekämpa de ”kontrarevolutionära” och ”de fyra gamla” – det vill säga gamla idéer, gammal kultur, gamla seder och gamla vanor.

Mao ställde in all undervisning på universiteten och uppmanade entusiastiskt de unga att ”bombardera högkvarteren” genom att attackera alla auktoriteter i revolutionens namn.

Rödgardisterna torterade och mördade, plundrade och förstörde – av och till med Maos direkta inblandning, bland annat när han försåg rödgardisterna med adresslistor till statens fiender.

Elit med armbindel

Song Wuhao var 16 år gammal år 1966. Hans namn är fingerat, för ännu 40 år efter händelserna är han så märkt av kulturrevolutionen att han vill berätta sin historia anonymt.

Song gick i en mellanskola knuten till det prestigefyllda Qinghuauniversitetet, där hans far var professor. Song ville bli forskare som sin far.

Han ville också vara revolutionär, som ordförande Mao, men ingen av de två drömmarna såg ut att gå i uppfyllelse eftersom Songs far hade studerat i det ”imperialistiska” USA. Ingen i familjen kunde hoppas på att bli accepterad av kommunistpartiet.

Kulturrevolutionen kom att förändra allt. Studenterna vid Qinghua var bland de första att bilda en grupp rödgardister.

De låste in skolans rektor och lärare och tvingade dem, en efter en, att skriva erkännanden om förräderi mot Mao och revolutionen.

Gruppen fick ta emot ett uppmuntrande brev från ordföranden, som slog fast att de hade ”rätt att göra uppror mot de reaktionära”. Song steg snabbt i graderna, och för någon som alltid hade befunnit sig i periferin av de politiska kretsarna var makten berusande: Rödgardisterna reste gratis på tågen och fick fri logi vart de än kom.

Deras röda armbindel öppnade alla dörrar: ”Vart vi än kom, lyssnade alla på oss och trodde på oss när vi sa vem som var god och vem som var ond”, minns Song.

I augusti år 1966 marscherade en miljon rödgardister förbi ordföranden Mao, som lät sig hyllas från en balkong vid Himmelska fridens torg i Beijing.

De unga viftade med ”Maos lilla röda”, och ropade taktfast ”Länge leve ordförande Mao!”

Händelsen berörde rödgardisterna djupt och var ett erkännande av deras status som landets nya elit.

Deng och Liu i fängelse

På balkongen stod Mao Zedong tillsammans med sina motståndare Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. De vinkade båda två, men deras dagar i landets ledning var redan räknade.

De båda männen, som av ordföranden hade fått öknamnen ”Kapitalismens lakejer nummer ett och två”, tvingades utföra självkritik för sin anti-revolutionära politik efter stora språnget.

Deng fick gå i intern­exil och skickades till en avlägsen provins för att arbeta i en traktorfabrik. Hans äldste son, Deng Pufang, som läste fysik vid universitetet torterades och knuffades ut genom ett fönster av en grupp rödgardister. Möjligen hade han tvingats att hoppa. Pufang överlevde men blev delvis förlamad.

Trots att det rådde brist på mat och att arbetet var hårt, hade Deng det relativt bra. Den tystlåtne mannen blev snart omtyckt bland kollegerna. De gav honom mat och hjälpte honom att gömma sig när rödgardisterna kom för att hämta honom till nya förhör.

”Kapitalismens lakej nummer ett”, president Liu Shao­qi, greps sommaren 1967. Han misshandlades och sparkades inför sina barn, och han fängslades utan att få vård för sin diabetes.

Ovanför hans säng satt plakat som radade upp vilka brott han hade begått, och varje läkarbesök urartade till förhör. Efter två år dog Liu, naken och utsvulten, på betonggolvet i ett avlägset fängelse. I dödsattesten angav man ”sjukdom” som dödsorsak.

Den stora utrensningen

Det som Liu Shaoqi och You Xiaoli utsattes för var långtifrån unikt. Över hela landet misshandlades, fängslades och i många fall dödades miljontals personer – lärare, partimedlemmar, skådespelare, fabrikschefer och tjänstemän.

Några hade vågat kritisera Mao, andra utsattes för sitt livs värsta mardröm av en ren slump. De skållades med kokande vatten, knivhöggs eller slogs ihjäl med bältesspännen, järnrör eller kedjor. Klassrum förvandlades till förhörslokaler, sjukhus till tortyrkammare.

Rödgardisterna från Beijing var särskilt beryktade för sin brutalitet. En sjö på universitetsområdet var full av uppsvällda lik, men de var inte de enda dödsoffren: När våldet nådde sin kulmen i Beijing körde lastbilar i skytteltrafik längs gatorna för att samla upp lik.

De staplades vid stadens krematorier där man arbetade för högtryck. Bara under augusti och september år 1966 mördades 1 772 personer i Beijing.

Polisen vände ryggen till. Rikspolischefen Xie Fuzhi formulerade sig inför sina mannar: ”Om folk blir ihjälslagna rör det inte oss. Om ni håller tillbaka dem som slår andra till döds begår ni ett stort misstag.”

Universitetsläraren You hamnade i fängelse eftersom hon var av ”borgerlig” härkomst: Hon var inte bara dotter till en jordägare, hon uppskattade dessutom klassisk musik och kinesiska antikviteter.

Invit till självmord

I fängelset tog man ofta upp ämnet självmord. Å ena sidan varnades fångarna för att försöka ta sitt liv; det tolkades som ett tecken på ”att man har något att dölja och inte vill få sitt problem uppklarat”, som en framträdande partifunktionär förklarade saken.

Å andra sidan uppmanades fångarna indirekt att ta livet av sig. När You en morgon vaknade i sin cell, låg ett rep med en snara intill henne. Andra fångar hittade sömntabletter i sina celler.

Vissa självmord var kamouflerade mord, folk blev hängda så att det skulle se ut som självmord, eller också drevs de i döden med fysisk eller psykisk tortyr.

Andra förhördes dagar i sträck och tvingades sedan balansera på taket av en hög byggnad. Om offret, utmattad och desorienterad, ramlade ner, kategoriserades det inträffade som självmord.

Det fanns även sådana som frivilligt gick i döden. Både unga och gamla tog sina liv för att slippa förödmjukelse och tortyr – eller för att de själva annars skulle tvingas att bli bödlar. På ett universitet hoppade sju personer ut genom fönstret på en och samma dag.

Sönerna blev bödlar

Genomsökning av de ”kontrarevolutionäras” bostäder var rutin. I augusti och september år 1966 förstördes 33 695 hem i Beijing av rödgardisterna.

Bostäderna plundrades på pengar, antikviteter och böcker som fördes till partitopparna eller förstördes. Om de som bodde där överlevde mötet med rödgardisterna var allt de hade kvar ett tomt rum utan möbler. Bostadens övriga rum övertogs av revolutionärerna.

Den unge Song Wuhao deltog entusiastiskt i husrannsakningarna – våldet besvärade honom inte. Han visste att hans offer var ”dåliga människor”. Men i början av 1967 kastades Songs egna föräldrar i fängelse.

Hans far anklagades för att vara kontrarevolutionär, kapitalist och amerikansk spion. Songs mor hade hjälpt honom, hette det. Även Song föll i onåd och gick från att vara en av ”Maos små revolutionärer”, som ordföranden kallade rödgardisterna, till att vara son till en kontrarevolutionär, ett ”avskum”.

Song förstod ingenting. Han gick till fängelset där hans föräldrar satt och bad om en förklaring. Det fick han inte, utan sattes själv i fängelse. Han och fadern hämtades till gemensamt förhör.

De fick sida vid sida ställa sig på en scen i ”flygplansställningen”. Ett par av rödgardisterna tog av sina bälten och började slå med de tunga spännena. Först Songs far och sedan Song själv.

Rödgardisterna sa till Song att de skulle sluta slå om han själv tog ett bälte och slog sin far. Men olydnad mot sina föräldrar var otänkbart, i det gamla Kina skulle det ha bestraffats med döden.

Song kastades sig gråtande ned för sina bödlars fötter och tiggde om att slippa. Han mötte inget medlidande, utan misshandlades tills han till slut grep ett bälte och började slå sin far. Song har aldrig kunnat bli fri från skuldkänslorna.

Mao dyrkas som en gud

Kulturrevolutionen utmanade medvetet den lojalitet mot föräldrarna som den kinesiska traditionen föreskrev. I stället trädde Mao in som fadersfigur. ”Ordförande Mao är oss mer kär än våra föräldrar”, sjön man i en av tidens populära sånger.

Personkulten kring Mao nådde sin kulmen när kineserna bytte ut sina gamla husaltare mot en Maobild och hans samlade verk. Böckerna trycktes i fler exemplar än det fanns invånare i Kina.

Landet översvämmades med en miljard Maobilder och 4,8 miljarder Maonålar. Hans porträtt prydde varje nummer av partitidningen Folkets Dagblad.

I butiksfönstren där varor tidigare hade lockat kunder hängde nu bilder av Mao – ”röd, strålande och lysande”, som partiet föreskrev.

Alla samtal, i butiker, på gatan eller i telefon började med ett rituellt ”länge leve ordförande Mao”. På fabriker och i kollektivjordbruk inleddes och avslutades dagen med högläsning ur ordförandens uppbyggliga skrifter. Dessutom avsattes tid mitt på dagen för att hylla honom.

Rödgardisterna lydde Maos minsta vink. När han i augusti 1966 kritiserade dem för att vara ”för civiliserade”, krossades som en omedelbar reaktion en Buddhafigur i sommarpalatset i Beijing.

Sedan följde angrepp på otaliga historiska och religiösa monument. Rödgardisterna krossade glasmosaiker och slet ner krucifix från väggarna i de kristna kyrkorna. Konfuciustemplet, ett byggnadsverk lika gammalt som kinesiska muren, förstördes.

Hela bibliotek med klassiska verk från Kina och Europa brändes. Oersättliga vaser från Ming- och Qing-tiden slogs sönder.

Alla kulturella och historiska spår skulle undanröjas. Till och med stora delar av kinesiska muren förstördes.

Revolutionen löper amok

Den revolutionära ivern tog så småningom så mycket tid från industrin och livsmedelsproduktionen att Kinas ekonomi stagnerade. Sommaren 1968 stod landet på gränsen till sammanbrott: fabriker och kollektivjordbruk fungerade bara sporadiskt, utbildningsväsendet låg i stort sett nere.

Rödgardisterna hade splittrats i fraktioner som tävlade om Maos gunst. På Qinghua-universitetet, där Songs far en gång hade undervisat, rådde i det närmaste undantagstillstånd från maj till juli medan två fraktioner försökte förgöra varandra i en absurd kapplöpning om att vara den mest vänsterorienterade.

Grymheterna nådde oanade höjder. Det ryktades till och med att rödgardisterna ägnade sig åt rituell kannibalism. Mao försökte dämpa ohyggligheterna genom att skicka in så kallade ”arbetar-soldat-lag” på universiteten.

I juni satte han in armén mot rödgardisterna. För att lugna ner de radikala ungdomarna och avhjälpa det ständiga problemet med brist på arbetskraft på landsbygden, inledde Mao i december 1968 sin ”ut på landsbygden”-kampanj.

Under denna kampanj, vars officiella syfte var att de unga skulle få känna på böndernas villkor, tvångsförflyttades cirka sex miljoner rödgardister från städerna.

Eftersom varje resa mellan Kinas provinser krävde ett officiellt tillstånd kunde många rödgardister aldrig resa hem. I januari 1969 förklarade Mao kulturrevolutionen för avslutad. Han hade blivit av med så gott som alla sina kritiker och rivaler.

Sjuttio miljoner döda

Först efter ordförandens död år 1976 började Kina göra upp med kulturrevolutionens brott.

Det kom fram att cirka 36 miljoner människor utsatts för förföljelser och att tre miljoner dödats. Antalet analfabeter ökade markant eftersom undervisningen under tio år låg i stort sett nere på grund av lärarbrist.

Under Maos regeringstid (1949–76) lär 70 miljoner kineser har mist livet sedan de fallit offer för våld, internering och hungersnöd. Efter kulturrevolutionen återvände både Song Wuhao och You Xiaoli till universitetsvärlden, som nu var i desperat behov av arbetskraft.

You började undervisa igen. Song Wuhao, som i fem år hade bott i en liten by på landet, antogs till det universitet där hans far på sin tid hade varit anställd.

Efter avslutad utbildning blev Song forskare som han hade drömt om. Men ärren i själen kan aldrig läkas.

Song Wuhao sammanfattar det trauma som var detsamma för både förföljare och förföljda: ”Kulturrevolutionen tog min ungdoms vår och krossade den mot marken. Jag kan aldrig få tillbaka dessa år igen.”