Budapest sköts i spillor

Den brittiske kommunisten och journalisten Peter Fryer bevittnade dödandet av många hundra civila, när sovjetiska stridsvagnar krossade upproret i Budapest.

Den brittiske kommunisten och journalisten Peter Fryer bevittnade dödandet av många hundra civila, när sovjetiska stridsvagnar krossade upproret i Budapest.

Wikimedia: Fortepan — ID 2485: Nagy Gyula.

Missnöjet pyrde i Österuopa. Efter andra världskriget var de enväldiga kommunist­partierna i färd med att strukturera om samhället efter sovjetisk förebild, men folket hade fått nog av det sovjetiska förtrycket.

Bland de första som tappade tålamodet var byggnadsarbet­ar­na i Östberlin. I juni 1953 inledde de en strejk mot regimens nya krav på ackord, direk­tiv som kunde sammanfattas med orden ”mer arbete för samma lön”.

Under en enda dag utvecklades strejken till ett folkuppror som slogs ned av 20 000 sovjetiska soldater. Totalt 190 östtyskar miste­ livet och regimen tvingades ge sig och dra tillbaka sina krav.

“Det fascistiska odjurets ohyggliga vålnad har rest sig över Ungerns fredliga marker.” Dimitri Shepilov, sovjetisk utrikesminister

Tre år senare, i juni 1956, lade flera­ tusen polska stålarbetare ned arbetet. Även denna strejk utvecklades­ till ett uppror som regimen slog ned genom att sätta in 10 000 soldater.

Den här gången kostade striderna 70 människoliv, men även i Polen skedde en uppmjukning; landets nye ledare ­Wladyslaw Gomulka införde ekonomiska reformer och stoppade tvångskollektiviseringen av lantbruket.

Gomulka blev en hoppets symbol i det sovjetisktockuperade östblocket och i Ungern planerade studenter och konstnärer under hösten 1956 en demonstration för att visa sitt stöd för den politiske ledaren.

Ungrarna krävde demokrati

Demonstrationen som ägde rum tis­dagen den 23 oktober spred sig snabbt. Allt fler anslöt sig, och på bara ett par timmar utvecklades manifestationen till en massprotest mot den sovjetiska ockupationen av Ungern och mot den lokala säkerhetspolisen, AVH.

Snart marscherade en kvarts miljon människor mot parlamentet i Budapest. De ungerska soldaterna, som egentligen var beordrade att skingra demonstranterna, anslöt sig i stället till dem. De slet loss de röda stjärnorna från sina uniformer och trampade på dem.

Framför parlamentet möttes demonstranterna av 500 säkerhetspoliser som sköt rakt in i folkmassorna. Flera hundra dödades och det blev vändpunkten för den fredliga demonstrationen.

Polis­bilar sattes i brand och de ungerska soldaterna delade ut sina vapen. Demonstranterna bröt upp gatstenar som vapen och tillverkade också så kallade molotov­cocktails.

I skydd av mörkret stormade de både säkerhetspolisens högkvarter och radiohuset. Man välte även stadens staty av Stalin.

VIDEO – Nyhetsinslag från 1956:

Gatustriderna mellan folket och säkerhetspolisen rasade under en vecka men till en början var den sovjetiska armén avvaktande. I många städer förhandlade man sig fram till lokala vapenvilor och de sovjetiska soldaterna kunde då dra sig tillbaka till sina kaserner.

De sovjetiska soldaternas passivitet berodde på att de uppfattade sig som Ungerns beskyddare mot en Nato-invasion. De ville inte rikta sina vapen mot landets egen befolkning som de under stationeringen lärt känna väl.

Efter att de sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka sattes politikern Imre Nagy in som Ungerns nye ledare. Nagy hade varit landets regeringschef fram till året innan, men han hade avsatts på grund av sina idéer om en ”nationell och mänsklig socialism”.

Kommunistpartiet menade att Nagy skulle kunna stabilisera situationen. Men Nagy meddelade i stället att enpartisystemet skulle avskaffas och att landet skulle lämna Warszawapakten.­

Sovjet fruktade kontrarevolution

Så stora radikala steg mot demokrati och ungersk självständighet blev för mycket för Sovjetunionen – det kunde leda till en destabilisering av hela östblocket, fruktade man i Sovjet.

Snabbt började propagandamaskinen rulla. Den sovjetiska utrikesministern Dimitri Shepilov höll ett tal i FN:s säkerhetsråd. I det förklarade han det ungerska upproret i typiskt kommunistiska ordalag: ”Det fascistiska odjurets ohyggliga vålnad har rest sig över Ungerns fredliga marker.”

Beväpnade med gevär och beslutsamhet försökte det ungerska folket att få bort Sovjetregimens kontroll över landet.

© Corbis

Shepilovs uppfattning om upproret delades av kommunister i hela världen. I London ville den kommunistiska dagstidningen The Daily Worker skriva ett reportage om ”de fascistiska elementens kontrarevolution” i Ungern och tidningen skickade därför dit journalisten Peter Fryer.

Han kom till Ungern den 25 oktober, bara två dagar efter att upproret inletts, men på grund av den generalstrejk som följde efter upproret stannade han först i provinsstaden Magyaróvár.

Oskyldiga mejades ned

Kommunisten Peter Fryer hade förbe­rett sig på att skriva om en liten grupp vars fascistiska och reaktionära krafter hade försökt omstörta det kommunistiska styret, men han såg att verklig­heten i Magyaróvár var en helt annan:

”Under onsdagen och torsdagen hade nyheterna om striderna i Budapest spridit sig till gator och fabriker. På fredagen rådde upploppsstämning i hela staden och omkring klockan 10 gick folk man ur huse i en spontan demonstration. De var obeväpnade. Deras enda vapen var Ungerns röd-vit-gröna flagga och hemmagjorda plakat med det nationella upprorets två huvudkrav: 'Stoppa den ryska ockupationen' och 'Bort med AVH!'”.

Fryer, som själv deltog i demonstrationen, uppskattade att 5 000 personer var på plats. Demonstrationen var fredlig och folk sjöng nationalsången. Så småningom kom de fram till det lokala AVH-högkvarteret med en stor röd stjärna­ som tecknade sig mot himlen.

I början av november 1956 satte Sovjetunionen in 6 000 stridsvagnar i Ungern för att kväsa upproret. Maktdemonstrationen var samtidigt en tydlig varning till de övriga östländerna.

© AKG

”Riv ner den!”, ropade folket. Strax därefter öppnade säkerhetspolisen eld mot folkmassorna och Fryer såg skräckslaget på:

”Inga förvarningar kom, inga uppmaningar att upplösa demonstrationen, inte ens ett varningsskott. På AVH­löjtnant Jószef Stefkos order pumpade två kulsprutor från högkvarterets fönster ut kulor där folkmassorna var som tätast. Säkerhetspolisen kastade även handgranater. Skjutandet pågick under fyra minuter och svårt sårade som försökte krypa undan sköts på nytt. Män och kvinnor, studenter och arbetare, barn och till och med en 18 månader gammal baby fanns bland offren.”

Efter de blodiga händelserna blev Peter Fryer inbjuden till flera folkmöten där man diskuterade Ungerns framtid. Fryer förstod att det enda deltagarna strävade efter var en själv­ständig demokratisk socialistisk stat, som arbetade för alla ungrares bästa.

Säkerhetspolisen var överallt

Den brittiske journalisten började tvivla på kommunismen. I Magyaróvár hade han mött den socialistiska verkligheten; ett land och ett folk i djup fattig­dom där allt styrdes av den kommunistiska partitoppen med hjälp av den blint lojala säkerhetspolisen.

Levnadsstandarden hade sjunkit katastrofalt sedan Sovjet ockuperade landet 1944 och den ungerska regeringen arbetade mer för sovjetiska intressen än för landets egna.

“Betongväggarna var två meter tjocka och dörrarna hermetiskt tillslutna. Här fanns enorma lager med mat, kläder, vapen och tortyrinstrument“. Peter Fryer om kommunistpartiets högkvarter.

I sin dagbok frågade sig Fryer: ”Var fanns 'motrevolutionen'? Var fanns 'de reaktionära'? Vad har ungrarna gjort som kan rättfärdiga en utländsk (sovjetisk, red.anm.) intervention?”

Fryer konstaterade att folket levde under förtryck. Vardagslivet övervaka­des av kommunistpartiet med hjälp av säkerhetspolisen. Därför riktades folkets vrede främst mot AVH. Och hur minutiös övervakningen verkligen var fick Fryer uppleva när han tillsammans med några upprorsmän trängde in på partikontoret i ett lantbrukskollektiv.

”De gick in på partikontoret, öppnade kassaskåpet, hittade hundratals pärmar, en för varje arbetare, där hela hans karriär, hans politiska pålitlighet och minsta lilla uppgift om honom hade skrivits ned. Varenda liten usel angivare som hade ett horn i sidan till sin kollega, kunde vara säker på att få sin historia – sann eller inte – nedskriven i ett av dessa dokument. I enstaka fall var det incidenter som hade inträffat för över 20 år sedan.”

I hela Ungern brände folket säkerhetspolisens journaler vars inne­håll var okänt för den person som beskrevs i detalj. Journalen kunde förfölja personen livet igenom och till exempel omöjliggöra att man fick en eftertraktad tjänst. Den kunde även leda till arrestering, hemlig rättegång, fängelse, tortyr eller avrättning.

Georg Sessler var 13 år gam­mal när han tillsammans med sin familj flydde från Budapest. Under upproret 1956 tog Sverige emot cirka åtta tusen flyktingar från Ungern.

© Sara Mac Key

Georgs flykt till Sverige

“Jag har sett hur ett ryskt strids­vagnstorn långsamt riktar in sin kanonmynning mot mig. Jag har sett ett tjugotal gruvarbetare från landsorten mejas ner framför vårt hus.

Jag har sett spåren på marken när en av dessa tappra män försökte krypa in mot porten innan han dog. Detta är otäcka upplevelser som etsar sig fast. Jag har blivit bestulen på min barndom och alla mina kamrater när jag lämnade Ungern och började om mitt liv.

Jag föddes i Budapest 1943 och kom med min familj till Sverige på Lucia­dagen 1956 som flykting efter den blodiga revolutionen i Ungern till tryggheten i Sverige.

Mina föräldrar kände sig privilegierade över att få leva i ett land där förföljelse på grund av ras eller politiska åsikter inte hörde till vardagen. Efter en vecka hade min äldre bror fått arbete, under en tid när varken hemspråksundervisning eller invandrarverk ännu fanns.

Vi lärde oss svenska genom att umgås med svenskar och genom att läsa böcker. Jag har försörjt mig som frilansfotograf och bildkonstnär i över 40 år. Är gift och har tre barn och barnbarn.

I höst (2006, red.) debuterar jag som författare med boken Jag lever fast jag är född (Albert Bonniers Förlag). Det är en historisk roman om både nazismens och kommunismens övergrepp på den enskilde.

Fryer fortsatte sin resa till huvudstaden Budapest. Där följde han med en grupp revoltörer som utrustade med hackor, spadar och tryckluftsborrar trängde sig in i ett enormt källarsystem under gatorna i närheten av det kommunistiska partiets högkvarter:

”Källarutrymmena två våningar ned måste ha tagit månader att bygga. Betongväggarna var två meter tjocka och dörrarna hermetiskt tillslutna. Här fanns enorma lager med mat, kläder, vapen och tortyrinstrument. Hela staden kände till de bankande ljuden djupt nere från underjorden.”

Säkerhetspolisen hade även ett ­fängelse under huvudstadens gator: ”Under fredagskvällen såg jag 450 fångar som klädda i sina randiga jackor och byxor befriades ur källaren. En del av dem var så psykiskt medtagna att de fick hållas fast tills de fick vård. När dagen var slut hade revolutionen befriat­ 5 500 politiska fångar”, berättade Peter Fryer.

Sovjet krossade upproret

Imre Nagy och det ungerska folket hade gått längre än vad Sovjetunionen kunde acceptera. Den 4 november sattes Röda armén in igen och den här gången var det allvar. Omkring 6 000 stridsvagnar understödda av infanteri, artilleri och stridsflyg rullade in i de större ungerska städerna.

De nya sovjetiska trupperna hade inget till övers för landets invånare – de fick helt enkelt order att strida mot ”fascisterna”. Den ungerska armén bjöd endast sporadiskt motstånd, än en gång var det de ungerska arbetarna som fick huvudrollen i striderna.

Därför var det också arbetarkvarteren, i synnerhet i Budapest, som var målet för ryssarna.

“Den en gång så vackra staden är misshandlad, sönderslagen, krossad och övergiven.“ Peter Fryer om förödelsen i Budapest

Bostadsområdena besköts både från land och från luften och det dåligt organiserade motståndet var snart knäckt. Peter Fryer fick uppleva angreppet på Budapest från sitt hotellfönster:

”Stora delar av staden – främst arbetarkvarteren – ligger i ruiner. I fyra dagar och nätter har Budapest bombarderats konstant. Den en gång så vackra staden är misshandlad, sönderslagen, krossad och övergiven. För alla och envar som älskar både det socialistiska Sovjetunionen och det ungerska folket är detta frustrerande.”

Fram till den 15 november rasade striderna mellan ungrare och sovjetiska soldater. Uppemot 20 000 civila och 700 sovjetiska soldater stupade i striderna, städer låg i ruiner, och minst 200 000 människor flydde landet.

Med enkla molotovcocktails lyckades ungrarna sätta flera sovjetiska stridsvagnar ur spel, men i själva verket förde de en hopplös kamp.

© Ullstein

När revolten hade bekämpats påbörjades klappjakten på upprorsmännen. Tiotusentals fängslades och minst 1 200 avrättades, däribland regeringschefen Imre Nagy.

I och med denna maktdemonstration gav Sovjetunionen klara besked till de östeuropeiska lydstaterna inom Warszawapakten: Demokrati och självständighet tolererades inte under några omständigheter.

Sa upp sig i protest

Efter de tragiska händelserna i Budapest återvände Peter Fryer till London. Tillbaka på tidningen fick han dock veta att hans senaste artiklar inte skulle tryckas och inte ens visas för kollegorna.

Fryer insåg att censur inte bara för­e­kom i öststaterna. Chockad och ursinnig lämnade han in sin avskedsansökan.

I många västerländska kommunist­partier skapade den sovjetiska inmarschen i Ungern en omedelbar kris och medlemsflykt. De ungerska arbetarnas revolt hade krossats, blod hade flödat, och händelserna utlöste våldsamma interna diskussioner.

Imre Nagy ville fjärma sig från Sovjetunionen. Motståndet kostade honom livet.

© FORTEPAN/Jánosi Katalin adományozó/Wikimedia

Efter upproret

Regeringschefen Imre Nagy avrätta­des efter revolten 1956 och parti­chefen för det kommunistiska partiet, János Kádár, tog makten. Utrikes­poli­tiskt följde han Moskva, men inrikes­politiskt genomförde han en rad ekonomiska reformer och ökade befolkningens välstånd.

Kádár satt kvar fram till 1988, då en ekonomisk kris utlöste krav på demokrati. Året därpå avlägsnade Ungern som det första landet i östblocket sin del av järnridån och öppnade gränsen till Österrike.