Fidel Castros rebeller störtade Kubas diktator

Resan har inte alls gått enligt planerna. Färden över havet har gått hårt åt den endast 18 meter långa Granma som inte är byggd för mer än tolv personer.

Rebellerna har fyllt båten till bristningsgränsen med vapen och ammunition. Den rör sig så långsamt att Castro och hans kamrater är 48 timmar försenade.

Eftersom radion ombord inte fungerar­ kan de inte komma i kontakt med sina kumpaner som väntar på land. Bränslet på Granma är dessutom nästan slut och därför söker sig kaptenen Norberto Collado Abreu in mot närmaste kust: Playa Las Coloradas. Men det råkar vara en tämligen dålig plats att stiga i land på.

Det sanka kustområdet är täckt av vass och de utmattade rebellerna orkar inte ens bära i land sina tunga vapen.

Dess­utom vet de att regeringssoldaterna är efter dem, så de lämnar sin båt i all hast och tar sig inåt land, in mot bergen Sierra­ Maestra vid staden Santiago de Cuba i den fattiga östra provinsen.

Batistas folk levde i sus och dus

Santiago de Cuba är Kubas näst största stad men landets rikedomar är långt­ifrån jämnt fördelade. I huvudstaden Havanna finns det läkare, skolor och mat till de flesta.

Pengarna kommer från turister från USA som bor på lyxhotell, spelar på kasinon och spenderar förmögenheter på rom och cigarrer.

President Batistas ­regim har inte bara goda kontakter med USA:s regering utan även med den undre världen i USA. Gangstern Meyer Lansky har förvandlat Havanna till Karibiens svar på nöjesstaden Las Vegas.

Medan Batistas hantlangare kör omkring i välvaxade amerikanska bilar inne i Havanna, sliter fattiga arbetare i de amerikanskägda sockerbruken på landsbygden.

Utanför huvudstaden är fattig­domen utbredd. Invånarna svälter, barnadödligheten är stor och de flesta sliter hårt på fälten redan från barnsben.

De som inte tjänar pengar på Batistas regim är ordentligt trötta på generalen som erövrat presidentposten genom en militärkupp år 1952.

Batista var en demokratiskt vald och ganska omtyckt president mellan 1940 och 1944 och han ställde upp i valet igen 1952.

En opinionsmätning strax före valet visade emellertid att Batista inte var den populäraste kandidaten och han genomförde då en kupp för att inte förlora valet.

Vid den tiden arbetade Fidel Castro som advokat på ett mindre kontor i Havanna och tänkte själv ställa upp i valet.

Han var aktiv i oppositionspartiet Partido Ortodoxo som sedan 1947 hade kämpat mot den utbredda korruptionen i statsapparaten.

Han ville genomföra reformer för att förbättra villkoren på landsbygden, men Batistas kupp satte tvärstopp för Castros politiska ambitioner.

Första angreppet blev en flopp

I Havanna träffade Castro många andra Batistamotståndare.

De bestämde sig för att ta till vapen för att störta diktatorn och den 26 juli 1953 var de redo för sin första aktion: ett angrepp mot kasernen Moncada i Santiago de Cuba, och mot en mindre militärförläggning i Bayamo.

Rebellerna tänkte stjäla vapen för sin fortsatta kamp. De slog till i gryningen, men båda anfallen blev totalt misslyckade.

De sammanlagt 160 rebellerna upptäcktes innan de hann genomföra sitt överraskningsanfall. Med lätta handeld­vapen var de chanslösa i eldstriderna och dessutom undertaliga.

Regeringssoldaterna dödade 61 rebeller.

Resten av revolutionärerna – däribland Fidel Castro och hans bror Raúl – flydde och gömde sig i de oländiga bergen Sierra Maestra, men regeringstrupper fann dem snart och tog dem till fånga.

Tack vare sina personliga kontakter inom militären undgick Fidel att bli skjuten av dem som gripit honom. Under rättsprocessen som följde försvarade Fidel Castro sig själv.

Innan domen avkunnades höll han sitt berömda, fyra timmar långa, tal som senare fått titeln ”Historien kommer att frikänna mig.”

I talet presenterade han sin vision för framtidens Kuba, där arbetarna bland annat skulle få del av företagens vinster och de amerikanskägda sockerplantagerna skulle fördelas mellan bönderna.

Castro rättfärdigade angreppen mot kasernerna med att Batista var en tyrann och påstod att man i framtiden skulle komma att betrakta en eventuell dom som ett misstag.

Den vältalige advokaten slapp undan det dödsstraff alla förväntat sig och dömdes i stället till 15 års fängelse.

Straffet skulle avtjänas i ett fängelse på ön Isla de Piños, som i dag heter Isla­ de la Juventud, men efter att ha suttit inlåst i knappt två år benådades han tillsammans med de andra rebellerna. Kort därefter reste Castro till Mexiko.

KGB vägrade hjälpa Fidel Castro

De misslyckade angreppen hade lärt Castro att en revolution krävde mer noggranna förberedelser och han satte genast igång.

Revolutionsledaren samlade en grupp likasinnade kring sig och kallade sin armé för ”Movimiento 26 de Julio” – 26 juli-rörelsen – efter den dag då rebellerna hade angripit kasernerna i Kuba.

Gruppen kom i kontakt med några krigsveteraner som kunde hjälpa dem med vapenträning. De kontaktade dessutom en agent i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som de hoppades skulle kunna hjälpa dem att finansiera vapen och annan utrustning. KGB nappade inte på idén men rebellerna lyckades samla in pengar bland exilkubaner i USA.

Castro insåg att ett öppet krig mot Batistas starka militär vore utsiktslöst. Det enda sättet för honom att knäcka militärregimen var ett gerillakrig.

Väl valda aktioner skulle med tiden göra regerings­armén mör och sätta ökad press på Batistas regim.

Rebellerna var säkra på att de snart skulle få stort stöd från folket, särskilt från Kubas fattiga i östra delen av landet, och Fidel Castro började förbereda återfärden till sitt hemland.

Den ursprungliga planen var att skaffa ett Catalina-plan som kunde landa på vattnet, men det hade de inte råd med. De lyckades i stället få en vapenhandlare att skaffa fram en båt.

Den 26 november 1956 reste de mot Kuba i den gamla motorbåten Granma.

Tjugo man kvar i armén

Det var tänkt att rebellernas ankomst till Kuba skulle sammanfalla med en generalstrejk men sjöresan tar längre tid än beräknat.

För att klara resan över havet har rebellerna tagit med sig 8000 liter extra diesel och eftersom båten dessutom är lastad med flera ton vapen, ammunition, proviant plus de 82 rebellerna ligger den djupt i vattnet.

Den klena motorn orkar knappt driva Granma framåt och rebellerna kommer fram två dygn senare än Castro hoppats.

På land väntar cirka 50 andra Batistamotståndare med jeepar, bränsle, mat och vapen åt dem, men eftersom radion ombord på Granma är trasig kan rebellerna inte avtala någon mötesplats.

Och efter den tämligen kaotiska landstigningen blir situationen allt värre för den bara 82 man stora revolutionsarmén.

Precis som väntat får de hjälp av traktens bönder, som ger de hungriga soldaterna mat och hjälper dem att hitta rätt. Men den 5 december vänder lyckan.

Den guide som har lett dem över bergen skvallrar för myndigheterna och Batistas soldater spårar upp rebellerna.

VIDEO: Intervju med Fidel Castro från 1959

Utan de tunga vapen som rebellerna tvingats lämna kvar på Granma är de chanslösa mot regeringstrupperna. Rebellerna försöker fly men många av dem mejas ned.

Flera av dem som hinner gömma sig är svårt sårade och i det kaos som råder under eldstriden kommer rebellerna ifrån varandra.

Inte förrän flera dagar ­senare återfinner de varandra och kan summera sina förluster. Bara 20 man har överlevt, bland dem Fidel och Raúl Castro, deras nära vän Camilo Cienfuegos och Che Guevara, som är svårt skadad med skottsår i benet.

Rebellerna är utan mat, Batistas soldater är dem på spåret och om de blir upptäckta kommer det sista hoppet om en lyckad revolution att vara ute.

Men Fidel Castro är en obotlig optimist. ”Vi vinner det här kriget! Kampen har bara börjat”, säger revolutionsledaren till sina kam­rater.

De medtagna soldaterna ägnar sig under en tid åt att slicka såren i sitt gamla gömställe bland bergen. Under veckor­na som följer ansluter sig fler till Castros armé.

Snart är de redo att fortsätta kampen. Taktiken är att angripa mindre militärförläggningar i bergsområdet för att stjäla vapen och så småningom ta kontrollen över trakten.

Första målet är en liten militärpostering vid floden La Plata som hyser cirka 15 regeringssoldater.

De nu 32 rebellerna är beväpnade med 17 gevär, två kpistar, en hagelbössa, några få handgranater och några dynamitgubbar.

I förläggningen finns ett kulsprutenäste och de 15 soldaterna har amerikanska M1 Garand-gevär.

Den 17 januari 1957 klockan 14.40 signalerar två salvor från Fidel Castros Thompson-gevär att anfallet har börjat. Flera av rebellerna håller i ett vapen för första gången men de skjuter för fullt mot de överrumplade soldaterna.

Samtidigt bombarderar de husen i lägret med handgranater och dynamit. Men effekten uteblir. Det visar sig vara något fel på sprängmedlen men skjutvapnen fungerar som de ska.

När krutröken så småningom lagt sig har rebellerna skjutit fem soldater och tillfångatagit tre, medan de övriga sju har flytt.

Bytet blir åtta M1:or, ett Thompson-gevär, tusen patroner och en hel del proviant. Revolutionsarmén har vunnit sin första seger.

Batista är rasande över att hans väl­oljade militärmaskineri inte lyckas oskadliggöra de primitivt utrustade rebellerna­ i Sierra Maestra.

Presidenten är väl medveten om att rebellerna är beroende av hjälp från lokalbefolkningen och som hämnd beordrar han därför flygvapnet att bomba ett antal gårdar i området.

Detta får dock rakt motsatt effekt. Efter Batistas hämndaktion ansluter sig bara ännu fler till Castro.

Attentatsförsök misslyckades

Motviljan mot Batista sprider sig och även i huvudstaden börjar folk tydligt visa sitt missnöje.

Den 13 mars 1957 stormar en grupp studenter från universitetet i Havanna presidentens palats för att mörda Batista. Aktionen är emellertid dåligt planerad. Studenterna tar sig in i palatset men lyckas inte hitta­ fram till presidentens rum. Alli­hop grips eller blir skjutna på fläcken.

Samtidigt har gruppens ledare, José Antonio Echeverría , brutit sig in i en radiostation där han i förhoppning om en lyckad aktion annonserar Batistas död, tills teknikerna bryter strömmen.

På väg bort från studion råkar Echeverría krocka med en polisbil och i skottväxlingen som följer dör han. Kort där­efter dementerar den statliga radion nyheten om Batistas död.

I Sierra Maestra har Castro och hans kamrater bättre tur.

Efter aktionen vid La Plata vinner den ständigt växande skaran av rebeller – som nu kallas ”Los Barbudos”, de skäggiga – flera segrar och bönderna i området utför en rad effektiva sabotageaktioner för att hjälpa revolutionärerna.

De spränger broar, klipper av telefonledningar och bryter upp järnvägsräls. Den förstörda infrastrukturen försvårar militärens operationer och i maj är Castro­ redo för sitt nästa drag: ett anfall mot basen i Uvero.

Med sina 53 rege­ringssoldater är angreppet på militärförläggningen en något mer riskabel aktion än Castros tidi­gare operationer men ­gerillaledaren avsätter 80 tungt beväpnade rebeller till uppgiften. Efter 20 minuters skjutande är striden över.

Batistas militär har dödat sex rebeller men själv förlorat 14 soldater. De resterande ger upp och Castros soldater tömmer basen på vapen och ammunition.

Rebellsoldater får segervittring

Uvero är en viktig seger för revolutionärerna. Aktionen utförs i fullt dagsljus, det är ett frontalangrepp och rebellerna har lyckats skaffa sig viktiga förnödenheter.

Fidel Castros kamrater har börjat bli ordentligt trötta på att leva under primitiva förhållanden uppe i bergen med ständig brist på till exempel mat och tobak, men aktionen i Uvero stärker soldaternas kampvilja och ger dem tron på att det går att besegra regeringstrupperna.

Å andra sidan sjunker moralen bland Batistas cirka 30000 soldater som blir allt mer rädda för den växande gerilla­armén.

Presidenten vågar inte riskera fler nederlag i Sierra Maestra och drar därför tillbaka sin armé från området. På så vis kan han använda fler resurser för att slå ned den folkliga revolten.

I många städer hör demonstrationer mot Batistas regim till vardagen – mest markant är det i Santiago de Cuba där Frank País befinner sig. Han är ledare för 26 juli-rörelsen i staden och lägger ned stor möda på att tala för revolutionen.

País får stadens studenter att organisera motståndsaktioner och han rekryterar dessutom folk till revolutionsarmén. I juli 1957 har han just återvänt till Santiago de Cuba efter ett möte med Castro i rebellernas hemliga läger bland bergen, men polisen har hittat hans gömställe.

Polischefen José Salas Cañizares låter omringa País hus. I sista sekunden lyckas País fly tillsammans med Castro­anhängaren Raúl Pujol, som också befinner sig i huset, men angivare får syn på de båda männen och kör efter dem ett par gator bort. Sedan sliter de ut rebellerna ur bilen, tvingar ned dem på knä och avrättar dem med nackskott.

Dubbelmordet leder till omfattande demonstrationer i Santiago de Cuba.

Stadens invånare inleder en generalstrejk och militären, som tidigare utgjort grunden för Batistas maktövertagande och följt honom i vått och torrt, börjar vackla i sin tro på presidenten.

På den stora flottbasen i den viktigaste hamnstaden på Kubas sydkust, Cienfuegos, pyr det av missnöje och oro eftersom ­officerarna är missnöjda med att Batista rutinmässigt utnämner sina personliga vänner utan kvalifikationer till chefer inom flottan. Den 5 september gör militärerna­ på flottbasen myteri.

Med hjälp från 26 juli-rörelsen tar soldaterna från flottbasen över hela staden utan större problem. Rebellerna befäster strategiskt viktiga platser och väntar på Batistas motdrag.

Presidenten sätter in stora styrkor mot staden men den första anfallsvågen går rakt in i ett bakhåll och utplånas av myteristerna. Rebellerna förmår dock inte stå emot Batistas soldater särskilt länge.

Flygvapnet kallas in och även om en del piloter fäller sina bomber i havet för att inte döda sina landsmän lyckas­ regeringssoldaterna så småningom­ slå ned det omfattande upproret.

De sista rebellerna förskansar sig i San Lorenzo-skolan. Armén kör då fram fyra stridsvagnar och beskjuter skolan. Till slut tvingas rebellerna ge upp. När de lämnar byggnaden skjuts samtliga rebeller till döds.

USA drar tillbaka sitt stöd

Batista har förvisso vunnit slaget men är på väg att förlora kriget. Den amerikanska regeringen hade erkänt Batistas regim strax efter kuppen år 1952 och stöttat honom med bland annat militär materiel och utbildning av personal.

Men 1958 inser regeringen i Washing­ton att de kanske har satsat på fel häst. De drar därför tillbaka sitt stöd och detta blir ett svårt bakslag för diktatorn.

I ett sista försök att krossa revolutionsarmén sätter Fulgencio Batista in en större offensiv i Sierra­ Maestra. Aktionen får nam­net Operation Verano (Sommar) och inleds på sommaren 1958.

Castros armé består av blott 2000–3000 gerillakrigare och Batista skickar 12000 soldater till bergsområdet för att bekämpa dem.

Detta borde ge regeringstrupperna en väsentlig fördel men många av soldaterna är unga ­rekryter och rebellerna känner till vartenda snår bland bergen efter att ha tillbringat flera år i området.

Efter bara två drabbningar har regeringsarmén förlorat 126 man och general Eulogio Cantillo, som leder Operation Verano, beslutar att dra sig tillbaka.

Regeringstruppernas stridsmoral sjunker ytterligare och det blir snart uppenbart att Batista inte kan behålla makten i landet.

Regeringssoldater håller ännu stånd runt om i landet men de är chanslösa gentemot revolutions­armén som har stöd av majoriteten av befolkningen.

Under november och december intar rebellerna de största städerna på landsbygden och på nyårsafton 1958 erkänner sig Batista besegrad. Han fyller sina resväskor med hårdvaluta och klockan tre på natten flyger han ut ur landet.

De skäggiga har segrat. Fidel Castro­ låter sig först hyllas i Santiago de Cuba och gör sedan sitt segertåg genom landet till Havanna.

I huvudstaden övertar han det nybyggda hotell Hilton och inleder genast en hårdhänt utrensning. Hundratals förmodade Batista­anhängare avrättas.

Revolutio­närerna genomförde sina reformer men har efter 60 år vid makten visat sig vara precis lika motvilliga mot förändringar som Batistas regim.