Bastiljen: Parisarna stormade avskytt fängelse med högafflar

Medan hundraårskriget rasade mellan Frankrike och England på 1300-talet lade de franska regenterna pannan i allt djupare veck. Britterna besegrade fransmännen, först i Crécy norr om Paris och sedan i Poitiers i söder, så år 1357 bestämde sig franske kung Karl V för att bygga en fästning som åtminstone kunde försvara huvudstaden.

Till en början var försvarsverket la Bastille bara en befäst stadsport med två torn i östra Paris, där staden var som mest sårbar för angrepp. Efter en stor ombyggnation, som avslutades i början av 1380-talet, tornade emellertid en veritabel superfästning upp sig.

Med sina nu åtta torn på över 24 meter och en nästan lika hög borgmur blev Bastiljen en förebild för fästningar runtom i Europa. Det var något nytt att bygga borgmurar som var nästan lika höga som tornen.

Vart och ett av Bastiljens sex nyuppförda torn försågs med underjordiska fängelsehålor, vilket gjorde att borgen senare kunde användas som statsfängelse.

På 1400-talet fortsatte engelsmännen att göra livet surt för de franska kungarna. Med sina fruktade bågskyttar övervann Henrik V allt motstånd, och år 1420 tvingades till och med Bastiljens försvarare att kapitulera för engelsmännen.

Henrik V lät sin betrodde officer Thomas Beaufort bli kommendant över Bastiljen och stora delar av den engelske kungens krigsbyte stuvades in i ett av borgens torn. Guld och silver lyste upp de grå murarna, vilket gjorde att tornet kom att kallas le Trésor, Skattkammaren.

I 16 år styrde engelsmännen över Paris, där de i allt större omfattning använde Bastiljen som fängelse. År 1436 angrep emellertid den franske kungen Karl VII staden med så stor framgång att det till slut bara återstod en tillflykt för de engelska soldaterna: Bastiljen.

Dag för dag minskade livsmedelsförråden i kamrarna och tunnorna med drycker, men engelsmännen gav sig inte förrän de fick fri lejd att lämna Paris.

Bastiljen var återigen fransk.

I slutet av 1600-talet fungerade Bastiljen huvudsakligen som fängelse. På den tiden fördes en fånge dit som ingen visste vem det var.

”Hota honom med döden om han säger ett enda ord om något annat än sina omedelbara behov”, stod det i hans följebrev.

Fångens ansikte doldes av en sammetsmask med metallkanter. Före sin ankomst till Bastiljen hade han suttit 29 år i flera olika fängelser, hela tiden iförd mask.

Inte ens Bastiljens fängelsedirektör visste vem fången var, men han hade fått instruktioner om att internen skulle behandlas väl. Därför måste han ha varit adlig. Historiker har spekulerat om vem mannen bakom järnmasken var, men ingen har något säkert svar.

Vissa historiker tror att fången hade en koppling till Ludvig XIV, Solkungen. Kungens ämbetsman Eustache Dauger har nämnts som en möjlighet. En annan teori är att Ludvig XIV hade en halvbror som kungen tvingade bära mask för att han aldrig skulle kunna göra anspråk på tronen.

År 1847 odödliggjorde författaren Alexandre Dumas fången i sin roman Mannen med järnmasken.

Ett av filosofins stora namn fick mer än en gång tillfälle att begrunda tillvarons villkor medan han satt inspärrad bakom Bastiljens tjocka murar.

Redan som ung man var nämligen Voltaire något av en rebell. När han år 1717 skrev ett satiriskt epigram i vilket han beskyllde regenten Philippe II d’Orléans för incest hamnade diktaren i fängelse. De därpå följande elva månaderna tillbringade han i en av Bastiljens kalla, fönsterlösa celler.

Voltaire var dock inte färdig med att provocera samhällets elit. År 1726 råkade han i en hetsig diskussion med adelsmannen Guy Auguste de Rohan-Chabot, som ett par dagar senare lät en grupp ligister prygla diktaren.

Voltaire, som krävde upprättelse, utmanade adelsmannen på duell, men i stället såg den inflytelserike Rohan-Chabot till att få sin motståndare gripen och fängslad utan rättegång. Efter två veckor bakom Bastiljens välbekanta murar skickades Voltaire i exil i London.

Där utvecklade Voltaire de filosofiska idéer som gjorde honom till en av upplysningens viktigaste personer, bland annat som förespråkare för yttrandefrihet.

Under stora delar av sitt liv satt den franske författaren Donatien Alphonse François de Sade (marquis de Sade) i fängelse för att hans erotiska verk ansågs vara ytterst opassande.

År 1784 hamnade de Sade i Bastiljen, där han fick en cell på andra våningen i ett av fängelsets torn. Där färdigställde han flera av sina uppseendeväckande böcker. På papperslappar skrev han De 120 dagarna i Sodom, ett lexikon i skönlitterär form över nästan alla tänkbara perversiteter, bland annat avslitning av naglar och könsumgänge med djur.

Marquis de Sade kom att ge namn åt sadismen, och till och med fängelsets råbarkade vakter blev chockerade. De beskrev hans texter som ”otillständiga” och ”vilda tankar”.

Den 2 juli 1789 fick Bastiljens kommendant Bernard-René de Launay nog av fången, som samma dag hade använt ett bleckrör som megafon för att ropa från sitt tornfönster: ”Hjälp! De mördar alla fångarna!”

”Det är mycket farligt att ha just denna fånge här”, skrev kommendanten till en av kungens ministrar.

Marquis de Sade flyttades till ett mentalsjukhus, dit han återvände vid flera tillfällen fram till sin död år 1814.

Morgonen den 14 juli 1789 stormade en stor folksamling en vapendepå i Paris, där de roffade åt sig gevär. Andra tog klubbor, högafflar eller andra tillhyggen som kunde användas som vapen innan de rusade iväg mot Bastiljen.

År 1789 hade Bastiljen förlorat sin militära betydelse, men som fängelse för politiska fångar hade den gamla fästningen blivit en symbol för de enväldiga kungarnas tyranni. Dessutom fanns det ett krutlager i Bastiljen som människorna ville komma åt.

De upprörda parisarna kastade sig mot porten och släpade fram stegar, men Bastiljens drygt hundra soldater kunde enkelt försvara fästningen.

På eftermiddagen anslöt sig emellertid soldater från det franska gardet till upproret, varefter kanoner rullades fram till fästningen. Det fick Bastiljens kommendant att tappa modet och hissa vit flagg.

När vindbryggan sänktes stormade folkmassan in i fästningen. Uppeldade av hat lynchade de kommendanten och fem av hans soldater och satte deras huvuden på lansar, som de triumferande marscherade omkring med på gatorna.

Senare började parisarna riva fängelset, tegelsten för tegelsten, och för evigt utplåna symbolen för kungens makt.

”Halvnakna arbetare rev murarna under bifallsrop från mängden”, berättade ett ögonvittne.

Stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 blev inledningen på franska revolutionen, då enväldet slutligen upphörde. Därför blev datumet genast en nationell festdag, då inte bara parisarna, utan alla fransmän årligen firar den så kallade Bastiljdagen.

När Napoleon år 1804 utsåg sig själv till kejsare glömdes emellertid dagen bort. Det var först år 1880, efter Napoleon III:s fall, som fransmännen återigen gjorde Bastiljdagen till nationaldag, dagen då Frankrike tog det första steget mot frihet, jämlikhet och broderskap.

I dag markeras Bastiljdagen runtom i Frankrike. I huvudstaden, där det hela började, hålls Europas största militärparad. Samtidigt flyger jaktflygplan över Triumfbågen och lämnar efter sig blå, vita och röda rökstrimmor.

Traditionellt avslutas dagen med ett jättelikt festfyrverkeri, som bör upplevas på Place de la Bastille, där den gamla borgens grund har märkts ut med asfalt och plattor.