John Devoy sväljer hårt. Den trettioettårige irländaren sitter på sitt kontor i New York i juni 1874 med ett brev i händerna. Han vecklar upp det smutsiga arket och börjar läsa.
”Käre vän, detta är en röst från graven”, lyder brevets sorgsna inledning.
John Devoy, som arbetar som journalist på dagstidningen New York Herald, läser noga igenom brevet från vännen James Wilson.
Tillsammans med fem landsmän sitter James inspärrad i ett fängelse i staden Fremantle i Australien.
”Tänka sig att vi nu har vistats i denna levande grav i nästan nio år sedan vi greps. Det är omöjligt för själ och kropp att stå emot de konstanta påfrestningar vi utsätts för. Det är för att komma ur denna tråkiga situation som jag nu, å mina egna och mina kamraters vägnar, ber dig om hjälp. Om det fanns något annat sätt för oss att komma ur denna knipa skulle jag inte fråga dig.”
”Du måste förstöra alla brev du får från mig och på inga som helst villkor får du låta någon utöver dina egna kamrater få nys om den planerade flykten.” John Breslin varnar den tillfångatagne James Wilson
Brevet gör stort intryck på Devoy, som känner sig förpliktigad att hjälpa till.
Liksom de sex fångarna i Fremantle tillhör han en stor grupp av irländska nationalister, de så kallade fenierna, som sedan 1850-talet har försökt sätta stopp för sjuhundra år av engelsk ockupation av Irland.
Under 1860-talets första hälft ansvarade Devoy för att infiltrera den brittiska armén på uppdrag av den revolutionära organisationen Irish Republican Brotherhood (IRB).
Han värvade soldaterna James Wilson, Martin Hogan, Michael Harrington, Robert Cranston, Thomas Darragh och Thomas Hassett.
Medan de sex dömdes till livstids fängelse för förräderi behövde civilisten Devoy bara avtjäna fem år. I juni 1874 lever Devoy i exil i USA.
Om det är någon som ska hjälpa fångarna i Australien så är det han.
Journalisten och upprorsledaren John Devoy låg bakom planen att befria de irländska fångarna.
Befriarna sätter kurs österut
Den 29 april 1875: I tio månader har John Devoy organiserat en räddningsaktion. En irländsk agent vid namn John Breslin ska resa i förväg för att planera flykten. Efter honom följer en amerikansk valfångare som ska ta hem de sex fångarna.
Med stjärnbaneret fladdrande från den mellersta masten stävar det tvåhundra ton tunga fartyget Catalpa ut från hamnen i New Bedford i den amerikanska delstaten Massachusetts.
Den tremastade barken liknar ett helt vanligt amerikanskt valfångstfartyg på väg ut på de stora haven för att fånga val, men kapten George Anthonys uppdrag är den här gången ett helt annat.
Mot betalning har den trettiotvåårige amerikanen tagit farväl av sin familj för att hjälpa John Devoy.
Kaptenen är inte själv irländare, men han sympatiserar med Devoys sak.
Under påskveckan 1916 försökte IRB inleda ett väpnat uppror, men det slogs ner av de brittiska myndigheterna.
Irländare kämpade för självständighet
På 1800-talet hade en stor del av Irlands befolkning tröttnat på att deras land styrdes av politiker i London.
Den revolutionära rörelsen Irish Republican Brotherhood (IRB) planerade på 1860-talet att kasta ut britterna ur Irland.
Brödraskapet förberedde ett väpnat uppror genom att rekrytera soldater med irländska rötter inom den brittiska armén.
Rörelsen förkunnade att en revolution var nära förestående. När tiden var inne skulle soldaterna desertera från armén med sina vapen och slåss för ett fritt Irland.
Brittiska spioner avslöjade emellertid komplotten, så upproret kunde kväsas redan innan det hann bryta ut.
Åren 1865–67 grep brittiska myndigheter de konspiratörer och soldater som svurit IRB lojalitet.
Medan civila fenier kom undan med korta fängelsestraff och landsförvisning väntade hårda domar för soldaterna, som hade brutit sin militära ed och anslutit sig till en hemlig rörelse.
Förräderi var den värsta synden för en av imperiets soldater. År 1869 sattes sextiotvå av förrädarna på ett fartyg med kurs mot straffkolonin i det öde Western Australia.
De följande åren benådades många, men år 1874 fanns fortfarande en liten grupp fångar kvar i Fremantle Prison – utan möjlighet att få sina livstidsdomar upphävda.
Journalisten har förklarat att fångarna i Australien bara har kämpat för att det irländska folket ska återfå sin frihet.
Som amerikan är kaptenen väl bekant med önskan att få vara sin egen herre. Anthonys förfäder kämpade för att befria sig från Brittiska imperiets bojor.
Kaptenen är den ende ombord som känner till fartygets egentliga uppdrag.
Under de första sex månaderna ska Catalpa segla runt i Nordatlanten på jakt efter valar för syns skull.
Därefter ska fartyget sätta kurs mot Western Australia, där agenten John Breslin väntar.
Staden får fint besök
Den 16 november 1875: John Breslin har rest till Western Australia med ångare från San Francisco till Sydney och vidare till Fremantle. Han är därför framme långt före George Anthony och Catalpa.
Hatten är hög, kostymen oklanderlig och väskorna många. Allt utstrålar stil och klass hos den långe främling som stiger av båten i Fremantle, där stadens tretusen invånare sällan får se en så förnäm person.
”Mister James Collins”, presenterar mannen sig när han tar in på ett av stadens hotell.
Snart ryktas det att herr Collins är en amerikansk miljonär som har kommit till Western Australia i jakt på lämplig mark att köpa upp.
Snart flockas stadens elit kring den elegante gentlemannen i hopp om att en nära relation till honom ska ge utdelning.
I själva verket är herr Collins den irländske agenten John Breslin, som under sitt alias kan utforska varenda millimeter av den västaustraliska kusten utan att någon misstänker honom för annat än att leta efter en investering.
Devoy har gett Breslin i uppdrag att planera flykten i Fremantle, eftersom den fyrtiotvåårige irländaren tidigare har arrangerat en rymning på Irland.
Breslin är en tvättäkta irländsk patriot vars lugn, intelligens och uthållighet gör honom perfekt för jobbet.
Irish Republican Brotherhoods flagga var en gul sol på grön botten.
Brödraskap kämpade för självständighet
Dessutom har han bott i Boston och talar därför engelska med amerikansk brytning.
Herr Collins har inte vistats länge i Fremantle förrän fängelsechefen Joseph Doonan bjuder in stadens nya favorit på besök i fängelset, som ligger som en stor kloss på sluttningen bakom staden.
Breslin tackar ja och medan Doonan visar honom runt memorerar han minsta detalj. Doonan berättar stolt att endast en fånge har lyckats rymma från fängelset.
Han kom ombord på en amerikansk valfångare, och vakter och polis håller ett vaksamt öga på alla sådana.
När herr Collins efter ett två timmar långt besök tar farväl säger han till Doonan att Fremantle Prison verkar ”väldigt säkert och välbevakat”.
Breslin är nöjd. Han har fått massor med nyttig information. I fängelset har han till och med presenterats för två av de irländska fångarna, Cranston och Harrington.
Doonan presenterade dem som ”före detta brittiska soldater som förrädiskt försökt störta drottningen”.
Breslin vet nu var i fängelset flera av fångarna har sina celler. Väl så viktigt är att han fått reda på att de alla ofta utför arbete utanför fängelset.
Breslin lämnar Fremantle Prison med viktig information.
Hoppet väcks bland irländarna
December 1875: James Wilson och de övriga irländarna i fängelset har ingen aning om att hjälp är på väg. Deras vardag ser ut som vanligt: De går upp, arbetar hårt och går och lägger sig.
James Wilson väntar nervöst i fängelsets stall, där han arbetar denna dag.
Några dagar tidigare har han fått besked om att en man kommer att söka upp honom i dag, medan han arbetar. Meddelandet kommer från en irländsk före detta fånge vid namn William Foley, som bor i Fremantle.
Han pratar ofta med fångarna när de arbetar utanför murarna. Foley har fått kontakt med John Breslin och har förmedlat ett meddelande från honom till Wilson.
Efter att ha väntat otåligt i flera timmar ser Wilson slutligen en lång främling vid stallets bakre dörr. Den välklädde mannen nickar åt Wilson och försvinner igen.
”Har ni lust att gå en promenad, kapten Anthony?” John Breslins kommentar när han träffar kapten George Anthony för första gången.
När fången kliver ut genom dörren får han syn på mannen ett par meter bort. Han presenterar sig som John Breslin.
De har ont om tid, men Breslin förklarar snabbt situationen.
En valfångare är på väg och planen är att föra ombord de sex fångarna, så att de kan fly. Foley har lovat att låta sina kontakter i staden överlämna brev till Wilson med ytterligare detaljer, förklarar Breslin: ”Du måste förstöra alla brev du får från mig och på inga som helst villkor får du låta någon utöver dina egna kamrater få nys om den planerade flykten.”
Wilson, som är helt med på noterna, ser fram emot att få dela den goda nyheten med sina medfångar. Ett hopp har tänts.
Valfångstfartyget når Australien
Den 31 mars 1876: Kapten George Anthony har stött på problem under resans gång. Därför anländer Catalpa med nästan tre månaders försening.
Efter flera månader till havs är besättningen glad att se land när Catalpa närmar sig staden Bunbury söder om Fremantle.
Sjömännen har visserligen svårt att förstå vad valfångstfartyget ska i Australien att göra, men när de får sin första kalla öl på land glömmer de snabbt alla frågor.
Kapten Anthony har inte tid att dricka. Han är på jakt efter John Breslin, som han enligt planen ska träffa i staden.
Männen har aldrig träffats tidigare, men Breslin har väntat på den amerikanska kaptenen.
När kaptenen närmar sig ett av stadens hotell hör han en djup, lugn röst bakom sig: ”Kapten Anthony?”
Amerikanen vänder sig om och ser en lång, stilig herre med stort helskägg. Kapten Anthony nickar.
”Har ni lust att gå en promenad, kapten Anthony?” säger Breslin efter att de har skakat hand.
Breslin har oroligt väntat på Catalpa. Han var rädd att flyktfartyget hade förlist, men nu är det äntligen framme. I kvällsmörkret avslöjar han sina planer.
”Jag är helt inställd på att göra vad som krävs av mig.” Kapten George Anthony lovar att följa flyktplanen till punkt och pricka.
De sex irländska fångarna arbetar oftast utanför fängelset, så när tiden är inne kan de smyga iväg från sina arbetslag.
Breslin ska se till att två vagnar med förspända hästar väntar vid en mötesplats i utkanten av staden.
Därefter ska de bege sig i full fart till stranden vid Rockingham cirka tre och en halv mil söder om Fremantle.
Där ska kapten Anthony plocka upp gruppen med en båt och ta med dem ut till Catalpa.
Så länge valfångaren ligger fem kilometer från kusten befinner hon sig på internationellt vatten. Där har britterna inte rätt att vare sig borda eller angripa fartyget.
Breslin rekommenderar dock att Anthony lägger Catalpa tjugotvå kilometer från kusten, där fartyget inte syns från fyrtornet i Fremantle.
Breslin vet nämligen att britterna håller ett öga på amerikanska valfångstfartyg. Han har bestämt att rymningen ska ske den 17 april, på annandag påsk.
Anthony gillar det han hör.
”Jag är helt inställd på att göra vad som krävs av mig”, säger kaptenen innan männen skiljs åt.
Joseph McGarrity organiserade flera irländska möten i USA och var en av de ledande personerna inom Clan na Gael på 1900-talet.
Gaelisk klan var aktiv i USA
Britterna hade gjort det till en vana att tvinga dömda irländare i exil efter avtjänat straff.
Syftet var att förhindra att de ställde till med ytterligare problem på Brittiska öarna, men landsförvisningarna motverkade delvis sitt syfte.
De irländska frihetskämparna hade nämligen inte för avsikt att ge upp kampen för ett självständigt Irland.
I exil i USA bildade de Fenian Brotherhood, och ur den organisationen uppstod år 1867 gruppen Clan na Gael (Gaelernas klan) i New York.
Officiellt framstod klanen som en hembygdsförening för irländare i Nordamerika, men i hemlighet diskuterade medlemmarna planer för befrielsen av Irland.
Insamlingar till den irländska frihetskampen blev en stor del av organisationens verksamhet, bland annat 1874–75, då Clan na Gaels cirka sjutusen medlemmar samlade in pengar för att frita ”Fremantle Six” i Australien.
Den framgångsrika operationen gjorde att respekten för Clan na Gael växte i USA.
Fångarna rymmer under arbetet
Måndagen den 17 april 1876 klockan 07.30: Wilson har instruerat de fem övriga fångarna om att de ska smyga iväg. De ska mötas vid ett gummiträd i utkanten av Fremantle före klockan nio.
Dörren till Wilsons lilla cell öppnas med ett högljutt gnisslande. ”9915!” vrålar fångvaktaren under det dagliga uppropet på morgonen.
”Här!” svarar Wilson. Han är fortfarande kvar, åtminstone ett litet tag till.
På led går fångarna ner på gården, där de tilldelas dagens arbetsuppgifter. Wilson ska som så ofta förr ner till hamnen.
Han får sällskap av femtioettårige Michael Harrington, en av de sex irländarna som ska rymma i dag.
Strax efter klockan åtta traskar de genom Fremantles gator tillsammans med det övriga arbetslaget och en fångvaktare.
Dagens uppgift är att flytta sten nere vid södra kajen, men precis innan de kommer dit kommer Robert Cranston rusande från fängelset.
Cranston är den yngste av irländarna i Fremantle. Den trettiotreårige fången, som för det mesta kallas ”Big Bob”, är så betrodd av fängelseledningen att han ofta får springa med meddelanden mellan arbetslagen.
”Jag har skickats för att ta med Wilson och Harrington till guvernörens hus för att flytta möbler”, ljuger Cranston för vakten som ska bevaka arbetslaget i hamnen.
”Lyd mina order så kommer det inte att hända er något.” Kapten George Anthony till sina män under flykten
”Jag kan inte undvara båda”, svarar vakten och sätter därmed käppar i hjulet för flyktplanen.
Big Bob tvingas övertyga vakten om att det är en viktig uppgift, order direkt från högkvarteret. Vakten ger till slut med sig: ”Wilson, Harrington! Följ med Cranston!”
Irländarna är snabba att följa med. Först går de mot guvernörens bostad, men så snart de befinner sig utom synhåll svänger de av söderut. En kilometer senare når de gummiträdet där Breslin väntar.
Med en nick mot några klädhögar på den ena av vagnarna signalerar Breslin att Wilson och hans kamrater ska ta av sig sina grå fångdräkter och byta kläder. I vagnen ligger det även gevär och pistoler.
En kvart senare dyker de tre sista fångarna upp.
Martin Hogan hade fått i uppgift att måla en veranda med två medfångar på morgonen, men försvann sedan med förevändningen att han skulle hämta lite fotogen att rengöra penslar med.
Thomas Darragh och Thomas Hassett arbetade utan övervakning med att sätta potatis hos en tjänsteman i Fremantle.
Wilson och hans fem kamrater är vid gott mod när de båda vagnarna börjar rulla mot Rockingham Beach, cirka tre mil söderut.
Wilson inser dock att ingen av dem är i säkerhet förrän de har lämnat brittiskt territorium.
Missöden och stormar försenade operationen
Resan från New Bedford till Western Australia tog längre tid än förväntat. Problemen hopade sig ombord på Catalpa, vilket gjorde att resan kom att vara i nästan ett år.
Styr kosan österut
När kapten George Anthony stävar ut från New Bedford är målet att vara framme i Bunbury i Western Australia i början av januari 1876.
Ont om valar
Enligt planen ska fartyget segla runt i Nordatlanten fram till hösten för att fånga val. Försäljning av valolja ska bidra till att finansiera resan. Besättningen lyckas emellertid bara fånga ett fåtal valar, betydligt färre än förväntat.
Besättningen ger sig av
När kapten Anthony betalar sin besättning och ger männen landpermission väljer över hälften att stanna i land, troligen på grund av den usla fångsten. Kaptenen tvingas därför anställa nya män.
Defekt materiel ger problem
Defekt navigationsutrustning gör att Anthony är nära att segla förbi Teneriffa, där han enligt planen ska bunkra förnödenheter inför resten av resan.
Lyckligtvis ser utkiken ön när Catalpa är på väg förbi.
Stormar pressar fartyget
Dåligt väder har sinkat Catalpa i Sydatlanten.
Söder om den afrikanska kontinenten drabbas fartyget av nya problem när ”de mest förrädiska och hotfulla” vågor kapten Anthony någonsin stött på är nära att krossa fartyget.
Catalpa anländer sent
Vid ankomsten till Bunbury i västra Australien är Catalpa nästan tre månader försenat till följd av alla problem längs vägen.
Vakter rapporterar om försvunna fångar
Klockan 10.00: Fängelsekommendanten Joseph Doonan har haft en lugn morgon i Fremantle Prison.
Joseph Doonan sitter på sitt kontor när han plötsligt hör ljudet av en visselpipa. Fängelsekommendanten blir genast bekymrad.
Något är uppenbarligen på tok.
En stund senare står en moloken fångvaktare framför Doonan. Med skammen målad i ansiktet berättar han att fången Martin Hogan har försvunnit.
Hogan var i färd med att måla en veranda i staden när han lämnade sin post för att hämta fotogen. Han kom aldrig tillbaka.
Joseph Doonan är bekymrad. Kan Hogan ha rymt? Svaret får han snart: Även andra vakter rapporterar nämligen om saknade fångar.
Det måste röra sig om en organiserad flykt.
Anthony står klar med sin båt
Klockan 10.30: Catalpa ligger drygt tjugo kilometer utanför kusten. Kapten Anthony och fem man har rott in i skeppets snipa, som besättningen vanligtvis använder när de ska harpunera valar.
En sten faller från George Anthonys hjärta när han från sin post på stranden ser två vagnar närma sig. Kaptenen ger sina män order om att dra ut båten i vattnet, så att de kan komma iväg så snabbt som möjligt.
Besättningsmedlemmarna, som fortfarande inte är invigda i flyktplanerna, blir oroliga när de ser beväpnade män hoppa ner från vagnarna och kliva ombord i båten.
”Lyd bara mina order, så kommer det inte att hända är något”, säger kaptenen i ett försök att lugna sina män, trots att även det kan uppfattas som ett hot.
Besättningsmännen känner under alla omständigheter att det inte är rätt tidpunkt att ställa kritiska frågor.
”Kapten, tror du att vi överlever natten?” Irländsk frihetskämpe under flykten
”Lägg ut, män! Lägg ut!” ropar kaptenen från aktern. Årorna sticks ner i vattnet.
Det blåser dock en kraftig pålandsvind, så båten rör sig mycket långsamt.
Vinden gör också att det inte går att sätta segel. Männen ror för glatta livet, men efter en timme har de bara kommit ett par kilometer från kusten. Då får de syn på ett par figurer inne på stranden.
Från båten ser irländarna hur en grupp uniformerade vakter kliver av sina hästar för att studera de övergivna vagnarna.
Vakterna har utan tvekan även fått syn på båten ute på vattnet. Irländarna inser att de är illa ute.
Flykten från den australiska kusten skedde med valfångare.
Männen försöker undvika att synas
Klockan 17.30: I sju timmar har männen i snipan rott mot Catalpa. Seglet har de bara kunnat använda korta stunder. Å andra sidan har de ännu inte sett till några förföljare. Myndigheterna i Fremantle har nämligen haft svårt att få tag i ett ångfartyg som kan ta upp jakten.
Från sin plats i båten får James Wilson syn på Catalpa. Skeppet är dock bara en liten prick vid horisonten. De har många kilometer hav kvar att tillryggalägga.
Nu drar dessutom svarta ovädersmoln ihop sig ovanför dem.
När mörkret faller börjar vågorna växa sig stora. Den lilla snipan slungas fram och tillbaka. Männen tvingas ösa båten utan uppehåll.
”Kapten, tror du att vi överlever natten?” hör Wilson en av sina genomblöta landsmän fråga.
”O, ja. Jag har upplevt många värre nätter”, ropar kaptenen uppmuntrande från sin plats längst bak i båten, där han sitter och håller ett fast grepp om rodret.
”Kan jag gå ombord på ditt fartyg och undersöka det?” Polischef John Stone när han kommer fram till Catalpa
Kaptenen får rätt. När solen går upp och vinden bedarrar flyter snipan fortfarande. Gryningen bjuder emellertid på nya problem.
Catalpa är inte längre det enda fartyg som Wilson och hans kamrater kan se.
Ännu närmare snipan befinner sig ett främmande ångfartyg, som utan tvivel är på jakt efter de förrymda fångarna.
”Ner med seglet! Släpp årorna! Alle man ner!” beordrar kapten Anthony, så snart fienden upptäckts.
Inom trettio sekunder ligger alla dolda under relingen, hoptryckta som sardiner i en ask. Ingen vågar titta upp. Det enda som hörs är vattnets kluckande mot skrovet.
Wilson förbannar deras otur. Han bestämmer sig för att om snipan upptäcks kommer han att dränka sig. Han tänker aldrig återvända till fångkolonin.
Brittiskt fartyg anropar valfångaren
Tisdagen den 18 april 1876 klockan 07.30: Ångaren Georgette har rekvirerats av myndigheterna. Under befäl av den lokale polischefen John Stone är ångaren nu ute och letar efter de förrymda fångarna.
John Stone håller på att tappa tålamodet. Det är nu fjorton timmar sedan polischefen lämnade hamnen i Fremantle med tjugosex man, arton tidigare soldater och åtta poliser, ombord på Georgette.
Ångaren håller god fart genom vågorna, men än så länge har besättningen inte sett något. Plötsligt känner Stone hur adrenalinet rusar genom kroppen när en av hans män ropar: ”Fartyg föröver!”
Polischefen sätter kikaren för ögat och ser tydligt master och segel på ett skepp i fjärran. Ett valfångstfartyg!
Precis den typ av fartyg som polisen ska vara extra uppmärksam på i samband med rymningar. När Georgette kommer närmare kan Stone dessutom se att valfångstfartyget är amerikanskt, vilket gör det extra misstänkt.
”Har ni sett en båt med en massa män i?” ropar Stone när Georgette ligger intill Catalpa, där förstestyrman Sam Smith har befälet i kapten Anthonys frånvaro.
”Nej”, ropar Smith tillbaka.
”Har du några främlingar ombord?”
”Vi tänker kämpa till siste man.” De irländska frihetskämparna under flykten
”Nej.”
”Var är snipan som saknas vid däverten?”
”Kaptenen har gått i land.”
”Varför?”
”Jag vet faktiskt inget om det”, svarar Smith.
”Kan jag gå ombord på ditt fartyg och undersöka det?”
”Vet inte, har inte fått några instruktioner. Men jag tror att det är bäst att du låter bli”, svarar Smith.
Catalpa befinner sig på internationellt vatten, så utan tillstånd från fartygets befälhavare har John Stone inte rätt att gå ombord.
Med oförrättat ärende tvingas han återvända till Fremantle. Polischefen har dock inte gett upp.
Fremantle Prison stängdes år 1991, men fängelset är i dag öppet för besökare.
Polisbåt jagar rymlingarna
Klockan 10.00: Kapten Anthony har till sin förvåning sett Georgette stäva tillbaka mot Fremantle.
”Fritt fram”, säger kaptenen när ångaren inte syns till längre. Efter nästan två timmar hopkrupna i båten längtar männen efter att få sträcka på sig.
Tack vare en gynnsam vind kan de till och med sätta segel.
Dessvärre har de förlorat Catalpa ur sikte. Vid tvåtiden ser de emellertid valfångaren i fjärran – och den är på väg mot dem!
Fångarna jublar åt att de snart kommer att vara räddade, men då ropar en av männen till när ett nytt fartyg plötsligt dyker upp på havet: ”Jösses! Det är kustbevakningens båt, full med poliser. Skicka runt gevären!”
Polisbåten är lika stor som snipan.
Förutom sitt segel har den emellertid även en liten motor och kapten Anthony ser sju eller åtta beväpnade poliser.
Kaptenen inser att allt nu handlar om att komma fram till Catalpa innan polisbåten hinner ikapp dem.
”Vi tänker kämpa till siste man”, försäkrar de förrymda irländarna varandra. Hellre dö än att skickas tillbaka till fängelset i Fremantle.
Polisens båt knappar in på snipan, men som tur är håller även kapten Anthonys båt god fart.
Strax innan britterna hinner ikapp sitt byte kan kaptenen styra sin lilla snipa runt Catalpa, så att det stora fartyget ligger mellan dem och polisens båt.
”Skjut första skottet över hennes bog, men träffa henne inte!” Polischef John Stone när han kommit ifatt Catalpa.
På så vis ser kaptenen till att britterna inte kan skjuta mot dem på långt håll.
Snipan slår emot skrovet på Catalpa med en hög smäll, men det finns inte tid för försiktighet.
Besättningsmedlemmarna drar sig snabbt upp i de rep som männen på fartyget kastar ner.
Fångarna, som inte har samma rutin som sjömännen, dinglar från sida till sida medan de försöker ta sig upp med vapnen hängande över axlarna.
Alla kommer dock ombord. Kapten Anthony är den siste som hissas upp tillsammans med snipan.
När kaptenen hoppar ner på däcket på Catalpa är besättningen redan i full färd med att sätta segel för att komma iväg. Polisbåten befinner sig bara femtio meter från dem.
Slokörade tittar poliserna upp på fångarna som de känner så väl från arbetslagen i staden. Poliserna vet om att de är maktlösa.
Med endast åtta man skulle britterna inte kunna borda skeppet även om lagen tillät det.
”Vi är inte färdiga med er!” ropar en av poliserna hotfullt och hötter med näven.
Kapten Anthony svarar inte, men John Breslin skickar en provocerande slängkyss till poliserna.
Flykten lyckades tack vare flagga
Fångarnas flykt från Fremantle Prison skedde med häst och vagn, snipa och segelfartyg. Först efter två dygn hade de kommit undan britterna.
DEN 17 APRIL KLOCKAN 08.00
De sex fångarna ingår i olika arbetslag. Ungefär samtidigt smyger de iväg.
KLOCKAN 08.30
Strax utanför staden plockar John Breslin upp fångarna. I två vagnar beger de sig mot Rockingham Beach, cirka tre mil från Fremantle.
KLOCKAN 10.30
Kapten George Anthony väntar vid kusten med en snipa som ska föra fångarna till Catalpa, som befinner sig på internationellt vatten.
DEN 18 APRIL KLOCKAN 15.00
Efter drygt tjugoåtta timmar i snipan kan fångarna slutligen klättra ombord på Catalpa. Irländarna undgår med nöd och näppe att gripas av en brittisk polisbåt som är på väg mot fartyget.
DEN 19 APRIL KLOCKAN 08.00
Ett brittiskt fartyg kommer ifatt Catalpa och hotar att skjuta om det inte drejar bi. Kapten Anthony pekar på den amerikanska flaggan. Han vet att de befinner sig på internationellt vatten, där britterna inte har rätt att angripa dem. Britterna ger upp och Catalpa kommer undan.
Hämndlysten polischef dyker upp igen
Onsdagen den 19 april 1876 klockan 07.00: Hela natten har irländarna firat att de är fria. Catalpa befinner sig dock fortfarande nära Fremantle, eftersom vinden varit för svag för att segla västerut. Ingen ombord på fartyget vet att polischef John Stone har låtit lyfta ombord en kanon på Georgette. Han tänker göra ett sista försök att gripa de förrymda fångarna.
John Stone har blicken fäst vid Catalpa från sin plats på bryggan. Efter sju timmars jakt i mörkret har polischefen i gryningsljuset äntligen fått syn på valfångstfartyget igen.
När männen på polisbåten dagen innan kom tillbaka till Fremantle berättade de att vinden var så svag att Catalpa hade rört sig mycket långsamt norrut.
Poliserna hade rätt. Den amerikanska valfångaren befinner sig nu cirka åtta kilometer söder om Rottnest Island, en ö väster om Fremantle.
Stone har en sista chans att beröva irländarna sin nyvunna frihet – men det kommer att kräva list.
När Georgette närmar sig målet ser Stone och hans tjugo beväpnade män aktivitet på Catalpa.
Till polischefens stora förvåning är en av männen på däcket ingen mindre än herr Collins.
Stone har vid flera tillfällen träffat den charmerande och förmögne mannen, men först nu när den skäggige miljonären står där ombord på valfångaren går det upp för Stone att alla i Fremantle har dragits vid näsan.
Den stenrike amerikanen är i själva verket en första klassens bedragare.
Insikten får den brittiske polischefen att bli ännu mer angelägen om att slå klorna i de förrymda fångarna. Han måste emellertid spela sina kort rätt.
Stone säger åt männen i kanonservisen att ladda den medförda Armstrongkanonen. Männen stoppar in en granat och inväntar order.
”Skjut första skottet över hennes bog, men träffa henne inte!” lyder ordern.
”Det är den amerikanska flaggan. Jag befinner mig på internationellt vatten. Min flagga skyddar mig. Skjuter ni på det här skeppet skjuter ni samtidigt på den amerikanska flaggan!” Kapten George Anthony när britterna hotar att beskjuta hans fartyg
Stjärnbaneret blir räddningen
Klockan 08.00: Ombord på Catalpa har fångarna på John Breslins order gömt sig i lastrummet, så att männen på Georgette inte ser dem. Kapten Anthony, Breslin och besättningen befinner sig på däck.
Ombord på Catalpa väntar kapten Anthony, John Breslin och alla andra på att få se vad britterna tänker göra. Plötsligt hörs en knall från Georgette.
Smällen följs av ett vinande när en granat flyger förbi fartyget och slår ner i vattnet. Kaptenen ser frågande på Breslin.
”Avvakta. Ta ingen notis om skottet”, säger Breslin.
På Catalpa gör ingen någonting förrän Georgette glider upp och lägger sig parallellt med valfångstfartyget. Britternas medhavda kanon syns tydligt.
”Vad vill ni?” ropar kapten Anthony.
”Har du några fängelsefångar ombord?” frågar Stone.
”Inga fångar här!”
”Jag vet att männen som jag är ute efter befinner sig ombord på ditt skepp. Om du inte överlämnar dem får du ta konsekvenserna”, hotar polischefen.
Anthony är tyst. Han tittar menande på Breslin, som säger: ”Han bluffar.”
”Ni får femton minuter på er att fundera på vad ni tänker göra, men ni måste ta konsekvenserna av ert beslut. Jag har resurserna att göra det (sänka skeppet, red.). Om ni inte ger upp spränger jag er i småbitar”, ropar polischefen hotfullt från Georgette.
Kapten Anthony känner sig säker på sin sak.
Han vägrar att tro att den brittiske polischefen tänker riskera att inleda en större konflikt med USA genom att beskjuta ett amerikanskt fartyg på internationellt vatten. Kaptenen pekar på stjärnbaneret, som vajar överst i en av masterna.
”Det är den amerikanska flaggan. Jag befinner mig på internationellt vatten. Min flagga skyddar mig. Skjuter ni på det här skeppet skjuter ni samtidigt på den amerikanska flaggan!” ropar Anthony med stadig röst.
I det ögonblicket inser Stone att han har förlorat. Motståndarna har synat hans bluff. Polischefens plan var att genom hot förmå valfångstfartyget att återvända till brittiskt vatten.
Nu tvingas Stone i stället återvända tomhänt för andra gången.
I samma stund som kapten Anthony förstår att poliserna på Georgette har gett upp friskar vinden i.
Seglen på Catalpa spänns ut och valfångstfartyget sätter fart. Även stjärnbaneret vecklar ut sig i vinden när fartyget sätter kurs västerut, tillbaka till USA och friheten.
Epilog
Kapten George Anthony återvände aldrig till havet. Han blev i stället polis och levde ett lugnt liv tillsammans med sin fru och deras båda döttrar i New Bedford fram till sin död år 1913.
John Breslin slog sig efter hemkomsten ner i New York och fick jobb på tidningen Irish Nation. Fram till sin död år 1887 verkade han för ett fritt Irland.
Det gjorde även John Devoy, som med räddningsoperationen verkligen lyckades uppmärksamma amerikanerna på Irlands rätt till självständighet. Han blev en av de mest prominenta förespråkarna för ett fritt Irland och han var den ende av alla dem som var involverade i flykten som år 1922 fick uppleva Irlands självständighet.