Finländskt uppror, vinflaskor

Japansk mästerspion planerade revolution i Finland

År 1904 kämpar Japan och Ryssland om makten i Asien. För att försvaga Ryssland lierar sig den japanske mästerspionen Motojiro Akashi med en grupp finländska upprorsmän. Det går inte riktigt som planerat.

År 1904 kämpar Japan och Ryssland om makten i Asien. För att försvaga Ryssland lierar sig den japanske mästerspionen Motojiro Akashi med en grupp finländska upprorsmän. Det går inte riktigt som planerat.

Imageselect, Government of Japan, Shutterstock

Motojiro Akashi lutar sig makligt tillbaka där han sitter i Hôtel Rydbergs fina restaurang. Som det japanska kejsarrikets mästerspion har han otaliga kontakter i Europa och hotellet mittemot det kungliga slottet i Stockholm är en av de platser som han gärna använder som mötesplats.

Nu, i februari 1904, får Akashi snart sällskap. En äldre herre med stort, vitt skägg och hög sidenhatt sätter sig mittemot honom. Akashis hjärna går på högvarv. Vem är mannen? Utan att säga ett ord skjuter främlingen fram ett kuvert över bordet. Akashi öppnar det diskret.

”Det är för farligt att tala här. Vänta utanför i morgon klockan elva.” Meddelande från upprorsledaren Konni Zilliacus till spionen Motojiro Akashi

Kuvertet innehåller ett papper med namnet Konni Zilliacus och en kort text: ”Det är för farligt att tala här. Vänta utanför i morgon klockan elva. Vid den tidpunkten passerar en vagn där jag sitter. Ni ska stiga in.”

Med ens förstår Akashi.

Mannen mittemot honom är ingen mindre än den finländske motståndsledaren Konrad Viktor ”Konni” Zilliacus. Finländaren har maskerat sig till oigenkännlighet, men budskapet går inte att ta miste på: Han är redo att ställa upp på Akashis sida i rysk–japanska kriget, som nyligen utbrutit.

Det hemlighetsfulla mötet blir startskottet för en djärv plan att anstifta ett finländskt uppror och göra slut på Rysslands herravälde över Finland. Alkohol och dålig planering kan dock lägga hinder i vägen för till och med de allra bästa revolutionärer.

Porträtt, Konni Zilliacus

Konni Zilliacus hade rest världen runt och bland annat bott i Egypten, USA och Japan.

© Egidius Ginström

Förlitar sig på den vita rasens överlägsenhet

Ryssland och Japan hade länge befunnit sig på kollisionskurs med varandra. Industrin var på stark frammarsch i det asiatiska landet. Liksom européerna ville Japan lägga under sig kolonier som kunde förse dem med råvaror till sin produktion.

I och med erövringen av Manchuriet år 1895 uppfylldes Japans önskningar, men landets ambitioner var större än så.

Tanken på ett allt mäktigare Japan skrämde Rysslands tsar Nikolaj II. Tsarens kusin, den tyske kejsaren Vilhelm II, försäkrade honom emellertid i åtskilliga brev att ”gula faran”, som kejsaren skrev, skulle bli enkel att slå tillbaka. Ryssarna var både rasmässigt överlägsna och hade europeiska allierade.

Tsaren tog okritiskt till sig kejsarens ord och flyttade självsäkert sina trupper österut. En så uppenbar provokation kunde japanerna inte låta passera. Natten mellan den 8 och den 9 februari 1904 anföll japanska örlogsfartyg den ryska flottbasen Port Arthur vid Gula havet. Två dagar senare förklarade Japan formellt Ryssland krig.

Finländsk propaganda, djävul

Ryssland använde sig flitigt av propaganda för att understryka att de var västvärldens och kristendomens skydd mot det ogudaktiga japanska hotet.

© Creative Commons

Ryssland håller finländarna i ett järngrepp

Tvärtemot tsar Nikolajs förväntningar gick japanerna från seger till seger. Samtidigt började de japanska ledarna överväga möjligheten att med medel utanför slagfältet en gång för alla göra sig av med det enorma tsarriket.

Tanken var att man skulle stötta revolutionära krafter bland de folkslag som tsarriket hårdhänt underkuvat, däribland finländarna.

År 1809 erövrade ryssarna Finland från Sverige. Trots försäkringar om att området skulle fungera som en självständig del av Ryssland, inskränktes finländarnas självbestämmande med tiden i allt högre grad. År 1904 höll tsardömet Finland i ett järngrepp och försökte systematiskt utrota både det finska språket och finländsk kultur.

Flicka och örn

På tavlan Anfall (1899) av Edvard Isto angriper den ryska örnen den finländska jungfrun och försöker förstöra hennes lagbok. Målningen blev en symbol för finländarnas kamp mot Ryssland.

© Edvard Isto

Konni Zilliacus vägrade acceptera förtrycket av sitt land. I flera år hade han kämpat mot tsarväldet genom att smuggla in revolutionära skrifter till Finland från sin exil i Stockholm. När kriget mot Japan utbröt såg han sin chans att byta ut de illegala skrifterna mot något mer slagkraftigt.

Under mötet med Akashi lovade han att hjälpa Japan genom att smuggla vapen till deras kamp mot Ryssland. Zilliacus, som under en tid bott i Japan, blev förvånad när Akashi frågade honom om hans bok Japanesiska studier och skizzer. Den fanns nämligen bara utgiven på svenska.

”I Japan läser vi allt som skrivs om vårt land”, svarade Akashi.

En kort tid senare skickade mästerspionen ett telegram till sina överordnade om Zilliacus förslag. De var positiva och gav spionen 100 000 yen att finansiera planen med.

Pengarna skulle snart göra nytta. Med hjälp av falska namn och hemliga kontakter i Europa införskaffade Zilliacus och Akashi hela 15 500 schweiziska gevär, 2,5 miljoner patroner, 2 500 engelska revolvrar och tre ton sprängmedel. Via mellanhänder köpte den japanske spionen också det närmare 50 meter långa ångfartyget SS John Grafton.

Uppror, målning

Enligt uppgift dog uppemot 20 000 människor under revolutionen år 1905 innan tsaren gav med sig och införde politiska reformer.

© Russian Museum, Saint Petersburg

Upproret år 1905 var Rysslands bortglömda revolution

Stigande livsmedelspriser under kriget mot Japan fick Rysslands fattiga befolkning att resa sig år 1905. Tsaren var emellertid fast besluten att behålla makten.

I början av 1900-talet var den ryska befolkningen uppdelad i en liten överklass och en stor, utfattig massa av arbetare och bönder. När rysk–japanska krigets ekonomiska påfrestningar fick livsmedelspriserna att stiga, samlades tusentals arbetare utanför Nikolaj II:s palats den 22 januari 1905.

De möttes av ett kulregn från tsarens soldater. Hundratals demonstranter dödades och över 6 000 greps.

Det blev gnistan till en revolution. Rysslands förtryckta befolkning reste sig och under de följande tio månaderna präglades landet av strejker, våldsamma bondeuppror och allmänt kaos.

Till slut var tsarens enda utväg att införa reformer, som bland annat innebar lättnader av censuren samt att politiska partier blev tillåtna. Reformerna dämpade visserligen missnöjet, men avlägsnade inte de orättvisor som legat till grund för oroligheterna. Dessutom ändrade tsaren sig och drog under de följande åren tillbaka flera av sina reformer.

År 1917 utbröt ännu en revolution och den här gången lät sig upprorsmakarna inte stoppas förrän tsaren och hans familj var döda och begravna.

Lasten var full av alkohol

Den djärva planen gick ut på att segla John Grafton, fullastat med vapen och sprängmedel, från ön Guernsey i Engelska kanalen till finländska farvatten, långt bakom de ryska linjerna. På överenskomna platser skulle vapnen därefter lossas i samarbete med lokala motståndsmän.

För att fartyget skulle kunna segla under engelsk flagg och därmed undvika att dra till sig ryssarnas uppmärksamhet registrerades det på Robert Richard Dickenson, en engelsk vinhandlare med revolutionära sympatier.

Den meniga besättningen utgjordes av många olika nationaliteter, anlitade på hamnkrogar i Londons skumma stadsdel East End.

Så snart allt var klart överlämnade Zilliacus och Akashi fartyget åt kaptenen, Strautmanis, medan de själva drog sig tillbaka för att samordna uppdraget.

Dessförinnan fattade Zilliacus ett fatalt beslut. Eftersom Dickenson, fartygets formella ägare, inte ville ha något betalt för sin hjälp, bestämde sig finländaren för att stötta hans affärsverksamhet genom att köpa ett stort parti vinflaskor och andra varor av honom och stuva in godset i lastrummet på John Grafton.

Gevär

John Grafton var bland annat lastat med 15 500 gevär av märke Vetterli modell 1869/71. Gevären hade använts av den schweiziska armén mellan åren 1869 och 1890.

© Jadechat

Knappt hade emellertid fartyget kommit ut i Nordsjön förrän besättningen krävde servering. Köttkonserverna som utgjorde huvuddelen av provianten var så salta att de inte gick att äta annat än om de sköljdes ner med rikliga mängder vin, påstod besättningen.

Fartygets kapten, den äldre, något nervöse Strautmanis, menade att det var klokast att göra matroserna till lags. Föga förvånande blev det snart tumultartat ombord. När fartyget närmade sig Finska viken spreds rädslan bland besättningens lettiska sjömän, som krävde att få stiga i land.

Tumultet utvecklades till regelrätt myteri när en av sjömännen tog fram en pistol. Fartygets officerare lyckades dock avväpna honom, varefter missnöjet lade sig och fartyget kunde fortsätta seglatsen.

Krigsfartyg

Med en längd av närmare 50 meter och ett tonnage på 315 ton kunde ångfartyget SS John Grafton fyllas med tusentals vapen.

© Creative Commons

Den nye kaptenen blev chockad

Problemen var emellertid långt ifrån över. Den 19 augusti anlöpte John Grafton ön Lilla Tytärskär i Finska viken, men pråmen som skulle möta fartyget och segla vapnen vidare dök aldrig upp. Den nervöse kaptenen bestämde sig för att segla till Stockholm för att träffa Zilliacus och diskutera om planen skulle ändras.

”Kaptenen var så nervös att han bönade och bad mig om nya order”, skrev motståndsledaren till Akashi.

Zilliacus såg inget annat alternativ än att i stället tillsätta den erfarne sjömannen John William Nylander som kapten.

Nylander skrev senare att han fick en chock när han stod framför John Grafton. Aldrig tidigare hade han sett ett fartyg i så uselt skick, och den utsvultna besättningen stod det inte mycket bättre till med.

Den nye kaptenen lyckades dock få manskapet att gå med på att återvända till Finland. Vid alla de avtalade mötesplatserna uppstod emellertid problem. Antingen kom de finländska båtarna inte alls eller så var de för små för att ta emot vapnen.

Akashi Motojiro, grav

Akashi Motojiro är den ende japanske guvernören av Taiwan som har begravts på ön. När hans kista flyttades år 1999 visade många öbor sin respekt.

© Ritzau Scanpix, Creative Commons, Shutterstock

Japans James Bond var värd tio divisioner

Akashi Motojiro, en av sin tids främsta spioner, anses ha varit viktig för Japans seger över Ryssland. Beskrivningarna av hans bedrifter i böcker och filmer har gett honom tillnamnet ”Japans James Bond”.

Akashi Motojiro föddes in i en gammal samurajsläkt, så det var knappast förvånande när han år 1889 utexaminerades från den kejserliga militärhögskolan i Tokyo. Hans främsta förmåga visade sig dock vara spionage.

Akashi Motojiro talade åtta språk och upprättade ett stort nätverk av spioner och informanter i praktiskt taget alla europeiska storstäder. När kriget mot Ryssland utbröt år 1904 tilldelades han den svindlande summan en miljon yen (cirka 175 miljoner kronor omräknat i dagens penningvärde) för att stötta lokala upprorsmän och förse tsarväldets fiender med vapen. Akashi låg troligen bakom mordet på Rysslands inrikesminister Vjatjeslav Pleve.

Spionens många bedrifter fick general Yamagata Aritomo att säga till den japanske kejsaren att Akashi var ”mer värd än tio divisioner i Manchuriet”.

År 1918 blev Akashi guvernör av ön Taiwan, som varit i japansk besittning sedan år 1895. Där inledde han ett omfattande konstbevattningsprojekt, som förändrade stora delar av ön och gjorde det möjligt att odla.

Akashi begravdes på Taiwan. Han är fortfarande älskad av taiwaneserna.

Zilliacus blev rasande

De ständiga problemen till trots seglade John Grafton vidare. Nylander fick nu en varning om att det var ryssar i faggorna och att fartyget behövde gömma sig i skärgården norr om Jakobstad. Manövern lyckades och en del vapen kunde lastas av till lokalbefolkningen. Klockan fyra på morgonen den 8 september lättade John Grafton ankar och satte kurs söderut.

Mindre än 20 minuter senare gick det illa. Fartyget skakade när kölen skrapade mot havsbottnen.

”Vi har gått på grund!” utbrast styrman.

En kort tid senare meddelade maskinisten att fartyget tog in vatten. Det fanns inget att göra, John Grafton gick inte att rädda. Snabbt fick Nylander fartygets livbåtar i vattnet, varefter besättningen rodde iväg. För att inte lämna några spår efter sig beslutade Nylander att John Grafton skulle sprängas i luften. Som tur var hade fartyget tre ton sprängmedel i lasten, så kaptenen gjorde några sprängladdningar klara och lämnade sedan fartyget.

”Tant är död. Hon sprack.” Telegram från John Nylander till de finländska upprorsmännen i Helsingfors

Den kraftiga explosionen hördes fem mil bort. John Graftons djärva men resultatlösa uppdrag var över. Ryska soldater som kom till platsen strax därefter kunde snabbt räkna ut vad som hänt.

Under de följande månaderna genomsökte de kusten efter undangömda vapen och grep ett stort antal finländare. John Graftons besättning hade dock smugglats över till Sverige, så de togs aldrig till fånga. Nylander skickade omedelbart ett telegram till Helsingfors.

”Tant är död. Hon sprack”, löd den kryptiska texten, kod för att fartyget gått förlorat.

För Akashi var misslyckandet ingen katastrof. Tre dagar innan John Grafton exploderade hade Ryssland och Japan undertecknat ett fredsavtal, så nu var japanerna mest intresserade av att dölja sitt samarbete med finländarna.

Zilliacus blev däremot rasande. Hela hans plan hade gått om intet och den finländska revolutionen måste avblåsas. Kapten Nylander höll med.

”Till en början kändes det bittert att veta att hela vapenexpeditionen, som kostat så mycket tankemöda, besvär och pengar, hade misslyckats”, skrev han senare.

Svartvit bild, skeppsbrott

En kort tid efter det att John Grafton sprängts hittade ryssarna resterna av fartyget utanför ön Larsmo.

© Armas Aallontie

Den misslyckade vapensmugglingen blev emellertid ändå ett första steg mot ett självständigt Finland genom att den tände ett hopp hos finländarna. Den 6 december 1917, en kort tid efter ryska revolutionen, förklarade sig Finland självständigt.

Än i dag ligger delar av John Grafton och vapnen med vilka den finländska revolutionen skulle starta under Bottniska vikens vatten.